Heath Ledger ÄR Jokern
Jag har sett The Dark Knight. Men detta är ingen recension, utan mina tankar om Heath Ledger efter att ha sett honom persionifiera Jokern. Recension utav filmen hoppas jag få tid att skriva inom kort.
Heath Ledger-hypen och snacket om postum Oscar är värd att skriva lite kring. Jag har inte varit något dedikerat Heath Ledger-fan, och vill heller inte sälla mig till de miljontals(?) nya fans som ploppade upp som svampar ut jorden över en natt, och genast ihåligt yttrade saker i stil med: "jag har alltid varit ett Heath-fan, åh, han var så fantastisk skådespelare, och sexig, och underbar!", den dag då nyheten om hans överdos briserade som en bomb på världens löpsedlar.
Inte bara wannabe-fansen gör bort sig när de försöker vältra sig i tragikens glamour, utan så även skådespelarkollegor som knappt ens umgåtts med den fallna stjärnan och ändå utalar sin djupa sorg och saknad.
Att skriva om döda celebriteter som dött tragiskt, antingen i självmord eller oavsiktligt i övderdos av den eller den narkotiska substansen, känns en smula oetiskt. Kansske är det just då som opartiskhet och objektivitet (en vacker myt) är som allra viktigast. Men kvällstidningar tar oftast inte (eller aldrig numera)fasta på det här. De hävdar att de är objektiva, men subjektiviteten finns alltid närvarande där någonstans, uppenbart eller mindre synlig. De ska frossa i tragiken likt de gjorde med Anne Nicole Smith (som förvisso var näst intill talanglös), eller så är det som i fallet Heath Ledger, att man ska hylla personen upp till skyarna, när samme person tidigare fick fotnotsutrymme eller små notiser i nyhetssammanhang, eftersom denne 'bara' var en i mängden i Hollywood, bara ännu en ung talangfull stjärna på väg upp. Men det var inte hans väg upp som var hett nyhetsstoff medan han levde, utan stalkande paparazzis som gjorde hans privatliv till ett helvete. Och nu hans död och myten som byggs upp kring honom.
Jag säger att jag inte vill tillhöra någondera av de där asgamarna (ändå fann jag det angeläget att skriva ett inlägg om just Anne Nicole Smith när hon dog- bah!), men jag kan säga så mycket som så, att jag nog lär ta mig en närmare titt på Heath's tidigare filmroller efter att ha sett honom porträttera Jokern. Oscars-snacket är nämligen inte ogrundat såsom jag befarat. Likväl är jag tveksam till idén. Visst förtjänar Heath Ledger att hyllas som skådespelare - detta är glasklart efter att ha sett TDK. MEN - frågan jag alltid kommer ställa mig om han nu skulle få en statyett postumt kommer vara: skulle han fått denna, ja skulle han ens blivit nominerad om han inte tragiskt dött i förtid? Jag vet inte, och denna ovisshet stör mig. Men en sak kan jag säga: om nu sir Anthony Hopkins kunde få en Oscar för sin roll som seriemördaren Hannibal Lecter i Silence Of The Lambs, så bör Heath Legder med sin Joker, ha lika goda chanser. För Ledgers Joker är inget annat än skådespelshistoria i nutid, värdig ikonstatus precis som Hannibal Lecter.
Varför just skådespelare som lyckas spela excentriska galningar troärdigt så ofta får Oscar-statyetter framför andra talanger vet jag inte. Det anses imponerande att kunna gå in i en rollkaraktär fullständigt, och flippa ur framför kamera och vara genuint obehaglig. Make no mosstake here- det ÄR imponerande. Tyvärr är det väldigt få som klarar av att vara något annat än versioner av sig själva framför kameran. Ännu färre vågar eftersom de vet att det kan skada den trygga karriären om den nyckfulla filmpubliken ratar eller hatar rollen. Man vet vad man har i sitt egna varumärke, i välbekanta, för skådespelaren enkla roller, men man vet inte vad man får efter att ha satsat och gett allt.
Det finns skådespelare som gör det för pengarna, för att de godkänns av publiken. Och så finns det Heath Ledgers sort. Som till synes skiter i pengar, kändisstatus och såväl kritiker som publiks åsikt - dem som bara skådespelar för att självförverkliga sig själva. De som tänjer på sina skådespelargränser och antar nya utmaningar och intressanta filmprojekt med branschfolk de vill arbeta med, vill få bli en mindre del i ett större sammanhang, bara för att det är ett äventyr i sig att med all sin kraft och talang låtsas vara någon annan än sig själv; och lyckas så väl att puliken - och ibland också skådespelaren, glömmer bort vem som spelar rollen. Det är dessa som skapar filmmagi och som går till filmhistorien -ibland med Oscarsstatyett i hand.
Heath Ledger ÄR Jokern. Han är en fullständigt trovärdig, bindgalen, sadistisk, kuslig, intelligent psykopat. Man ryser både av obehag och välbehag när man ser honom i bild. Jokern stjäl varje scen han är med i. Som amatör-wannabe-röstskådespelare så kan jag, utifrån den enda roll jag sett Heath Ledger i -som Jokern, säga att Ledger är oerhört inspirerande. Jag önskar verkligen att fler skådespelare där ute kunde göra som honom och löpa linan ut, inte bara byta accent på rösten ibland (de flesta kan inte ens göra det bra), utan även att de förställde rösten, ändrade frisyr och make up inför varje roll. Filmvärlden hade varit så mycket bättre så. Innehållit mer filmmagi.
Sällan har jag blivit så brutalt omkullsvept av en skådespelares briljans. Ledger utgör definitionen av en äkta skådespelare: förvandlar fiktion till
en trovärdig verklighet.
The Dark Knight är värd att se enbart för Ledgers Joker. Men Christian Bale, Morgan Freeman, Aaron Eckhart, Michael Cane och Gary Oldman går inte av för hackor de heller. Men detta är Ledgers avsked, och det bör ingen sann filmälskare missa. Det bör sägas dock - detta är ingen film för barn. Detta är mycket mer än bara en Batman-film. Detta är en mycket mörk film som får det att krypa i skinnet (in a good way i mitt tycke), och som väcker många filosofiska tankar när filmen är slut. Men mer om detta i en utförlig recension.
Avslutar med ett You Tube-klipp med Heath Ledger där han pratar lite om hur det var att spela Jokern. :)
/Cassow
Gripbar obegriplighet
Jag har ingen som helst anledning att vara bitter över det som skedde då, idag. Det finns ingenting jag saknar av den tiden, innehållandes ständig osäkerhet och falskspel. Det var cirka två år utav av och på strulande och medveten lek med elden, med naivt önsketänkande att tämja denna eld. Hade inte det som skedde skett så hade jag inte varit lycklig idag tillsammans med Ingunn. Jag försöker helt enkelt kasta lite ljus över dikten nedan...
Vidsträckt
Upsprucket, fläckfritt
men inte symptomfritt
Strimmor till strålar -
ljusets syndaflod bländar, sticker, irriterar, inflamerar
Ej ens blinda kan undgå att se forsen rasa
Uppsluppet, omstritt - men de döva hurrar
Kontrastens millimeteravgränsning
Regn som slår som spön mot marken ute, piskar kala arbetarryggar
Inomhus regnbågar överlappar exelerandes axlar alldeles intill
- belönar lättjans drönare
Småfräckt
Jag publicerar dessa dikter från 2006, inte för att de nödvändigtvis betyder någonting för mig här och nu just idag, utan för att jag helt enkelt föredrar att lagra mina alster digitalt och vill kunna gå tillbaka och minnas när jag vill, utan att behöva leta fram gamla papper.
/Cassow
Smärtetider
Stryk din hand längs med min skamfläcks hals
Ingjut liv i min blånade ögonskugga
Väck mina nervtrådar upp med vackra ordens vals
Lägg undan dolken ämnad mot mitt hjärta hugga
Upphittad dikt jag skrev sommaren/hösten år 2006
/Cassow
En välbekant sting i ändlyktan
förpuppas små insikter
Somliga larvar runt
medan fjärilarna flyger
Vissa vänder blad -
andra lövar ingenting
Myrstackshierarkin förblir intakt
fast bisysslor förekommer
Leddjurens subordination,
dagssländornas dagskorta liv,
tusenfotingarnas många kliv,
myggornas sugiga tillvaro:
flugsmällan alla tar
- Oavsett antal ben och vingar
Upphittad, bortglömd dikt jag skrev hösten 2006
/Cassow
En snöbollseffekt lika aktuell och angelägen nu som då
Ett litet klot satt i rullning
ner för eländigt bucklig vinterbacke
Ett annat klot hävs mödosamt
upp för en lika gropig sandbanksmotsvarighet
Klotens massa är för andra okänd
deras slutdestination likaså
men deras beslutsamhet
är av lika stor magnityd,
riskerna lika överhängande
Kommer endera att nå fram till mål?
Envistheten avgör
Eller kung Sisyfos humör
Mina lösryckta tankar anno hösten/vintern 2006.
Kunde lika gärna varit nu.
/Cassow
Jag vill inte vara utan dig
Så drar man återigen på sig
sin allt för välbekanta
sorgebeslöjade mundering
med tillhörande djupa, mörka ångestfickor
som likväl avsaknar läckande hål
En överväldigande känsla gnager
som en hund gnager på ett köttlöst ben:
- hur jag ska kunna återanpassa mig
till den vardagliga ensamheten,
innehållslösheten,
och smaklösheten?
Går det?
Jag tror det
Så länge det är enda alternativet
Men för varje gång du försvinner
blir saknaden lite svårare...
Jag inbillar mig
att min mun fortfarande kan känna smaken
av dina mjuka läppar och våta tunga
som jag inte förmår beskriva
men som likväl, helt enkelt är
Du
Dina betraktande, forskande, älskande ögon
din harmoniserande röst
ditt barriärsnedsmältande leende
ditt frigörande, smittsamma skratt
vår fräcka, äckliga humor
och...och..och - jag finner inte orden
att göra min fullständiga lycka rättvisa
I en vecka har jag varit MED
Nu återgår jag till normaltillståndet, att vara UTAN
Utan:
* intvålning i allt för liten duschkabin
* solo/samsjungande inne på toaletten/i duschen
* ivrig skäggrakningsassistans (ibland)
* tandborstningssällskap
* spegelkonkurans
* delad kroppsvärme
* disk-teamwork med sötaste torkaren
* matinhandling
* matlagnings-teamwork
* middagssällskap
* soluppgångspromenader i synnerhet och promenader i allmänhet
* prat om allt och ingenting när som helst- dåtid, nutid och framtid
- om förhoppningar, rädslor, drömmar och gemensamma planer
* någon att vakna upp/somna med i sked-ställning eller hennes huvud på bröstkorgen
* kammande fingrar genom håret, smekande fingrar över ansiktet och kroppen
* SEX!
* helkvälls/natt-filmmaraton med glassfrosseri ur gemensam 'hink',
eller överfylld godisskål, efterföljt utav/med pauser för mys
* 'natt-frukost' liggandes i sängen, tittandes på gamla komediserie-repriser
* shoppingrundor på stan eller Överby köpcenter, med ömsesidig rådgivning inne i omklädningsbåsen
* mysiga restaurangbesök
I can go on and on forever. But you get the picture
Jag är här och nu UTAN
Jag vill tillbaka till tillståndet MED
Nu kan jag bara sakna, räkna ner dagarna till nästa gång det bara är vi igen, och bida min tid
Jag älskar dig Ingunn
Mer än allt
och djupare för var gång vi ses
Den 17:e augusti har vi varit tillsammans i 1 år
Vi har nu kännt varandra i ett år (sedan 15:e juli 2007)
Den som vill få en feeling för hur fin kärlek kan vara, samt gråta en skvätt, rekommenderas att se The Notebook - den kanske mest romantiska filmen någonsin. Vi såg den bland många filmer under veckan som gick. Den blir inte direkt sämre av att man trots den otroliga kärlekssagan, känner att ens egna relation har starkare fundament att stå på än kärleksparet i filmen.
/Cassow
Bodström - en man värd att anställa så man kan få ge honom sparken
/Cassow
Batman Forever- recension
- En missförstådd kalkon?
Citat: "Batman? Batman you say? Coming for you?!"
Recension: Batman Forever (1995)
Regi: 6
Skådespelare: 8
Manus & dialog: 7
Sceneri: 6
Kostym & smink: 6
Foto: 4
Specialeffekter: 6
Ljudeffekter: 6
Soundtrack: 7
Inramning/anslag/design: 6
Totalt: 6,2/10
I mitt tycke den tredje bästa Batman-filmen, näst efter Batman Begins och Batman Returns. Denna Batman-film är nog den mest underhållande- skurkmässigt, men knappast den djupaste (Begins), vackraste (Returns) eller mörkaste (Begins). Icke Batman-fans göre sig icke besvär. Schumacher-kritikerna överdriver. Det finns många bättre superhjälte-filmer därute, men denna har ändå en för mig självklar plats i samlingen.
(Imdb-snitt: 5,4)
Utförlig motivering
Regi: 6
Joel Schumacher har mottagit otroligt mycket skit för Batman Forever och uppföljaren Batman & Robin såväl från kritiker som Batman-fanboys. På inget vis utan grund. Inom showbiz är ingen stjärna större än sitt senaste praktfiasko. Och jag kan konstatera att herr. skomakare har ett allt annat än fläckfritt track-record (men hur många har det?), med senaste halvkalkonen The Number 23 ännu i färskt minne.
Men man ska inte döma en kalkon utifrån dess fjädrar, utan dess kötts smakfullhet - eller bristen på detta.
Medan många kritiker lärt sig att per automatik, unisont skrika sig hesa i "gabo gabo" så fort Schumacher släpper en ny film, och gladeligen leker bulimiker på huggsexa med hans äldre kalkoner The Phantom of The Opera (remaken), Batman & Robin (eller? - invänta min recension) och Bad Company, så har Schumacher också anrättat en hel del filmer som smakar nam nam genom åren. Jag vill hävda att Batman Forever hör till en av dessa filmer.
Kruxet med Batman Forever är att du måste ignorera Tim Burton's första två Batman-filmer och söka bland dina färgglada, naiva barndomsminnen, för att inse att Batman Forever faktiskt är en rätt lyckad flirt och hyllning till 60-talets otecknade Batman-serie, med Batman och Robin och alla de välkända skurkarna i. Jag ska vidarutveckla varför i recensionen.
Skådespelare: 8
Nörddiskussioner kring vem som gör bäst Batman är precis lika infekterade som vem som gör bäst 007. Mitt val står mellan Val Kilmer och Christian Bale. Vi låter det stanna vid det konstaterandet. Val Kilmer är bra som Bruce Wayne, och hyfsad som Batman. Tommy Lee Jones och Jim Carrey är båda fenomenala i sitt respektive överspeleri som Two Face och The Riddler. Det sägs att skurken gör filmen i många hjältefilmer, och i Batman-filmerna stämmer det allt för väl. Kanske det beror på Batmans stelhet och kylighet som karaktär, men troligen än mer på att Hollywood är rätt ointresserade av att porträttera Batmans alter ego- anal-trä-pålade Bruce Wayne i någon större utsträckning.
Jag är inget fan av Chris O'Donnell. Men karaktären Robin kommer alltid ses som en irriterande, omkringstruttande, färggrann rumpnisse som fäller miserabelt töntiga repliker, och så sett så är wannabe-skådisen O'Donnell klippt och skuren för rollen.
Nicole Kidman ges inte mycket att spela med i rollen som Batman-fetichistiskt psykolog-våp, men det gör hon å andra sidan munvattnande bra (detta var innan hon förvandlades till plastikopererad ben-get). Michael Gough är sinnbilden av butlern Alfred, och det lyckas inte ens Michael Caine rucka på i Batman Begins.
Manus & dialog: 7
Det är betydligt högre tempo i Batman Forever än i Batman & Batman Returns. Jag vill ha en balanserad, välutvecklad story som inte tappar fart. "VäIutvecklad" blir den aldrig, men det andra infrias. I den här filmen får The Riddler mest utrymme, följt av Bruce Wayne's ursprung som för tredje gången gillt står och trampar vatten. Robins story är lika tunn som linan han balanserar på på cirkusen. Two Face backstory är obefintlig, vilket är smått skandalöst. Inget djupgående här, men jag bryr mig inte. Jim Carrey och Tommy Lee Jones dominerar filmen med sina underhållande one-liners, och de har galet bra kemi i dubbel bemärkelse.
Sceneri: 6
Det var en jävligt dum idé att byta ut den mörka, äldre gotiska Tim Burton-stilen, mot ett delvis dataanimerat Gotham City med neonlysrör och burleska statyer överallt - en riktigt jävla dum idé! Ibland kan man även tydligt se att de spelar mot kulisser också. Men det problemet lider Tim Burton av i sina Batman-filmer också. Vad som räddar Schumacher en del här är att han effektivt vävt in massa klassiska skurk-dödsfällor i storyn. Det är hög igenkänningsfaktor på det och det är kul.
Kostym & smink: 6
Robins originaldräkt från tv-serien är en välkommen homagé. Den andra dräktuppsättningen med synliga bröstvårtor, och inzoomning på Bat-suitens arsle i latex är bara pervers. The Riddlers kostymer är fräcka. Two Face borde se vanställd ut på riktigt istället för den där lila blaffan han hade i ena ansiktshalvan.
Foto: 4
Man får aldrig se något snyggt, och får heller ingen översikt över något i fighterna, men det är så det är med superhjälte-serietidning-goes movie. Det är mörkt hela tiden, för Batman och alla skurkar i Gotham slåss bara nattetid, när de har vaknat eller slutat sina dag-jobb. Likadant i alla Batman-filmer. Märkligt. Oh I get it - man vill efterlikna en fladdermus beteende...coolt. D'oh!
Specialeffekter: 6
Det är en hel del boom boom och taffliga närstrider. I stort sett ingen Batman-film gör martial arts bra. Men det är Batman-fordonen, alla gadgets och interraktionen mellan Batman och skurkarna som är rolig att se ändå så...
Dataeffekterna är riktigt övertydliga och drar ner filmen. Men dåtidens teknik ni vet...
Ljudeffekter: 6
De finns där och de gör det de ska. Vid några tillfällen är det med riktiga cartoon-ljud dock, och det är riktigt pinsamt.
Soundtrack: 7
Faktiskt så är det riktigt stämningshöjande, även om det givetvis, på sant superhjälte-manér, är överdramatiserande till tusen. Men säg den matiné-action/äventyrsfilm idag som inte förmedlar att det ständigt, i varje scen, händer något obeskrivligt fantastiskt. Jag tror jag föredrar detta framför Danny Elfmans scores, som alltid är bra, men alltid låter nästan likadant i alla filmer, och helt saknar överraskningar.
Inramning/anslag/design: 6
"Vi ska dansa i neon" tyckte tydligen Schumacher eller Warner Bros. Eller snarare bada. Fladdrande neon-massagestavar, och burlesk, goth-kitsch överallt ger mig akut smärta i design-knölen. I somliga scener funkar det. I andra är det vidrigt. Jag gillar att man får se så pass mycket av Wayne Enterprises. Det utvecklas ju vidare ännu bättre i Batman Begins. Batman är DC Comics Iron Man 'light' (fast en del skulle säga 'dark'), och det ska de ta vara på.
Andra Schumacher-filmer väl värda att kolla in (beroende på smak förstås - han gör rätt skilda filmer) är:
Veronica Guerin (2003)
Phone Booth (2002)
Tigerland (2000)
Flawless (1999)
8MM (1999)
A Time To Kill (1996)
The Client (1994)
Falling Down (1993)
Flatliners (1991)
[OBS - jag orkar fan inte länka till allt - kolla in på imdb via Schumacher om ni är nyfikna]
/Cassow
Film-recensionssystem på prov
Tanken är att jag ska träna mig i att skriva kortare recensioner, men samtidigt tänker jag inte hejda mig när jag känner något för en film.
Jag tänkte utöver det försöka mig på ett betygssystem som innehåller följande 10 kategorier nedan:
Regi:
Skådespelare:
Manus & dialog:
Sceneri:
Kostym & smink:
Foto:
Specialeffekter:
Ljudeffekter:
Soundtrack:
Inramning/anslag/design:
Totalt:
------------------------------------
Alla kategorier utgår från värdet 0. Högsta värdet är 10. Summan av alla kategorier summeras och divideras med antalet kategorier.
Alla kategorier kommer få separata kommentarfält längre ned i inlägget för den som vill veta motiveringen bakom betyget.
Den late kan nöja sig med att bara se poängsnittet.
/Cassow
I vårt FRA'ggelberg!
Alltså denna video är så jävla upplagd för att förvandlas om till en anti-FRA-låt.
Jag hoppas verkligen någon duktig nappar. Jag skulle nog kunna komma på en hel del idéer för egen del. Kanske jag publiscerar en egen text baserad på vinjetten imorgon.
Det enda kruxet här är att jag känner mig lite taskig som använder mina hjältar från barndomen
i en kampanj för att parodisera FRA-mörkermännen (som jag är väl medveten om att de är människor de också, som 'bara' gör sitt skitjobb - d.v.s. spionerar på oskyldiga svenskar!).
Men jag tycker det passar riktigt bra annars. FRA'gglar som gömmer sig i hålor och spionerar och lägger näsan i blöt varhelst de får lust.
Och olika FRA'gglar kan representera olika personer i alliansen. Med tanke på att moderater liknats vid muppar tidigare utav det röda blocket, så är jag väl inte helt fel ute och seglar i allafall? ;-)
/Cassow
