]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

I tisdags kväll förra veckan återvände jag tillbaka till Thn efter cirka 1½ veckas vilopaus (cirka 1v längre än beräknat) och själsrening hos mamma, styvpappa J och lillsyrran i Mariestad.

Tv-rumsrenoveringen där (still ungoing) drog ut på tiden, och både mamma och J är väldigt duktiga på att ingjuta dåligt samvete genom tjatfraser som "jo men du kan väl stanna här några dagar till, det skadar inte", eller "det är så sällan vi träffas", "det är så härligt/kul att ha dig hemma" och "vi har ju knappt hunnit börja umgås än".

Att jag lät dem hindra mig från att åka hem då det egentligen var tänkt får jag delvis skylla mig själv för. För hur strategiskt fel det än var att åka hem till M-stad och missa saker i skolan, så kändes det livsnödvändigt för mig just då. Det var inte studierna jag flydde i huvudsak, utan känslor som jag inte kunde hantera utan min trygga trösterika familjs famnar.

Jag hann börja slappna av, trivas och njuta. Jag fick trots den tidskrävande renoveringen en del tid till att umgås med familjen - både samlad och enskilt med dem var och en. Mest blev det att vi pratade eller tittade på film, promenerade eller tog några timmars utflykt med bilen - vardagsgrejer liksom - men det var likväl avslappnande och mysigt.


Renoveringen, att montera isär och skruva ihop möbler, samt riva tapeter var väldigt meditativt och avslappnande för mig. Dessutom kände jag att jag var till stor nytta. J hade som mamma påpekade, aldrig orkat eller ens kommit på tanken att ordna och hållas med de saker jag gjorde, trots att han är betydligt starkare fysiskt. Jag rev ner tapeterna i hela stora tv-rummet ensam med endast naglar (det var effektivast trots att jag inte har några naglar att tala om) - en sann bedrift enligt mig! Fast egentligen är jag mest stolt över mitt monterande och min ommöblering i datarummet.



- Tv-rummet som det var. Skitfula tapeter och värdelös möblering/planlösning. Återstår att se om de lyckas få till det där. Typ halva rummet har de aldrig lyckats göra något vettigt utav.


- Syrrans skrivbord. I stort sett oanvändt trots att hon tjatade sig blå om att få det för många år sedan.



- Min gamla bäddsoffa. Den tjänade mig troget i många år. Syrrans gamla dator ligger i den. Jag har just burit ut dataskärmen i garaget. Snart ska resten av datorn samt soffan följa samma öde.



- Sorry old chap. Your days were numbered.



- Datarummet som det såg ut innan jag monterade ner och skruvade ihop syrrans skrivbord därinne. Det skrivbord som ni kan se är mitt. Det är det enda av mina tillhörigheter som finns kvar i M-stad....förutom en gammal svart bokhylla, ett litet glasbord, en persisk matta samt en sjuhelsikes serietidningssamling som står och samlar damm ute i garaget då. Jo det är del kvar. Men skrivbordet och resten får stanna tills jag fixat större lägenhet.



- Det är lite mycket stolar här ja. Det är mammas fel. "Louise kompisar måste kunna sitta bredvid henne". Blabla. Utan stolen inne i det där hörnet så har rummet space för första gången någonsin, och ser ut som ett riktigt rum. Tyvärr synns det inte särskilt väl på fotot. Det är svårt att fånga detta lilla rum i sin helhet.



- Ritsch, ratch. Ska bli spännande att se hur det  ser ut sen när det är färdigt, när de fått in möblerna, ett nytt bord, fixat två stora mattor som täcker över det fula golvet, samt annat lull-lull.


...

Vita, kala väggar vittnar om begångna grymheter
där nedslitna klors frenesi rivit gulnade tapeter
En hårig best har ensam slitit ner meter efter meter
Här i tomhetens rum lämnas ekon med friheter

Hårbollens handlingskraft har tydligt demonstrerats
En nersliten bäddsoffa har fullständigt demolerats
tillsammans med ett skrivbord som demonterats
- vilken därefter, i datorsällskap, återinstallerats 

Svett har lackat sig när det dragits skruvar och spik
där muskler har ersatt plågat sinnes teori med praktik
Allt för att döva förkrossad bärsärks inre skrik
När han återvänder till sin trollby utbryter nog panik...

...

/Cassow

Watchmen är stilistiskt snygg. Har snyggt foto. Är effektfylld. Man har mevetet gjort en köttgryta på allt man vet är cheesy, töntigt, bad taste, perverst, och som provocerar och chockerar publiken. Filmen är grafisk och rå på sina ställen, men överlag inte värre än t.ex. 300. Storymässigt är Watchmen lite rörig, med tempushopp hit och dit. Filmen lär huvudsakligen utspela sig i New York (var annars?), men känns aldrig geografiskt förankrad, med ständiga hopp mellan länder, kontinenter och planeter. Det ger en känsla av storhet men också tomhet. Soundtracket känns som ett strategiskt utplacerat mindfuck med kassa 80-talsdängor såsom t.ex. 99 red ballons.

Watchmen är inte en mysig samling superhjältar som följer serietidningsdogmer från A till Ö, vilka proppar tittaren full med moralkakor, i stil med exempelvis Fantastic Four. Detta är karaktärer som man svårligen relaterar till alls. Watchmen är inte råcoola hjälteikoner som random karaktär i Sin City, inte heller principfasta såsom V i V For Vendetta. Författaren bakom serien, Alan Moore, pissar på den traditionella hjälte-mallen och gör sina antihjältar i spandex/latexdräkter dysfunktionella, psykiskt störda, trasiga och moraliskt defekta.

Watchmen-läsare lär älska denna, enligt källor, trogna adaption men jag säger "meh". Jag har inte läst och känner inget behov av att förkovra mig heller. Filmen är välgjord men engagerar mig bara ibland, trots att den bryter mot mallen och är aptitligt dystopisk. Jag tycker Zack Snyder försöker provocera för desperat, vilket stör upplevelsen. 300 var inte lika komplex som denna film är, men den var cool, hade sköna onliners och karaktärer jag älskade.

"Who watches The Watchmen"? Jadu...jag kom jag såg och jag lämnade salongen med ångestklump i magen efter visuella sexscener jag hade klarat mig bra utan. Men 162 minuter passerade fort förbi trots allt.

Betyg: 7/10 (En svag, tveksam 7:a)

- För att filmen trots allt har sina stunder, är välproducerad och känns som en viktig motbalans mot den rådande, endimensionella superhjälte-normen. Men någon Dark Knight-utmanare är den inte. En Manhattan on the go, tack.

Vad var det med filmen Män som hatar kvinnor då? Jo, av någon anledning så har biograf Forum i Trollhättan inte hajat att Watchmen med all sannolikhet kommer dra fulla lass, eftersom de på premiärdagen visar just Män som hatar kvinnor i den största salongen. Att döma av förbokningsstatistiken så kanske de får rätt, men ungdomar har å andra sidan vanan att spontant bestämma sig för att gå på bio i sista minuten till skillnad från de äldre så...

Män som hatar kvinnor

jämfört med Watchmen



Vad är det för fel på svenskarna, eller kanske framförallt Trollhätteborna? Stieg Larssons kriminalromaner har visserligen sålt i enorma upplagor i svea rike, så man räknar väl med att medelålderssvensson ska krypa ut ur sina falu-rödsfärgade trähyddor och se lite svensk snut-film i biomörkret (för ungdomarna som vill se Watchmen tror de kommer ladda ner den i sunkig cam-version på nätet istället). För det är ju det enda svensk filmindustri behärskar att krysta ur sig, helt slentrianmässigt (med samma handfull skådespelare i varje film) förutom dussintals komedier och relations-draman. Men så länge som vi fortsätter att i solidarisk och patriotisk anda betala för att se samma skit ompaketerad i oändlighet, så kommer vi serveras det. Simple as that. Nu kan det mycket väl visa sig att Män som hatar kvinnor faktiskt är bra, men jag förbehåller mig rätten att tvivla tills dess familjen och släkten tjatat sönder mina öron, och lyckats övertala mig till att ge den en chans.



Nä nu ska jag försöka sova. Igen...

/Cassow

Vi äter lidandes på varandras själ och samvete
utan att se respektfullt in i varandras fina anlete
Du bortförklarar fornstor kärlek som sisyfosarbete
liksom bonden överger åker som gett lite mindre vete

Du befinner dig i ditt paradis, jag i mitt helvete
Så besöker du mig för att se mig brinna, Margrete
eller synar du misstänkt, olovligt, skogbrukssarbete
rädd att Tarzans drömlianer ska falla för slö machete?

Jag ångrar hemska ting jag yttrat i sorg och vredesutbrott
Men du ångrar nog tyvärr inte de bönstjälksfrön du sått
utan seglar vidare med din prins i ert nybyggda luftslott
- övertygar dig om att det är jag, inte du, som är bigott

Ack, om vi kunnat konversera fredligt utan skrik och spott
lägga undan beskyllningar om skuld och integritetsbrott
öppna upp, tala sant om nu och då, om stort och smått  
- för att båda felat är ett faktum har vi nog bägge förstått 

/C

Jag är inte stolt över förra blogginlägget. Inte någonstans. Men mitt liv har utvecklat sig bortom all kontroll till ett helvete de senaste två månaderna. Jag kan bara inte stå tafatt och ta emot hur mycket förnedring och svek som helst från I utan att faktiskt få säga vad jag tycker om det, hur det får mig att må, även om I nog är fullt medveten om det (och skiter i det).

Hade det varit ett alternativ att maila mina ord direkt till henne så hade jag gjort det (lite svårt när man blockat varandra). Detta var min sista öppna kommunikationskanal. Att skriva ner känslorna i en fysiskt dagbok, som förr, skänker mig ingen tröst eller själsro. Jag har försökt. Integritetsmässigt och etiskt kan det tyckas att jag gjort fel som hängt ut mitt ex på min blogg, men jag anger varken efternamn eller fysisk adress, och försvinnande få läser denna blogg, så jag anser skadan försumbar.

Nyheten om Facebook-utannonseringen, att hon redan är officiellt ihop med ny pojkvän, bara en knapp månad efter att hon dumpat mig (inte en minut har hon 'försakat' på att vara singel, vilket är rakt motsatt det budskap hon gav mig), var droppen som fick bägaren att rinna över för mig. Det är helt enkelt så otroligt respektlöst, och säger så mycket om henne som person, och hur lite vårat förhållande betytt för henne, och hur lite jag betyder som vän. Det är helt enkelt genomegoistiskt och omoget.

Jag är ändå besviken över att jag inte fixade att hålla på principen jag satte upp för mig själv när hon gjorde slut, och följa vissa vänners mogna råd, att bara låta tystnaden tala, ignorera henne helt. Låta olösta(?) konflikter, orättvisorna och sveken hänga i luften, olösta och oförklarade.

Att det jag skrev är som att spruta på tändvätska på ett hus som redan halvt brunnit ned, och som bränner och sårar djupt, är jag fullt införstådd med, men min reaktion är högst mänsklig och naturlig (jag har all rätt att känna som jag gör), och hon har ådragit sig den genom sina egna handlingar, genom att anlägga branden. Det jag sagt handlar inte om förtal. Jag har visat upp bevis. Bevis som är oemotsagda därför att de är sanna. Hon har älskat mig precis som jag älskat henne, men hon har svikit mig på alla punkter senaste månaden.

Tystnad följer mitt förra inlägg. Jag räknar inte med något svar. För jag ser inte vad hon kan säga som kan lindra eller göra detta bra igen. Jag önskar att hon kom på något, tänkte om, ångrade sig, bad om att få mig tillbaka och allt annat naivt. Men hon är livrädd för sin egna skugga och flyr hellre in i en ny famn, än att ta itu med gamla känslor och problem (som jag är övertygad om hade gått att övervinna om båda kämpat).

Jag är djupt besviken över hur jag inte uppmärksammats om problemen, tillåtits påverka och förhindra utgången det minsta, även om jag såg illavarslande tecken redan sent i oktober - tecken jag försökte rationalisera bort som en del av hennes inre demoner, som något som skulle läka med tiden. Hon har sagt att detta var oundvikligt. Jag vet inte. Hon känner ju sitt cyniska, osäkra jag bäst. Att jag har mina egna inre demoner som jag brottas med, bidrog också. Men till skillnad från henne så anser jag att jag har vunnit över mina i mycket större utsträckning. Jag kämpar varje dag med dem. Även om jag snubblar ibland så låter jag mig aldrig besegras.

En bidragande faktor till att föregående inlägg blev postat efter mycket tvekan, ligger givetvis i den känsliga och temperamentsfulla (dock aldrig någonsin fysiskt agressiv) person jag är. Detta hade jag och I gemensamt.
Jag kan bli upprörd över motgångar i min vardag, och känna enorm olust inför personer i min skolmiljö som jag inte känner, som jag upplever konkurrens med eller får taskiga vibbar från. Detta har jag behov av att prata av mig om inför folk jag älskar. Jag kan bli gnällig och negativ enligt I, vilket stämmer i viss mån. I var mer att hon blev jättearg på saker jag sagt som jag inte ens förstått varför det upprört.
Jag är inte konflikträdd. Om något är fel så vill jag rensa luften genast och därefter på bästa möjliga sätt lösa konflikten och bli sams igen. Jag hatar när folk flyr undan eller lägger locket på, stoppar huvudet i sanden likt en struts. Detta gjorde I i 8-9 fall av 10. 

Vi hade ett antal gräl under vår tid tillsammans. Ett par i månaden i snitt. Fullt naturligt enligt mig. De flesta av dem var som jag ser det, i regel harmlösa och onödiga små vardagsbråk, och inte heller något att hänga upp sig på. Diskussioner kring politiska meningsskiljaktigheter som i sig inte har något med förhållandet att göra, exempelvis. Aldrig någonsin svor jag över henne, kallade henne aldrig saker. Inte förrän i blogginlägget från igår då korken flög av.

En brist hos mig är att jag anser att bäst argument vinner en diskussion. En omogen stolthetsgrej som inte alltid vägs in som en faktor - att man förblindad av sin övertygelse felaktigt tror sig ha 'rätt'. Dock ser jag pragmatiskt på problem, ser komplexitet och grånyanser där andra ser svart och vitt. Det finns alltid flera sanningar beroende på perspektiv. Jag är heller inte bra på att avläsa signaler kring när det är dags att lägga ner känslosamma diskussioner.  Till mitt försvar vill jag dock säga att jag aldrig haft svårt för att be om ursäkt eller säga förlåt.

Jag var svartsjuk - ibland. Men aldrig kontrollerande eller styrande. Jag sa aldrig att I inte fick gå på den eller den festen. Jag hade oavsett inte kunnat hindra henne. Ibland kände min intuition att något inte stämde, vilket gav den där svartsjukan viss energi, men när det sedan visade sig att hon under hela vår tid ihop bott tillsammans med sitt förra ex, utan min vetskap, ja då anser jag att viss svartsjuka är motiverad - även om hon nu bedyrat att ingenting sexuellt skedde mellan dem (jag lär aldrig få veta, jag har bara sambo-lögnen och hennes nuvarande handlingar att gå efter).

Jag vet inte om vi någonsin kommer kunna förlåta varandra. Om vi någonsin ses eller hörs av igen. Jag vet inte om jag vill det efter allt jag utsatts för. Jag å min sida stängde med all säkerhet många dörrar genom mitt förra blogginlägg. Men jag känner att jag hade riskerat att gå under om jag inte skrivit det. Som f.d. bästa vän, som nyblivet ex så kräver jag viss respekt och taktfullhet/finkänslighet. Har man inte varandras respekt så har man ingenting att bygga på.  

Ingunn skrev att hon tror att alla kan förändras om dem bara vill det tillräckligt mycket. Jag tror det också, och jag hoppas att vi båda förändas till det bättre, även om vi kanske aldrig får spela en viktig roll i varandras liv igen.  

Jag önskar så att du inte glömt bort vad jag betyder för dig... jag glömmer aldrig vad du betytt och betyder för mig.


Du tog bort det som står här nedan, men jag spar på allt fint du sagt om mig, till mig. För någon av oss måste minnas.

Jeg hadde forbannet det motsatte kjønn, og forsonet meg med at jeg aldri kom til å møte noen som ville ha meg.
Så dukket en helt spesiell mann opp i livet mitt.. Jeg skjønte øyeblikkelig at han var noe helt for seg selv,
helt ulik alle andre jeg hadde møtt.. noen minutter inn i vårt første stevnemøte skjønte jeg at han var min tvillingsjel, og han følte det samme =) Vi er fortsatt sammen, min prins og jeg.. og jeg håper det aldri tar slutt, for det finnes ingen andre der ute som ham. det vet jeg bare.


50 grunner til at Claes er den rette

1. Han er så utrolig snill, sympatisk og kjærlig.

2. Han er følsom, og ikke redd for å hverken vise det eller snakke om følelsene sine. Dette fører til vonde krangler når vi er uenige om noe, men desto bedre er det å bli venner igjen etterpå =)

3. Han har en utstråling som ingen annen mann. Varme, sensitivitet og godhet.

4. En enestående humor, han får meg alltid til å le.

5. Nærhetssøkende og kosete.. jeg blir alltid så glad når han vil holde hånden min eller stopper midt på veien for at han bare MÅ kysse meg.

6. Framtidsdrømmer, jeg er så heldig som har møtt en mann som vil ha en framtid med meg, og de inneholder det samme som mine. Forlovelse, Bryllup og Babyer.

7. Han er opptatt av familien sin (og min).. det anser jeg som en meget god egenskap, da jeg har store planer av å bli en del av den med tiden =)

8. Han er intelligent. Jeg lærer stadig nye og spennende ting.

9. Han er kunstnerisk, en kvalitet jeg ikke kan slå i bordet med. Elsker å se på at han tegner, lese diktene hans eller beundre fotografiene hans. 

10. Åpenhet. Vi kan virkelig snakke om alt. inget tema er for dumt eller pinlig. Vi har utrolig gode samtaler, og jeg føler aldri at vi går tom for temaer.

11. Kokkeferdigheter. Han liker å lage mat, og han er flink til det!

12. Han synger så fint, jeg elsker å høre han synge i dusjen når jeg står og fikser meg.

13. Smilet. Det varmeste smilet du kan tenke deg. Jeg blir varm helt inn i sjelen bare av å tenke på det.

14. Han er ryddig og har orden på det meste, også økonomien. et veldig godt trekk!

15. Han er så oppmerksom, får med seg mange detaljer og husker på ting jeg har sagt for lenge lenge siden, det får meg til å føle meg viktig =)

16. Han er opptatt av dataspill og tvspill, akkurat som meg.. gøy å ha en og dele denne nerdete interessen med.

17. Han elsker musikk like høyt som meg.. og musikksmaken er også bra. og begge er veldig glade i soundtracks.

18. Han kan å kle seg! liker at han bryr seg om hvordan han ser ut.

19. Han liker ikke det samme godteriet som meg, så han spiser ikke opp mitt =)

20. Han er så flink med komplimenter. Jeg prøver å være like flink tilbake.

21. Han er en rolig hjemmetype. jeg skulle aldri orke å være sammen med en festløve som bare skal ut hele tiden.
jeg liker best å kose meg hjemme.

22. Han har hatt en tøff barndom og oppvekst, som meg. noe som gir ham dybde og gjør han veldig voksen.
Det gjør også at han forstår meg mye bedre.

23. Filmentusiast, som meg.. det er ingenting som å tilbringe kveldene under dyna med gode filmer.

24. Han er dyrekjær, vi ønsker oss begge katt i framtiden.

25. Han er romantisk, noe som er svært viktig for meg. Jeg trenger å føle meg spesiell og satt pris på, til gjengjeld så gir jeg veldig mye tilbake.

26. Han er en fysisk og kjærlig mann. Jeg får mye kos og nærhet, som jeg elsker.

27. Han ser bra ut. Jeg elsker å se på den kjekke mannen min.. med de utrolige dype øynene, det mørke, deilige håret, det varme smilet og den flotte, maskuline kroppen.

28. Han gir meg styrke. Jeg blir konstant backet opp og overøst med godord og varme tanker. Han stiller alltid opp for meg og er der når jeg trenger ham. 

29. Han er stødig. Jeg trenger aldri å tvile på at jeg betyr alt for ham og at han elsker meg. Han beviser det stadig.

30. Han er huslig. klesvask, gulvvask, støvtørking og oppvask er null problem for denne mannen. Han har til og med planter!

31. Han er ikke uforsiktig med ting.

32. Han lar meg være fri. Jeg har stor frihet i forholdet vårt, jeg kan gjøre og mene det jeg vil. Det går selvfølgelig begge veier. Jeg stoler 100% på ham og er ikke redd for at han skal finne på noe tull.

33.Han kysser fantastisk! så mykt og ømt =)

34. Han snorker ikke! Det går faktisk an å sove sammen med ham..

35. Han liker å shoppe. Det er veldig gøy å gå sammen med han på kjøpesentere, og han er gjerne med på jenteklesbutikker. 

36. Han er ingen sofagris. Han liker å finne på ting, gå turer, gå på kino, besøk ol... jeg vil ikke ha en fyr som bare sitter og stirrer på tv-en hele dagen.

37. Han har et godt forhold til søsknene sine. Det beundrer jeg, da jeg ikke helt kan si det samme om mine.

38. Han er svigemors drøm, rett og slett.. Jeg er overbevist om at foreldrene mine vil elske ham.

39. Han er en god lytter og en bra hobbypsykolog. empatisk, tolmodig og ærlig.. og han gir gode råd.

40. Han er glad i, og har lyst på barn. Noe som gleder eggstokkene mine veldig. Det er ingen mann jeg heller vil ha som far til barna mine. Han kommer til å bli en fantastisk pappa!

41. Han liker å reise, se nye ting.. Jeg vil gjerne utforske verden med ham.

42. Han bruker lang tid på badet! Ja, jeg vet det kanskje høres dumt ut, men jeg liker det..
Det er så koselig å fikse oss sammen.

43. Han tenker og filosoferer mye.. i likhet med meg. og han deler tankene sine med meg =)

44. Han er både en drømmer og en realist.. relaterer mye til han, men samtidig holder han meg på jorda så jeg ikke blir for svevende.. 

45. Han er avslappet til det meste. Vi kan være helt oss selv i hverandres selskap. Om jeg føler for å rape en skikkelig colarap så er det helt ok, han ler faktisk etterpå =)

46. Han er veldig voksen og reflektert samtidig som han har mye barn i seg, og er leken og barnslig i likhet med meg. 

47. Han er kreativ, litt gal og ganske grov i kjeften, som jeg elsker! Vi har verdens sykeste og beste internhumor =)

48. Han er eventyrlysten på mange måter, som jeg liker, men ikke vil utdype her...

49. Han trenger meg akkurat som jeg trenger ham, det er så godt å vite og å kjenne at han faktisk er avhengig av meg som jeg er avhengig av han.

50. Han utfyller meg, og jeg utfyller ham. Han er min klippe i livet. mitt håp og min tro. 
Han gjør meg lykkelig hver dag, og jeg takker høyere makter for at jeg har møtt denne fantastiske mannen
og for at han er min.Jeg er villig til å bruke resten av mitt liv på å få ham til å føle det samme! Han er den mannen jeg vil bli gammel med. Claes, jeg elsker deg.

Mange vil anse at å forplikte seg for livet i en alder av 23 er useriøst.
Men når man i en alder av 23 allerede har vært i 2 seriøse forhold, der et varte i over 5 år,
og har vært samboer i en årrekke.. da burde en jo ha en viss peiling på hva forhold og kjærlighet går ut på.
Når mine besteforeldre var unge var det mer vanlig å være gift i den alderen jeg er i nå, enn å
ikke være det.. hvorfor skal det være useriøst nå, når det ikke var det for 50 år siden?

Å komme med argumentet at tidene har forandret seg, det holder bare ikke.
En skulle da tro at i den verdenen vi lever i nå, med så mye krig, terror og jævelskap
burde gjøre familie og kjærlighet ekstra viktig! 

Og når man først treffer noen man elsker burde det være en menneskerett å kunne gifte seg 
uansett om man er 23 eller 83 uten at noen setter spørsmål ved beslutningen man har tatt.
For det er faktisk ikke alle som er så heldige å møte en person de kunne tenke seg å
dele livet sitt med.. noen gjør det en gang,noen 2. 

Men når det skjer, burde man holde fast ved det,ikke slå det bort og tenke at det er for sent eller for tidlig
For gjensidig kjærlighet er det beste som kan skje et menneske.
Det gir livet mening, det gjør alt verdt det uansett hva man må igjennom, kjærlighet gir en styrke til å takle alt!



Jeg elsker deg, Claes!
Sammen skal vi banke dritten ut av skillsmissestatistikken!

Det är så jag säger det!
den 24 april 2008, 12:32:19
Jeg har bestemt meg. Et år til her i Norge, så flytter jeg til Trollhättan. Sånn må det bli, avstandsforhold er tortur, 
og jeg vil ikke utsette hverken meg eller C for det lenger enn jeg må. Jeg elsker jo Trollhättan, Sverige, Håkan Hellström og Claes, så helt feil kan det ikke bli uansett. Jeg gleder meg.

Men en ring vil jeg ha... 

Är det så konstigt att jag känner mig sviken? Att jag är arg och ledsen? Att jag känner att dumpningen är orättvis? När allt detta fina försvunnit i en vindpust. När den finaste människan jag någonsin mött och känt  förändrats till någon jag inte känner, som enbart sårar mig, och som jag sårar tillbaks genom att påminna om känslor hon begravt i det förflutna.

/Cassow