]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

Inlindad i mjukaste rosaglittrande fluff
förpassas jag ner i avgrunden med en knuff

Före andligt sällskap och månget gemensamt
föredrog du solosången trygg, om än lite ensamt

Mitt personliga jidder och främmande ryggsäck
väckte mer din rädsla än beundran så käck

Din frihet anade du snart kunde komma att hotas
förändringens risker må i dörröppningen motas

Min fallhändhet och brist på ambivalensens fokus
är en biprodukt av ditt fagra anletes hokus pokus

Min beundran för ditt lyskraftiga själsskimmer
snöper mitt hjärta och ger mig flimmer

Dina avståndstagande ord skär, krasar och sliter
likt en nyss förseglad grottas fallna kristallstalaktiter

Förhoppningar, förnimmelser och fjärilars fladder
drömmar omintetgjorda av mitt menlösa pladder

Jag önskar du förlänat mig ynnesten av en andra chans
ty jag vet att vi har material till en långvarig romans

Men jag får lov att min sorg och besvikelse knusa
du rår inte för att jag inte förmår dig tjusa


...

Jag önskar att jag fått lära känna dig bättre än du fick lära känna mig.
Och att du fått lära känna min värme istället för mina sorger.

Jag låter dig vara ifred nu.

 

Kram på dig fina C
tänker enbart gott om dig

Salmon Schulman skriver idag i en artikel i Expressen om hur Bokstavstrenden är farlig för barn.

 

För det första så finns det inte en bestämd kvot för hur många det får finnas med en given neuropsykiatrisk diagnos ute i samhället.

 

Att neuropsykiatrin vinner allt mer mark i dagens samhälle, tror jag inte beror i första hand på att läkemedelsindustrin lobbar för att sälja mer mediciner. Givetvis vill de tjäna så mycket pengar de bara kan, och givetvis ska detta beaktas som faktor. Men i första hand så är jag övertygad om att neuropsykiatrin gör sina landvinningar eftersom man gjort stora framsteg inom forskningen utav olika diagnoser de senaste 10+ åren. 

(Nej jag har ingen direkt källa att vila mitt påstående på, ni får lov att tro vad ni själva vill efter att ha läst Schulmans artikel och mina egna argument i detta blogginlägg).

 

Utöver detta så tror jag att dagens samhälle mer har gått i från det gamla kollektivistiska tänket (vilket har både för-och nackdelar) till att se till enskilda individer, och dessas enskilda behov.

 

Risken för stigmatisering utav människor har alltid funnit, oavsett om de som "sticker ut" levt i ett kollektivistiskt samhälle där de frysts ut, mobbats, avfärdats eller ignorerats - eller om de fått en diagnos i nutidens individualistiska samhälle. Att allt fler individer som sticker ut, erkänns och får ta plats i samhället ser jag som enbart nyttigt och produktivt. För det är endast genom detta synliggörande som man på sikt kan ersätta massans fördomsfulla kollektiva okunskap om diagnoser, och få dem att fatta att dessa människor faktiskt inte bara utgör en ekonomisk belastning i samhället, utan att de faktiskt också väldigt ofta besitter begåvning och förmågor som är likvärdiga, eller specialförmågor som 'vanliga' människor saknar.

 

Att allt fler barn diagnosticeras handlar inte om att föräldrar ska undslippa all form av ansvar för sina barn. Arv och miljö är båda lika viktiga faktorer att beakta vid varje enskilt fall.

Det handlar heller inte om att alla som blir diagnosticerade ska pumpas fulla med mediciner. Jag tycker själv att man inom neuropsykiatrin bör vara restriktiv med medicinering, och istället mer fokusera på kognitiv beteendeterapi. Huruvida ett barn med en diagnos ska medicineras eller inte, är ett ansvar som till största delen vilar hos läkarna med sin expertis, och i andra hand hos föräldrarna.

 

I den bästa av världar så vet föräldrarna vad som är bäst för sina egna barn. Motsatt kan man säga att i den bästa av världar så vet läkarna när och om medicinering är det bästa alternativet. Det finns inget svart eller vitt här, utan man får lov att vara pragmatisk. Men Salmon Schulman tyckas vilja kvotera diagnoser utifrån någon matematisk formell om hur stor del av befolkningen som får ha en given diagnos, är verkligen, i mitt tycke att sträva mot att sopa funktionshindrade som minoritetsgrupp, med sina individuella behov, under mattan. Den sortens bakåtsträvande ser jag enbart som skadlig för samhället.


För övrigt kan jag upplysa Salmon Schulman om att ADHD och andra bokstavsdiagnoser inte är en "SJUKDOM" utan ett tillstånd, som räknas som ett funktionshinder i samhället enbart därför att en minoritets hjärnor fungerar annorlunda än majoritetens. Frågan man får ställa sig är hur stor en minoritetsgrupp får bli innan den upphör att vara minoritet, och istället faller inom det "normativa". Men det är ju det som Salmon Schulman vill kontrollera - samla alla inom det normala, och skylla alla barnens svårigheter att passa in i det normativa, på föräldrarnas uppfostran av barnen.

 

/Cassow

Visst är det märkligt hur fucked up man blir utav rubbad nattsömn? Medan man ligger och försöker somna om så far tankarna fram som ett gäng bildårar i 200 knyck på autobahn, och lika små och svårfångade som silverfiskar som ränner runt inne i badrummet eller köket. Det jobbiga med att ha en AS-hjärna är att den är full av paradoxer. Jag kan vara både fullkomligt perfekt, harmoniskt strukturerad med vissa saker, och fruktansvärt splittrad med andra ting. Den insikten blir aldrig så jobbig som när man precis vaknat upp, och man känner sig sprängfylld med bra tankar eller idéer, och de alla är lika greppvänliga som kvicksilver. 

Nattdrömmar kan inspirera mig väldigt. Jag har genom åren lärt mig att ta tillvara på mina drömmar i allt högre utsträckning, oavsett om det gäller potentiella sann-drömmar (det har hänt några få gånger genom åren), eller om mitt undermedvetna processat någon fundering eller problem under natten. Jag brukar skriva ner mina tankar på papper eller min iphone direkt efter att jag vaknat. Det kan vara lösryckta tankar, det kan vara långa dikter, filosofiska eller politiska funderingar, och gud vet allt.

Jag har sovit, ja i bästa fall fyra timmar i natt. Som så många gånger vaknade jag ur en dröm om betydelsefulla, älskade (och i något enstaka fall hatade) människor i mitt liv. Som varit, som passerat, och likaså om folk som ÄR här och nu.

Att vara en aspie är att frivilligt och/eller ofrivilligt älta saker. Misslyckanden, oförrätter, olycklig kärlek, svunnen kärlek, svunnen vänskap - men också lyckliga tider i ens liv, som man nästan idealiserar, dröjer sig kvar i, åratal efter att det ägt rum. Att vara en aspie är, åtminstone för mig, den stora svårigheten att se framåt i tiden, och istället dröja sig kvar i dåtiden, eller att förlora sig i nuet. Mina anhöriga, nära och kära om några borde veta, och säkert har de både bitit sig i läppen och gnisslat tänder, på grund av min oförmåga, genom åren. Somliga har till och med gått så långt att de abdikerat från den hedersvärda titeln "vän". Se - jag ältar!

Det gör mitt nya livsprojekt så mycket mer passande, och angeläget. Jag har bestämt mig för att börja skriva på min självbiografi. Inte för att jag är någon celebritet, men för att jag alltid älskat att skriva, berätta, och dessutom är i behov av att få alla känslor och minnen - bra som dåliga, på pränt och ut ur mitt huvud. Jag känner dessutom att jag som 'nyutexaninerad' aspie, vill bidra med något (förhoppningsvis) positivt till Aspergers-communityt. Min bok kommer kanske aldrig publiceras annat än på min blogg, men det kommer ändå vara min förhoppning, önskan och ambition, att den en dag når ut till en läskrets, som består både av 'normies'/neurotyper och aspergare, och att boken kommer vara precis lika insiktsfull som de böcker jag själv läst om AS. Min resa till självförståelse har varit 29år lång. Nu är det dags för världen att börja förstå mig! 

Vad boken ska heta? Den definitiva titeln lär nog dröja. Men om vi ska dra till med något provisoriskt - vad sägs om:

"Försoningsbrev"


/Cassow

Jag skulle kunna önska att jag fått gjort detta för många år sedan. Men det är ingen vits tänka så. Beslutet mognade och växte fram i mig. Det värke, det bultade, det smärtade. Det blev olidligt. Men här är jag nu, och det jag gjort känns 100% rätt.

Jag har burit mina nya namn i snart en vecka. Det är smått surrealistiskt att jag inte längre bär på det blytunga namn-ok som gett mig så mycket smärta, irritation, ilska och sorg -  ända sedan lågstadietiden och långt in i vuxenlivet.

Claes-Göran. Under åratal tråkades jag för mitt dubbla förnamn, fick höra långa ramsor, förlöjligande uttal och dåliga rim som:

- "Är du kääär i mig ännu Claes-Göööran..."
- "Vad gööör han Claes-Göran?"

Barn, ungdomar, vuxna. Jag vet inte vilka som mobbar värst. Människor kan vara hemska.


För en utomstående är det sånär som omöjligt att förstå hur viktigt beslutet om namnändring varit för mig och min självbild.  Att bara få vara Claes kort och gott. Det är guld värt.

...

Michael. Att jag vid min födsel dessutom pådyvlades min fullkomligt misslyckade och föraktvärda fars förnamn som andra förnamn - som om jag vore en ren klon, en kopia av den ruttna dynghögen, en Junior-variant av senior Flack, har ända sedan tonåren känts som ett hån, ett slag i ansiktet, och fyllt mig med skam och svaghetskänslor. Vem behöver en sådan ständig påminnelse, och såna känslor av otillräcklighet? Vem vill bära samma för- och efternamn som en suput tillika a-lagare, ynkrygg, notorisk man - och kvinnomisshandlare, tjuv och kåkfarare? Ingen. Och jag är inget undantag.

Att nu istället få bära namnet Cassow fyller mig med inre styrka och stolthet. Ett i mina ögon väldigt vackert, exotiskt och ovanligt efternamn (iaf i Sverige), med århundraden av mystifik historia bakom sig - som gått i arv i min släkt (som dock med tiden övergått till att vara ett förnamn), och vandrat genom länder i Europa. Detta är ett namn jag kan bygga något fint på, som jag vill föra vidare till mina egna barn (om jag någonsin får några).

...

Flack. Mitt forna efternamn har oräkneliga gånger felbetonats både medvetet och utan illa uppsåt, felstavats och feluttalats trots att jag artikulerat uttalet perfekt. Därutöver har efternamnet Flack överhuvudtaget inga som helst positiva associationer, konnotationer eller denotationer, varken på ren svenska (1) (2) eller engelska (3). Det är för mig helt obegripligt att ens Skatteverket tillåtit folk bära namnet, likaså att någon alls VILL bära det frivilligt.

Att istället få heta Jensen kan inte värderas i ord. Det må vara högst ordinärt, och inte särskilt ovanligt. Men det rullar på tungan. Man feluttalar det inte. Och jag associerar det med min andra högt älskade släkthalva. Som också alltid fått mig att känna mig älskad och betydelsefull. Som alltid accepterat mig för den jag är. Jag prisar det. Jag är salig. Det är lycka.


Jag bär på mina nya namn med stolthet - precis som alla borde göra från dag ett - i den bästa av världar.
Äntligen är jag fri. Min egen. 

/Claes Cassow Jensen

Har börjat återuppliva mina 'kodningsskills' efter att inte ha knackat en endaste kodrad på cirka 2½ år. I nuläget handlar det inte om att vara stilren - det är jag väl medveten om att designen inte är. Iom den återanvända bakgrundsbilden från min portfolio från 2008, så blir ju helhetsintrycket för bloggen cartoonish och inte särskilt 'seriös', och det intrycket blir ju en jäkla kontrast när det finns ämneskategorier där jag verkligen är seriös. Jag tror att jag kommer ändra designen till något stilrenare framöver. Men jag får säga att jag är rätt nöjd med hur konsekvent bloggen ser ut i olika webbläsare iaf.

Det viktiga här och nu var att få bekräftat för mig själv att jag fortfarande kan koda i viss utsträckning. Utmaningen blir att utveckla mina grundförmågor vidare. Jag känner mig faktiskt rätt taggad till att återuppta diverse kreativa sysslor. Fotograferandet, photoshop, illustrator, vanligt ritande för hand, kodningen, bloggandet m.m.


/Cassow

Jag minns så väl hur jag diggade den här sensuella låten som barn. Att texten var obegriplig spelade ingen roll. Den fyllde mig med glädjekänslor. Jag dansade, jag nynnade med melodin, och så inflikade jag "tjooo Lambaaada" när jag tyckte det passade in. Dragspel is the shit. Medelhavstjejer is...ögongodis! :P

Måste säga att nostalgi-minnet av låten blir lite lidande efter att ha sett den här musikvideon dock. Den är väldigt rumpfixerad. Väldigt sexuell. Nu är ju jag allt annat än just pryd, så jag har inget emot atmosfären i låten. Men videon rimmar illa med minnesassociationerna låten ger till min oskuldsfulla barndom.

/C

I can hear your soul crying
Listen to your spirit sighing
I can feel your desperation
Emotional depravation

Let yourself go
Let yourself go
Let your feelings show

Picking up the conversations
Deep in your imagination
Tune in to the lonely voices
Talking of their only choices

Let yourself go
Let yourself go
Let your spirit grow

Step out of your cage and onto the stage
It's time to start playing your part
Freedom awaits
Open the gates
Open your mind
Freedom's a state

I can taste the tears falling
A victim that's inside you calling
Yearning for a liberation
Emotional emancipation

Let yourself go
Let yourself go
Let your senses overflow

Step out of your cage and onto the stage
It's time to start playing your part
Freedom awaits
Open the gates
Open your mind
Freedom's a state

Drink up baby down
Are you in or are you out?
Leave your things behind
'Cause it's all going off without you
Excuse me, too busy, oh writing your tragedy
These mishaps you bubble wrap
When you've no idea what you're like

So let go(so let go), jump in
Oh well, whatcha waiting for?
It's alright
'Cause there's beauty in the breakdown
So let go(oh let go), just get in
Oh, it's so amazing here
It's alright
'Cause there's beauty in the breakdown

It gains the more it gives
And then it rises with the fall
So hand me that remote
Can't you see that all that stuff's a sideshow?
Such boundless pleasure
We've no time for later now
You can't await your own arrival
You've 20 seconds to comply

So let go(so let go), jump in
Oh well, whatcha waiting for?
It's alright
'Cause there's beauty in the breakdown
So let go(yeah let go), just get in
Oh, it's so amazing here
It's alright
'Cause there's beauty in the breakdown

Hang your head your head High
Hang your head your head mm hey-yeah-yay
Hang your head your head High
Hang your head your head mm hey-yeah-yay

So let go, jump in
Oh well, whatcha waiting for?
It's alright
'Cause there's beauty in the breakdown
So let go,(Oo let go), just get in
Oh, it's so amazing here
It's alright
'Cause there's beauty in the breakdown

Mmm Breakdown,
Cause There's beauty in the breakdown
Mmm hey-yeah-yay Breakdown, So amazing here.

Cause there's beauty in the breakdown!

 

 

 

Take a moment if you dare
Catch yourself a breath of air
There's another life out there
And you should try it

Dead ends hide on every street
Look before you place your feet
Cracks and fissures keep the beat
And you're inside it

Every thought you never dared to think
Every mood you always knew would sink
Every line you spoke out loud in a jest
All the time you took to be your best
Soon forgotten

The sun must never touch your skin
It could expose the dark within
You're paranoid about the paranoia

And panic hits without a sign
You worry about it all the time
Every perfect moment is a hidden warning

Cuz everything makes your pretty head spin
And nagging thoughts are starting to sink in
With everything this way it's better to forget
Than end up in a place with something to regret

Your transatlantic shopping spree
Your health forever guarantees
Organic -bio-life's a breeze in cosy prisons

But hiding out in a salad bar
Isn't gonna get you far
and bottled wine is vinegar tomorrow

Everything around here makes your pretty head spin
Its piling up high and you're back where you begin
Moments you have tried so hard to forget
Are promising to 've been the best one's yet

Everytime you shut your eyes it appears
Everytime you trace your steps back here
None of your convictions have the same old ring
No doubt you found a place for everything
In cosy prisons

So if you're careful
You won't get hurt
But if your careful all the time
then what's it worth

You don't wanna hang around
Said you were leaving town for the summer
At least till sundown

Cuz time ain't gonna grind you down,
ain't gonna waste your life
chasing rainbows like some clown

But who's gonna come with you tonight
Who's gonna to tell you it's alright?
Everything changes over time
Just like wine

Time ain't gonna hold you up,
Ain't going to make it stop long enough to ease your mind,
Ain't gonna make it last forever

And you...
whatcha gonna do?
Walk it solitary?
So unnecessary
But it's alright
It's your birthright

Hey, hey everything's different down the line
Everything changes over time

Time ain't gonna make it worse
It's gonna make you start feeling better
Just like wine
We're gonna make it last forever

Hey you...
Whatcha gonna do?
Just be ordinary?
So unnecessary

But it's all right
Yes it's alright
It's your birthright

It's your birthright

I can't see me in this empty place
Just another lonely face
I can't see me here in outer space
It's so hard to leave a trace

And I try and I try and I try
But it never comes out right
Yes I try and I try and I try
But I never get it right

It's a
Minor Earth Major Sky

I can't see me in this lonely town
Not a friendly face around
Can you hear me when I speak out loud
Hear my voice above the crowd

And I try and I try and I try
But it never comes out right
Yes I try and I try and I try
But I never get it right

It's a
Minor Earth Major Sky

But I try and I try and I try
But it never comes out right
Yes I try and I try and I try
But I never get it right

It's a
Minor Earth Major Sky