Senaste från drömfabriken
Drömmarna tycks bli extra skruvade dock. En klen tröst.
Dröm 1: jag befinner mig i nån slags dåtid där mamma är dagmamma igen. Hon har en skitjobbig 3-årig unge som skriker, bits, spottas, kastar mat och sparkas enbart för att jävlas. Samtidigt så är han ett underbarn och pratar redan som en snobbig vuxen. När jag är ensam med honom i ett rum så säger han att han ska bli massmördare eller diktator när han blir stor, och att jag och min familj ska torteras långsamt till döds då (påminner till sättet om babyn Stewie i Family Guy). Sen slutar drömmen. Minns att ungen hade korpsvart hår, blek hy, ett överbett och rosiga kinder.
Dröm 2: Jag är på ett campingställe ihop med Trullsa. Hon går med mig överallt i illrött ledband. Jag går in med henne i en sån där toalett- och duschlokal. Jag är hatt- och solglasögonförsedd.
Jag är i behov av en dusch. Ser cirka 4 pers i duschrummet. Det står en blek, långsmall snubbe i en dusch, som gapar högt att han måste ha en cigg, och att han gör vad som helst för den som kan ge honom en - VADSOMHELST! Detalj: hans hår är som en stor torr buske trots att vattnet från duschen borde göra det nedtyngt, och hans ögon är stora och stirriga. (Tänk er Sideshow Bob från The Simpsons!)
Jag tycker iaf att han är klart obehaglig, så jag kliver snabbt in i en dusch - med kläder och hatt på, och med Trullsa fortfarande i koppel - bara för att blöta mig lite lätt. Går sedan därifrån, men säger till en kille som också lämnat sin dusch, att han ska passa sig för den där galne rökaren. Han tittar roat på mig (förståeligt) och när jag går ur lokalen så trampar killen avsiktligt på Trullsas koppel. Hon får panik och sliter sig loss och springer ut ur lokalen. Jag rusar efter. Alla garvar åt oss. Slut på drömmen.
Grand Theft Laptop - eller "allt för min laptop"
Nattens helknäppa dröm:
Jag är på semester _enbart_ tillsammans med morsan av någon outgrundlig anledning. Var vi befinner oss minns jag inte, bara att det var varmt som fan. Inför hemresan upptäcker jag med bestörtning att någon snott min laptop som jag lämnat inne på hotellrummet. Efter att ha konfronterat hotellpersonalen och alla parter blånekat, så möter jag en gammal klasskamrat från gymnasiet som har ett gäng ölstinna herrar i sitt sällskap.
Jag berättar om min situation och klasskamraten säger då att man får hålla hårt i sina grejer på det här hotellet, och att det är ökänt för sina stölder. Därefter tipsar han mig om att testa att gå ner till källaren och besöka vaktmästeriet eftersom det ofta säljs vidare stöldgods från hotellet där.
Sagt och gjort så går jag och morsan ner tillsammans med klasskamraten och hans vänner. I vaktmästarrummet står det ett flertal långbord, och på dessa ligger det all tänkbar elektronisk apparatur mellan himmel och jord. Jag finner snabbt min laptop, och vrålar upprört till vaktmästaren som sitter där att den där laptopen är min. Han bara skrattar och säger hånfullt att allt i rummet är hittegods och att jag kan få köpa laptopen för rätt pris.
Jag svarar att jag tänker lämna rummet med min laptop utan att betala ett öre och att vaktmästaren inte kan göra ett skit för att stoppa mig, varvid han svarar att jag inte lämnar rummet levande, samtidigt som han kallar in ett gäng gangsters.
Min klasskamrat säger att de täcker mig och att jag och morsan ska dra. Strax utbryter en eldstrid(!!!) mellan min klasskamrat och hans killar, och vaktmästaren och gangstergänget. Det sista jag minns är att jag och morsan kurrar ihop oss hukade i ett vägghörn, med armarna som skydd över huvudet. Jag vaknar svettdrypande och finner mig själv sittandes i ungefär samma position i min bäddsoffa(!). Även fast jag har öppnat ögonen och ser att jag är i min lägenhet så tar det ett par sekunder innan jag får ner pulsen och fattar att jag drömt.
...
Vad ska man säga om detta egentligen förutom att det var en helt insane dröm, med värsta b-filmsmanuset? Det kan låta osannolikt att jag skulle minnas så mycket av min dröm, men jag har gjort till en vana att skriva ner stödord eller hela meningar utav det jag minns från mina mer sjuka drömmar på mobilen så fort jag vaknat, medan jag fortfarande minns dem. Givetvis har jag omformulerat en del lite, men händelseförloppet är såsom jag minns det.
Det oroar mig lite att jag sedan vaknade ännu en gång under natten, och att jag då var på väg att klättra över min soffa. Det är riktigt creepy varje gång det händer att jag vaknar av att jag gjort saker i sömnen som en reaktion på min dröm. Får verkligen hoppas att detta hör just till ovanligheterna och att jag inte hinner göra något i sömnen som skadar mig, utan att min kropp håller sig kvar vid bäddsoffan. Det är liksom inte helt idealiskt att bo på 11:e våningen om man förvandlas till en sleepwalker. Tack och lov så är fönsterhandtagena barnsäkra...får hoppas att min IQ droppar till fiskmås i sömnen... :P
/Cassow
Bronsförgyllda drömmar med okänd symbolik
där min blick fastnat på ett föremål
som står högst uppe på en tom bokhylla
Jag väger försiktigt föremålet i min hand
Stort, revolverformat, bronsförgyllt, dammigt
Stryker fram en ingraverad inskription
Jag ser förvånad mitt för- och efternamn
och ett par rader text inom citattecken:
Och C.F sade: "Varde ljus; och det vart ljus.
Och C.F såg att ljuset var gott..."
...
Skenhelig? Bronsplacering i livet?
Jag vet inte.
Men jag gillade inte drömmen alls.
/Cassow
Iréne, vad gör du i min dröm?
...
Inatt drömde jag att jag träffade min lågstadiefröken Irène Skoog. Hon kände igen mig direkt och vi pratade om våra respektive år som förflutit. Det var ett hjärtligt återseende med en varm omfamning och stora breda leenden i bådas ansikten. Hon skulle precis till att visa någonting för mig i hennes arbetsrum när jag vaknade.
Varför kunde jag inte få drömma klart?
Jag vet inte varför jag drömde om henne just nu. Jag brukar inte tänka på henne alls ofta, men nån gång om året kanske.
Hon fick mig alltid att må så bra. Hon fick mig att känna mig speciell som barn - sedd ooch hörd. Jag minns det som att jag var lite utav en favorit hos henne. Men kanske är det bara så jag VILL minnas det. Men omtyckt var jag. Det vet jag. Flera år efter att jag slutat lågstadiet så besökte jag skolan Grangärdet bara för att få se och kanske prata lite med henne. Tyvärr slutade jag göra detta sen när jag började högstadiet. Sedan dess har jag genom åren sett henne på avstånd ibland på Mariestads gator eller i någon butik, men då har jag inte vågat ge mig tillkänna. Jag tror jag skämts över att jag själv kännt att jag inte levt upp till hennes förväntningar. För att mitt liv varit allt annat än en raksträcka, och för att det inte skulle fungera att förklara eller bortförklara det. Att ljuga för henne skulle kännas otroligt lågt, och fel likaså. Men det är inte att ljuga att selektivt välja vad man berättar för andra förvisso (fast det är nog olika, beroende på vad saken gäller, och vem som berörs och hur denne berörs).
Men kanske jag egentligen har levt upp till hennes förväntningar (eller egentligen kanske hon aldrig haft några specifika, annat än att hennes elever ska leva bra och sunda liv)? Eller kanske det är vad jag håller på att infria undermedvetet år efter år. Hon prisade mig för min fantasi i mitt ritande, min berättarförmåga och fantasi i mitt skrivande, och berömde mig för att jag alltid var lugn, ordentlig, artig och vältalig. Dessa saker har jag genom åren burit med mig och djupodlat. Jag skulle vilja träffa henne igen, bara för att visa hur jag utvecklats i allt som jag är bra på. All smärta som jag genom åren genomlidit behöver inte nämnas. Hon behöver inte min livshistoria (hon var min lågstadielärare - inte psykolog eller socionom), hon behöver bara veta att jag saknat henne, tänkt på henne och att hon alltid varit en förebild och inspiration för mig. Det går att vara selektiv och bara föra fram det goda, för det är just det som är det relevanta i sammanhanget.
Jag tror jag ska sätta mig ner en dag och skriva brev till henne, och skicka med några av mina ljusare, positiva dikter. Kanske skriva en dikt till henne personligen, som en slags tack. Kanske inte innan jul (bara om jag får tid över), men någon gång därefter.
Det finns få mer betydelsefulla yrken än läraryrket. Man har chansen och möjligheten att påverka och vägleda människor till att kämpa för att få syssla med det de brinner för allra mest, och uppnå sin potential. Det finns urdåliga lärare som inte borde få undervisa, som fungerar som en ren destruktiv kraft på sin omgivning, men det är dem som förgyllt vår vardag och gjort oss till bättre människor som vi borde höja till skyarna - visa vår uppskattning för. Visa kontinueligt, även in på deras ålders höst, att de BETYTT något, förändrat någons liv till det bättre, och att de således lämnar ett arv till eftervärlden, som kan komma att påverka generationer framåt. Detta för att de genom att ha gett människor med arvsanlag den miljö som bejakar positiv utveckling för dem, istället för motsatsen.
Iréne är för övrigt en lokal poet och visskrivare. Jag har inte tagit chansen att läsa hennes alster än, men jag har lovat mig själv att jag ska så småningom. Jag ser detta inlägg inte bara som ett hyllningsinlägg utan också som en post it- note.
Jag tar mig friheten att låna ett foto från föreningen Visans Vänner i Mariestad så ni får er en bild av denna underbara kvinna.
78år gammal är hon idag om min nät-research stämmer (fotot är nog knappast dagsfärskt - bör även tilläggas att hon är mycket gladare än fotot visar). Det känns som att om jag nu ska ta kontakt med henne så bör jag göra det medan hon är vital och har minnet intakt. Ja jag ska göra det! Sedan om hon vill ha något som helst att göra med en gammal snorunge till elev är en annan femma. Men jag ska visa henne min personliga tacksamhet i text om inte annat.
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Skoluppväxt, lärare, skolår, drömmar, kvinnliga förebilder, poeter, författarinnor, tacksamhet, inspirationskällor
Varseldrömmar?
Jag vet inte vad jag ska tro. Jag pendlar ju mellan att vara ateist och agnostiker, men jag fascineras ändå väldigt utav dessa drömmar. Med tanke på att den generella människan uppskattas använda 2% av sin totala hjärnkapacitet dagligen så...
Annars sägs det ju vara ett typiskt tecken på schizofreni när man börjar prata om sånt här. Det tycker jag är lustigt, med tanke på att 95% av världsbefolkningen är anslutna till någon form av religion, där det för jämnan pratas om att folk haft samtal med Gud, Jesus och så vidare. Antingen kan detta tolkas till att väldigt många därute är schizo, eller så kan det tolkas som att väldigt många därute har så stora bekräftelsebehov att de fantiserar ihop eller ljuger om dessa samtal. Men som sagt - lustigt att vi som inte är anslutna till dessa religioner, eller inte är traditionellt troende, anklagas för ting som de själva borde anklagas för.
De drömmar jag nu drömt senaste veckan har varit följande:
Dröm 1: Jag drömmer att en nära vän till mig förlorar sitt hus och sin flickvän, och att jag får ett samtal från honom där han är förtvivlad. När jag berättade detta för honom så berättade han att hans mor drömt något liknande en eller ett par dagar tidigare.
Slutsats: troligtvis betyder det ingenting annat än att både jag och hans mor är oroliga för hans privatekonomi och kärleksliv - och troligtvis helt i onödan. Han är en fixare, en survivor. Men likväl...
Dröm 2: Har inga detaljerade minnen att komma med, men jag drömde i natt att jag och min flickvän fick en son (nej hon är inte gravid och vi har inte planerat att skaffa barn än på ett antal år)
Slutsats: Vi vill båda väldigt gärna ha barn och pratar rätt ofta för skojs skull om vad de skulle heta. Att båda på 40 something mils avstånd drömmer samma natt att vi får en son, utan att vi ens pratat om barn de senaste dygnen, det är dock lite fascinerande.
Jag vet inte vad jag ska tro som sagt, men när jag minns verkliga drömmar, som tycks vilja berätta något, så gillar jag att analysera och försöka göra deras innebörd förståeliga. För trots allt - för cirka 5 år sedan drömde jag under flera månader en sanndröm som senare slog in, och som kanske räddade mitt liv just för att jag visste vad som skulle ske härnäst. Jag litar inte blint på drömmar, och jag är inte galen. Jag är bara öppen för att det finns fenomen ute i världen som människan ännu inte genom vetenskap kan förklara.
Med allt detta sagt så vill jag poängtera att jag inte är den som kollar på tv-program där personer går runt och förnimmer eller känner av spöken/andars närvaro i gamla slott o'dyl. Så fort sånt trams sänds i en serie program på tv, med någon som vill slå mynt av sin "förmåga" så tänker jag spontant "bullshit". Men visst - det sänds ibland välgjorda dokumentärer
om olika former av paranormala händelser. Jag tittar gärna på sånt, men jag söker mig inte aktivt till materialet. Det får komma till mig liksom.
/Cassow
Och spårvagnen går runt och runt, runt och runt...
Nu ska jag svepa i mig en tallrik kräm och sedan skriva hemtentafrågor fram tills 3, halv 4. Sedan bär det av till mormor för pannkakor vid 4. Yum!
/Cassow
Drömmen om mitt ofödda syskon
Varför jag tar upp detta här och nu kan man fråga sig. Anledningen är att jag drömde en mardröm i natt. Hemsk i sig, men skulle jag ranka den så skulle den ändå vara light. Jag har drömt betydligt mer skrämmande saker.
Jag drömde att jag hade tre syskon, och att vi lekte tillsammans uppe på vinden i mormor och morfars sommarstuga. Det som gjorde drömmen till en mardröm var att mina två yngsta syskon lekte med en laddad magnum-revolver som de på något vis hittat i huset. Jag minns att jag i drömmen var både förbannad och rädd på samma gång när de viftade med den. Det påhittade syskonets ålder uppskattar jag till runt 5, en liten pojke i trotsåldern. Jag lyckades komma så pass nära honom och min lillasyster Louise, att jag fick tag i hans hand som höll i revolvern, och fick riktat vapnet upp i luften. Två skott brann av och pojken chockades för ett par sekunder, precis som vi övriga. Sedan släppte han vapnet och sprang ner för vindstrappan, för att skvallra och ljuga ihop en historia för våra föräldrar om att jag försökt skjuta honom. Jag kastade bort både tomhylsorna såväl som hylsorna som satt kvar i revolvern, bland en jättehög med brädor, och sedan la jag ifrån mig vapnet för att invänta en praktustskällning från vettskrämda, arga och oroliga föräldrar.
Det sista jag minns innan jag vaknade, var att jag kände att jag hade min äldsta lillebrors vittnesmål att förlita mig på.
/Cassow
Exorcism=epilepsiutbrott?
Jag drömmer så detaljerade drömmar emellanåt. De kan vara väldigt övertygande verklighetsmässigt och de kan vara totalt uppåt väggarna overkliga och sjuka. Som det är för de flesta människor då med andra ord. Men jag gillar att dela med mig av drömmar jag haft, och jag gillar att drömtyda oavsett om det är mina eller andras drömmar som står på tapeten.
Igår drömde jag om att min mamma och mormor årligen utförde exorcism på mig som barn, vid ett bestämt datum och klockslag. I drömmen låg jag hemma i mormors soffa, inlindad i en filt tv-tittandes. Mormor håller på med någonting i köket, mamma sitter vid min sida och vakar ängsligt över mig. Hon ropar stressat till mormor att skynda sig, eftersom "det närmar sig", "tecknena har börjat manifestera sig", och "tiden nästan är inne". Jag hör hur mamma kontrollcheckar med mormor att hon inte glömt bort någon ingrediens i brygden. "Chilin, har du den? Den är viktigast av allt!". Ingredienser som jag minns utöver denna som nämns är en levande guldfisk, ägg, mjöl och vatten (rätt simpel brygd med andra ord, lol).
Mormor rusar in i rummet med en rykande het skål och hon ber mamma hjälpa till genom att hålla fast mig och hålla min mun öppen. Kallsvettig, slingrar jag mig likt en orm i soffan i okontrollerade spasmer, skriker obegripligheter och stirrar med tomma ögon ofokuserat på omgivningen. "Du måste hålla honom still så jag kan hälla ner genom tratten", hör jag.
Från tv'n hörs plötsligt ett öronbedövande surrande, likt det ljud man kan höra när man försöker ställa in frekvens/radiokanal. Bilden flimrar okontrollerat i svartvitt á la myrornas krig på tv'n. All övrig elektricitet i lägenheten är borta och frånsett ljuset från tv'n så är det mörkt i rummet (alla persienner är neddragna). Mormor och mamma har lyckats hälla i mig brygden och tvingat mig svälja, när mamma utbrister: "det är på väg ut mamma!". Båda fäster blicken på bildrutan och mitt i myrornas krig tar en mörk gestalt form. Ett hest, skrovligt väsande hörs inne i rummet, och gestalten försvinner från bild samtidigt som mörk rök kommer ut från högtalarna på tv'n. Jag minns inte mer av drömmen sedan än att mamma och mormor satt med knäppta händer samtidigt som jag låg och skakade i feberyra och spasmer. Denna dröm repeterade sig själv 3 gånger innan jag vaknade.
Alla är bekanta med de första sekunderna efter en dröm. Man är liksom inte helt vaken ännu och är oklar över om man just drömt eller om det är verkligt. För några sekunder trodde jag att drömmen handlade om förträngda barndomsminnen. Tänk vad hemskt det skulle varit om det var på det viset. Troligast dock är att jag i min dröm blandat in barndomsminnen utav de epilepsianfall jag led utav under några år. Jag minns hur jag tappade helt kontrollen över min kropp, att jag hörde folk i min omgivning prata med mig, men inte kunde svara på något sätt. Det var ett par hemska år, men lyckligtvis blev jag helt frisk från det sen, och har inte lidit något utav vuxen-epilepsi.
Det första jag gjorde när jag vaknade var att knäppa på datorn och googla sökorden "south american exorcism" på kul. Minnet av chilin triggade mig till att vilja kolla om det fanns något dokumenterat om sydamerikanska andeväsen och exorcism utav dessa. Men lustigt nog så fick jag bara en massa träffar på Barak Obama. Så var det med den mardrömmen.
/Cassow
