American Pie - The Naked Mile - värdelös dynga
Ja filmen är fullkomligt vedervärdig och vomerande oaptitlig. Och nej, det är inte menat 'in a good way' även om det historiskt sett varit det, med de pinsamma, motbjudande men ändå bitvis roande första tre filmerna i minnet. Jag har humor, Jag skrattar åt såväl 'urdålig' låg humor som 'bra' sofistikerad dito. Men The Naked Mile är ingetdera. Bara idiotiskt infantil till den grad att man sitter och rodnar utskämd å skådespelarnas vägnar och vänder bort ansiktet eller begraver det i sina händer. Jag kan ärligt säga att jag respekterar en porrskådis lika mycket som en dålig skådespelare, för de roller de finner sig i. Nej förresten, jag tror faktiskt jag har högre tankar om porrskådisarna, för även dålig porr kan man få ut någonting utav. Nog sagt om den jämförelsen...
Eller nej, vänta. Nu tar vi steget fullt ut och granskar den här skitfilmen inpå pubishåret. Det är viktigt att ställa denna fråga nämligen:
Vad är det som är tänkt att tilltala publiken med American Pie, vad är essensen av humorn?
Jo. Två ting.
1. Nakenhet. Av någon anledning så tror filmbolaget som klubbat igenom denna meningslösa 'uppföljare' att alla hormonstinna tonåringar är så desperatkåta på att få se naken hud, manliga tvättbrädor och guppande kvinnobröst - T(its)& A(ss), att de måste se denna film; att de älskar att bli 'teasade' och är för dumma för att istället gå ut direkt på nätet och klicka på första bästa porrsite och få utlopp för sina lustar. Visst infrias Hollywoodlöftet angående den oskriva regeln kring uppföljare: mer av allt (förutom den eventuella själ som fanns i originalet) i denna film. Mer lightporr har nog aldrig skådats i en highschool-film. Om denna film väljs ut ur videohyllorna inne i videobutiken, av ett par teenage morons som har sin första dejt, tillåt mig då att sätta en peng på att detta inte är en film som leder till något myspys efteråt, såvida tonåringarna inte innehar samma bananlåde-IQ som karaktärerna i filmen.
2. Pubertala sexskämt, någon grad av absurd igenkänningskomik kanske? Pinsamheter, skämt om kroppsvätskor i form av spyor, sperma, urin och fekalier. Det kan beviserligen ligga komik i dessa ting, men, MEN - bara för att skämten innehåller sagda ingredienser så är det ingen garant för skratt.
Det måste finnas en direkt välbehaglig story, hyfsade sköna och inlevelsefulla repliker, skådespelare som kan leverera dessa trovärdigt, en 'set up', förspel fram till skämtet och broar mellan skämten så man hamnar på en konstant underhållande nivå. En komedi får inte tappa fart och bli till drama för mer än ett par minuter emellan varven/skratten.
The Naked Mile är så vattnig, har så försvinnande lite substans och näringshalt att en manlig utlösning tillför mer glädje till mänskligheten. This movie is shooting blanks. Den slår sig på bröstet för att ha balls, men allt den lyckas vara är sexistisk mot både män och kvinnor i uppfuckade generaliseringar som får mig att spontant, ofrivilligt och okontrollerat att slå mig för pannan i frustration, och därigenom ge ett par miljoner hjärnceller aktiv dödshjälp. Vid tillfällen i filmen när generaliseringarna yppas så funderar jag på om inte Gudrun Schyman eller Tiina Rosenberg och deras Fi-sekt skänt filmproducenten pengar från sin fikabrödskassa för att på så vis få in lite av sin idiotologi.
Handlingen:
-----------------
Så vad är storyn i filmen förutom den uppenbara transsportsträckan mellan ungdomar som mer än något annat vill ha sex, till ungdomar som efter mycket om och men till slut får sex? You tell me, för det är så vitt jag vet allt och summan av ingentinget.
Alla trivsamma karaktärer från de första tre filmerna är borta, frånsett one expression face-snuskgubbepappan med de upphöjda chockade ögonen och buskögonbrynen, som i vanlig ordning försöker lära de unga lammen en eller två saker inom kategorin sex. Bäääh.
Filmen handlar om en nördig kusin till kåtbockskaraktären Stifler a.k.a. The Stifmeister e.t.c. från de första tre filmerna. Denne kusin är oskuld, vilket är aningen pinsamt inom den tydligen sex-besatta släkten Stiflers. Han har varit tillsammans med en tjej i två år och ändå inte ens kommit innanför byxorna. Så nördig är han alltså. Och detta ska sedan skämtas kring in absurdum.
Vad sägs om skämt som: Livrädd naken Stifler gömmer sig inne i tvättmaskin efter att han och hans tjej hållit på att bli påkomna under förspel utav flickvännens far. Stifler blir så rädd att han skiter på sig inne i tvättmaskinen, varefter han påkommen kravlar ur tvättmaskinen och rusar iväg naken ut i natten endast iförd tjejstrumpa över huvudet. God that is hillarious. Not.
Genom att ´tjata på sin flickvän som sedemera inte är alls villig för sex (högst förståeligt), så erbjuds Stifler-ponken att få sig en ?guilt free pass for a weekend? av henne, vilken innebär att han får ligga med vem han vill.
Och eftersom han är en så bra pojkvän så MÅSTE han fånga chansen och dra iväg med sina två ?bästa vänner?, till ett universitet som under kommande helg ska annordna det årliga naken-marathonet, som efteråt leder till vilda sexorgier.
När Stifler sitter i bilen och sover så ringer hans flickvän eftersom hon har omvärderat sitt erbjudande. Hans 'bästa polare' tar hans mobil och kastar ut den ur fönstret. KASTAR. MOBILEN. UT. UR. FÖNSTRET. ...!!!! Jamen visst, hög trovärdighet på den scenen. För att ta det slutgiltiga klivet till osannolikhetens förlovade land, så blir Stifler sedan pissnödig och erbjuds att antingen pissa i en mugg eller öppna vindrutan och stående pissa ut ur bilen medan de kör. När Stifler så gör detta så rullar föraren upp baksätesrutan så att urinet kan flyga i ansiktet på den andra sovande kompisen. Jajjamen!!! Bra vänskap sinsemellan, och det är absolut önskvärt att ha nerpissade kläder och säten inne i en bil. Good thinking script writers!
Nä, nu får det fan räcka. Ni har förstått vad för sorts lågvattenmärke detta handlar om.
Undvik skiten till varje pris.
Och nej - rabiata kaxiga rugbydvärgar kombinerat med gyttjebrottning och nedvärderande billiga dvärgskämt did not do it for me either. I?m sorry.
Jag ska hämnas på min syster för att hon fick mig att se igenom över halva filmen...
Betyg: 1/10
/Cassow
White Noise och Michael Keaton är ****
Eftersom jag är lätt på foten när det gäller paranormala ting och tillåter mig att fascineras av det oförklarliga emellanåt - så länge som det inte innehåller inbäddade mästrande religiösa budskap, så var det heller inte så konstigt att jag fick upp intresset för filmen White Noise, 2005, som handlar om E.V.P - Electronic Voice Phenomenon. E.V.P handlar om att man kan höra själar som gått över till 'den andra sidan' via radiovågsbrus inom vissa frekvenser efter vad jag förstått, och även se själar via tv-bruset á la myrornas krig.
Jag minns hur jag som tonåring tillsammans med min bästa vän vid ett antal tillfällen, efter intensiva spelsessioners sträckspelande från sen eftermiddag till gryning följande dag, kunde slå av tv-spelet (Secret Of Mana, Shadowrun, Chrono Trigger: otroligt beroendeframkallande rollspel!) för att sedan stirra tomt som hypnotiserad på den flimrande tv-skärmen under ett par minuter. Jag kunde helt seriöst se rosa elefanter som klampade runt. Med lite fantasi så kunde jag snart se vad som helst. Men spöken, andar,gastar, vålnader, själar - nej aldrig att jag kunde se något sådant. Men det kan Michael Keaton i White Noise, och jag är lite avis.
Michael Keaton...herregud, hur denne man fick in en fot innanför drömfabrikens dörrar har för mig varit ett mysterium under många år, och inte heller denna gång vill den levande marionettdockan ge mig några som helst ledtrådar - frånsett de nästintill skönjbara fastkrokade trådarna i hans kropp då (aah-hah vilket roligt skämt!).
Ok, jag erkänner att han var helt duglig som bindgalen psykogast i Tim Burtons klassiska Beetlejuice (1988), men allting som han varit med i därefter, inklusive hans roll som träig Bruce Wayne/Batman, har lämnat mig med gäspningar och sömniga ögon. Så varför oh varför har han inte nischat sig som galen mupp, fruitcake i filmer, utan istället ständigt envisas med att spela dessa skitroller där han spelar emotionellt vakuumerad? Alltså hans agent borde gängvåldtas av Snövits sju dvärgar för att sedan ersättas med...ja vem som helst. Varför kom jag nu att tänka på dvärgar. Jo eftersom min lillasyster lyckades övertala mig till att se på den inofficiella femte delen av American Pie igår. The Naked Mile. Den filmen använde dvärgar i sin desperation i att försöka vara rolig. Men det mina vänner, är en separat recension att 'se fram emot'...
White Noise var det. Ingen annan idiot till avdankad moviestar värd namnet kunde övertalas till att interragera med Keaton i filmen, vilket gör att filmen faller tillsammans med Keaton så mycket hårdare i sitt platta fall. Storyn kan jag lika gärna avslöja och bespara mina läsare cirka en och halv timmes lidande. So ladies and gentlemen, I present to you all *trumvirvel* THE PLOT! *inspelade applåder och busvisslingar*
Det börjar 'lovande' med att Keatons rollfigurs nyss gravida fru försvinner spårlöst efter att hon åkt iväg till sin väninna tillsammans med Keatons son. Jag får anta att hon skjutsade ungen till sin biologiska mor innan försvinnandet. Den där stackars jävla ungen på fyra fem år verkar regissören för övrigt inte veta vad han ska ta sig till med, så han bara malplaceras ut lite varstans i filmen som för att påminna tittaren om att Keaton antagligen är en lika värdelös pappa i verkligheten som i filmen. Jag tror fan att ungen antingen är Keatons egna eller regissörens, eller någon av statisternas och ingen ville kosta på sig att lämna kissungen hos en nanny eller på dagis.
Det blir inte bättre av att Keaton dissar ungen hela tiden med sin lame ass excuse "pappa mår inte så bra just nu och därför får du åka till mamma", medan Keaton i sitt fucked up and obsessed selfish mind, uppslukas av radio och tv-knaster eftersom hans funna döda fru kontaktat Keaton via ett medium, som förresten senare i filmen dör oförklarligt (med insinuation att gastar från andra sidan blivit vredgade av att han lekt kontaktförmedling och off?at den brittiske valrossen) och får Keaton att ta upp stafettpinnen och sitta dagarna i ända och spela in myrornas krig och radioknaster på sunkiga vhs-band, och fullständigt skita i sin son, sitt välbetalda arkitektjobb - ja allt av relevans. Your wife is dead - get fucking on with it!
I en kort scen får vi se hur den stoiske Keaton sitter med ryggen vänd mot kameran vid sin säng i mörkret och mödosamt försöker trycka ur sig ett par krokodiltårar, samtidigt som han patetiskt fejkhulkar och försöker övertyga tittaren om att ?Yeah look at me, I really do miss my wife, sniff, sniff! But I am too shy to do it in front of the camera and show you guys what a wuzz I really am?. Well A for effort Keaton. Allting inom den strama budgeten som säkerligen endast tillät en tagning av denna ?starka? scen, då de inte hade råd med glödlampor - nästan hela filmen är becksvart.
Keaton tycks tolka med sin ärthjärna att hans fru i sina klagorop från andra sidan och busringningar på telefonen om nätterna, egentligen är pilsk och vill snacka telefonsex, gamla fina minnen eller gud vet vad. De enda fraser hon upprepar filmen igenom är "Johnny my love" och "Johnny" och "Go away, go away now Johnny". Vi vet ju hur killar kan vara. "Nej" från en tjej kan ju betyda ja eller förvandlas till ja med lite övertalning och övertygelse. "You're playing hard to get sweetheart, huh, huh, huh?!" ...
Keaton tror lite senare i filmen att han genom medlandet med sin fru har möjligheten att dels förmedla budskap mellan de döda och deras annhöriga, men än viktigare så tror han att han kan förutse andras möjliga död. Denna idé får honom att rädda en bebis ur en bil som strax därefter blir elektrifierad av en fallen kraftledning. Bra jobbat.
För att avsluta denna otroligt fåniga och läckande plot så kan jag meddela att Keaton till sist genom sitt medlande även lyckas rädda en kidnappad poliskvinna från en seriemördare, som möjligen även dödade hans fru. Keaton själv dör genom att seriemördaren - som också är en medlare, bussar sina tre arga gringos till själar på Keaton och får Keaton att falla ner för byggnaden. Efter att Keaton jordfästs så lyckas Keaton prata med sin son och förra fru genom bilradion och ynkligt klämma ur sig ?I am so sorry?. Sedan får vi se hur Keaton förpassats till tevens brus. How fitting. THE END!!!!
För övrigt så hade filmen ett rätt så okej moody soundtrack. Tyvärr hjälper det inte ett jävla skit med varken det intressanta fenomenet E.V.P eller schyssta obehagliga radiooljud när Keaton och resten av filmen förtjänar att spelas över med myrornas krig. Jag utfärdar härmed varning för den otroligt obegåvade regissören Geoffrey Sax.
Betyg: 4/10
P.s. Det enda positiva jag kan komma på att säga om filmen in retrospekt är att det fick mig att bli nyfiken på E.V.P och att jag lär få ånger varje gång jag hör radiobrus eller ser myrornas krig på tv'n.
/Cassow
Vilket yrke passar mig?
Inte för att jag till fullo (det är en underdrift) köper testets tillförlitlighet, men ändå.
Jag gjorde testet två gånger, med variation på två frågor som jag känner att jag kan svara det ena lika gärna som det andra på. Utfallen var i vilket fall som helst lite ironiska i sin 'träffsäkerhet'.
Polis - Du drivs av nyfikenhet och upptäckarlusta och har lätt att sätta dig in i andras problem.
Jag trodde att min upptäckarlust och lätthet att känna empati för människor och sätta mig in i deras problem, snarare skulle placera mig i psykolog, socionom, psykterapeut-facket. Dessvärre har jag nog inte betyg för dylika utbildningar med mina blygsamma cirka 15,16 (VG) i snitt (och jag orkar inte med fler vändor på komvux).
Men även tankar om Polisyrket har ju faktiskt tilltalat mig under de senaste åren. Ett yrke som jag tror det finns stor efterfrågan på. Möjligheten att hjälpa behövande människor, göra faktisk nytta i samhället i vardagen och upprätthålla lag och ordning appelerar mig. Dessutom gillar jag uniformen. Den auktäritet den utstrålar och står för. Är dock högst osäker på om jag skulle palla den press och de faror som det också för med sig. Några månaders ytterliggare styrketräning och återupptaget joggande kan nog ge fullgod fysik. Jag tycker om att röra på mig. Tycker om att känna mig stabilt stark (även om jag avskyr våld så är det aldrig dåligt att ha fysik för krävande lyft e.t.c.), ha en vältränad kropp. Min ackilleshäl kan bli min otroligt dåliga syn med en närsynthet på mellan -7 och -8 cirka (har inte gjort syntest under de senaste 5 åren eller så).
Designer - Du har många galna idéer, konstnärlig och djup beskriver bäst din personlighet.
Jag har alltid älskat att försöka skriva tankeväckande och berörande texter och poesi. Rita och teckna har jag haft en naturlig fallenhet för utan att egentligen vårda mitt arv och djupodla det. Design har jag älskat sedan jag började knacka html-kod i wordpad som 15-åring cirka och således fick upp ögonen för webbdesign. Nu har dock den passionen legat i dvala under de senaste två åren eller så. Jag kommer inte in på renodlade designer-högskoleprogram eftersom de kräver minst matte C-kurs (jag hatar mattematik), ofta matte D-kurs. Ett alternativ vore att skicka in s.k. arbetsprov, men riktigt så utvecklad talang tror jag inte att jag har i nuläget.
Kanske har jag en framtid inom design, men just nu känns det mest som en trevande hobby...
Lärare har jag ju snöat in på mycket under de senaste månaderna, av någon anledning. Återigen för att jag vill känna att jag tillför människpr någonting genuint, som påverkar många. Hjälpa. Men jag vet samtidigt hur omöjliga, hopplösa och överjävliga ungdomar ofta är idag. Gymnasielärare får det bli av mig i så fall. I den åldern har ju eleverna åtminstonde börjat mogna en aning mentalt.
Författare/journalist/skribent/poet/sångartist är och förblir drömmen. Men något mer blir det väl aldrig av det hela, realistiskt sett...
Jag är lika vilsen idag som igår...nu inväntar jag de nya högskolekatalogerna. Denna gången ska jag ge min framtid en lång ingående eftertanke och övervägande.
/Cassow
Kärlekstjuven fönstershoppar
den iskalla klara natten
utanför
betraktande
Lutandes
flåsandes
fingrandes
immande
mot rutan
Mitt gallerförsedda
skyltfönster
Där står hon
Utfrusen
utstängd
avslöjad
utskämd
upphängd
Fönstershopping
är billigt
på alla sätt och vis
En drömmerska
kan bli mätt
på intryck
genom chimärer
som matar henne
med fina minnen
från förr
Ordförstoppad
illvillig
samvetsfri
tar hon fram
sin kamera
penna, papper
dokumenterar
ivrigt
allt hon ser
inne i min
personlighets
lyxbutik
där delikatesser
för kropp
sinnen
och själ
bakas
i möda
av mig
(men aldrig mer
gåvor till henne)
En gång
fick hon nyckeln in
som slängdes
så fort hon länsat butiken
För en dagsranson
en fix
en kick
ett rus
”all you can carry with you”
i ditt ynkliga handbagage
Nu är
dörrlåset utbytt
inbrottslarmen
uppgraderade
övervakningskamerorna
uppmonterade
Stackars flicka
med svavelstickor
Världen
kan inte
fylla hennes Tom’ma fickor
som bär
de tyngsta
av stenar
Lögner
svek
manipulation
Oförmågan
till ånger
förlåtelse
och botgörelse
Åren förbi dig tickar
och
ditt mörker
växer
i takt med
mitt ljus
Frida
Gå vidare
försvinn
ut i natten
om du ingen
ursäkt har
Parasitera
kopiera
förtala
någon annan
Lek "Catch me if you can"
med Tom Hanks
Eller sök hjälp
och finn ditt inre ljus
Släng svavelstickorna
/Cassow
Bitterljuv fruktjuice
På en minut kan timtalslång ljuvaste eufori slaktas
hackas i småbitar
köras ner i mixern
omintetgöras till besk och bitterljuv
frukttjuice
och den valda verkligheten tränga sig på
Förstöra allting
Ord kan göra så förbannat ont
Jag är en idiot
som inte kan motstå ljuvlighet
Fängslad exotisk frukt
som jag vill sätta fri
smaka
avnjuta
idiot
idiot
idiot
Att tro att någonting jag säger
någonting jag gör
att den jag är
kan göra en skillnad
för någon
Jag borde leja en torped att städa mig
italian way
wouldn’t have it any other way
torka upp all fruktjuice
vrid ur trasan i slasken
låt mig rinna ut i kloakerna
vidare mot havet
där jag blandas
med vågorna
till minsta
beståndsdel
av
ingenting
/Cassow
R.I.P. Anna Nicole Smith
a.) det var allmänt känt att ANS tog droger och att hon var en tickande bomb
b.) ANS nyligen förlorade sin 20åriga son i en överdos, bara timmar efter att hon fött en flicka
c.) ANS inte betytt någonting för mig - trodde jag i allafall fram tills idag.
Jag har aldrig varit något fan av ANS. Inte tyckt om henne, men samtidigt aldrig avskytt henne heller. Hon var mest underhållande för mig (fast jag såg aldrig på hennes totalsågade realityshow). Hon blev bara 39 år. Det är allt för ungt. Hennes liv kantades av tragiska missöden som jag inte tänker dra igenom här, eftersom jag är säker på att alla som är intresserade av att frossa i hennes livstragik, kommer göra det via kvällspressen och internet. Och det kommer med all säkerhet inte stanna där, utan inom 5 år så lär det komma såväl bok som film som skildrar hennes miserabla, smått patetiska liv.
En intressant men samtidigt smått känslokall fråga som för eller senare lär ställas av någon (so it might as well be me), är ju huruvida hon är värd mer för media nu som död än hon var som levande? Vad tror ni?
Det som gör att jag trots allt kommer sörja henne?
Jo det faktum att hon i mina ögon var ett offer för media. Ja, hon lät sig bli utnyttjad. Ja hon hade ett personligt ansvar, och visst, hon tjänade säkerligen en bra hacka på sin med åren alltmer eskalerande groteska exponering - så sett var utnyttjandet ömsesidigt - MEN, jag vill ändå tro att hennes tragiska liv och allt för tidiga frånfälle hade kunnat undvikas om hon inte sålt sin kropp och själ för att få synas framför kameralinsen. Men ja, vad gör man inte för 15 minutes of fame?
ANS gifte sig i 20-årsåldern med en oljemiljardär mellan 80 och döden efter att denne charmats av hennes topplessuppträdande på någon nattklubb. Denne gubbesjuke rullstolsbundne man bekostade hennes abnorma silikonbröst (sedemera förminskade tror jag dock) och övriga plastikoperationer, lärde henne att leva ett skamlöst lyxliv utan gränser. Vad jag undrar är huruvida detta var ett strategiskt val av en gold digger eller om Marshall bara var ett livs möjlighet som dök upp för ANS som hon inte kunde tacka nej till?
Anna Nicole Smith lär ha varit ett stort fan av Marilyn Monroe och haft henne som förebild. Även om hon jämförelsevis vad gäller talang- och stjärnglans med Marilyn, var ett skämt; en (troligen) urblåst trashig blondin till bystdrottning (som befäste myten om den dumma blondinen) så lyckades hon i allafall bräda sin idol med att vara långt mer tragisk. Dessutom tror jag att ANS kommer växa i status som sexikon med åren. Frågan är om folk kommer minnas henne just för sitt tragiska livsöde eller som sexikonen Smith, när det idag finns hur många plastikopererade blonda bimbos där ute som helst som trängs på den trånga mediascenen. Säga vad vi vill om Pamela Anderson, eller inhemska blondiner som Linda Rosing, Carolina Gynning, Natasha Peyre, Olinda o.s.v. - det är vi som skapar dessa freakshows. Det är vi som köper dem. Och de kommer finnas kvar ända tills den dag vi tröttnat och antingen protesterar högljudt inför media, eller i tystnad bojkottar dessa avarter med noll procents nyhetsvärde. Vem utnyttjar vem mest? Vem skrattar hela vägen till banken.
Jag tycker nog egentligen mer synd om ANS än jag sörjer henne när jag tänker efter. Det finns trots allt miljontals nödställda människor ute i världen som upplevt eller i denna stund genomlider helveten som får ANS tragiska snyfthistoria att framstå som en nysning. Men, det som jag tror trollbinder många därute är just den relaterbara storyn om en vem som helst nobody som ville bli en somebody, och som för en stund fick uppleva just det, även om bekräftelsen och dyrkandet av hennes person blev tämligen kortvarig under hennes 39 år i livet.
Mest synd är det om hennes spädbarn till dotter som tvingas växa upp med sin mors namn och historia. Men hon blir inte den första att tvingas leva med och skämmas över en förälders misstag i livet. Man anpassar sig, växer med uppgiften, evolverar eller så går man i samma fotspår. Det är hemskt att säga, men kanske är ANS död det bästa som kunnat hända hennes dotter. För om hon inte kunde fostra sin son utan snarare drev honom till drogmissbruk, vad talar då för att hon inte skulle göra om samma misstag ännu en gång?
/C
Internet och kärlek
att man är
betydelsefull
värdefull
speciell
för någon över internet?
Det är ju bara ord
Inga fysiska bevis
en massa ettor och nollor
utspillda efter behag
efter tillfälliga
ständigt skiftande
sinnesstämningar
eller förvirringar
...Inte sant?
...
Hur många gånger
ska man blotta sitt
allra innersta, sitt hjärta
för vackra tvillingsjälar
som i sin tur öppnar sig
och väller ur sig allt,
och allt är till synes
underbart...
i en ljuvlig
samklangsvals
magiskt
bara för att nästa stund
om en dag eller en vecka
höra dem säga
att de
är "öppna böcker"
"abstrakt konst"
(kvinnor avskyr att vara konkreta
killar skyr i sin tur abstrakthet,
ändå älskar könen varandra)
...för vem som helst att läsa
och själva uttolka;
få i ansiktet
att "du är som vem som helst"
"jag kunde sagt detta till vem som helst"
eller också
så är man "enkel att prata med"
man är "så snäll"
"betraktad som en vän"
(är inte kärlekspar vänner,
har aldrig vänskap övergått i kärlek?)
"för bra för mig"
"inte tillräckligt bra/för olika"
eller så får man höra att
"det är mig det är fel på"
(för alltid är det fel på någon)
"jag är intresserad av någon annan"
"jag är inte färdig ännu"
"jag kan inte välja mellan er"
"jag är inte redo"
"jag är inte så seriös"
"du vill för mycket (och för fort)"
Bara för att man alls vill
när man insiktsfullt insett
att två liknande eller olika själar
kan passa
jättebra tillsammans
om man bara vågar
försöka
vågar se möjligheter
likheterna
istället för omöjligheter
fokusera på
olikheterna
(Men givet att man alltid
måste respektera
den andres känslor)
...
Hur vet man någonting?
Det lämnas aldrig
några garantier
för ärlighet,
öppenhet,
sanningar,
är flyktiga
och föränderliga
och dessutom
dödar det
den eviga mystiken
sensualismen
romantiken
och
den förhatliga slumpen
Kärlek är
att kasta tärning
eller spela bluffpoker
"Finns i sjön!"
Man ska inte veta någonting
plötsligt bara "är" man
hipp som happ
...
På internet
sitter ensamma satar
och drömmer om kärlek
men blundar
när den
finns mitt framför näsan
eller viftar rädda bort den
för olycklighet
ensamhet
är välbekanta känslor
som man aldrig
blir besviken på
som lovar
att alltid finnas där
om man bara svär
evig trohet
...
Kommer jag för all framtid
straffas för min rättframhet
vilja att pröva
vilja att känna
smaka
beröra
lukta
höra
se
...
Uppleva.
...
"Kärleken kommer
hitta fram till dig
en vacker dag"
Frågan är då
Är jag alls mottaglig då
eller har jag bara tröttnat
på att falla för tvillingsjälar
som velar
eller tidigare
ingenting velat
men nu
helt plötsligt vill?
Hur vet man
att man är
betydelsefull
värdefull
speciell
för någon över internet?
Jag undrar
...
Ibland känner jag mig emotionellt utbränd
och vill då bara lägga in mig på psyket
likt Winona Ryder gör i Stulna År
med sitt "borderline light"
och bara fly undan från allt vad känslor heter
För alla räds min "akilleshäll"
- min iver att få ge och få kärlek,
min förmåga att se in i en person
och tycka om denna
trots ibland tydliga brister
eller olikheter
När ska jag ge upp drömmen
om att få vara älskad för den jag är?
/C
The Hills Have Eyes (2006)
Den lövtunna och skrattretande idiot-plot som The Hills Have Eyes bjuder till trots, måste det ändå en smula motvilligt erkännas att denna remake av Wes Cravens originalfilm från 1977 (ännu inte sedd av mig), tillgodoser tillräckligt många primärbehov för att kunna anses sevärd av mig.
Ett litet plus för att karaktärerna som dödas inte dödas helt utifrån standardmallen utan att jag faktiskt förvånades ett par gånger. Soundtracket är godkänt med sin obehagliga stressfaktor. Fotot är rätt snyggt i sin skitighet. Skådespelarinsatserna är som väntat - inget att hänföras över, replikerna passerar obemärkta förbi.
Det som talar till filmens fördel annars är: x antal shockskrämselljudeffekter, absurda mängder osmakligt carnage candy och sist men inte minst känslan av utsatthet och hjälplöshet - kan man identifiera sig med den så är mycket vunnet. Det är sällan jag får den där obehagliga spända känslan i benen under en skräckfilm, och det är också utifrån den känslan (somnade ben, växtverk - hallå!?) som jag pendlar tvekandes mellan att ge filmen det kanske lite väl generösa slutbetyget 6 och en solid, knappt godkänd femma. Det håller för åtminstone en titt av genrefans anyhow.
Kollade upp filmen på imdb.com efter att jag sett filmen och såg att uppföljarremaken snart går upp på biograferna i USA...orginaluppföljaren sågades jämns med fotknölarna och jag har ingen anledning att tro att denna får värst mycket bättre bemötande. Men det blir väl att jag ser den också vad det lider...
/Cassow
