]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

Eftersom jag är lätt på foten när det gäller paranormala ting och tillåter mig att fascineras av det oförklarliga emellanåt - så länge som det inte innehåller inbäddade mästrande religiösa budskap, så var det heller inte så konstigt att jag fick upp intresset för filmen White Noise, 2005, som handlar om E.V.P - Electronic Voice Phenomenon. E.V.P handlar om att man kan höra själar som gått över till 'den andra sidan' via radiovågsbrus inom vissa frekvenser efter vad jag förstått, och även se själar via tv-bruset á la myrornas krig.

Jag minns hur jag som tonåring tillsammans med min bästa vän vid ett antal tillfällen, efter intensiva spelsessioners sträckspelande från sen eftermiddag till gryning följande dag, kunde slå av tv-spelet (Secret Of Mana, Shadowrun, Chrono Trigger: otroligt beroendeframkallande rollspel!) för att sedan stirra tomt som hypnotiserad på den flimrande tv-skärmen under ett par minuter. Jag kunde helt seriöst se rosa elefanter som klampade runt. Med lite fantasi så kunde jag snart se vad som helst. Men spöken, andar,gastar, vålnader, själar - nej aldrig att jag kunde se något sådant. Men det kan Michael Keaton i White Noise, och jag är lite avis.

Michael Keaton...herregud, hur denne man fick in en fot innanför drömfabrikens dörrar har för mig varit ett mysterium under många år, och inte heller denna gång vill den levande marionettdockan ge mig några som helst ledtrådar - frånsett de nästintill skönjbara fastkrokade trådarna i hans kropp då (aah-hah vilket roligt skämt!).

Ok, jag erkänner att han var helt duglig som bindgalen psykogast i Tim Burtons klassiska Beetlejuice (1988), men allting som han varit med i därefter, inklusive hans roll som träig Bruce Wayne/Batman, har lämnat mig med gäspningar och sömniga ögon. Så varför oh varför har han inte nischat sig som galen mupp, fruitcake i filmer, utan istället ständigt envisas med att spela dessa skitroller där han spelar emotionellt vakuumerad? Alltså hans agent borde gängvåldtas av Snövits sju dvärgar för att sedan ersättas med...ja vem som helst. Varför kom jag nu att tänka på dvärgar. Jo eftersom min lillasyster lyckades övertala mig till att se på den inofficiella femte delen av American Pie igår. The Naked Mile. Den filmen använde dvärgar i sin desperation i att försöka vara rolig. Men det mina vänner, är en separat recension att 'se fram emot'...

White Noise var det. Ingen annan idiot till avdankad moviestar värd namnet kunde övertalas till att interragera med Keaton i filmen, vilket gör att filmen faller tillsammans med Keaton så mycket hårdare i sitt platta fall. Storyn kan jag lika gärna avslöja och bespara mina läsare cirka en och halv timmes lidande. So ladies and gentlemen, I present to you all *trumvirvel* THE PLOT! *inspelade applåder och busvisslingar*

Det börjar 'lovande' med att Keatons rollfigurs nyss gravida fru försvinner spårlöst efter att hon åkt iväg till sin väninna tillsammans med Keatons son. Jag får anta att hon skjutsade ungen till sin biologiska mor innan försvinnandet. Den där stackars jävla ungen på fyra fem år verkar regissören för övrigt inte veta vad han ska ta sig till med, så han bara malplaceras ut lite varstans i filmen som för att påminna tittaren om att Keaton antagligen är en lika värdelös pappa i verkligheten som i filmen. Jag tror fan att ungen antingen är Keatons egna eller regissörens, eller någon av statisternas och ingen ville kosta på sig att lämna kissungen hos en nanny eller på dagis.

Det blir inte bättre av att Keaton dissar ungen hela tiden med sin lame ass excuse "pappa mår inte så bra just nu och därför får du åka till mamma", medan Keaton i sitt fucked up and obsessed selfish mind, uppslukas av radio och tv-knaster eftersom hans funna döda fru kontaktat Keaton via ett medium, som förresten senare i filmen dör oförklarligt (med insinuation att gastar från andra sidan blivit vredgade av att han lekt kontaktförmedling och off?at den brittiske valrossen) och får Keaton att ta upp stafettpinnen och sitta dagarna i ända och spela in myrornas krig och radioknaster på sunkiga vhs-band, och fullständigt skita i sin son, sitt välbetalda arkitektjobb - ja allt av relevans. Your wife is dead - get fucking on with it!

I en kort scen får vi se hur den stoiske Keaton sitter med ryggen vänd mot kameran vid sin säng i mörkret och mödosamt försöker trycka ur sig ett par krokodiltårar, samtidigt som han patetiskt fejkhulkar och försöker övertyga tittaren om att ?Yeah look at me, I really do miss my wife, sniff, sniff! But I am too shy to do it in front of the camera and show you guys what a wuzz I really am?. Well A for effort Keaton. Allting inom den strama budgeten som säkerligen endast tillät en tagning av denna ?starka? scen, då de inte hade råd med glödlampor - nästan hela filmen är becksvart.

Keaton tycks tolka med sin ärthjärna att hans fru i sina klagorop från andra sidan och busringningar på telefonen om nätterna, egentligen är pilsk och vill snacka telefonsex, gamla fina minnen eller gud vet vad. De enda fraser hon upprepar filmen igenom är "Johnny my love" och "Johnny" och "Go away, go away now Johnny". Vi vet ju hur killar kan vara. "Nej" från en tjej kan ju betyda ja eller förvandlas till ja med lite övertalning och övertygelse. "You're playing hard to get sweetheart, huh, huh, huh?!" ...

Keaton tror lite senare i filmen att han genom medlandet med sin fru har möjligheten att dels förmedla budskap mellan de döda och deras annhöriga, men än viktigare så tror han att han kan förutse andras möjliga död. Denna idé får honom att rädda en bebis ur en bil som strax därefter blir elektrifierad av en fallen kraftledning. Bra jobbat.

För att avsluta denna otroligt fåniga och läckande plot så kan jag meddela att Keaton till sist genom sitt medlande även lyckas rädda en kidnappad poliskvinna från en seriemördare, som möjligen även dödade hans fru. Keaton själv dör genom att seriemördaren - som också är en medlare, bussar sina tre arga gringos till själar på Keaton och får Keaton att falla ner för byggnaden. Efter att Keaton jordfästs så lyckas Keaton prata med sin son och förra fru genom bilradion och ynkligt klämma ur sig ?I am so sorry?. Sedan får vi se hur Keaton förpassats till tevens brus. How fitting. THE END!!!!

För övrigt så hade filmen ett rätt så okej moody soundtrack. Tyvärr hjälper det inte ett jävla skit med varken det intressanta fenomenet E.V.P eller schyssta obehagliga radiooljud när Keaton och resten av filmen förtjänar att spelas över med myrornas krig. Jag utfärdar härmed varning för den otroligt obegåvade regissören Geoffrey Sax.

Betyg: 4/10

P.s. Det enda positiva jag kan komma på att säga om filmen in retrospekt är att det fick mig att bli nyfiken på E.V.P och att jag lär få ånger varje gång jag hör radiobrus eller ser myrornas krig på tv'n.

/Cassow