]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

I ett helt annat liv i en helt annan tid
ser jag möjligheternas vindar fladdra vilt därvid

Dagdrömmer mig fram, nattdrömmer mig bak
varje dag går tid och kraft, åt till samma menlösa sak

Det är alla de omöjliga tankarnas ständiga strid
som slåss om att få bära mitt heta lekamens svid

Du kan inte få allt, men med oändliga val - vafalls 
om du väljer sitta still, kan du få just ingenting alls

Dessa förrädiska sommarängar med ljuvliga korkekar 
bin som polloniserar blomsterfälten medan jag bara tvekar

Här i trollens mytomspunna stad jag funnit min livskrafts rötter
men trots jag vattnas i friska solen, må jag röra på mina fötter

/Cassow

Du skriver inte så ofta här längre Cassow...
 
Skrivkramp? Lite grann.

Olust? En hel del ja. Integritetsbehovet har växt under senaste halvåret. Jag är lycklig numera -generellt sett. Harmonisk i min själ. Mycket tack vare en särskild someone. Och hur egoistiskt det än kan låta så vill jag bara dela den lyckan med henne, och förtälja detaljer om vår gemensamma lycka inför fåtalet viktiga personer som faktiskt bryr sig på riktigt. Mitt privatliv ska inte vara en öppen bok.

Motivation? Låg. Det finns så mycket annat kul som upptar min fritid, som jag hellre prioriterar. Flickvännen, familj vänner, släkten - i den ordningen. Livet har gjort mig till en upptagen yngling det senaste halvåret, och det ser inte ut att ändra sig (jag vill INTE att det ändrar sig heller). Och även om bekymmer finns i min vardag, så delar jag hellre dessa med dem nyss nämnda personer, som faktiskt utgör ett riktigt, äkta stöd, än gnäller som en bitterf***a över en blogg som ändå ytterst få läser, uppskattar och ger någon som helst repons på. Jag älskar att skriva, men jag ifrågasätter allt oftare vad som är relevant för vem? Vill/behöver jag få detta ur mig? Tillför dessa tankar mig eller någon annan någonting konkret och konstruktivt? Jag har liksom tröttnat en smula på att servera mitt uppdaterade privatliv inför snokande ex (som letar febrilt efter något att vara skadeglad åt, eller vara nostalgisk över), f.d. vänner och vänner vars vänskap håller på att rinna ut i sanden, eftersom ingen part tar initiativ till kontakt, av den ena eller andra anledningen. Ändå skriver jag igen här och nu. På mina vilkor.

Tidsbrist? Ja. Skolan (som jag varit ovillig att omtala i min blogg, is the main villain. Och jag är ungefär lika ovillig nu som tidigare. Men kanske avhandlar jag det i ett annat inlägg framigenom. Detta inlägg behandlar annat - viktigare ting. Och härmed är 'förordet' rott i hamn.   


I am watching you

Jag har under i stort sett hela mitt liv släpat på återkommande negativa tvångstankar, vilka gått ut på att se tillbaka i backspegeln mot mitt förflutna och skoningslöst självkritiskt ifrågasätta mina livsval och misstag och tänka massa "what if's". Jag tror de flesta av oss gör detta några eller många gånger i sitt liv, i olika perioder. "Hur hamnade jag här?" Medan frågeställningen och självreflektion i sig är relevant så är det direkt destruktivt att leva kvar i det förflutna, i synnerhet om man är sin egna orättvisa domare, jury och bödel. För har man väl konstaterat hur man hamnat där man för närvarande befinner sig, så är den enda meningsfulla följdfrågan: "Trivs jag där jag befinner mig nu eller var vill jag ta mig vidare - hur - vad är mitt nästa steg?".

Äppleträd

Jag har under åratal låtit meningslöst känslobagage vingklippa och handikappa mig, och ibland även iklätt mig martyrskapets svarta kläder. Jag önskar jag kunde säga "never ever again", men känslor och insikter byts ju som bekant ibland ut med tiden, revideras, och är svårbemästrade. Vissa dagar ser man ting mörkt, andra ur desto ljusare perspektiv. Men det viktiga är trots allt här och nu. Att värdesätta det vi har här och nu. I vår närhet, i din ägo, i din famn. Och är man inte nöjd med det man har - don't just stand there and shout it - do something about it. Förändring är inte alltid lekande lätt utan är ofta mödosam. Det är som när man styrketränar. Endast när man vid upprepade tillfällen lyfter vikter som kräver lite extra kraft, så förmår man att öka sin totala muskelmassa. Ytterst sällan får vi någonting serverat, utan det kräver en ansenlig motprestation. Ett äppleträd tappar med tiden sina äpplen och dessa är då lätta att plocka upp, men äpplen är som friskast och mest välsmakande när man plockar dem direkt från grenen. Antingen sträcker du dig upp, hoppar eller klättrar så du får fatt i den bästa frukten. Så är det också i livet. Sedan att somligas förutsättningar är bättre än andras genom arv och miljö är sant, men det är ändå bara en del av sanningen och inget man ska använda som svepskäl eller undanflykt för att klä sig i de där svarta martyrkläderna och göra det enkelt för sig själv. Jag vet att jag låter som jag läst ur någon självhjälpsbok, men detta är bara saker jag tänker här och nu - like it or not.

Beroende eller oberoende?

En del människor klarar av att utföra enorma prestationer och är sin egna förändringsmaskin helt oberoende av andra. Ett fåtal är enastående och lyckas på helt egen hand förändra världen, och skapa vattenringar som breder ut sig. Andra är mer småskaliga, men likafullt beundransvärda. Jag beundrar dessa enastående personer så länge som de inte ser ner på de människor som faktiskt behöver någon vid sin sida, som hjälper upp deras självförtroende, ger dem hopp genom att peka med ett inspirerande finger åt rätt riktning, ger dem tro på sin kapacitet och framtiden. Jag tillhör den kategori som förverkligar sig med hjälp av andras stöd och tilltro. Och som tack så gör jag för dem vad de gör för mig. Och jag skäms inte för det även om jag inser att detta gör mig mer beroende - medberoende. Men också mer full av gemenskap och kärlek.

Jag tror att summan av samarbete och gemenskap är större än de enskilda delarna - trots att jag är individualist och något av en dominant ensamvarg -  vilket jag inte anser är likhetstecken med en narcissistisk eremit med storhetsvansinne. Varför inte? För att jag värdesätter alla goda människor, men jag omger mig selektivt med dem jag tycker om och undviker resten så länge vi inget aktuellt har gemensamt. Jag behöver kärlek. Kärlek är vad som driver mig framåt i livet. Och för att få kärlek så måste jag vara kärleksfull, och det är något som är självklart för mig, något jag inte snålar med eftersom det inte smärtar mig att dela med andra. Och den allra största av kärlekar, utöver den man i bästa fall känner inför sina föräldrar och syskon, har jag funnit i min flickvän Ingunn.

Tvåsamhet

Det är genom kärleken till Ingunn som jag fått utlopp för så mycket av den potential som legat och slumrat inom mig själv, och som dagligen revitaliserar mig och skänker mig nya krafter. Det är hon som fyller mitt hjärta med denna överväldigande värmekänsla i mitt hjärta, som sprids i min kropp, ända ut i finger- och tåspetsarna. Det är genom att varje dag få finnas i hennes liv, som jag inser gång på gång, som så många gånger under senaste halvåret, att det finns absolut ingenting jag nostalgiskt saknar, ingenting och ingen jag längtar tillbaka till. Gamla sårande kärlekar, gamla förlorade vänner som svek, som passerade ut i dimman, minnen som plågat mig så under månader och år, har inte känts relevanta sedan den där ödesmättade dagen, den 15:e juli 2007 då jag och Ingunn träffades via nätdejtingsiten http://www.q500.se/. Det var då startskottet för mitt nya liv gick av, dagen då jag slutade älta gammal smärta, och dåliga minnen såväl som bitterljuva blev bara till just minnen, och jag istället började se framåt och på allvar började planera min framtid.

Så här i efterhand är det svårt att se på det som skedde som något annat än magiskt, som ödets - eller ett gudomligt (om nu något av dessa finns), ingripande, för sedan dag ett har det varit uppenbart för oss båda två att vi är ämnade för varandra. Det låter som den mest sockervaddade klyscha, jag vet, kryddat med naivitet. Jag är fullt medveten om att jag låter som den typiske totala romantiker jag är, men det må väl så vara då. Jag bryr mig ärligt talat inte om vad någon tycker.

Jag vet, vad jag vet, och jag vet att jag ser allting så mycket klarare nu. Ingenting har någonsin stått så klart för mig som detta. Kanske kan det bäst jämföras med att vara religiös, att som de säger - ha fått en uppenbarelse och skådat ljuset (med skillnaden att detta är något jag kan bevisa, något man kan ta på). Kärleken har nog förvisso alltid varit min religion, men det var först i och med Ingunn som jag insåg att jag äntligen blivit tillsammans med en person som ger mig allt det jag under alla år sökt efter, suktat efter hela tiden, vad jag gått miste om hela tiden. Sann kärlek.

Definera kärlek

Åtskilliga filosofer har ställt sig frågan vad som egentligen är meningen med livet eller vad som definierar sann kärlek. Kanske är jag arrogant som tycker att båda dessa frågor är tämligen enkla att besvara. Det svåra ligger inte i definitionen, det svåra ligger i att ta sig dit man vill med den/dem man vill.

Det finns inget allmängiltigt svar på vad meningen med livet är, men om du frågar mig så kan jag formulera det väldigt enkelt: - meningen med livet är att söka och eftersträva sin egna och andras gemensamma lycka/harmoni utan att detta skadar någon annan.

Sann kärlek innebär för mig att man älskar någon så otroligt mycket att man gör vad som helst för den personen - allt som står i ens makt, oavsett priset. Det innebär att man känner det som en självklarhet att göra det som man tror är bäst för sin älskade och en själv kombinerat, eller sätta någon annans behov/bästa före sitt egna. Sann kärlek är att känna att man hela tiden (i allafall oftast - alla behöver vi space och tid för oss själva, våra egna vänner, intressen e.t.c.) vill vistas i sin kärestas omedelbara närvaro, att att alla ens sinnen förhöjs. Luften känns/luktar renare, maten smakar bättre, saker blir vackrare - and so on. 

Sann kärlek är att vara bekräftad, att inte behöva ifrågasätta sitt värde - slippa undra om man står i väntkö till den man älskar, vänta på att denne ska få upp ögonen för Ditt värde. Sann kärlek är odiskutabelt självklar och tydlig, utan definitionssvårigheter. Man vet att man är den endaste, mest betydelsefulla personen i ens liv, som man är intim med. Är det inte självklart efter en viss tid så kommer det med största sannolikhet heller aldrig bli något seriöst. Jag vet hur självdestruktivt det där är. Det var en jävla katt och råttalek med F, och man tappar all sin värdighet till slut.  

Kärlek som funkar är när man delar en gemensam värdegrund men kan ha vitt skilda åsikter om politik och vardagliga 'skitsaker' - bråka om dem bara för att senare bli sams igen utan några problem, eftergifter och permanenta konsekvenser.
 
Kärlek är att uppleva själsro, harmoni i den andres närhet 24 timmar om dygnet under en veckas tid minst, att vilja vara fysiskt nära, dela sina allra innersta tankar med sin kärlek, att med lätthet skratta och ha roligt tillsammans. Att kunna umgås under de mest normala, vardagliga omständigheter såväl som de mest krävande, och stå enade när det blåser som mest och kallast. Denna tryggheten är min definition av sann kärlek. Den är enkel och självklar samtidigt som den är robust och klarar att stå stadigt när påfrestningar uppstår. Det är en "vi mot hela jävla världen"-mentalitet som ingen utomstående faktor rår på. Det är att planera en gemensam framtid som inkluderar samboende, äktenskap och familj. När ni nått dit kan ni skatta er lika lyckliga som jag är. Att slippa undra om man kommer stå ensam plötsligt imorgon. Givetvis kan saker uppstå som förändrar läget. Men min och Ingunns passion, attraktion, gemensamma värderingar, intressen, drömmar, och genuina vilja att göra den andre lycklig och tillfredsställd tror jag övervinner allt. Jag hoppas och tror det. Ja jag är beroende, och ja - om det tog slut så vet jag inte vad jag skulle ta mig till, men jag tror på kärleken. Det var kärlek vid första ögonkastet mellan oss. Jag tror på en framtida familjen Cassow-Reppen om ett antal år. Och vägen dit kommer inte vara utan utan upp och nerförsbackar, inte utan svett och tårar. Men vi kommer nå dit. Och det kommer vara totaly worth it.

Jag älskar dig Ingunn och jag tänker ha som mål att göra dig lika lycklig som du gör mig var dag, för resten av ditt liv.



/Cassow