]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

 

Jag är så jävla gött djupkär i min kvinna!

 

...Och soundtracket gick rakt in i mitt hjärta direkt.

 

 

 

Killen kan sitt munspel. No two ways about that.

 

Ja du bror. Så är det med bara.

 

 

 




Gremlins-filmerna blir bara bättre och bättre med åren.

Äsch, här är hela underbara soundtracket!

 

Jag tror att nyckeln för mig till att börja gilla Queen på allvar, ligger i att precis som i fallet Beatles närma mig den fantastiska lyriken. Den tilltalar mig i båda fallen mer än själva soundet. Fast hade soundet varit direkt dåligt i mina öron, så hade jag nog inte kunnat ta till mig lyriken.

 

Vi får se om jag ägnar den mer tankar och tid framöver, eller om bloggen ska fortsätta ligga i dvala.

 

 


You're like a secret symphony
That was created just for me.
Some knowing mind, some guiding hand
Must have designed, must have planed it.

You're like a garden in a land
Of barren rock and lonely sand,
Where rain can fall, where grass can grow
And through it all, I can love you so.

Isn't it strange, but it's only a feeling
Isn't it weird, it feels like I'm stealing your soul.
Isn't it wild, this world that we know now
It's gonna be fun wherever we go now.

You're like a prayer I'm scared to say
The one who might have got away
Somebody worth all I've had to face
No one on Earth could replace you.

You're like a secret symphony
That was created just for me.
Some knowing mind, some guiding hand
Must have designed, must have planed it

Jag kan faktiskt inte säga vilken årgång utav Kris Kristofferson som jag föredrar röstmässigt. Både den mjukare rösten och den äldre, mustiga whiskeyrösten är rekorderlig. 

 

Country är melodiöst och har nästan alltid intressant lyrik/stories. Kris Kristofferson har jag mest bekantat mig med via hans skådespelarkarriär tidigare. Men igår bestämde jag mig för att även börja utforska hans musikkarriär. Redan efter att ha lyssnat på en handfull låtar kan jag säga att Johnny Cash får vara beredd på att få sällskap i mitt musikarkiv, för Kris Kristofferson är inget annat än lysande.

 

Matt Monroe låter väldigt Frank Sinatra i mina öron, men det är okej för jag gillar Frank Sinatra. 

 

Måste kolla upp om EvaBritt Strandberg har sjungit något mer i sina dar.

 

Lika härligt melodiös och medryckande som den är löjligt naiv. Men det är ju också italodisco i ett nötskal.

 

Det är så 80-talsretrodoftande tufft att jag får ståpäls. Helt jävla awsome!