Feminismen lever Marteus, men den har hittat nya, bättre kommunikationskanaler
Ikväll läste jag en intressant krönika på Expressen där Ann-Charlotte Marteus frågandes undrar vad feministerna tog vägen. Jag må kanske inte vara någon professor i feminism. Jag kan inte dess globala historik, jag kan inte dess utveckling i olika nationer heller. Men ändå ÄR jag intresserad utav de feministiska debatter som då och då blossar upp i Sverige. Jag är inte mer engagerad i nuläget än att jag lyssnar på det andra säger och slipar på mina egna argument och retorik och är beredd att yttra åsikter om ämnet. Jag reserverar mig för att jag kan ha fel i mycket. Men jag är också beredd att ändra min åsikt när argumenten och faktan väger över vågskålen till andras favör.
I vilket fall som helst, så blev jag så pass taggad av krönikan Marteus skrev, att jag faktiskt tog och mailade henne. Återstår att se om jag får någon form av respons från henne, eller om mitt mail förpassas till papperskorgen. Men eftersom det inte handlar om något särskilt privat mail från min sida, och jag dessutom hatar när flera timmars otacksamt jobb uträttats och gått helt till spillo, så tänkte jag faktiskt publicera det här på bloggen. Så här kommer det nu i sin helhet.
Hej Ann-Charlotte!
Jag tror att feminismen fortfarande är vital (i den mening att den lever och finns - den än inte lika stark som för några år sedan), men att feministerna har bytt plattform från kultursidorna eller krönikorna till bloggar istället. Jag vet inte hurpass mycket du surfat runt i svenska bloggosfären, men du finner seriösa feminister därute som bedriver ytterst intressanta diskussioner och väcker debatter (problemet är att dessa stannar på nätet och inte uppfattas utav teknikfientliga journalister inom gammelmedia - jag vet inte vilken falang du tillhör). Sedan vad som är seriös feminism är ju upp till var och en själv att värdera. Men jag är rätt säker på att såväl Fi som vänsterfeminister, liberalfeminister och högerfeminister et al hänger på bloggarna istället.
Nu är jag garanterat inte den första som säger detta till dig, och jag är heller inte den bäste att visa hur djupt kaninhålet är, men jag kan ju i allafall bidra med de feministiskt orienterade bloggar som jag själv läser (jag är rätt novis när det gäller feminism, men jag tippar på att i allafall tre av de nämnda nedan klassas som liberalfeminister).
Elin Grelsson: http://sakerunderhuden.blogspot.com/ - en ung, enligt mig en erhört vass penna som retar gallfeber på radikalfeminister.
Linna Johansson: http://linnajohansson.se/ - skrev briljanta krönikor i Expressen, men hon verkar tappat sin feministiska glöd desvärre. Ja hon är gammal kollega till dig.
Så även Isobel Hadley Kamptz: http://isobelsverkstad.blogspot.com/ -visserligen skriver hon oftare om nätintegritet och fildelning numera, men hon skriver även vettiga feministiska texter.
Den prostituerade kvinnan känd under psuedonymen "Isabella Lund": http://www.isabellalund.com/ - utnämnd till årets politiska blogg 2007 tror jag. Tillhör gissningsvis inte de förgrening av feminister som du vurmar för, men hon för likväl en kamp för kvinnors rättigheter över sina egna kroppar.
Linda Skugge länkar jag inte till eftersom det känns som att hon lagt sin feminism bakom sig till förmån för...annat. Men även hon finner du ju på nätet.
Unni Drougge: http://www.unnidrougge.com/ - av det mer radikala slaget.
------------------------------------------------------------------------------
Vad gäller Sabuni så tror jag att "frånvaron utav energiska feminister som pressar henne", (ungefär) som du poängterade, handlar om det klassiska problemet som feminismen ständigt dras med, nämligen att den är alldeles för uppsplittrad. Det är å ena sidan bra att det finns en bredd, men vad som är mindre bra är att olika sorters feminister föraktar andra så mycket att feminismen som ideologi tvärstannar eller kvävs helt. Det går inte att föra meningsfulla diskussioner sinsemellan eftersom de olika faktionerna ligger och beskjuter varandra från skyttegravarna. Kommunikationen är död. Det finns ingen enighet.
Nu när vi har en borglig regering så ligger troligtvis vänsterfenministerna lågt. Jag vet inte varför. Kanske av just ovan nämnd anledning. Kanske Nalin Pekgul och Margareta Winberg mfl. inväntar regeringsskifte? Eller kanske de helt enkelt inte har något nytt slagkraftigt att smälla i bordet? Kanske Sabuni inte vurmar särskilt mycket för feminismen egentligen. Eller kanske hon inte är särskilt lyhörd inför varken borgerliga feminister eller vänster dito. Jag har själv aldrig förstått varför man valde henne framför betydligt mer kompetenta Birgitta Ohlsson som verkligen brinner för feminismen.
Fi svepte dessvärre bort all good will som alla andra mindre radikala feminister byggt upp innan dess tillkomst. Så länge som man inte kan ena de olika feministiska falangerna under Fi så förblir de ett manshatarnas hobbynätverk.
Sedan tror jag som kille att feminismen gör sig själv en otjänst genom att överhuvudtaget kalla sig feminism på 2000-talet. För det blir liksom helt ihåligt när feminismen å ena sidan förespråkar jämnställdhet, men å andra sidan fokuserar enbart på att stärka kvinnors ställning i samhället. För faktum är - även om jag är fullt medveten om att män har den dominerande makten i samhället rent generellt - så särbehandlas kvinnor positivt på flertalet punkter, vilket på inget vis är jämnställt. Vid vårdnad utav barn vid skillsmässor för att ta ett exempel. De allmänna värnplikten som endast omfattar män för att ta en annan ur högen.
Om feminister någonsin vill lyckas motivera patriarkatet till att ge kvinnor mer makt i samhället, så är det liksom dags att börja ge lite också, och inte bara kräva (jag säger inget om lika löner för lika arbete för det är/borde vara självklart). Något som jag tror skulle få många män intresserade är om ni döpte om feminismen till ekvivalism istället. Då hamnar kvinnor och män plötsligt på samma sida/blad som likvärdiga, och det kan börja kommuniceras mellan könen på allvar. Jag är inte alls säker på att du nappar på något av det jag säger här, men det är så verkligheten ser ut. Ingen vinner på att feminister inom gammelmedia fortsätter att gå runt med skygglappar.
Vill feministerna få mer makt så måste de börja förespråka, trycka på hårdare att båda könen är likvärdiga, med samma rättigheter och skyldigheter, och att de feminister som hatar män tillhör en liten liten minoritet. Den här svinarga, rabiesdreglande feminismen som Fi förespråkar, den går liksom inte hem varken hos kvinnor eller män i de svenska stugorna. Det fanns en tid då det sista feminister ville ha var män som allierade, eller som hjälpte dem komma till tals bättre, få mer publicitet. Den strategin må vara förståelig å ena sidan, men oerhört självdestruktiv å andra sidan. En feminism som inte vill göra sig omtyckt hos männen, som inte vill mötas på mitten, den sortens feminismen tror jag har nåt sin vägs ände nu.
Mvh/ Cassow
