]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

Jag orkar inte skriva mycket alls här just nu. Jag är trasig i själen sedan det tog slut mellan oss i tisdags, efter 515 dygn tillsammans (även om vi levt fysiskt frånskilda större delen av tiden). Jag är halv utan min andra halva som gör mig hel. Jag är väldigt ledsen, uppriven och uppgiven. Men jag håller mig själv uppe genom hoppet om att det kanske blir vi igen en dag, plus att skolan går bra nu, och ekonomibekymren verkar lösa sig. Jag tror på framtiden. Jag håller på och växer så det knakar personmässigt. Denna hjärtesorg är bara temporär och kommer utbytas mot motsatsen en dag. Jag hoppas och tror det. Kanske är jag naiv - men man vinner ingenting på att måla upp domedag.

Jag vill vara allt för henne. Men här och nu kan jag bara ge tid och space och min vänskap, och hoppas på mer igen.

Detta känns inte verkligt. Även om jag varit mentalt förberedd på detta sedan en tid. Vartenda cell i min kropp skriker att vi hör ihop. Det har varit så sedan dag ett och det kommer fortsätta så för en lång lång tid framåt, oavsett utveckling. Att älska henne känns lika naturligt som att andas luft. Men jag accepterar och respekterar beslutet. Och framförallt förstår jag det. Även om jag önskat annorlunda. Du finns i mina tankar hela tiden, och jag bryr mig inte om hur ont det gör att tänka på dig, för din plats är garanterad i mitt hjärta. Du hör hemma i det. Jag hoppas att du kommer fram till det i framtiden...oavsett vilket är jag din vän i vått och torrt. Jag gör allt jag kan för dig. Alltid och för alltid.

/C