]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

...Nej, inte som en tecknad gay-ikon (jo han blev det med tiden) från det glada 80-talet (även om mina lockar de facto bidragit till helt fel sorts uppmärksamhet - läs: otvetydig invit från fel kön inne på en herrklädesbutik i början av april!), men däremot själsligt, mentalt, kroppsligt och prestationsmässigt stark och uthållig.

Med ännu ett VG på senaste hemtentan, och gårdagens jogging/löpning på 8 kilometer som ytterliggare ego-boost, så tvivlar jag inte längre på att saker går i rätt riktning, eller att jag kan prestera. 

Det tog mig nästan 27 år, x antal vänskaps- och kärlekssorger, samt flykt från folk jag vetat eller trott velat skada mig,  men nu har jag äntligen slutat låta andras negativa ord om mig get under my skin, och göra mig ledsen, osäker eller arg. Helt immun blir man så klart aldrig, men min tröskel och toleransnivå är numera väldigt hög. Det kan tyckas som ett tvärt kast, men som sagt - efter 27 år så vore det väl självaste fan om man inte tröttnade på destruktiva mönster som inte gjort en ett dyft gladare, och därför möblerade om i psyket, och dessutom slutade fly från sig själv?

Jag har trots all turbulens funnit inre lugn och harmoni till slut. Jag har slutat lyssna på mina forna självdestruktiva, begränsande tankar, som periodvis dominerat min självkänsla. Jag har släppt negativitet, bitterhet och hat, släppt tankar om hur orättvist saker och ting i mitt liv känts. Det är helt sant att det inte finns någonting ont som inte för någonting gott med sig. Men - tills dess man lär sig förmågan att omvända negativt till positivt, kontrollera istället för att låta sig kontrolleras, så kommer man befinna sig i sitt alldeles egna, personliga Hades.

Jag har insett hur meningslöst det är att  ödsla kraft och känslor på personer som är destruktiva, vill mig ont, eller saker i min tillvaro som jag ändå inte kan påverka. "Om du inte kan påverka sakers utfall så sluta försök påverka dem. Om du kan lösa ett problem så finns det ingenting att oroa sig för. Om du inte kan lösa problemet så finns det heller inget att oroa sig för" - Dalai Lamas ungefärliga visdomsord. 

Under två månader kämpade jag desperat mot mina inre demoner. Mot uppgivenhet, sorg, vrede, förtvivlan, hopplöshet, otillräcklighet. Jag övervägde att kasta in handduken vid ett flertal tillfällen. Men mina vänner och familjen fanns vid min sida och gav mig stöd hela vägen igenom, och för det är jag dem alla evigt tacksam.

Varje dag var som att befinna sig vilse i The dead marshes i Midgård, där jag kämpade emot frestelsen att följa de tända ljusen. Jag föll i till slut. Men när bara nästippen stack upp i den kvicksand jag sjunkit ner i, så hittade mina famlande händer plötsligt någonting greppbart och jag drog upp mig själv. Jag hittade mig själv. Inte mig själv som i min slutgiltiga, fulländade form, men likväl mig själv. Jag insåg till sist saker jag egentligen alltid vetat innerst inne, men som jag aldrig kunnat erkänna för mig själv , nämligen:

- att jag levt genom andras lycka, satt andras behov före mina egna, ställt mig åt sidan, låtit andra få företräde och passera. Och alltför ofta har det lämnat mig utan tack, ensam och tomhänt förr eller senare. Min hänsyn eller vilja att hjälpa andra är inte negativ i sig. Det är givetvis en god egenskap. Men min lycka är faktiskt också viktig och värd tid, tankar, känslor och kraft. 

- att jag låtit andras kärlek till mig definiera vem jag är. Trots att jag är högst medveten om vem jag är, mina styrkor och svagheter så har jag sett mig själv som ingenting värd utan en kvinna som älskar mig. Kärleken har varit min stora passionsdrog, mitt förlängda ego (inte som en fjäder i min hatt utan mitt ALLT). Förstå mig rätt här. Jag har försökt att ge dem jag älskat all min kärlek, och givetvis har mina känslor och mitt hjärta varit äkta. Men ett förhållande där man bygger sitt personliga värde, hela sitt liv på sin kärleks affektion, på dennes komplimanger och beröring, och gör allt i desperation för att göra kärleken tillfreds - är dömt att kvävas med tiden.

Så länge som du inte är trygg i din identitet, och inte kan ta ansvar för dina känslor och ditt liv, så kommer du förr eller senare antingen fly ut ur alla dina förhållanden, eller så kommer du bli lämnad - såvida inte den du är tillsammans med älskar dig blint eller själv knarkar trygghet och bekräftelse. Det kan tyckas som en självklar insikt, men för allt för många därute - som går från det ena destruktiva förhållandet till det andra, och som själva delvis bär skuld till ödeläggelsen, är det inte det. Jag fick denna insikt plötsligt en natt då jag låg klarvaken och grubblade, oförmögen att somna.

Jag har varit i relationer där min flickvän levt med samma känslor av otillräcklighet, där vi båda varit medberoende, där hopplöshet vi känt ibland inför omvärlden (och samhällets alla yttrade eller outtalade krav), med tiden ökat och skapat ohanterbar negativitet. Båda har sett den andre som svaret på sina böner, och när då ingen av oss varken kunna rädda den andre, eller bli räddad av den andre, så skapades en enorm frustration. Att hjälpa andra är en dygd och kan rädda liv, men att någon drar hela lasset kommer antingen sluta med att du blir en som utnyttjar andra eller som själv blir utnyttjad.

Med det sagt vill jag klargöra att  jag inte ångrar någon av mina förhållanden, för alla har de bidragit till att ge mig insikter, livserfarenhet och kärlek som fått mig att växa som person.

Men kärleken ska vara livets krydda - inte frukost, lunch, mellanmål, middag, kvällsmat. Kärleken är efterrätten som serveras efter förrätt och varmrätt. Den ska vara pricken över i'et, men inte missbrukas - svälta dig eller göra dig överfet.

"Lagom" är ett ord som missbrukande livssnjutare ser som konsten att vara tråkig. Men vad "lagom" betyder är egentligen bara balans. Balans innbär inte frånvaro av explosiva orgasmer eller annan valfri eftersträvansvärd passions kick. Nej "lagom" är bara att veta var gränsen går för missbruk. Jag har missbrukat alla känslor som går. Framförallt de som legat ytterst i båda ändar. Men aldrig mer. Den kärlek som bor i mitt hjärta står stadigt med två fötter på marken. För jag har funnit min inre stabilitet.

Jag har under senaste månaden börjat älska mig själv. Tro på mig själv. Tro på min kapacitet och potential. Det är en otroligt häftig känsla att få bekräftelse från sig själv. Lika otrolig som att ha träffat sin soulmate och livs kärlek, men oändligt mycket viktigare. För den dag du på något sätt lämnas ensam, hur ska du då klara dig om du inte har egen styrka att ro båten dit du vill?

Det går alldeles utmärkt att älska andra utan att älska sig själv, men om du är allmänt negativ och aldrig slutar att leta fel hos dig själv (och andra), eller förlamar dig själv prestationsmässigt genom din själsliga sadomasochism, så kommer din partner till slut att tröttna. Jag har lärt mig det på det hårdaste tänkbara sättet. Jag säger inte att felet är enbart mitt eftersom man är två i ett förhållande, men jag ser min del i det hela, och den har haft inverkan. Det jag beklagar, utan att vara bitter, är att mina vunna,  viktiga livsinsikter med största säkerhet inte kommer förändra någonting mellan mig och min förra kärlek. Det hade gjort det lika lite den 13:e januari som här och nu. Jag är inte ens säker på att den hade hjälpt i november eftersom jag inte var fullt medveten om läget. Men alldeles oavsett - bitterhet och uppgivenhet lämnar jag bakom mig. Fokus är nu.

Här och nu gör jag mig själv mer och mer lycklig för var dag som går, och bieffekten i detta är att det gör det ännu lättare för mig att sprida lycka vidare till dem jag älskar. Jag är kanske inte lyckligare än någonsin (har en bit kvar tills jag når dit igen) men jag mår bättre än någonsin, om ni förstår skillnaden. Jag har hittat mitt värde som unik individ, jag har hittat syfte, mening och mål med mitt liv, och är nu oberoende av någon eventuell kärleks vara eller icke vara. Precis som förut vill jag fortsätta finnas till för alla som jag älskar (och vice versa), men jag är numera självgående. Framtiden ligger för mina fötter. Ingenting och ingen kan sänka mig längre. Endast jag själv kan begränsa min potential. För jag är 'He-Man'! ;-)

/Cassow