Minne och demens
Struktur. Det är en hel vetenskap för dem som inte har det. Ikväll har jag börjat fylla min lilla fysiska fickkalender av det pretentiösa märkesnamnet Prestige. Under medeltidens dagar då jag red med riddarrustning och lans mot ärofyllda studiemål så fanns den troget i min ficka, sprängfylld av notiser här och där. Men någonstans förlorades kunskapen och diciplinen. Nu är den återfunnen och återinstiftad, tillsammans med riddarutrustning och land mot ärofyllda studiemål. Det känns bra. Utan att kännas allt för pretentiöst. Det är liksom bara att kapitulera inför hur världen ser ut. Fåtaliga äro de saliga som inte behöver minsta minneshjälp.
Ikväll har jag även återbekantat mig med en annan värdefull minneshjälpreda, nämligen spritpennan. Nästa steg blir att skriva ner delar av den understrukna texter i mitt kollegieblock, vilket förhoppningsvis kommer innebära att all möjlig nödvändig och onödig kursinformation upptas i min minnebank. Sedan om det inpräntade hamnar hos korttidsminnet, som dumpar informationen vidare på informationssoptippen direkt efter att uppgiften eller tentan är färdig, eller om det kommer stanna kvar i långtidsminnet för en oöverskådelig framtid, det mina vänner, återstår att se.
...
Minne ja - vi kan dröja oss kvar vid det ämnet.
Min 80-årige morfar har uppskattningsvis mindre internminne i sin dementa skalle än en guldfisk eller Commondore 64 (64kilobyte är inget att stoltsera med direkt). Eller ja, kanske jag är väl generös nu. Snarare är han ett gammalt Atari som endast kan spela Pong. Detta antagande understryks av att han numera inte hittar hem när han väl varit ute på rövarstrå på stan, sökandes, med blicken konstant fäst ned mot marken, efter cigarettfimpar att ta upp och försöka röka på. Jag har ertappat honom ute på stan 4-5 gånger det senaste året. Säkerligen har han varit ute olovligen dussintalet fler gånger. Det är aldrig någon vacker syn. Och alltid lika pinsamt, deprimerande och tragiskt. Men i torsdags nådde hans demens nya nivår när polisen fann honom klockan 9 på kvällen, över en halmil bortom lägenheten.
Oavsett årstid, väder och temperatur så har jag senaste året alltid funnit morfar ute på stan iklädd endast tunna kortärmade skjortor, byxor, i tofflor, mormors skor eller bara strumplästen. Torsdagskvällen i förra veckan var inte annorlunda frånsett en viktig detalj: någon vänlig men okänd själ hade tydligen förbarmat sig över honom, för när en av hans söner väl kom till sjukhuset - ja gubben hade ramlat och slagit sig i munnen och körts dit - så bar han en okänd jacka.
Eftersom morfar äter blodförtunnande varan-tabletter så kunde hans fall blivit ödesdigert. Nu hade han turen att undslippa med mindre skrapsår på knäna, och tre stygn under hakan. Han skalle röntgades också. Inga tumörer eller något annat hittades. Frånsett sin demens är han frisk som en nötkärna. På gott och ont.
Men åter till mina egna observationer nu.
Vid ett tillfälle så såg jag hur han gåendes över ett övergångsställe, plötsligt blir hälsad av någon som känner honom (för mig okänd men kanske en granne eller f.d. vän eller arbetskamrat från 30-something years ago). Morfar stannar upp mitt i gatan och börjar prata med personen. Mitt framför mig ser jag inom några sekunder hur en bil tvingas tvärnita. Jag hinner inte ens reagera och ropa varnandes till honom. Och även OM jag hade hunnit så hade det tagit honom minst 20 sekunder att reagera och identifiera mig. För märkligt nog kan jag passera mitt framför honom, och få ögonkontakt, utan att han känner igen mig. Däremot hemma hos mormor känner han alltid igen mig. Det är som om han befinner sig i en egen liten bubbla när han är ute och går, och ingenting kommer varken in eller ut.
Bilen som tvärnitat tutade märkligt nog inte, utan stod snällt och inväntade att morfar skulle förstå att han måste börja röra sig på nytt.
Vid ett annat tillfälle såg jag hur han gick in på Hemköp, i jakt på antingen trisslotter, choklad, cigaretter, en cigarr eller tändstickor. Saken är bara den att han inte kan hantera pengar längre. Mormor sköter om alla slags inköp. Trisslotter och choklad får han i överflöd varje dag (tänk 200g choklad x 365 eller 20kr x 365 - det blir mycket choklad för rätt mycket pengar!) så detta behöver han inte ge sig ut på jakt efter. Cigaretter däremot har hans läkare föbjudit honom så det får han inga. För egen del förstår jag inte varför. Under hela min uppväxt, fram tills för kanske 5-7 år sedan, rökte han ständigt. Någon cancer har han aldrig utvecklat. Han är kärnfrisk som sagt. Jaja...
Nyfiken över om morfar trots allt hade kommit över några pengar, så sprang jag efter in i butiken, men såg till att hålla visst avstånd. Det visade sig att han helt struntat att gå igenom butiken, och istället gått direkt till kassan, och helt ignorerat den långa kö som fanns där, för att fråga om han kan få något. Jag såg hur han började räkna mynt i sin hand, men hur kassörskan avvisade honom. Senare, väl hemma i lägenheten igen, sökte jag igenom hans fickor och fann blöta cigarettfimpar och gamla svenska 10-öringar och utländska mynt.
Igår var den kanske längsta dagen i mitt liv. Då passade jag morfar i ett halvt dygn. Det kändes som tre dagar. Om detta får jag lov att skriva imorgon. Nu ska jag varva ner lite innan jag går och lägger mig.
Kanske jag skulle ta och tända lite levande ljus, och 'avnjuta' dissonansen från random-gitarrplinket grannen under mig välsignat oss andra i huset denna afton med. Bara chilla liksom. Ah.
/Cassow
Ikväll har jag även återbekantat mig med en annan värdefull minneshjälpreda, nämligen spritpennan. Nästa steg blir att skriva ner delar av den understrukna texter i mitt kollegieblock, vilket förhoppningsvis kommer innebära att all möjlig nödvändig och onödig kursinformation upptas i min minnebank. Sedan om det inpräntade hamnar hos korttidsminnet, som dumpar informationen vidare på informationssoptippen direkt efter att uppgiften eller tentan är färdig, eller om det kommer stanna kvar i långtidsminnet för en oöverskådelig framtid, det mina vänner, återstår att se.
...
Minne ja - vi kan dröja oss kvar vid det ämnet.
Min 80-årige morfar har uppskattningsvis mindre internminne i sin dementa skalle än en guldfisk eller Commondore 64 (64kilobyte är inget att stoltsera med direkt). Eller ja, kanske jag är väl generös nu. Snarare är han ett gammalt Atari som endast kan spela Pong. Detta antagande understryks av att han numera inte hittar hem när han väl varit ute på rövarstrå på stan, sökandes, med blicken konstant fäst ned mot marken, efter cigarettfimpar att ta upp och försöka röka på. Jag har ertappat honom ute på stan 4-5 gånger det senaste året. Säkerligen har han varit ute olovligen dussintalet fler gånger. Det är aldrig någon vacker syn. Och alltid lika pinsamt, deprimerande och tragiskt. Men i torsdags nådde hans demens nya nivår när polisen fann honom klockan 9 på kvällen, över en halmil bortom lägenheten.
Oavsett årstid, väder och temperatur så har jag senaste året alltid funnit morfar ute på stan iklädd endast tunna kortärmade skjortor, byxor, i tofflor, mormors skor eller bara strumplästen. Torsdagskvällen i förra veckan var inte annorlunda frånsett en viktig detalj: någon vänlig men okänd själ hade tydligen förbarmat sig över honom, för när en av hans söner väl kom till sjukhuset - ja gubben hade ramlat och slagit sig i munnen och körts dit - så bar han en okänd jacka.
Eftersom morfar äter blodförtunnande varan-tabletter så kunde hans fall blivit ödesdigert. Nu hade han turen att undslippa med mindre skrapsår på knäna, och tre stygn under hakan. Han skalle röntgades också. Inga tumörer eller något annat hittades. Frånsett sin demens är han frisk som en nötkärna. På gott och ont.
Men åter till mina egna observationer nu.
Vid ett tillfälle så såg jag hur han gåendes över ett övergångsställe, plötsligt blir hälsad av någon som känner honom (för mig okänd men kanske en granne eller f.d. vän eller arbetskamrat från 30-something years ago). Morfar stannar upp mitt i gatan och börjar prata med personen. Mitt framför mig ser jag inom några sekunder hur en bil tvingas tvärnita. Jag hinner inte ens reagera och ropa varnandes till honom. Och även OM jag hade hunnit så hade det tagit honom minst 20 sekunder att reagera och identifiera mig. För märkligt nog kan jag passera mitt framför honom, och få ögonkontakt, utan att han känner igen mig. Däremot hemma hos mormor känner han alltid igen mig. Det är som om han befinner sig i en egen liten bubbla när han är ute och går, och ingenting kommer varken in eller ut.
Bilen som tvärnitat tutade märkligt nog inte, utan stod snällt och inväntade att morfar skulle förstå att han måste börja röra sig på nytt.
Vid ett annat tillfälle såg jag hur han gick in på Hemköp, i jakt på antingen trisslotter, choklad, cigaretter, en cigarr eller tändstickor. Saken är bara den att han inte kan hantera pengar längre. Mormor sköter om alla slags inköp. Trisslotter och choklad får han i överflöd varje dag (tänk 200g choklad x 365 eller 20kr x 365 - det blir mycket choklad för rätt mycket pengar!) så detta behöver han inte ge sig ut på jakt efter. Cigaretter däremot har hans läkare föbjudit honom så det får han inga. För egen del förstår jag inte varför. Under hela min uppväxt, fram tills för kanske 5-7 år sedan, rökte han ständigt. Någon cancer har han aldrig utvecklat. Han är kärnfrisk som sagt. Jaja...
Nyfiken över om morfar trots allt hade kommit över några pengar, så sprang jag efter in i butiken, men såg till att hålla visst avstånd. Det visade sig att han helt struntat att gå igenom butiken, och istället gått direkt till kassan, och helt ignorerat den långa kö som fanns där, för att fråga om han kan få något. Jag såg hur han började räkna mynt i sin hand, men hur kassörskan avvisade honom. Senare, väl hemma i lägenheten igen, sökte jag igenom hans fickor och fann blöta cigarettfimpar och gamla svenska 10-öringar och utländska mynt.
Igår var den kanske längsta dagen i mitt liv. Då passade jag morfar i ett halvt dygn. Det kändes som tre dagar. Om detta får jag lov att skriva imorgon. Nu ska jag varva ner lite innan jag går och lägger mig.
Kanske jag skulle ta och tända lite levande ljus, och 'avnjuta' dissonansen från random-gitarrplinket grannen under mig välsignat oss andra i huset denna afton med. Bara chilla liksom. Ah.
/Cassow
Kommentarer
Trackback
