]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

Hypotes:

Nyheten om att solen inom uppskattningsvis 20-50 års tid kommer sluta lysa når dig. Hur reagerar du? Vad gör du? Vad gör du inte? Hur lever du ditt fortsatta liv?

Jag räknar inte med att få några svar från någon alls på detta. Det behövs heller inte. Men betänk hypotesen. Jag tror att om du begrundar den så kommer du kanske snart komma till väldigt många intressanta insikter om dig själv.

Min förhoppning är att du efter att ha tänkt på saken en stund, i högre grad än tidigare ska uppskatta allting som du redan värdesätter i din omgivning idag. Familj, barn, vänner, eventuell pojkvän/flickvän, människor, husdjur, staden, naturen, vädret, världen - and so on.
Livet är en mirakulös gåva att vårda och njuta av på alla sätt. Vi vet inte när vår sista dag kommer. Kanske om en timma, imorgon, om en vecka, månader, tio år - kanske om 50,60,70 år. Det är ingen mening att ständigt gå och oroa sig för döden. Att respektera döden är sunt - att frukta den är det inte. Utan att ibland ta risker som innebär osäkert utfall med risk för fysisk, psykisk eller materiell och ekonomisk skada, så kommer jag heller inte att få uppleva många av livets många eufori-kickar. Döden går ju inte att undfly i det långa loppet ändå (håll den bara på behörigt avstånd samtidigt som du njuter av livet).

Däremot går det att värdesätta livet och se till att det blir så bra som man någonsin kan göra det. Man kan utnyttja sig av alla de fantastiska resurser som gömmer sig inom en själv och inom alla man känner (här snackar vi ömsesidigt utnyttjande där alla parter får ut lika stor utdelning), och för all del, även inom en del man inte känner. 

Det är så lätt att gnälla och tycka synd om sig själv över att saker i ens tillvaro inte är som man vill ha dem här och nu. Tänka hur orättvist allting är. Det är en rättighet och ibland känns det faktiskt väldigt tillfredställande att skylla på alla andra i världen. Ja man kan gräva ner sig i misären. Jag har gjort det förr, och kommer med all säkerhet göra det igen vid någon tidpunkt. Kanske redan imorgon. Kanske om flera år (yeah who am I kidding?). Men hur ofta det sker och hur långt jag sjunker i självömkandet är upp till mig själv. Hittills har jag alltid, mer eller mindre självmant - men med närståendes uppbackning och tilltro, dragit upp mig själv ur skiten och återkommit  till positiviteten och hoppet.

Somliga har tur och glider livet igenom. Somliga har massor av otur och fastnar i skiten ständigt. Somliga har varken det ena eller det andra och liksom fortsätter på ren autopilot att bara rulla på - med reservation för ett par gropar, vägbulor och diken här och var. Och slutligen finns det dem som tar kontroll över sitt kaos och skapar det liv de vill.

Man kan faktiskt närsomhelst bryta det negativa levnadsmönster man låter styra ens vardag, och börja planera för hur man ska kunna ta sig dit man vill istället- förutsatt att det är realistiska drömmar. Man kan sätta upp planer för livet. Man måste inte börja stort. Man kan börja småskaligt och arbeta sig uppåt - bit för bit. Det kan ta år och det kommer inte bli lätt. Du kommer misslyckas ibland eller helt enkelt inte lyckas så bra som du önskat. Men ger du bara upp har du inget vunnit.

Om du däremot fortsätter kämpa (en reflekterande vilopaus är helt ok ibland) så kommer du märka att du klarar mer än du först trott, och att du successivt blir starkare och uthålligare för var dag som går. Kroppen fungerar på detta vis när man styrketränar och motionerar - man bygger muskler och man kan således lyfta mera skrot. Hjärnan fungerar på precis samma sätt. Om du låter dig bli stoppad vid ett hinder så kommer du aldrig vidare med all säkerhet. Om du däremot ger dig fan på att ta dig över, så finns chansen att du kommer över, eller i annat fall kan kringgå eller neutralisera hindret för din framfart till slut.

Jag har inte läst detta i någon "hjälp dig själv"-bok. Jag har pratat med folk i min närhet genom åren, och jag har filosoferat mig fram till det på egen hand, genom egna (ibland dyrköpta) erfarenheter. Sedan att jag inte alltid lyckas efterleva denna filosofi är ovidkommande. Varje dag presenteras en ny chans. Vissa saker har visserligen en deadline som inte går att rucka på. Ibland har man bara en chans. Men om så är fallet - ta vara på den då. Livet är fullt av chanser, men försitter man dem alla för att man fegar ur, eller bestämt sig för att man inte klarar av någonting, så kommer det bli en självuppfyllande profetia. Det är så mycket lättare att bara vara offret, den svaga, den som lever i kaos och misär e.t.c., än det är att vara den som kämpar i motvind och triumferar. Men jävlar - det sistnämnda är väldigt mycket mer respektingivande, och det ger en jädrans kick banne mig! Och om du bara strävar efter att förverkliga dina mål, så har ingen annan sedan någon rätt att klandra, håna eller ifrågasätta dig för dessa. De kan skratta åt att du kämpar så att svetten rinner överallt, men den dagen då du når dit du vill så är du kung eller drottning och inget det de sa betydde något mer än att du kan skratta tillbaka.

Hur vill du minnas tillbaka på ditt liv som gammal (förutsatt att du blir gammal)? Hur vill du checka ut? Hur vill du bli ihågkommen? Vad vill du lämna för bestående intryck? Fråga dig själv detta.

Även om solen en dag aldrig mer sken något mer, så skulle jag fortfarande ha familj, flickvän, släkt, vänner för en tid. Och det finns ingen anledning att lämna in förrän tiden löpt ut för gott och allt hopp är borta. För vem vet om solen skiner igen en dag? Det har kanske varit min allra bästa lärdom jag fått från min förgångna tid som World of Warcraft-beroende: man loggar inte ut förrän servern stängs ner (för underhåll), och när man loggar in på nytt en cirka 8 timmar senare så har spelet ibland patchats upp för att ge spelaren helt nya förutsättningar. Just sådant är livet. Man vet aldrig vad morgondagen bär med sig. Och är inte det spännande?

/Cassow