Statyett

(Denna dikt postades urprungligen den Lör 28 jan 2006 via Lunarstorm) 


En yta av bräckligt glas
en kärna av hårdaste adamant
slipad sand av tidvattnets vågor
polerad, tillputsad, skinandes
förvandlas han till
en prydlig statyett
Förvarad inlåst i ett troféskåp
utan omvärldens kännedom
ett oskrivet historieblad
som samlar damm
nedsotad av mörket
Göm mig för evigt
din självlysande idol
Han dansar därinne
i neon

Jag tillhör ingen alls
har ingen inskription
men är ändå fångad
i en malströms spiral
Riktning uppåt
eller ner?
Vem vet?

Marionettdockor...
Jag är en stabil statyett
- här inga trådar fäster

Jag är komplett
när hon håller om mig
och håller sitt tacktal

Min själ lever upp
skruvas upp på max
till hennes applåder

Lycka är att
veta
att man är
speciell
för någon

Min lillebror fick heta Oscar
jag heter bara Klas
Jag är ett förstapris
som någon okänd därute
ska vinna

en dag

 

/Cassow

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0