I huvudet på 18-åringar...
1. Klimatförändringar 27%
2. Solen slocknar 14%
3. Kärnvapenkrig 11%
4. Resursbrist 9%
5. Naturkatastrof 8%
6. Bakterieresistens 4%
7. Världskrig 4%
8. Pandemi 4%
9. En komet 2%
10. Gudomlig kraft 2%
11. Zombies 1%
12. Robotar 0%
13. Terrordåd 0%
14. Utomjordingar 0%
6 % tror inte att jorden/mänskligheten kommer att gå under.
7 % har svarat inget av ovanstående.
Ok, jag är lite road av listan så jag ska försöka göra min egna bedömande rangordning, sannolikhetsmässigt utifrån de 14 olika svarsalternativen. Det bör poängteras att när jag säger "sannolikhet" inte avser hur troligt det är att scenariot faktiskt kommer inträffa, utan snarare avser sannolikheten för att _hela_ mänskligheten faktiskt dör ut om scenariot inträffar.
1. Solen slocknar - Solen är 4,6 miljarder år gammal, och uppskattas 'leva' tills den är minst 12 miljarder år. Men skulle vi ha fel och solen slocknar i förtid så dör allt liv ut på jorden rätt snabbt. Växtligheten dör bort pga brist på solljus, eller så dör växtligheten utav den extremkyla som lär uppstå, och då dör snart djuren ut, och så även vi. Vi skulle nog teoretiskt sett säkert kunna överleva rent fysiskt ett tag genom kärnkraft, vindkraft och jordvärme (förutsatt att samhällen globalt inte kolapsar pga den anarki som lär uppstå), men vi skulle snart svälta ihjäl när våra nationella matreserver tog slut.
2. En komet - Liknar solscenariot en hel del. Det tros ju ha hänt förut (Dinosaurierna), och det skulle nog kunna utrota oss som ras, förutsatt att kometen var stor nog och träffade tillräckligt 'bra'. Om inte smällen tog kål på oss genom enorma tsunamis eller ren, rå explotionskraft, så skulle nog ett heltäckande askmoln runt jorden kunna stänga ute solstrålarna länge nog för att vi skulle hinna svälta eller frysa ihjäl.
3. Resursbrist - Detta är nog det mest troliga, självförvållade scenariot. Vi blir så många människor på planeten att vi äter upp alla djur till slut, för att sedan kannibalisera på varandra, eller gör slut på alla naturtillgångar.
4. Pandemi - Även om jag inte tror det är troligt att det uppstår ett "supervirus" som exakt 0% av mänskligheten kan utveckla antikroppar eller resistens gentemot, så är det ju iaf något som teoretiskt sett skulle kunna göra slut på oss.
5. Bakterieresistens - Min kommentar för 4.) passar även in på 5.)
6/7. Kärnvapenkrig/Världskrig - Ett kärnvapenkrig mellan två nationer som enbart attackerar varandra, lär knappast ta kål på mänskligheten som helhet. Det som skulle krävas vore att någon (eller _något_) fick kontroll över avfyrningskoderna till alla världens kärnvapen och avfyrade dem på alla länder simultant. Men hur troligt är det på en skala?
8. Robotar - En självmedveten AI skulle i framtiden kunna ta över världens alla datorer, och bestämma sig för att i ett slag utrota människan i precis det scenario som beskrevs i punkt 6/7. Förhoppningsvis är det ett totalt osannolikt scenario dock.
9. Utomjordingar - Självklart är vi inte den enda planeten i hela universum som hyser intelligent liv, eller ens har högst intelligens: det vore helt enkelt en alltför deprimerande tanke. Om en utomjordisk ras utannonserade sin existens så vore nog våra dagar räknade (Är de vänligt inställda så tror jag helt enkelt inte att de är dumma nog att röja sig för skadedjur som människan). Att det skulle sluta med vinst för oss är nog rätt osannolikt med tanke på hur överlägsen teknologi de lär besitta.
10. Klimatförändringar - Kan människan överleva i Sibirien så borde vi kunna klara av även en global istid, förutsatt att den inte är heltäckande på jordklotet. Vi har migrerat över kontinenter tidigare i vår tidiga evolution. Vi är mer än kapabla att göra så igen om vi måste. Men väldigt många människor skulle helt klart stryka med pga krig om mat och resurser, och svält som skulle följa med klimatförändringarna.
11. Naturkatastrof - Kan inte tänka mig att EN ensam naturkatastrof skulle kunna få oss alla att stryka med. Det krävs nog en som följer med punkt 1 eller 2 i så fall.
12. Zombies - Ja det är ju en rätt löjeväckande tanke. Men om någon idiot till vetenskapsman forskar fram ett biologiskt stridsmedel som gör oss till zombies så kanske...men vem skulle vara korkad nog att skapa ett virus som inte alls går att kontrollera?
13. Terrordåd - Man måste nog vara en outbildad USA-redneck med ett IQ på uppskattningsvis 70 för att man ska tro att någon terroristorganisation ska vara kapabel till att utrota mänskligheten.
14. Gudomlig kraft - "Man måste nog vara en outbildad USA-redneck med ett IQ på uppskattningsvis 70 för att man ska tro att"... Gud bryr sig såpass mycket om oss att denne vill ha död på oss alla.
Så, hur skulle Din lista se ut? :)
/Cassow
Lying naked on the floor - making gestures
Hahaha!!! Klockrent! Under de drygt tre åren som jag åkte tåg till Linköping för att träffa min dåvarande flickvän L så var det ett flertal gånger som jag hamnade i samma vagn som dövstumma. Det var alltid lika fascinerande och underhållande att försöka få ut något ur deras vilda gestikulerande sinsemellan. De stod ofta i grupper om 4-5 och pratade. Jag borde kanske skämmas men jag försökte inte ens dölja mitt intresse. Jag minns inte om de såg att jag satt och glodde på dem, men de verkade i allafall inte bry sig (de var/är nog vana). Det måste vara otroligt begränsande att vara dövstum. Visst, i dagens samhälle så finner de nog nätverk eller communities där de kan prata med andra med samma handikapp. Men däremot 'vanligt' folk (ja ni förstår vad jag menar) borde ju interraktionen bli väldigt begränsad med. Eller?
Att vara dövstum och singel borde begränsa utbudet på köttmarknaden i allafall. Dövstumma som grupp borde rimligtvis tvingas tänka på det naturliga urvalet - men med en twist. Jag menar - de måste ju kunna kommunicera med personen ifråga. Jag tror inte det skulle fungera särskilt bra att stå med penna och handblock ute på krogen, och skriva ner lappar till den man är intresserad och lämna över. Fast vad vet jag. Det kanske är ett alldeles ypperligt raggningsknep? :P Att låtsas vara döv eller stum. Tänk om man skulle få napp, och sedan rullar allt bara på. Men ja, det skulle nog krävas en jävla massa träning för att man inte skulle avslöja sig (träning som dessutom helt klart skulle gå ut över det sociala i ens vardag när man plötsligt vägrar kommunicera oralt och bara använder lappar), med tanke på hur självklart det är för människan att tala (själv pladdrar jag på gott och ont på som fan när jag väl övervunnit min blyghet eller blivit bekväm med en person).
Jag kan tänka mig att gräl med en dövstum blir lite mindre jobbiga ljudmässigt. Å andra sidan kanske det blir en riktigt dyr historia om man bara dissar/ignorerar arga lappen och arga blickar (dödens blick t.ex.) och den dövstumme i desperation, ilska eller ren illvilja trashar hela lägenheten för att föra fram sitt budskap. "Så HÄR arg är jag nu" typ, och så välter han/hon TV'n, eller slänger allt som går att lyfta, in i väggen eller i golvet. Ouch. Jag hade blivit antingen helt fly förbannad och kastat ut personen ifråga i så fall, eller så hade jag veknat och bett om ursäkt (oavsett vems felet var att grälet uppstod) bara för att få lugnt och slippa få allting förstört. Rätt skilda alternativ, men allt beror ju på hur starkt man känner för personen ifråga, och vad grälet handlar om. ;)
Med allt detta sagt så skulle jag ändå definitivt inte rata en snygg dövstum tjej som visade intresse. Jag hade blivit alldeles för nyfiken. Just för stunden tycker jag att dövstumhet är mer spännande, mer exotiskt och mystiskt än att träffa någon från ett annat land, som talar ett främmande språk (been there done that ett antal gånger), har en annan hudfärg eller kultur. Men - jag är öppen för alla människor så länge de har någonting innanför pannbenet, har ett varmt hjärta och någon form utav attraktionsförmåga fysiskt eller i handlingar och/eller talanger.
Rösten och talet är ju väldigt viktigt för oss människor. Jag kan i viss mån relatera till dövstummas belägenhet i och med min grova närsynthet. Även om det är mer okej att bära glasögon numera, så ligger ändå folks inbäddade idéer om att det är töntigt eller fult med glasögon kvar. Det finns definitivt dem därute som ratar killar och tjejer BARA för att de bär glasögon. Jag tror tyvärr inte att vi någonsin kommer ifrån diskriminering utav dem som är annorlunda på något sätt. Men men...det är trist.
Jag tror det skulle varit väldigt intressant att lära känna en dövstum. De borde rimligtvis ha förstärkt sina andra sinnen eftersom de tränats mer. Så fungerar det ju för mig. Både min hörsel och lukt är känsligare än medelsvenssons. Och när de inte kan prata vokalt så bör man ju vid ett samtal bli väldigt mycket mer uppmärksam på vad han/hon uttrycker i ansiktsmimik, i ögonen och sånt. Spännande tycker jag.
Jag önskar jag kunde teckenspråk. Men det är ju aldrig försent att lära sig...kanske endera dagen.
Vad tänker ni om dövstumma? Kommentera gärna här, över msn eller via mail. :)
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Dövstumma, humor, dating, romantik, diskriminering, naturligt urval, evolution, sinnen, syn, hörsel
Harder, better, faster, stronger
Idag orkade jag göra 100 armhävningar, springa 6 km (på 36min - ca 10km/h) och sedan därefter springa upp cirka 20 trappor utan att stanna upp. Jag är riktigt nöjd. Hade egentligen ork för ännu ett par kilometrar minst - alternativt kunde jag sprungit snabbare, men när man springer ihop med andra får man visa hänsyn, och det gör jag gladeligen eftersom det är trevligt med sällskap. Jag får helt enkelt max-springa ensam ibland och ihop med andra ibland. Detta blev ändå en bra tid.
Armhävningarna börjar ge fina resultat på min kropp. Bröstkorgen har höjts tydligt, axlarna är bredare, nacken är mer markerad likaså. Bicepsen börjar kännas respektabla i förhållande till min kroppsvikt/figur (men det beror ju helt klar på vem man frågar hehe). Jag har aldrig mått så här bra fysiskt, och jag har aldrig haft bättre fysik. Jag ser faktiskt ut som en man, eller känner mig som en om inte annat. Ändå befinner jag mig ännu bara i början av min träning. Men helt klart har de 100 (i stort sett) dagliga armhävningarna gett mest resultat.
Jag är inte ute efter någon bodybuilder-kropp. Jag är inte tillräckligt seriös för det och jag tycker heller inte att det är särskilt vackert (om än imponerande). Men markerat muskulös vill jag vara. Jag vill vara hyfsat stark men samtidigt behålla min smidighet. Jag strävar efter att väga mellan 70-80kilo, och de kilon jag har kvar tills dess ska huvudsakligen bestå i muskler. Men jag är på väg, även om det går sakta, och det känns grymt!
...
En singelmans episod i frustration (och bitterhet) över evolutionens orättvisor:
Jag tränar och motionerar för att må bra kroppsligt och psykiskt, men förhoppningsvis väcker min kroppsslipning beundran eller intresse från någon tjej i slutändan som en bonuseffekt. Jag vill bli omtyckt för mitt inre jag, men...utseende spelar avgjort viss roll. Människor, i högre grad kvinnor, är utseendefixerade och gallrar kallhamrat ut de män som anses fysiskt svaga, eller som har problem med låg självkänsla. En man kan bortse från 100 eller 1000 brister hos en kvinna och dyrka/älska henne ändå, medan en kvinna endast behöver EN fånig defekt att hänga upp sig på för att killen ska ratas eller dumpas.
(Nej, jag drar inte alla över en kam. Inte heller påstår jag att jag endast har en brist - jag har många - som är en naturlig del av mig. Somliga accepterar jag, och somliga jobbar jag med att få bort.)
Evolutionen är cynisk och elitistisk med sina hierarkier och oskrivna lagar. Vissa kvinnor är som Hitler i sin syn på män - endast dem med den allra renaste genpolen duger. No potential defects allowed. Dagens transportmöjligheter och urbanisering har gett ett till synes oändligt urval av potentiella partners. Varför då nöja sig med något annat än det allra bästa, och varför hålla kvar vid någon när man funnit en bättre och tillgänglig uppgradering? Detta beteende ser man å andra sidan bland många arter inom djurriket också...
Med dessa insikter i åtanke tänker jag åtgärda eller dölja vartenda liten defekt jag kan tänkas ha. För ingenting annat än Mr. Perfect duger, såvida inte kvinnan befinner sig i 30-årskris och är i desperat behov av att skaffa familj. Då kan även andrasorteringens män duga. Eller deras spermier.
Don't get me started on the bs om att vi män skapar omöjliga krav och idealbilder utav hur perfekta kvinnor ska se ut. Perfekta bröst, perfekta rumpor, perfekta ben, and so on - de där idealbilderna spär kvinnor på bäst själva med sina ständiga avundsjuka, mätande, dömande, jämförande, blickar mot andra kvinnor, eller genom de utseendefixerade livsstil-skitblaskor kvinnor läser (där kroppsmåttsidealen inte skiljer sig nämnvärt från de i porrblaskorna), modehusen, smink och alla skönhetsprodukter som i stort sett endast kvinnor bryr sig om - and so on. Jag missunnar inte någon tjej att sminka sig - det kan absolut vara vackert och förstärka redan vackra drag. Men de kvinnor som påstår att den generella mannen kräver att kvinnor sminkar sig, ljuger. En kvinna som sminkar sig sminkar sig för att hon vill och inte nödvändigtvis för att behaga en man. As simple as that.
Jag har aldrig satt någon utseendemässig press eller krav på de flickvänner jag haft genom åren. Jag har varit tillsammans med tjejer som vägt allt från 40 something till 90kg plus. Kroppsform är inte det primära för mig, och jag är knappast ensam som kille om att tycka så. Kanske jag inte är helt representativ för män but what the hey.
Det är kvinnor som köper barbiedockor till sina döttrar. Män vandrar i regel inte runt i en leksaksaffär och gluttar efter Barbie och Ken-dockor...fäderna spär alltså inte på det könsidealet - detta gör mammorna. Istället håller fäderna det sjuka mansidealet vid liv genom att köpa olika slags krigsleksaker till sina söner. Båda könen är medskyldiga till bevarandet utav könsrollerna, det motsatta könet står bara för en del utav problematiken.
Jag är ekvivalist och för jämnställdhet (lika rättigheter, skyldigheter och löner!), men det finns många orättvisor gentemot män som jag stör mig som fan på, bland annat att det i praktiken är kvinnan som bestämmer om det ska bli ett förhållande eller inte med en man. Det är kvinnan som sitter på makten. Det är alltjämt mannen som förväntas uppvakta och ta alla initiativ. Det finns undantag som bekräftar regeln men de är fåtaliga. Nej betyder inte alltid nej och ja betyder inte alltid ja, och tillräcklig påstridighet och ihärdighet kan få en kvinna att ändra sig (blanda inte ihop detta med våldtäktsdebatten som pågår i den svenska bloggosfären just nu är ni snälla, fatta mig rätt istället!). Kvinnor levererar otydliga budskap eftersom det är bekvämast, säkrast, och ställer samtidigt krav på tankeläsning från mäns sida. Jag anser att det är lika mycket båda parters ansvar att uppvakta om de finner den andre intressant och ser en potentiell partner i denna.
Kärleken har ljugit för mig, manipulerat mig och övergett mig. Två gånger på raken (jag har varit godtrogen - men betyder det att jag förtjänar det?). Självklart präglar det en med försiktighet, misstänksamhet, och viss bitterhet. Så istället satsar jag tills vidare helhjärtat - livsinvesterar i, uppgraderar mig själv. För att duga i allas kritiskt granskande kvinnoögon. Jag kommer stå stark och stadigt på marken framför alla alfahane-dreglande kvinnor en vacker dag, och spela precis det spel de vill. Aldrig visa tecken på svaghet, aldrig fälla tårar, aldrig uppvisa drag som patenterats feminina, kvinnodrag. Jag ska vara stadig som ett berg.
Jag måste bli den där endimensionella, dryga alfahanen som jag stundtals förbannar. Men bara fysiskt sett - inte i beteende. Inne i mitt huvud och hjärta kommer det alltid gömma sig en romantisk, lyhörd, intellektuell, humoristisk gentlemannanörd.
Det är trist men det tycks tillhöra det evolutionära räv/teaterspelet att män klär sig i roller som lurar till sig kvinnor, för genuin, wysiwyg, det funkar inte. Man måste vara mystisk, lömsk, arrogant och hämningslöst knock the woman of her feet. En Mr. Darcy med andra ord. Ett grinigt, egotrippat, narcissistiskt arsel, men som ändå på något obegripligt vis lyckas få drömtjejen i slutet. Nice guys always finish last. (Det jag hust sagt är inte min egentliga åsikt, utan ett kallt konstaterande baserat på erfarenhet. Jag tror inte jag kan vara sådan. Men jag kan definitivt vara mer mystisk).
En bad boy som är snål med att ge sin tjej komplimanger och bekräftelse, som istället klagar på hennes vikt - eller rent utav kniper käft helt och hållet, röner mer framgång än en snäll kille som ger sin tjej all sin kärlek och ömhetsbetygelser. Varför? Jo för att alltför många tjejer är självdestruktiva och föredrar bad boys som de inte vet var de har. De gillar mystiken kring killen som gör dem osäkra, ovissheten som ger dem ångest, för då har de kvar kraven på sina kroppar, de har kvar de omöjliga, sjuka kroppsidealen som genomsyrar samhället, vilka de vill kunnat beskylla männen för (i praktiken är det alfamän & bad boys som håller idealen vid liv), de vill ha dem som en motivator till att träna som galningar för att få den bekräftelse och uppmärksamhet som de alltid förtjänat. För på något vis är en bad boys komplimanger och bekräftelse mer värd än snälla killars.
Min egna hypotes: i längden blir det så tråkigt med en kille som är snäll och som älskar och accepterar sin tjej precis som hon är. Tjejen vet var hon har honom, och därmed försvinner spänningen och mystiken. Detta gäller långt ifrån alla tjejer, men alldeles för många vill jag tro. Det är det klassiska skådespelet och pendlandet mellan rollen som prinsessan/madonnan och horan för kvinnan, och den räddande riddaren i skinande rustning/gentlemannen/romeo kontra erövraren Casanova för mannen. Varken kvinnor eller män kan nöja sig med bara det ena, de vill alltid både äta och behålla kakan. Man vill ha det bästa från båda världar. Det behövs ständiga kickar och spänning. Varför är vi annars otrogna så mycket som vi är, eller söker oss efter det grönare gräset när det dyker upp en liten svacka i förhållandet?
Att de män som var starkast fysiskt gav bäst skydd mot fiender, eller var bäst på att jaga, blev det bästa naturliga urvalet i genpolen för kvinnor under grottmänniskans tid är fullt logiskt. Inte fullt lika logiskt är det att samma slags naturliga selektion görs idag, när muskler har allt mindre praktisk relevans i vårt allt mer urbaniserade, teknologiberoende, robotautomatiserade värld. Vi lever inte i grottor eller i djungeln längre, men Jane vill ändå ha sin Tarzan. Den generella kvinnan vill fortfarande ha sin starke, tyste, mystiske, känslohämmade karl. Talesättet kvinnor är från Venus och män från Mars på oändlig repeat liksom.
Det är de tävlingsgalna, sportfixerade muskelmännen, eller de (ibland psykotiska) alfahanarna med kåta avtryckarfingrar på skjutvapen som odemokratiskt roffar åt sig av världens tillgångar, som söndrar och regerar och som spär på ojämnlikheten i samhället med sin intolerans och sitt oförstånd. Dessa män uppkommer tack vare mångfallden kvinnors usla val av fäder till sina framtida barn (den stackars skara kvinnor som inte har något val, som tvingas in i arrangerade äktenskap och månggifte på grund av religion eller kultur är inte inräknade här). Sug på den retoriken!
Kanske jag har fel, kanske jag bara är befäckad och förbittrad av dåliga erfarenheter, och de svepande generaliseringssmockorna i detta inlägg är tagna ur luften. Men det är inte vad min erfarenhet, och inte heller andra killkompisars som jag känner (både nördar och alfahanar - nej jag hatar inte ALLA alfahanar). Likväl anser jag mig ha ett antal poänger. Tills vidare väljer jag att spela med i det här sjuka evolutionsspelet som är på er kvinnors villkor. För vad gör man inte för att bli älskad i denna värld(?). Jag vill ju ha en kvinna att älska, att på längre sikt skaffa familj med, precis som så många andra där ute. Jävla Darwinism...
(Den som tolkar mig som nedvärderande i min syn på kvinnor i detta inlägg har inte fattat mitt budskap. Detta handlar endast om den feministiska dubbelmoralen kring jämnlikhetsdebatten och min frustration över att 'tvingas' klä mig i skepnaden som en alfahane eftersom alfahanarna roffar åt sig de kvinnor jag är tillsammans med gång på gång, eller så ratar kvinnor mig för alfahanar innan jag ens fått en ärlig chans. It pisses me off!)
/Cassow
(Bara liiiiite sönderlänkad och sönderspelad youtubevideo...men den passar detta inlägget)
Älskade och hatade raggarprimater
Greatly pissed off över mitt uppfuckade sömnprojekt med att vända dygnet rätt, beslutade jag mig för att blogga bort min skälvande frustration över dissharmonin som de 12 apornas arme förorsakat, och tillägna these vile mother f***ing demons spawned from hell lite runda 'kärleksfulla' ord. Så jag gav mig ut en sväng på youtube för att söka lite illustrerande videos. Detta i form utav skrikande apor. Efter x antal sökkombinationer i ord och ap-arter med otillfredställande resultat, så valde jag istället en annan approach, nämligen att söka på ap-imitationer. Genom detta förfarande kom jag snart fram till en vetenskaplig upptäckt, nämligen den att inga ap-hus på zoo, inga primatarter, är lika bra på att låta som störiga, skrikiga apor som vi människor själva.
Inte nämnvärt rikare utav denna, inte allt för förvånande insikt/upptäckt, så kan jag säga att jag fortfarande inte tycker att irritationskänslan raggarasen gav mig lyckas illustreras bra nog. Faktum är den att jag vet med 100% säkerhet att jag skulle kunna ÄGA sönder apljuds-imitationerna i videoklippen nedan så att det skulle gjort självaste King Kong stolt. Men eftersom det inte känns helt frisk eller strategiskt, att klockan ett på natten börja skrika som en galen schimpans eller gorilla i en inspelandes mikrofon, och samtidigt i denna process skrämma slag på, eller förarga mina nyinflyttade grannar, så låter vi mitt självbelåtna påstående hänga fritt i luften - tills vidare.
För att vidare illustrera min förargelse tänkte jag sedan länka in några klipp på raggare. Inte heller här blev jag helt tillfredställd med det utbud jag fann, men det som nu länkats får duga. En oönskad bieffekt av mitt youtube-surfande blev att min ilska så småningom kom av sig, och i takt med att jag sovrade mellan mobil-skakiga patetiska cruiser-klipp så började mitt hjärta så sakteliga vekna en aning för redneckarnas, hillbillysarnas, fjortisarnas och de inavlade småstadsförlorarnas (hello medvetet fördomsfull generalisering) charmerande bilkultur.
Trots allt brölande, hjärndöda, frenetiska tutande så är de i regel rätt harmlösa så länge som man ignorerar dem och låter dem hållas. Och den tid och kärlek de lägger ner på sina (oftast) vackra vintagebilar kan jag inte annat än beundra. Bilar från en svunnen era då bilindustrin faktiskt hade förmåga att designa riktiga skönheter till bilar (jag skulle själv inte ha något emot att äga en äldre bil - dock inte för att cruisa med inne i stan).
Sedan vill jag även ge raggarna visst kred för sin musiksmak också. Visst - många prickar in helt fel med Boney M, Basshunters Boten Ana, Gûnther and the sunshine girls, Onkel Kånkel, Björn Rosenström, bonnläppsmusik, dansbandsmusik e.t.c. Somliga gör det säkerligen för att provocera, på kul, eller driver med nidbilden av raggare, andra gör det helt seriöst. Men respekt ger jag till de raggare som har vett och smak att lyssna på gammal god 50, 60, 70, 80-talsmusik som gör sig så bra till bilarna från samma era. Elvis Presly, Roy Orbison, Mamas and the papas, The Byrds, Beach Boys, Johnny Cash, Bruce Springsteen, Bob Dylan - för att ta bara några exempel.
Jag tror att slutsatsen jag får dra kring min hat/kärlek inför raggare är att de liksom alla andra minoritetsgrupper eller subkulturer har en rik variation och bredd mellan högt och lågt. Jag vidhåller dock att de som kör runt och slår på tutan som om den varit världens roligaste leksak är retarderade primater och satans otyg.
Jag ger mig fan på att mormor och morfar stod på balkongen och spejade när raggarna cruisade förbi Kungsporten (vid bron) den dagen. Hade det där gänget flaxat mindre med mobilen och dröjt kvar ett par sekunder åt m&m's håll så... :P
Smått roande sångtext...om inte annat en skön parodisering på dansbandsmusik.
Robert Gustavsson kan vara betydligt roligare än så här, men den stereotype, patetiske epa-raggaren som är allt för vanlig i småorterna lyckas han ändå porträttera bra i denna lokalreklam från Skövde. Notera hur hon som spelar den stela lapplisan spricker av skratt när Robert kliver ur bilen och reklamen är slut...typisk miss som man ofta gör i mindre professionell lokalreklam - fast Skövde är så stolta över sin Robban att de nog vinklar det till en homage.
När man var en 10-11 år eller så, så var den här videon...umm...rolig. Idag är den sönderspelad sedan länge, men det går inte att ta ifrån Peter Settman och Fredde Granberg att de lyckades skapa två odödliga ikoner i raggarkarikatyrerna Ronny och Ragge (även om byhåle/hillbilly-humorn var riktigt låg). Fortfarande en klassiker.
Raggare - som jag uppfattar dem när de tutar som mest.
Nä nu ska jag försöka somna om. Gryning ute (05:46). Det är hopplöst att ställa om dygnet. Fet chans att jag kommer upp till 8 som jag planerade...oh well.
/Cassow
Kärleksknarkare?
Fascinerad som jag är över psykiska sjukdomar (jag var trots allt nära att utbilda mig till socionom för två år sedan) så blev jag genom artikeln givetvis nyfiken på vad som är utmärkande för biopolärt syndrom. Några egentliga slutsatser drar jag inte utifrån det jag läst men visst gör det mig fundersam...
Den kognitiva behandlingen låter i varje fall som ett grundläggande allmänråd som man kan ge vem som helst:
"Viktigt är att den drabbade tänker på att leva ett regelbundet liv med stabila sömn- och vakenhetscykler samt goda motions- och kostvanor. Stöd av familj och vänner som bromsar om det blir för mycket på schemat är också viktigt."
Jag tänker inte djupanalysera något såpass abstrakt utan istället konkretisera och fokusera på mitt egna välbefinnande, och fortsätta kämpa med mina periodiska svårigheter kring struktur, tränings, ät- och sovrutiner nu när jag i dagarna flyttar tillbaka till Trollhättan igen. Det ska bli otroligt skönt på väldigt många vis...bland annat att bli herre över sin egna vardag och framtid igen.
/Cassow
En knapptryckning
/Cassow
You're my world
Jag kan inte sova så jag bloggar lite schlagerstrunt då det är aktuellt just nu...
Melodifestival, eurovision song contest - jag är inget större fan av någotdera (jag är lika noga med att dementera det varje år ironiskt nog). Likväl, i brist på bättre saker att hitta på, så kan det roa mig (guilty pleasure) att sitta och häckla (mock) alla vidriga dussinlåtar. Utav 100 schlager-låtar så är det kanske 10 som jag tycker ens går att lyssna på (nu var jag generös), och 5 som är bra (som sagt - generös). 2009 har jag hittills funnit tycke för en, nämligen låten ovan.
Emilia gjorde mig under ett antal år illamående så fort hennes vidriga ynkedomslåt "I'm a big big girl in a big big world" - spelades på radion eller inne i butiker. Den här låten däremot - ja det är en helt ny Emilia.
Det produceras inte särskilt mycket musik idag som är lika glad i sitt sound som i sin lyrik, och överlag, när det väl är glatt så blir det _för_ klämkäckt, för hurtigt. Den här låten kommer kanske bli det också i takt med att den spelas sönder utav radiostationerna, men här och nu känns den väldigt fräsch. Kanske är det så att jag mitt i den jobbiga period jag går igenom, behöver något ärtigt positivt och trallvänligt som gör mig glad och inger lite falskt hopp. Sedan att hon sjunger om en kille hör inte till saken. Men ibland kan jag tycka att det är synd att de beskriver könet på sångarens kärlek i låtar. Jag föredrar när kärleken beskrivs mer allmänt eller brett, á la uni-sex, om ni förstår vad jag menar.
Inledningen på soul jazz-doftande You're my world, med en touch av pop är härligt sensuell och refrängen är catchy och uppåt. Jag kan tycka att Emilia sjunger lite för ljust ibland och att rösten inte riktigt bär sig, men jag tror trots all att den här låten kan slå rätt bra ute i Europa. Den sticker ut från mängden. Emilia har ju sålt en jäkla massa miljoner singlar globalt redan, så hon har en fanbas, eller musikkunnigt folk känner i allafall till vem hon är. Låten är dessutom mer oskyldig till skillnad från den porriga, vulgära stil som Sverige satsat på de senaste åren med dragqueen-sminkade, slampiga Charlotte Perelli och queer-strippande The Ark. Jag tror inte man får några gratispoäng för det längre. Nyhetens behag har lagt sig nu. Könsbytes-Dana International ett år, butch-flatan från serbien ett annat. Nog för att schlager är tätt förknippat med homo-kultur, men varje år måste det liksom inte bli en enda stor, färggrann ankstjärtsdamm som slåss om att få utmärka sig vulgärt.
Som alltid bör jag poängtera för potentiellt nya läsare: jag är ju inte emot homosexualitet på något vis, men jag anser inte att ett band sexuella preferenser ska överskugga låten de framför. Jag är helt för att queer-kulturen slåss för att få samma rättigheter som straighta i samhället, men det finns liksom seriösare, viktigare arenor där queers behöver synas och höras mer i i så fall tycker jag. Inom politiken, inom skolan, inom religionen, inom de fackliga organisationerna. Politiskt laddad schlager-homo är så yesterday. Det har gjorts tillräckligt med politiska poänger av det i dessa sammanhang. Jag säger inte att queer-kulturen ska försvinna bort från schlagern. Jag säger bara jag inte tycker att den behöver synas lika desperat. Den kan tillåta sig att tonas ner lite. Men det är lätt för mig att säga som är straight å andra sidan...
Schlager får gärna vara sexigt, men helst utan att vara porrigt. Inte kläder som passar in i en kitschig p-rulle eller från en bordell. That's all I'm saying.
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Emilia, Schlager, Eurovision, Eurovision Song Contest
Sensationella forskningsrön, någon?
Det roligaste i hela nyheten är att alla kvinnor dras över en kam, genom att via en totalt orelaterad bildbyline liknas på det urpuckade våpet Paris Hilton. Tack för den liksom. Paris Hilton inklämd bara _för att_ (Givet att de tror det genererar fler läsare).
Paris Hilton - troligtvis en av de mest meningslösa människor någonsin sprungen ur en vagina. Obekräftade, envisa rykten vill dock hävda att hon faktiskt föddes ur en manns anus. Det behöver onekligen forskningsanslag så det kan komma ut definitiva forskningsrön som sprider ett ljus över detta mysterium!
Ja detta var sannerligen en nyhet för världen, och verkligen högintressant material för min blogg. NOT.
Ha en trevlig lördag allesammans.
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Kvinnors konsumtionsvanor, Paris Hilton, meningslösa nyheter, nyheter som inte är nyheter
Big (boobs) in Japan
Visst är det trevligt när man blir bjuden på mjölk och kakor? Jo, men vad har det med ovan klipp att göra? Jo, om man plusar ihop klippet med denna artikel så kan man konspiratoriskt dra en eller annan slutsats kring bakomliggande motiv, och ana att de tilltänkta konsumenterna till dessa kakor är en helt annan målgrupp än man först utgått från. Alphaville's Big in Japan faller hursomhelst i ett annat ljus... Tänk att jag aldrig sett videon till denna 80-talspärla förrän idag. Den får mig nästan att skämmas...i dubbel bemärkelse. :D
Big manboobs in Japan! Alright, pay and I'll stay out of sight, it's so easy when you're big in Japan. Oh, when you're big in japan...
Vad vore mer passande än att avsluta detta inlägg med detta klipp:
C is for C-cup cookie, that's good enough for me! Eller ehehehe, hur var det nu? :D
Pojkar och flickor med hyllkomplex (eller kanske huvudsakligen i omvänd ordning - jag vet inte längre, jag blir SÅ förvirrad!), det är dags att börja direktimportera de fantastiska mirakelkakorna från solens land i öst! Eller....inte. Oh glorious titties...
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Bröst, bröstförstoring, manlig bh, bh, man-boobs, omvänd snoppavund, transvestiter, kakor, japan, galna japaner, alphaville, herrmode
"This song is about..."
Jag hatar visserligen att bli missförstådd, men jag hatar ännu mer när folk tycks tro att ingen i världen är tillräckligt intelligent att själva bilda sig en uppfattning om ett verk, eller liksom verkar rädda för att betraktaren eller åhöraren inte ska se deras möda, ambition eller storhet. Med detta sagt så är jag fullt medveten om att jag hycklar en smula. För i egenskap utav poesiskrivare så är jag ibland övertydlig med innebörden utav det jag skriver om (det kan vara en av anledningarna till att jag oftast är rätt utdragen istället för kort och koncis - more is less och vice versa, blablabla) .
MEN - jag gör det inte till en regel. Jag är allt annat än konsekvent och blandar konkret stuff med abstrakt, långt med kort, allvarligt med lättsamt, hoppigt med sammanflätat, e.t.c. - åtminstone i mitt egna tycke.
Det finns undantag där artister kommer undan med sin övertydlighet dock. Kanske handlar det mest om hur man förhåller sig till artisten eller konstnären ifråga? För om man är ett fan så kan man ha överseende med vad som helst. Är man motsatsen så irriterar man sig extra mycket på långa försnack kring en låts betydelse och bakgrundshistoria. Jag tycker att om man nu så himla gärna vill bli förstådd på ett visst sätt - skriv en jävla bok om saken, så alla vi andra som bara vill lyssna på den schysta musiken, eller som själva vill få tolka fritt och lägga in egen personlig innebörd, kan få njuta ifred!
Bland självutnämnda och erkända trubadurer tycks försnacket höra till trubadurskapet. Jag tycker själv det blir skitnödigt och att trubadurerna tar sig själva på alldeles för stort allvar, alternativt att de försöker fylla ut alldeles för få bra låtar på repetoaren med dösnack. Men som sagt - älskar man artisten ifråga så njuter man istället. Håkan Hellström får gärna snacka på uppe på scenen, för jag tycker om hans tankar. Men jag har ändå till syvende og sist betalat för musiken, inte för en massa prat. Så det gäller verkligen att som artist balansera det hela rätt.
Ett konkret konstnärsfall stötte jag förresten på i min sommarkurs. En kille hade målat en tavla och skrivit en jättelång dikt som hängde på tavlan och liksom förklarade tavlan in i minsta detalj. Det var en väldigt personlig dikt. Men större delen av klassen blev störda utav det faktum att tavelmålaren ägnade runt haltimman åt att skriva alla på näsan om hans egna, personliga, trasiga känsloliv, genom dikten (varje redovisning fick vara 20 min cirka- hans var runt 40-50min). Så fokuset på tavlan försvann. Hans tavla var intressant. Men redovisningen hade inte behövt ta mer än fem minuter om han inte varit så kåt på att bli förstådd och få bekräftelse för sitt beskrivande utav sin svarta ångest. Jag skriver om ångest i mina dikter också - helt sant. Men huruvida folk förstår det jag skriver eller inte skiter jag i så länge de tycker det är intressant, engagerande, roligt eller fint skrivet.
Personligen brydde jag mig ingenting om dikten (även om den i normala fall hade intresserat mig), för det var tavlan som var intressant i sammanhanget, det var denna som var det egentliga konstprojektet. Visst ackompanjerade dikten tavlan. Och i den bästa av världar så hade båda delar förstärkt varandra. Men här blev dikten bara störande.
Vilket påminner mig om att jag gjort ungefär samma sak. Emellanåt publicerar jag dikter och låter ett självtaget foto eller en bild ackompanjera. Men fotot behöver inte ha mer än symbolisk anknytning till ett enskilt ord i dikten. Fotot behöver inte ens ha någon relevans, utan bara vara ett mind fuck, ett falskt spår. Det är liksom upp till betraktaren att avgöra om jag kommer undan med det jag gör eller ej. Men jag får aldrig någon konstruktiv kritk,och då är det svårt att avgöra. Men jag tycker inte att det jag gör är riktigt samma sak som den här killen gjorde heller. För jag skriver ofta i metaforer och blir därmed mer eller mindre abstrakt. Det är i allafall min ambition. Att behålla viss mystik. Att låta läsaren fantisera själv, eller liksom klura på/ut vad jag menar.
Jag anser att en abstrakt tavlas syfte är just att förbli abstrakt. Därför förstör en dikt mer än den expanderar upplevelsen.
Om någon frågar mig vad jag menade i en dikt så kan jag berätta det. Men det är inte lika tillfredställande som när någon själv tolkar och berättar hur denne tolkar alstret. Men mest av allt så är det tillfredställande med positiv kritk som man bara kan suga i sig rakt av.
Den som tolkar det som att jag nu bashat ej namngivna artister och konstnärer samtidigt som jag täckt över mina egna tillkortakommanden, har rätt att tolka det så. Jag säger inte att det är varken en korrekt eller fel analys. Jag kan säga att jag är stolt över det jag gör och kan stå för det till 100%. Men samtidigt är jag väldigt känslig. Men ingen kan ta ifrån mig det jag gör. Låter man andra göra det så tillåter man sig förminskas. Och det ska de som känner sig träffade utav det jag nu skrivit om också tänka på. Att det just handlar om tycke och smak. Ingen har mer rätt än någon annan här. Men kanske det råder ett koncensus. Vad vet jag. Men. Så här tycker jag. Vad tycker ni som läser?
/Cassow
Oss däggdjur emellan
Jag förstår mig inte på de människor som i sin enfalld och envishet hävdar att djur inte har känslor när motsatsen bevisas varje dag. Om man har känslor så är man en tänkande varelse som inte enbart drivs av instinkter. Däggdjur känner och tänker. Hur kommer det sig annars att till och med en kattunge på 10 veckor är smart nog att förstå
hävkraftsprincipen och kan öppna en stängd dörr? Detta klipp är kanhända regisserat, men jag vet hur tama djur beter sig när de träffar en människa de tycker om, och det där lejonet älskar sina före detta hussar.
Sedan kan man diskutera lämpligheten i att ett naturligt vilt rovdjur 'tämjs' utav människor (i den mån ett lejon nu kan tämjas), men personligen ser jag ingen större skillnad på det och det faktum att hunden från början var vild den också, innan människan för tusentals år sedan bestämde sig för att bli dess herre. Skillnaden ligger i att ett tämjt lejon som plötsligt en dag är på kasst humör och provoceras, med enkelhet kan döda sin ägare och x antal andra personer som kommer i dess väg. Men det kan en hund också. Det kan vi läsa om flera gånger i månaden i nyhetstidningar. Vad det handlar om är att ett 'tämjt' lejon inte är socialt accepterad (och heller aldrig lär bli) just på grund av den potentiella fara den utgör. Dessutom är det förbjudet att äga ett lejon i de flesta länder.
Jaja. Dags att stänga av tankeverksamheten för idag tror jag. :P
Jag lyfter på hatten åt min vän Annika, som jag helt utan minsta samvetskval snott länken ifrån, bara för att jag vill att mina läsare också ska se detta i mitt tycke fantastiskt rörande klipp.
/Cassow
Blir man dum av att äta fisk nu?
Det är kanske inte riktigt vad man säger i klartext i Expressen i dagens ena ledarkolumn, men det var i allafall min första tanke.
Kanske det är dags att lära barnen på dagis och i skolan en motsatt slogan till den nuvarande rådande, att "man blir smartare av att äta fisk". För genom fiskkonsumtion så bidrar man till dagens överfiskeri i världshaven, som i rask oöverskådlig takt, rubbar fiskarnas ekosystem, och tömmer jordens rikaste matskafferi, vilket på sikt är mord på vår vackra planet, och självmord för mänskligheten. Och det kan man ju inte påstå är särskilt smart, utan snarare raka motsatsen. Alltså kan man med rätta hävda att: "mänskligheten blir kollektivt dummare på sikt av att käka upp all fisk".
Det sägs finna åtskilliga, nogranna forskningsresultat som påvisar att fiskens Omega3-fettsyror är viktiga av flera anledningar.
Det motverkar demens på äldre dar, skyddar mot blodproppar, ögonsjukdomar, minskar stelhet och smärta hos personer med reumatism, ger skydd mot huden, torr hud/hårbotten och mjäll. Omega 3-fettsyror kan även vid regelbunden användning lindra och förebygga nedstämdhet och humörsvängningar. Omega 3-fettsyror kan också lindra inlärningssvårigheter, dyslexi, koncentrationssvårigheter och ADHD.
Omega3-fettsyrorna finns även i linfrö-, raps-, valnöt-, hampa- och solrosolja samt linfrön, valnötter, men är inte alls lika effektiva som den som finns i fisken, om jag förstått det hela rätt.
Jag tror alla gånger att Omega3-fettsyrorna är viktiga. Men om världens samlade befolkning på nuvarande 6,6 miljarder skulle följa Svenska Livsmedelverkets rekommendationer på 3-4 portioner fisk i veckan, så skulle nog vi nog snart inte ha någon fisk alls.
Jag har givetvis i vanlig ordning tagit all min information från (ifrågasättbara) Wikipedia.
Jag äter fisk ytterst sällan. Ibland inte ens en gång i månaden. Inte för att jag ogillar fisk. Jag tycker om torsk, mackrill, hälleflundra, regnbågslax, lax, tonfisk m.m. Men jag har alltid föredragit fläsk-och nötkött just för att det är så mycket enklare att tillaga. Visst säljs det fiskpinnar av olika slag som är benfria, men det händer ju att det slinker med ben ibland ändå, och jag får panik varje gång det sker.
Utifrån det jag nu läst om Omega3 så lider jag brist på det, för jag uppvisar ett flertal symptom. Periodiska humörsväningningar, nedstämdhet ibland, koncentrationssvårigheter, och mörka påsar under ögonen. Jag borde med andra ord käka fisk för glatta livet om jag vill må optimalt.
Men vänta lite nu. Det finns ju massa tänkbara förklaringar till varför det är så, och det finns inga garantier att en dos av Omega3 kommer hålla något av det där borta. Min periodiska nedstämdhet kan ha att göra med det liv jag lever snarare än vad jag konsumerar. Det kan vara ärftligt och biologisk. Vinterdepression lider många utav. Jag gör det också emellanåt. För att råda bot på detta rekommenderas man oftast att gå i ljusterapi eller ta vara på dygnets ljusa timmar.
Kvinnor har dessutom rättigheten att genom sin menstration förvandlas till rabiata, mordiska bestar eller gnällmaskiner (don't get me started om att jag inte vet hur det känns för nej, det vet jag inte och vill heller inte veta). Med tanke på detta så tar jag mig rätten att få känna mig nedstämd över mänsklighetens idioti och livets uppförsbackar ibland.
Jag äter alltså i stort sett ingen fisk alls, och jag har ändå fått över 120 i IQ-test, och slår schackprogrammet i Chess Titans på högsta nivå. Tänk om jag nu skulle börja äta massa fisk helt plötsligt, och fick i mig detta gudarnas ambrosia, detta överlägsna naturläkemedel - skulle jag då utvecklas till nästa Einstein? Tillåt mig tvivla en smula.
Mina mörka påsar under ögonen beror på tunn hud, sömnbrist eller blek hy. Sömn får jag snarare för mycket utav. Jag älskar att sova. Eftersom jag kan vistas ute i solen och steka mig i flera timmar under en varm sommardag, utan att bli varken röd eller brun, så är alltså mitt enda hopp Omega3? I så fall känns det som att det kan kvitta.
Koncentrationssvårigheterna kommer och går, men så är det när man tänker för mycket och bekymrar sig för allt. Det blir lätt information overload. Jag tror inte att det är ett tecken på att jag har ADHD eller behöver Omega3. Visst är jag rädd för att en dag bli dement, men beviserligen har inte allt fiskätande hjälpt min stackars farmor från att få alzheimers, och hon kommer ändå från fiskälskande Fjällbacka, så jag tror inte att Omega3 är min räddare i nöden där heller, om jag nu ärver hennes demens i framtiden. Min taktik ligger istället i att fortsätta spela schack, alfapet, lösa korsord, läsa böcker och pussla, och på så sett ge min hjärna hjärngympa. Men den dagen jag får alzheimers så ska jag införskaffa mig ett handeldsvapen, blåsa skallen av mig (eller kanske något annan mindre dramatisk, inte fullt lika messy lösning) och låta mina stackars släktingar, barn och barnbarn slippa lida.
Så kommer jag sluta äta fisk? Nej. Men jag kanske låter bli torsken tills dess den återhämtat sig (om det ens är möjligt nu). Precis som de skriver i Expressen så lär de bara skeppa fisken till något annat land om vi inte köper fisken. Vad som behöver göras är att människor som är bekymrade för fiskens fortlevnad (det är faktiskt ingen oändlig resurs), pratar med sin släkt, sina vänner, kontaktar politiker eller formar demonstrationer, så att de tar problemet på allvar. För så här är det: politikerna är populistiska och vill till varje pris sitta kvar på sina maktens stolar, och endast om vi demonstrerar eller kontaktar dem, så kan vi påverka dem att forma samhället i den riktning vi vill. Sätt bara inte allt för stort hopp på våra förtroendevalda. Med tanke på FRA-lagens genomförande så har vi ju fått bevisat en gång för alla, att det i praktien är partitoppen som styr med järnhand. Med detta i åtanke så finns det bara en sak att göra, och det är att protestera högljudt på gräsrotsnivå i massdemonstrationer - ta tillvara de demokratiska rättigheter(och i mina ögon skyldigheter) så länge vi fortfarande har kvar dem. Personlig, medborgerlig integritet hade vi ju tagit för given och den for ju som bekant åt helvete.
/Cassow
"Everything has a begining, everything comes to an end"
2008's Eurovision Song Contest med favorittippade Charlotte Perrelli (omnämnd CP i resten av texten) blev ännu en kalldusch för det svenska folksjälens hybris-ego. Vi trodde och tyckte i vanlig ordning att vi själva hade det bästa bidraget. Morgondagens nyhetsblaskor (samt blogg-sfären) lär präglas av spott och spe över hur orättvis vår pinsamt dåliga placering var, och vilka svikare övriga länder i Norden var som inte gav oss full pott per automatik som förväntat. Samtidigt lär vi gnälla över att öst-blocket röstat på varandra. Det osar illaluktande dubbelmoral och dålig förlorare av oss. Sverige producerar beviserligen väldigt mycket bra musik. Den "svenska musikexportundret" är enligt mig ingen myt. Men jag tror befolkningen och musikjournalist-"experternas" hybris att ta vår storhet för given ligger oss i fatet.
Med Balt-länderna, plus öststaterna, samt länder från Balkanområdets anslutning till tävlingen i början på 90-talet, tävlar idag 44 nationer(!). Konkurrensen ökar i proportion till antalet länder - likaså blir musikinfluenserna fler i proportion till fler musikkulturer. Lilla norden med fem små länder ställda mot tjugofem nya medtävlande, där mångfallden tidigare tilhört Sovjetunionen, kompisröstar precis som vi gjort inom norden traditionellt sett, gör Sveriges chanser till vinst lika med noll.
Sverige tar sig självt på för stort allvar i många olika sammanhang och vi överskattar konstant hur väl vi står oss i förhållande till andra länder ute i Europa och globalt. Jag säger inte att vi inte är bra i många fall - men vi är inte i närheten så jävla bra som världsbäst på allt. Men självbilden är delvis medias fel som dagligen pumpar oss fulla med patriotism och tvetydig statistik från jämförande undersökningar som världens länder deltagit i. Vi behöver kliva ner från våra höga hästar, kritiskt omvärdera oss själva, och inse att vi behöver anstränga oss mer, lägga i en högre växel eller lägga om taktik på många plan, för att behålla vår världsstatus eller öka den.
I Eurovision har vi vunnit totalt fyra segrar under 34 år. Sett till antal år är det inte mycket. Ser man det i förhållande till antalet medtävlande länder idag så placerar vi oss däremot högt upp i ligan. Men gamla segrar är irrelevanta idag, för tävlingen är inte vad den en gång var. Nostalgi ger inga nya segrar. Vi vann senast 1999 då samma Charlotte hette Nilsson.
Givetvis föredrar östblocket sina inbördes bekanta musikstilar framför Sveriges traditionella schlager-pop - vars ABBA-vibbar som sedan länge passerat utgånget bäst före datum. Arrogant och envist, likt en intelligensbefriad tjur som om och om igen stångar en rödmålad murstensvägg blodig kör vi på med samma gamla uttjatade pretto-koncept. Det är med andra ord inte alls synd om Sverige. Vi får det vi förtjänar med vårat högmod - mer eller mindre. Bli inte förvånade om vi inte vinner på ytterliggare minst 9 år om vi ine ändrar taktik.
Det är omöjligt att skapa en låt som enhetligt går hem hos 44 länders befolkning. Men det går att ändra approach. Om Sverige verkligen vill vinna Eurovision i framtiden så måste vi ändra taktik och synsätt, lyssna in oss på de nya, för oss exotiska, musikinfluenserna från östeuropa, och anpassa oss. Alternativet är att lämna Eurovision och skapa en nordisk variant för inbördes beundran. Men jag tror en sådan tävling skulle haverera direkt och endast skapa missämja inom norden.
Så vad föll vi på i år och vad kan vi ändra på, förhoppningsvis till det bättre i framtiden?
Jag tror vi föll på att CP's nummer var för stelt i sina rörelser och traditionalistiskt. Många andra låtar var mer vicka på höfterna i sexig dans, mer sensuella, flirtande lockande, varmare, eller mer romantiska i sin lyrik eller framtoning. Like it or not - det går mot mer avklätt och mer av allt det jag nyss nämnt. Se, lär, kopiera liksom, men med en svensk touch/finish.
CP's inramning av numret var helt enkelt inte så sexig och coolt som vi svenskar ville tro även om hon satte det perfekt i Belgrad. Koreografin var stel. Hon var mer eller mindre stillastående på scen, avmagrad, med benen brett isär i kortkort, mekaniskt och agressivt viftade med armar som en transformers (eller transgender) synkat till ljudeffekter, samtidigt som kajalen i hennes ögon fick henne att likna en lyxprostituerad från östeuropa (ja jag ger de norska journalisterna rätt här). Helt fel paketerat, även om det var mycket bättre än majoritetens! Därtill uppfattade jag numret, på gott och ont, som det mest högtravande, högljudda, självälskande och självsäkra av alla låtar. Låten och CP fullkomligen bländade tittaren i sin "denna låt är så jävla bäst och cool - och jag vet om det, och det ska fanimej ni också tycka"-mentalitet, och denna arrogans var inte klädsam. "Njet" sade Ryssen, och östblocket, balkan och övriga Europa instämde unisont i det tysta.
Ovan bitska kritik till trots, tyckte jag att CP var en värdig vinnare från början, men så var även Grekland, Armenien, Ukraina, Georgien, Turkiet, Norge (grattis till 6:e placeringen!) och..Ryssland? Rysslands låt var alldeles för smörig för min smak, men den var lätt direktkvalificerad till top 10. Men det sista jag vill, är att en i praktiken mer eller mindre diktaturisk stat (med ett media centralstyrt med järnhänder från Kreml) - där partimotståndare/kritiker och grävande journalister dagligen tystas ned (eller i värsta fall mördas) av Putins mörkermän - ska få internationellt positivt erkännande, och/eller dra in storkovan på turism i form av Eurovision-hosting. Fi fan säger jag om det.
Inövat eller improviserat, var Björn Gustasson både pinsam och träffsäker när han delade ut Sveriges poäng. Självironin över Sveriges hybris satt perfekt, och Europas fördom om de svenska/skandinaviska blondinernas dumhet och vår skrattretande engelska infriades likaså.
Sveriges förväntade succé kom av sig och blev en omedelbar historisk skräll. CP lär inte ställa upp igen. Inte heller Carola (förhoppningsvis). SchlagerSverige befinner sig i en identitetskris och behöver återuppfinna sig självt. Vi behöver städa ur den gamla skåpsmaten med ständigt återkommande, välbekanta, endast av oss själva älskade artister som proffsjuryn hjälper fram. Vi behöver släppa fram nya förmågor. Vi behöver rensa bort smöriga dansband, bondhåleband som exempelvis Brandsta City Släckers, Östen med resten, och oseriösa artister som Magnus Uggla, som inget land i Eurovision ändå lära uppskatta. Vi måste sluta rösta främst efter vad vi själva gillar nationellt och istället rösta fram vad vi tror är internationellt gångbart. Om inte så får vi lägga ner hela tävlingen, eller knipa käft och gilla läget.
Jag tror till skillnad från Bert Karlsson, inte att Sanna Nielsens "Empty Room" hade slagit bättre i Eurovision. Den var för seg och trist. Och lyriken dessutom skrattretande dålig.
...
"Empty room
Empty heart
Since you've been gone
I must move on
Empty space
Lonely days
My life goes on
Just like the moon
"
- Hur korkad låter inte sista textraden? Jaha liksom?! Christer Sjögrens naiva låt "I love Europe" tror jag endast hade gått hem bland David Hasslehoff-älskande tyskarna (kungarna av den dåliga musiksmaken). Däremot hade kanske BWO kunnat snärja Östeuropa. Men dem ska vi ju pissa på varje gång de är med, bara för att så pass många svenskar är anti uppseendeväckande homo-Bard. Well, jag avslutar detta alldeles för långa inlägg nu, vars ämne egentligen inte alls borde engagerat mig, då jag inte ens är fan av schlagermusik utan bara kollar om jag måste - tillsammans med släktingar som av ren tradition följer schlagern, vilka blir lika förbannade och besvikna över Sveriges "orättvisa" placering år efter år. Vi får vad vi förtjänar - vad vi röstat fram. Get on with it.
/Cassow
Arg konsument anropar Sverker - kom in Sverker
Ska det vara såhär:
"Hej Plus/Sverker!
Jag är inte säker på om det jag varit med om klassas som ett solklart lurendrejeri, men jag vill ändå lägga fram mitt case för er.
Jag fick en faktura från Smart Safety Spärrservice i dagarna runt 26:e februari i år som gällde förnyelse utav mitt 1-årsabonnemang. Eftersom jag är en fattig student och för närvarande inte ens har råd med de 347kr som en helårsprenumeration kostar så valde jag att ignorera denna faktura. Detta gjorde jag eftersom jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tänka mig att ett försäkringsbolag kan tvinga en att betala försäkringspremier om man aktivt väljer att inte betala in fakturan eftersom man inte vill nyttja tjänsten längre.
Jag ser det som så här: om jag prenumererar på en tidning så kommer jag inte få några nya tidningar efter att prenumerationen löpt ut, såvida jag inte betalar in fakturan. Så borde det rimligtvis även vara med en försäkring. Om jag inte betalar för en förnyad försäkring, så får jag heller ingen försäkring. Men så här är det inte hos SmartSafety, för här tvingar man folk att betala även fast man mailar dem för att tala om att man inte vill vara kund längre. Detta på grund av en liten finstilt text som jag glömt läsa i min faktura som lyder på detta vis:
"Du har en tjänst hos S Reg AB. Tjänstens abonnemang förlängs automatiskt och löper ett år i taget. Uppsägning ska vara S Reg tillhanda senast 8 veckor före abonnemangsslut. Vid försenad betalning tillkommer en abonnemangsavgift på 50kr. Utebliven fakturabetalning gäller ej som uppsägning av tjänsten"
Ok. De tvår alltså sina händer på detta vis. "8 veckor före abonnemangsslut" Vem i helvete har koll på såna saker? Det är ju inte precis som att SmartSafety kontaktar kunden och meddelar att denne snart måste säga upp sin prenumeration eftersom det är 9 veckor kvar innan denna löper ut, och när det är 7 veckor och 6 dagar kvar så är det försent. Nu fick jag veta det i denna faktura, i en finstilt text, när det redan var försent att avregistrera sig sedan länge!
Jag har inget minne av att jag har informerats om mina rättigheter detta någon gång innan denna faktura som kund, och även om så är fallet, så anser jag ändå inte att jag ska behöva sitta och räkna ner dagarna på året, för att slippa förnya ett abonnemang.
Smart Safety ringde för övrigt mig för ett par veckor sedan för att göra en enkätsundersökning om ungdomar och studenters vanor. Det blev klart för mig under frågestunden att Smart Safety vill få fler studenter att försäkra sig hos dem. Jag ställer mig inte frågande till Smart Safetys tjänster i sig, men jag anser att det är genomruttet att ha som policy att abbonemanget fortlöper automatiskt och att det ska vara näst intill omöjligt att avsluta sin medlemsskap hos dem, utan att få betala en årsprenumeration á 347kr för nästkommande år först.
Jag skulle önska att PLUS grävde djupare i detta, eller kontaktade Smart Safety och satte press på dem. Jag har betalat in en straffavgift på 50kr utöver de 347kr de krävde av mig, och jag hoppas nu att jag slipper ha att göra med dem mer i framtiden, oavsett hur bra deras försäkringar är. Man kör inte över en kund på detta vis! Det är rena rama maffiaverksamheten de bedriver. Tänk bara på alla gamla pensionärer som de säkerligen lurar in i sitt system, och som med största säkerhet glömmer att säga upp sitt abonnemang "i tid" precis som jag och andra ungdomar och studenter. Jag frågar dig Sverker - "Ska det vara så?"
Mvh/ C"
Vad tycker mina läsare?
/Cassow
Vila i frid lilla Engla
Läste just detta och översköljdes genast av en våg av känslor. Jag lär knappast vara den enda som skriver om Englas öde, men jag känner att jag måste få ur mig mina tankar ändå.
Det finns ingen rättvisa i en liten flickas död. Det finns ingen djupare mening i att som oskuldfullt, värnlöst barn, mördas av ett stort, sinnesrubbat, kallsinnigt, människorovdjur, som inte kan kontrollera sina sjuka böjelser och impulser. Om Engla mördats av en anledning eller ingen anledning spelar just ingen roll alls - hon förblir död -hennes föräldrar kommer fortfarande vara utan sin älskade dotter.
Varje gång jag läser om såna här hemska nyheter så stärks min övertygelse som atheist, och jag hann skriva ner x antal spalter om detta innan jag kom till sans och hejdade mig, då jag insåg att det är ovärdigt att låta mordet på Engla mynna ut i existensiallistisk pajkastning på "Gud". Låt mig stanna vid att "Guds vägar är outgrundliga" och att jag skulle kunna säga många kritiska ting kring detta.
Jag hoppades ända in i det sista att Engla låg undangömd vid liv i något källarutrymme någonstans. Jag blir lika ledsen i själen varje gång jag får höra om såna här saker. Det sjuka i det hela är att det som skett inte förändrar någonting, för folk är så vana vid den här verkligheten att de nöjer sig med att bli ledsna (eller apatiskt inte reagerar alls), skakar på huvudet, vänder på bladet och bara läser vidare, varefter de sedan förtränger att detta hemska hänt och är en del av verkligheten.
Vi skulle som medborgare kunna marschera över gator och torg över hela landet, och kräva att få fler poliser tillsatta som patrullerar ute i samhället, att straffen skärps (och att nya införs - såsom tvångskastrering av pedofiler och våldtäktsmän), att psykvården (som är ett skämt idag) får fler resurser och inte släpper ut galningar på permission ute i samhället. Varför använder vi oss inte utav våra medborgerliga rättigheter (och enligt mig skyldigheter) att forma samhället så som vi vill att det ska vara? Varför stoppar vi våra huvuden i sanden? Varför gör vi det lätt för oss genom att håna politiker när vi samtidigt inte är beredda att hjälpa dem, genom att säga precis vad vi vill och inte vill LJUDLIGT? Varför nöjer vi oss med ändlösa utredningar som inte leder någonstans - som bara skickas från instans till instans, cirkulerandes i all oändlighet - genomförda av opålästa, oengagerade, ja rent utav inkompetenta eller korrupta människor? Varför, varför, varför?
Varför blir inte jag själv politiker när jag ändå skränar som jag gör? Antagligen för att jag inte vet exakt vilket parti jag tillhör, och för att ingen försökt att värva mig, men kanske främst för att jag har andra karriärs- och framtidsplaner.
Jag tänker på Englas föräldrar, på familjen i Arboga och alla andra stackars familjer som drabbats av det värsta som kan hända en familj (inte "bland det värsta" som någon idiot till journalist skrev i Metro i fredags). Jag hoppas, hoppas verkligen att ingen i min släkt eller bekantskapskrets, inklusive jag själv och min älskade, drabbas av detta öde i framtiden (och ingen annan heller för den delen).
/Cassow
P.s. Jag kom just på (efter bara lite drygt ett års bloggande) att det kanske genererar fler besökare om jag placerar min blogg i Trollhättan på bloggkartan.se
Systembolaget, ansvarsförskjutning och alkolås
Låter det som en omöjlig utopi? Kanske det, men det innebär inte att man inte borde (och i min mening SKA) försöka.
Det förs fram som ett argument att det är bättre att alkoholpengar går rakt ner i statens fickor så vi medborgare får ta del av vinsten, men detta innebär ju även att vi gör vinnst på lidande människors misär - visserligen är den självförvållad, men säg det till alla annhöriga som ofrivilligt blir till collateral damage.
Man ställer gärna frågor om hur man kommer åt alkoholrelaterade brott och behandlar problemen, men så fort som någon yttrar möjliga svar och lösningar så tystas dessa ner, får en dumstrut, eller stämplas med ettiketten "orealistisk", "för dyrt" eller min personliga 'favorit' "omöjlig".
Alkolåsen
Ta alkolåsen t.ex. Med tanke på hur många som dödas genom att fulla idioter sitter bakom ratten i trafiken så borde dessa redan varit installerade i varje svensk medborgares bil. För dyrt? Jag har ingen exakt priskoll, men det handlar antagligen om ett par tusen extra i kostnad när man köper en bil. Om jag fick bestämma så skulle dessa lås bli lagstiftade till att tvångsinstalleras i var mans bil från och med i förrgår. Varför inte liksom? Att majoriteten sköter sig och kör nyktra spelar alls ingen roll, för ingen kan garantera att de aldrig kommer köra onykter under någon omständighet. Jag bryr mig inte om hur tvärsäkert någon säger emot detta. Jag bryr mig inte om om du säger att du är helnykterist och "inte vill bestraffas kollektivt". För om framtiden vet vi intet. Alla som överhuvudtaget dricker alkohol är potentiella trafikfaror, och alla kan komma att endera dagen börja dricka alkohol som inte redan gör det. Därmed är det bästa att i förebyggande syfte standarisera alkohollåsen. Det är inget att bitcha eller jiddra om. Det handlar om att blåsa i den där lilla slangen x antal gånger om dagen, och om du har druckit och har alkohol i kroppen så har du inte ut på vägen att göra. Den ska finnas där!
SAAB och Volvo har här ett ansvar gentemot svenska folket att se till att alla dera bilar innehar alkolås. Deras motargument kan bli att vid utlandsförsäljning så kanske kunden undviker att köpa deras bilar just på grund av alkohollås, som för dessa kunder anses vara en onödig kostnad. Detta anser jag vara en ytterst cynisk människosyn, men det är säkert inte desto mindre korrekt. Men fine - gör då bara så att SAAB och Volvobilar som säljs till utlandet slipper omfattas i denna hypotetiska lagstiftning. Problem solved.
Att låta alkolåsen tvångsinstalleras i varje svensk bil är något som staten kan stå för, eller subventionera om inte annat. Med tanke på just hur många jävla miljarder som Systembolaget gör i vinst per år under Anitra Steen's ledning, så vet vi ju var vi kan ta pengarna eller hur? Alla utländska bilar som kör omkring på landets vägar kan vi givetvis inte tvinga medelst lagar till att skaffa alkolås - MEN - vi kan faktiskt höja straffet för rattfylleri och även rattfylleri som leder till annan människas död. Vi kan göra dagens skämt-straff till någonting jävligt kännbart, och då mina vänner, då kommer alla livsfarliga långtradarschaffisar från utlandet, tillsammans med danskar, finnar, norrmän, tyskar och övriga utländska bilturister med förkärlek för alkoholkonsumtion under bilsemestern, att tänka efter en och två gånger med tiden.
Finns det något mer att käfta om vad gäller alkolåset? Jag tror inte det, men jag tar gärna emot motargument. Jag kan dock lova er att ni kommer bli överkörda som utav en ångvält argumentmässigt.
/Cassow
50-öringsotyg och sadistiska myntboxar - ett äkta ilandsproblem
Det heter ju "alla bäckar små" men det går inte en dag utan att jag irriterar mig på dessa jävla femtioöringar när jag handlar någonting.
Jag var nyss och köpte en liter mjölk och två förpackningar med fika av märket -God Biten Konditori
och jag hade på förhand räknat med att detta skulle kosta 28kr totalt.
[Det heter förresten "godbiten" inte "god biten"! Vad är det med svenskar och särskrivning egentligen? Känns som att 7-8 av 10 gör det för jämnan! Och inte ens på företagsnivå har de någon anställd som kan korrekturläsa och fixa till såna här simpla men fula språkfel. Det är inte undra på att svenska befolkningen blir allt sämre på svenska i skolan när man inte ens i företagslogos eller i reklamsammanhang kan skriva korrekt svenska]
Eftersom jag hela tiden får tillbaka massa eländiga 50-öringar när jag handlar, och det är nästintill hopplöst att bli av med dem, så har jag gjort det till min strategi att gå och handla endast en liter mjölk ibland för att bli av med såväl 50-öringar som enkronor. Detta kan låta knäppt men eftersom jag har en Coop-butik högst två minuter från min lägenhet, och jag inte tillhör MFLS RF- muskelförlamade latsäckars riksförbund, så ser jag inga problem med detta. Sagt och gjort.
När jag väl står i kassan och lägger i mina hatade enkronor och 50-öringar i myntboxen, så råkar jag givetvis vara en femtioöring kort. Detta på grund utav att jag missat Arlas smyghöjning på mjölk med en 50-öring, samt det faktum att jag i min idiotiska paranoia, utvecklat ett löjligt rigoröst säkerhetssystem som ibland slår bakut. I klartext - jag tar inte alltid med mig min plånbok, utan har hellre lösa pengar för specifika ändamål, i fickan för att minimera chanserna för eventuellt förlorade storbelopp om det mot all förmodan skulle dyka upp ficktjuvar. Clever! Eller inte - beroende på vem man frågar. Mina planerade 80 jämna förvandlades vipps till snöpliga 79,50 med enkrornor och en ny femtioöring tillbaka. Aaaaargh! Tillbaka till ruta ett. Ok innan jag fortsätter så måste jag få detta ur mig:
Dessa förbannade, idiotiska, sadistiska myntboxar som inte spar någon som helst tid för oss konsumenter (i synnerhet inte om man är lite darrhänt, eller har fumliga fingrar och mynt lätt faller mellan ens fingrar till marken), men som designats i syfte att underlätta för de kassörskor som råkar vara mattematiska retards och inte pallar enkel huvudräkning- vilka troligtvis gått samman i fackligt tåg längs med vårt avlånga land, i syfte att kräva att dessa idiotsäkra boxar införs, bara för att förebygga att kassörskornas inkompetens inte leder till fler lurade, missnöjda kunder (företrädesvis snåla pensionärer och fattiga studenter som blir helt till sig om de betalat ett par kronor extra utöver den korrekta summan).
Jag ska roa mig med att teoretisera vidare lite kring myntboxarnas tillkomst och deras eventuella fördelar respektive nackdelar.
Fördelar
1.) Kassörskorna kan inte stoppa småpengar i sina egna fickor utan att det märks
2.) Kassörskorna kan inte räkna fel och ge tillbaka för mycket pengar - no good will anymore.
3.) Kassörskorna har svårare att rättfärdiga bortfall av x antal kronor om dagen på grund utav good will, när det klassiska scenariot uppstått, att kunder insett i efterhand att de glömt ta fram påsar till sina matvaror efter att de redan betalat, varvid kassörskan ibland är snäll och har överseende med detta - no good will anymore. Med tanke på alla varuhusföretags vinstintresse så spelar det roll om 20 kunder om dagen glömmer att betala för sina 1-2 påsar. 20kunder x 2påsar x 30 dagar=1200kr per månad i svinn. Ta det på ett år och det blir 14400kr - och detta bara i en matbutik som är del av en större kedja. Det blir mycket pengar!
4.) Mindre hudkontakt med ohygieniska kunder.
5.) Säkerhetsskäl. Det stavas rån.
Nackdelar
1.) Det är lätt att tappa mynten när man får gräva i plånboken upp och ner för att man saknar bekväma 5- och 10kronorsmynt. Alternativt är det lätt att tappa mynt om man håller många i handen samtidigt.
2.) Det tar en evighet att betala i jämförelse med att ge jämna pengar (inklusive mynt) direkt i handen till kassörskan.
Jag får alltid dåligt samvete eller skäms när jag står i kassan och betalar fåtaliga matvaror med småpengar och det ska stoppas ner i myntboxen (speciellt om jag har kö bakom mig). Kanske handlar det i viss mån om social fobi och att känna sig betraktad av folk (precis som om jag verkligen brytt mig om vad de tycker- det gör jag ju inte så varför få dåligt samvete eller skämmas?). Men samtidigt är jag inte beredd att gå till banken kånkandes på påsar på flera kilon med småmynt i varje år och växla till ett par futtiga sedlar. Möjligen skulle man kunnat haft som strategi att samla dessa påsar och sedan skänka bort till någon stackars gatumusikant eller uteliggare, men det känns nästan som sadism i sig att ge bort ett irritationsmoment.
Jag skämtade lite kring mitt missöde med kassörskan och sa att jag önskar att man tagit bort 50-öringen helt eftersom de sällan kan användas i samma grad som man samlar på sig dem. Hon såg på mig som en idiot och svarade med hånfullt tonläge: "ja men i så fall blir ju allting dyrare, för det är ju ingen som lär sänka priset precis". Jag svarade att det inte gör mig någonting. Jag skulle just till att säga att många andra nog inte skulle bry sig nämnvärt om mjölken stannade på 9 hela kronor och en cd skiva kostade 170 hela kronor istället för 169,50 - eller en TV kostade 9000kr istället för 8999kr, men hon hade redan slagit dövöra för att istället prata med sin arbetskamrat. Jag vet att jag har rätt i allafall. Sen får hon gärna tycka att hon satte en rikemansbrat på plats. Jag var inte ute efter att ansätta henne, jag sa bara min mening i korthet istället för att vara en tråkig grå kund som bara mekaniskt säger "hej", "tack" och "hejdå" som svar på till den mekaniska robotkassörskan.
Jag ser verkligen fram emot den dag då alla våra pengar digitaliseras och ens kreditvärdighet avläses av en scanner av ens ögon, andedräkt, röst eller fingeravtryck, och man slipper krångel med småmynt och otrevliga kassörskor. Visst finns det risker med detta såsom stulen/fejkad identitet. Men det lär knappast bli ett brott var och varannan svensson lyckas genomföra. Ja - jag är medveten om att många skulle bli arbetslösa om det inte längre behövdes kassörer/kassörskor, men så är det ju med allting som digitaliseras eller går från handarbete till maskinellt. Om vi skulle förfasa oss varje gång teknik ersätter människan så skulle vi fortfarande leva i 1800-talets industrisamhälle - eller än värre, bondesamhället. Det gäller att hela tiden skapa nya affärsidéer med tillhörande yrkesgrupper/roller - behov att stilla som varken robotar eller datorer kan ersätta.
Det bör slutligen poängteras att jag aldrig betalat min 1litersmjölk med mer än 4st 50-öringar åt gången, dvs om mjölken nu kostat 8kr (vilket den inte längre gör) så har jag betalat 6 enkronor och resten 50-öringar. Det skulle ta en evighet att betala med 16 50-öringar, och lägga dem i automaten...
Jösses. All denna text om något så värdelöst som 50-öringar. Ta dem bara ur bruk nu så tror jag många kan sluta irritera sig. Jag kan omöjligen vara ensam om att störa mig på dem. Och JA - jag är fullt medveten om att jag gör en höna av en fjäder och överdramatiserar, men det skiter jag i. Alla stör vi oss på massor av olika saker, såvida man inte har samma lugn som en hinduisk ko, som aldrig behöver oroa sig för att hamna på tallriken. Jag avskyr åsynen av 50-öringar. Jag anser dem vara onödiga och klumpiga. Deal with it. Make them go away. Please?
/Cassow
Tanklöshet, oförsiktighet, arrogans, stress - oavsett vilket så resulterar det förr eller senare i tragedi för någon
Läste en tragisk, hemsk sak i lokaltidningen TSL idag. En 17-årig flicka från Lugnås blev igår förmiddags överkörd av Kinnekulletåget. Tydligen skulle hon tagit en populär genväg till en närliggande busshållsplats. Eftersom Mariestad är en så liten stad/ort (runt 20.000inv) så färdas såna här nyheter på nolltid även utan att det omskrivs i lokaltidningen. Min syster, som är 16, visste tydligen vem hon var (ibland tycks det som att hon känner till alla i trakten vid namn minst), men inte mer (tack och lov).
Usch, jag har åkt det tåget många gånger genom åren...
Mina tankar går till hennes familj, släkt och vänner. Vad mer kan man säga liksom? Den sorg och smärta som de måste känna över en händelse som aldrig borde ha inträffat är helt ofattbar för en utomstående.
Jag tänker även på tågföraren som aldrig hann bromsa in, som tvingades stanna tåget, kliva ut och se den makabra synen av flickans sargade, dekapiterade kropp, som lär hemsöka hans eller hennes näthinnor eller tankar dag som natt under kommande månader. Även om man vet att man gjort allt man kunnat för att undvika olyckan så måste det traumatisera, ärra själen för livet.
Sen har vi också de stackare som tvingas plocka upp hennes utspridda kropp. De enda jag kan tänka mig som skulle klara av att hantera en sådan syn någorlunda distanserat utan att kräkas eller svimma av åsynen, måste vara obducenter eller folk som jobbar på slakteri. Fy fan alltså.
Och till sist så måste kanske föräldrarna i värsta fall identifiera hennes kropp.
Jag hörde genom min syster att en av hennes kompisar berättat för henne telefonskvaller-vägen att tjejen som dog hade lyssnat på sin mp3-spelare och därför inte hört tåget komma. Det vore respektlöst av mig att kommentera denna avgörande detalj allt för utförligt, men jag hoppas att alla andra ägare av mp3-spelare därute får sig en tankeställare. Det är liksom inte första gången, och troligen inte heller sista som detta händer.
Jag äger själv en mp3-spelare och jag har i regel på mig den när jag är ute och joggar i skogen, när jag klipper gräset, när jag är passagerare i bil, buss eller på tåg. Tumregeln när man har på sig en mp3-spelare måste vara att man ALLTID antingen stänger av den helt när man är i behov av att höra omvärldens ljud och oljud, eller att man har på så lågt ljud att det inte stänger ute någonting viktigt.
Jag kan inte förstå folk som cyklar med mp3-spelare på i trafik inne i de större städerna. Möjligen om de har samtalsvolym på, men för mig är det ungefär samma sak som när folk pratar i mobilen samtidigt som de kör bil. Det är oaktsamt, man tappar massor i uppmärksamhet (jag bryr mig inte om hur bra simultankapacitet du anser dig ha, för alla tappar i fokus) och man blir automatiskt en fara för både sig själv och alla andra i sin omgivning. Oavsett hur bråttom man har så borde man alltid kunna ta sig tid att stanna vid närmsta lämpliga ställe och först där ringa upp det missade samtalet. Tyvärr är det nog ytterst få som tänker så i dagens stressiga samhälle. Tidsfetischismen är viktigare än våra egna och andras liv.
Är det tanklöshet, oförsiktighet, stress eller arrogans som gör att vi utsätter oss för den här sortens livfarliga risker dagligen? Ingen kan väl handen på hjärtat anse att det verkligen är värt det? Varför ska vi alltid ha så jävla bråttom från punkt A till B? Vi lever som om varje utsatt tid och möte betydde allt, som om mänsklighetens öde vilade på våra axlar. Det gör det förvisso, men bra beslut fattas sällan eller aldrig under stress. Vi är inte odödliga. Våra kroppar är sköra. Respektera ditt egna och andras liv och ta dig tiden att sakta ner. Se dig om. Lyssna. Vi har fem sinnen. Det går inte att stänga av ett enda sinne när du rör dig i närheten av trafik.
(Fotot är taget i Mariestad men är ett montage sedan tidigare och är inte taget på olycksplatsen)
Ta hand om er allesammans
/Cassow
Pengar innebär möjligheter, inte automatisk lycka
Är du rik så har du råd till materiell välfärd, och kan köpa somliga kvinnors eller mäns gunst, och när jag säger så så åsyftar jag inte prostitution utan snarare korruption och i mina ögon falska relationer, ex. sk. skenäktenskap. Men egentligen, vad är det man köper? Skönhet? Sex? Någon att visa upp sig med inför andra? Social status? Den man 'köpt' är ju bara en gold digger som så fort som möjlighet ges, kommer att sälja sig till någon annan för ett högre anbud. Såvida man inte gifter sig och ingår ett avtal, men vad är poängen med det?
Vad äktenskap egentligen är
Man säger ju att giftesmålet "is a sacred bond that may never break", att man lovar att älska den andre genom alla tider, "through sickness, and health, through poverty and wealth untill death do us apart" och i säkert minst 50% av fallen slutar det ändå med skillsmässa förr eller senare - lättvindigt eller efter svår slitage under många år. Och hur många gånger har inte de gemensamma tillgångarna sedan delats upp i vad som förefaller 'rättvist' mellan de två forna älskarna där gold diggern cashar in eftersom den rike inte varit smart nog att skriva äktenskapsförord (eller så har denne gjort det men gold diggern vägrat skriva under). Äktenskap handlar inte om att älska så som romantiker påskiner, det handlar om att märka och äga. Jag förstår inte hur ett äktenskap kan vara en investering för båda, för om man älskar varandra så kan man ju skriva in den älskade i sitt testamente. Problemet är väl att man inte gör detta i regel ettersom man dels räknar med att leva ett långt och gott liv, och sedan vill man kanske inte skylta med det inför partnern heller, bara utifall det rör sig om ett fall av "svarta änkan/Anne Nicole Smith" eller en "Helge Fossmo".
...
För att återgå till artikeln så tycker jag själva nyheten osar av människokyla. Det finns en tabell i artikeln som visar hur mycket olika former av lycka respektive olycka är värt i årlig inkomst respektive skuld. Det må vara sant att jag i egenskap av att vara arbetslös får ett stort årligt svinn på utebliven inkomst, men jag vägrar låta någon säga att detta mått på olycka även gör mig skuldsatt. Det räcker med att jag betalar av min studielånsskuld till CSN. Jag tänker fan inte ta till mig att någon idiot hävdat att denne 'bevisat' att ett års arbetslöshet är att jämföra med att ha en miljon kronor i skuld. Tycks nästan som att den där infantila tabellen gjordes för att alla karriärister, krösusar och fiina housewives utan empati ska få någon slags mall för lycka respektive olycka mätt i siffror, och utveckla någon form av förståelse för dem som har det dåligt ställt i samhället. Och i så fall skulle det kanske låta något i den här stilen (okej jag kanske överdriver en smula- eller?):
- Har ni hört att hon Agneta som bor två kvarter bort blivit änka hastigt? Jag läste någonstans att när en partner avlider så mår den kvarvarande partnern lika dåligt som om denne gått minus eller fått en skuld på 2.743.480kr.
- Nej men vad säger du? Oj, vad mycket pengar!
- Jaa. Det är synd om Agneta.
- Jaa, verkligen.
- Men hon får nog ärva rätt mycket för jag hörde att hennes man var vd för något storbolag (jag minns inte vilket).
- Jasså? Jaha, men då jämnar det kanske ut sig i slutändan då?
- Mmm
...Pengar innebär möjligheter, frihet att göra vad man vill om man har tillräckligt av det - nästan. Men pengar som inte är tjänade, utan enbart är vunna eller tillskansade ger endast en kortvarig lycka. Det tror jag i allafall.
"...barn gör varken till eller ifrån vad gäller lyckonivå" - Jo det gör det om barnet är önskat av båda föräldrar och de fostrar barnet rätt. Man kan inte mäta kärlek och blodsband i pengar. Idioter.
...Jävla skitartikel.
Undrar till sist över varför det nästan uteslutande är så att man hör stories om tjejer som gifter sig rikt, medan det ytterst sällan förekommer motsatsen? Är förklaringen att männen alltjämt sitter på mer pengar (svaret är ja, men det är inget rungande ja enligt mig) på grund av att patriarkatets härskarteknik ännu råder i samhället, eller är det bara så att kvinnor tycker att ekonomisk välfärd är mycket viktigare än män tycker, när det handlar om val av partner? Det heter ju att en man som är rik automatisk blir mer attraktiv eller får en penisförlängning. Men man hör aldrig om hur en kvinnas kroppsliga attribut eller kön blir mer attraktivt just för att hon är rik. Män pratar överhuvudtaget aldrig om att de ska skaffa en rik tjej, eller gifta sig rikt, och långt ifrån alla män är sprudlande 1000kronorssedelmaskiner...
/Cassow
Fula fötter och evolutionstankar
Det är min lillasysters fötter på fotot nedan kan jag upplysa om för övrigt. För nej, jag tänker inte visa upp mina fula, äckliga ankfötter storlek 43-44. Jag skonar mina läsare från instinktiva spykänslor. :P Men kanske jag fotar min skosamling och lägger upp i en post de närmsta dagarna för att följa upp detta inlägg.
Det må så vara att skönhet ligger i betraktarens ögon, men för min egna del så är fötter och tår det absolut sista som jag uppmärksammar hos en kvinna, och jag lägger aldrig någon direkt vikt på det i slutändan. Jag tror (men jag kan ha fel) det gäller de flesta andra män också. Med tanke på hur mycket mer pengar kvinnor spenderar på skor än vad män gör- och då oftare på obekväma, utsmyckade och 'väldesignade' modeskor framför rent praktiska dito, så känns det inte helt främmande att anta att kvinnor antingen har en genetiskt nedärvd fotfetischism, eller så är det kvinnorna själva som av tradition upprätthåller någon slags norm, bygger upp en hierarki och social status kring utsmyckning av fötter. Vari ligger värdet och poängen med att glitterlacka, färglägga sina tånaglar frånsett att det kanske är kul att utsmycka sig där precis som på alla andra kroppszoner, och fötterna blir aningen mindre fula? Varför bryr någon sig om en sån sak? Jag kan förstå att man målar sina fingernaglar eftersom man använder dem aktivt hela tiden, skakar hand med folk och vill göra ett gott intryck. Men såvida du inte är på anställningsintervju hos en arbetsgivare angående jobb på en skoaffär, skönhet/frisörsalong och dylika utseendeorienterade yrken så lär väl ingen bry sig nämnvärt? Eller?
-"Sorry men hon som intervjuades före dig hade helt enkelt snyggare skor, finare nagellack - och framförallt ingen simhud mellan tårna." Om en anställning faller på en sådan sak så är det en tämligen grym, cynisk och utseendefixerad värld vi lever i.
Det blir förresten en smula komiskt när kvinnor som hävdar att de attraheras utav män som är långa eller i allafall längre än dem själva, tar på sig klackskor som höjer deras egna längd med över en decimeter (till priset av fördärvade fötter), när detta rimligtvis då samtidigt borde minska mannens attraktionsvärde eftersom han vipps inte är lika lång och ståtlig längre(?).
Nog för att jag uppskattar schyst design i alla sammanhang, men aldrig till priset av brist på funktionalitet/komfort. Är mina skor inte bekväma så åker de i soporna så snart jag inhandlat ett nytt par.
Min första flickvän, tillika första stora kärlek, ägde säkert 100 sko-par som låg slängda i en garderob i brist på utrymme. Och de flesta av paren hade hon säkerligen inte ens använt 5 gånger. Snacka om bortkastade pengar, eller? "Men det är mitt intresse, jag samlar faktiskt". Ok, men är det i så fall inte något som man bör stoltsera med, använda eller rada upp alla sko-par prydligt och fint, istället för att låta dem ligga och samla damm i mörkret inne i en garderob? Alla får vi ha vilka intressen vi vill, men att gömma undan det man samlar på tyder i mina ögon mer på guilty pleasure och shoppoholic-syndrom, och det är ju rent skadligt.
Till sist måste jag få sagt att även om jag kanske låter nedlåtande så har det inte varit min avsikt att 'trampa på någons ömma tår'. Jag har bara mina subjektiva åsikter, och de är kanske inte ens särskilt omfattande eller supergenomtänkta. Men det är min förhoppning att något av det jag skrivit ska vara värt att reflektera över i allafall. Jag inser att lackande av tår är en del av många kvinnors livsstil. Jag är bara ifrågasättande eftersom jag tror det finns många svar att finna till de bakomliggande orsakerna.
Nu flackade mina tankebanor plötsligt in på ett litet sidospår där jag fortsättar att racka ner på våra fötter ur evolutionärt perspektiv istället.
Jag anser att människan drog en redig nitlott när evolutionen skissade på våran fotdesign när vi utvecklades till Homo sapiens. Nog för att våra fötter är högst funktionella men stort sett vilket annat djur som helst har snyggare och funktionellare fossingar i mitt tycke. Och om vi nu delar 99% av alla gener med aporna, varför tappade vi förmågan och muskelstyrkan att använda våra fötter till att greppa saker och hänga upp och ner från träd? Ej längre nödvändig och därmed absolete? Sen när? Klätterförmåga kan aldrig vara en nackdel inom naturen. Det tycker jag är en egenskap som är många gånger mer funktionell än våran springförmåga, som ändå är patetisk i sin kapacitet i jämförelse med de flesta andra arter. Och som sagt - överkänsliga är de också. Läderhud under fötterna har vi ju knappast. Går du på smågrus så gör det skitont. Går du på het asfalt under sommaren i 30-gradig värme så kan du räkna med att de blir stekta. Jag kan inte minnas att varken hundar eller katter någonsin haft detta problem. Varför har inte vi människor trampdynor vi också? Det vore väl evolutionärt fördelaktigt för vår art också?
Jag är en anhängare utav Darwins läror men jag undrar verkligen hur naturen resonerade när våra fötter evolverade under oräkneliga generationer. Hade det inte varit smartare att skapa hybridfötter som var bra både på att greppa, simma och springa med? Jag vet inte om jag riktigt köper naturens förmåga att alltid tänka ut den smartaste designen för en djurart. Dronten är väl det mest klassiska exemplet av alla på hur begränsad evolutionens synfält är.
Vad ska jag förresten med simhud mellan tårna till egentligen? Det har då inte gjort mig till en bättre simmare, utan enbart gjort mina fötter än groteskare...
...Och nu över till kanske lite mer uppseendeväckande tankegångar kring ämnet evolution...
Jag förstår mig inte riktigt på människans syn på evolution. För även om många världen över, även troende, väljer evolutionsläran framför religionernas skapelseberättelser - eller ve och fasa ren kreationism, så accepterar vi ju inte när våra gener sammanblandas och mutationer uppstår. Mutationer får i regel genast diagnostiseringen som en ovanlig sjukdom, något onaturligt och groteskt som riskerar att skada våran 'rena' genpol. Säg att en människa föds med fyra armar och alla är funktionsdugliga, fast i varierande grad - givetvis kommer föräldrarna såväl som samhället se till att de två minst funktionella armarna avlägsnas. För samhället kan inte acceptera ett sådant "freak of nature". Dels för att det är annorlunda, och alla vet vi hur värdelösa vi människor är på att hantera och tolerera saker som bryter mot det rigida vardagsmönstret á la status quo; men också dels för att vi innerst inne nog är rädda för att mänskligheten helt plötsligt ska ta ett nytt jättestort fotsteg (så passande uttryck i detta sammanhang), och mutanter ska göra oss vanliga människor underlägsna. Jantelagen får här en ny vinkling när den förbjuder att någon utvecklas evolutionärt och blir förmer än homo sapiens. Vi vet ju att våran 'underart'/'kusin' neandertalsmänniskan utrotades av våra förfäder för en sisådär 30.000 år sedan.
[ Det känns inte så konstigt att Marvel Comics genom åren lyckats göra sin serietidning X-Men till sådan enorm kommerciell framgång ]
I Indien föddes en flicka med 6 armar och uppmärksammade av media nyligen. Hennes mor vill inte avlägsna hennes armar utan ser henne som ett mirakel, en manifestation eller inkarnation utav den hinduiska gudinnan Kali. De allra flesta tycker antagligen att det är helt fel för att inte tala om grymt att inte avlägsna de extra armarna som för all framtid gör flickan till en freakshow, ett paria i samhället. Med all säkerhet är jag själv också av samma åsikt, såvida jag inte liksom denna mamma var djupt troende hindu. Men om vi pratar rent hypotetiskt här nu, vem kan med säkerhet säga, att t.ex. en fyrarmad människa som får barn med en partner, inte för mutationsgenerna vidare, och att de inom x antal generationer förfinas såpass att alla fyra armar är lika funktionsdugliga? Eftersom människan är emot alla fysiska mutationer ("It's an abomination!! Kill it!!") så undrar jag om vi någonsin kommer kunna utvecklas evolutionärt från där vi befinner oss nu, eftersom vi ser på allting som är annorlunda som fel? Medan man inom övriga djurriket ser nya mutationer som potentiellt användbar arvsmassa som på sikt förbättrar artens förutsättningar för överlevnad, så medicinerar, stympar eller mördar vi allting vi alla ser som onaturliga, eller som helt enkelt skrämmer skiten ur oss.
Är våra Gudakomplex-lekar genom genmanipulation, stamcellsforskning, kloning, plastikirurgi, cybernetiska delar inopererade i vår kropp - forskning som bedrivs aktivt, öppet eller i skymundan - är det enbart på detta vis som evolutionär utveckling kan godkännas av oss? Är det det intoleranta samhället med sin dubbelmoral, eller experimenterande, genialiska, gråskäggiga gubbar i vita labbrockar som avgör när vi tar nästa evolutionära steg -eller är det naturen som alltjämt styr och ställer (till)? Tiden får utvisa antar jag.
/Cassow
