Watchmen vs Män som hatar kvinnor
Ikväll blir det bio med Anders igen. Watchmen för att vara exakt. En tokhypad superhjältefilm för vuxna - ja ni läste rätt - vuxna. Ungefär som The Dark Knight från förra sommaren var fast ändå inte alls. Förrvirrad? Jag också. Jag har inte läst denna bland superhjälte-serietidningsnördar legendariska serie, så jag vet inte vad jag ska förvänta mig.
Det lilla man får se i den sparsmakade trailern ser lovande ut, frånsett att superhjälte-dräkterna ser skrattretande fåniga ut. Folk som sett filmen säger att den ska innehålla starka sexscener och ultravåld som är minst lika grafisk som i 300 (även den regisserad utav Zack Snyder) eller Sin City. Detta är inget som trailern visar, men filmen är r-rated så...det blir intressant. Ultravåldet i sig tillhör inte anledningarna till varför jag vill se filmen dock. Det gör däremot en story som sägs vara nattsvart och minst lika välskriven som den i V for Vendetta (Alan Moore var manusförfattaren bakom den serien också), karaktärer som ska vara intressanta, en fet budget och evighetslång produktionstid, samt att snittet på imdb för ligger närvarande på 8,1. Jag återkommer med en recension så snart jag hinner och orkar.
Vad var det med filmen Män som hatar kvinnor då? Jo, av någon anledning så har biograf Forum i Trollhättan inte hajat att Watchmen med all sannolikhet kommer dra fulla lass, eftersom de på premiärdagen visar just Män som hatar kvinnor i den största salongen. Att döma av förbokningsstatistiken så kanske de får rätt, men ungdomar har å andra sidan vanan att spontant bestämma sig för att gå på bio i sista minuten till skillnad från de äldre så...
Män som hatar kvinnor
jämfört med Watchmen
Vad är det för fel på svenskarna, eller kanske framförallt Trollhätteborna? Stieg Larssons kriminalromaner har visserligen sålt i enorma upplagor i svea rike, så man räknar väl med att medelålderssvensson ska krypa ut ur sina falu-rödsfärgade trähyddor och se lite svensk snut-film i biomörkret (för ungdomarna som vill se Watchmen tror de kommer ladda ner den i sunkig cam-version på nätet istället). För det är ju det enda svensk filmindustri behärskar att krysta ur sig, helt slentrianmässigt (med samma handfull skådespelare i varje film) förutom dussintals komedier och relations-draman. Men så länge som vi fortsätter att i solidarisk och patriotisk anda betala för att se samma skit ompaketerad i oändlighet, så kommer vi serveras det. Simple as that. Nu kan det mycket väl visa sig att Män som hatar kvinnor faktiskt är bra, men jag förbehåller mig rätten att tvivla tills dess familjen och släkten tjatat sönder mina öron, och lyckats övertala mig till att ge den en chans.
Nä nu ska jag försöka sova. Igen...
/Cassow
Interview with the C.S.I Las Vegas fan Cassow: The C.S.I Chronicles
1. Nämn en tv-serie du gillar, vad du tycker om serien, och varför?
Ok. C.S.I Las Vegas. Jag har troget följt serien och dess huvudkaraktärer under de 9 säsonger som hittills producerats. Jag älskar serien eftersom den är så perfekt balanserad på alla plan, och rik på detaljer och atmosfär. Jag anser att ytterst få serier har högre produktionsvärde än denna. Det är inte särskilt svårt för en nytillkommen tittare att komma in i serien. Visst finns det ett och annat följetongsavsnitt, och avsnitten följer en händelse-kronologisk följd, även om ett enskild avsnitt kan hoppa fram och tillbaka i tempus, men inget av detta ser jag som ett problem.
Även om serien givetvis i grund och botten är fiktion så har man lyckats producera något som känns verklighetsnära. Det känns som att man faktiskt lär sig ett och annat om kriminologi, bevisinsamling och brottsplatsanalys. Det är spännande att få veta var kriminaltekniken befinner sig idag. Det känns som att man befinner sig på fältstudier tillsammans med brottsutredargruppen i varje avsnitt. Man fokuserar på de faktiska bevisen, och gör inte en massa psykologi-förankrade antaganden som riskerar att flumma till saker. Allting blir därför mer 'vetenskapligt' och trovärdigare än det varit i många andra polisserier genom åren.
Serien är väldigt visuell och blodig, med sargade, lemlästade, amputerade kroppar, litervis med blod och blottlagda inre organ. Detta till trots uppfattar jag aldrig serien som våldsförhärligande. Den visar istället verkligen som den ser ut.
CSI-gruppens medlemmar är rika på personlighet, och utvecklar med åren olika slags kamratrelationer sinsemellan (endast en kärleksrelation mellan kollegorna har varit officiell). Ibland får man veta små detaljer om deras privatliv, men det är sällan som man som tittare får se vad som sker efter arbetstid på deras skift. Det bidrar till en mystik kring karaktärerna vilket gör dem väldigt intressanta och spännande.
2. I vilket sammanhang kollar du på serien?
När som helst och var som helst på min laptop. Jag spelar in avsnittet och ser sen på det närhelst jag har behov av verklighetsflykt eller prokrastinering. Generellt sett ser jag på C.S.I sent på kvällen/natten innan jag går och lägger mig. Jag avnjuter i regel avsnitten ensam, men ibland även med vänner eller familjen.
3. Vilket/vilka budskap anser du att serien förmedlar, och håller du med dessa?
Man förstår att brottsplatsutredarna till stor del lever ensamma liv, att de lever för sina jobb, och att kollegerna blir till deras älskade substitut för den familj de saknar. De är alla härdade mentalt men bär på individuella smärt-bagage. Att de gärna skämtar med galg-humor mitt i stundens allvar tycks vara ett sätt för dem att lättare hantera de avskyvärda mordens natur. För det mesta behåller karaktärerna sin professionalitet, men ibland blir morden på ett eller annat sätt personliga för dem, vilket får dem att ifrågasätta sitt jobb, sig själva, sina principer och etik. Frågeställningar yttras, utan att följas utav några självklara svar. Ibland hänger svaren i luften, ibland skrivs de på näsan, men oftast får man som tittare ensam grunna på svaren.
Även om serien som sagt inte psykologiserar sönder saker så finns empatin alltid närvarande där, och både brottsoffer och mördarna utmålas som offer när det passar sig. För precis som i verkligheten så är vissa mördare rena odjur, utan klara motiv annat än att de mördar för sitt egna höga nöjes skull, och dessa finns det inga förmildrande omständigheter hos, inget som varken ursäktar eller förklarar deras dåd. Orsak och verkan, uppväxt och miljö är analysteman som på ett eller annat sätt ständigt är närvarande i serien, men detta närvarar inte under själva brottsutredningen, utan avhandlas i korthet i början eller slutet av ett avsnitt. Ibland håller jag med, ibland inte.
4. Vad tycker du att du får ut av att kolla på serien?
Avslappning, verklighetsflykt, ett kittlande utav intellektet, kanske en djupare förståelse för mänskligetens komplexitet, och en insikt om hur amerikansk brottsutredning fungerar.
Lycka till med seminariet på tisdag Anders!
/Cassow
Heath Ledger ÄR Jokern
Jag har sett The Dark Knight. Men detta är ingen recension, utan mina tankar om Heath Ledger efter att ha sett honom persionifiera Jokern. Recension utav filmen hoppas jag få tid att skriva inom kort.
Heath Ledger-hypen och snacket om postum Oscar är värd att skriva lite kring. Jag har inte varit något dedikerat Heath Ledger-fan, och vill heller inte sälla mig till de miljontals(?) nya fans som ploppade upp som svampar ut jorden över en natt, och genast ihåligt yttrade saker i stil med: "jag har alltid varit ett Heath-fan, åh, han var så fantastisk skådespelare, och sexig, och underbar!", den dag då nyheten om hans överdos briserade som en bomb på världens löpsedlar.
Inte bara wannabe-fansen gör bort sig när de försöker vältra sig i tragikens glamour, utan så även skådespelarkollegor som knappt ens umgåtts med den fallna stjärnan och ändå utalar sin djupa sorg och saknad.
Att skriva om döda celebriteter som dött tragiskt, antingen i självmord eller oavsiktligt i övderdos av den eller den narkotiska substansen, känns en smula oetiskt. Kansske är det just då som opartiskhet och objektivitet (en vacker myt) är som allra viktigast. Men kvällstidningar tar oftast inte (eller aldrig numera)fasta på det här. De hävdar att de är objektiva, men subjektiviteten finns alltid närvarande där någonstans, uppenbart eller mindre synlig. De ska frossa i tragiken likt de gjorde med Anne Nicole Smith (som förvisso var näst intill talanglös), eller så är det som i fallet Heath Ledger, att man ska hylla personen upp till skyarna, när samme person tidigare fick fotnotsutrymme eller små notiser i nyhetssammanhang, eftersom denne 'bara' var en i mängden i Hollywood, bara ännu en ung talangfull stjärna på väg upp. Men det var inte hans väg upp som var hett nyhetsstoff medan han levde, utan stalkande paparazzis som gjorde hans privatliv till ett helvete. Och nu hans död och myten som byggs upp kring honom.
Jag säger att jag inte vill tillhöra någondera av de där asgamarna (ändå fann jag det angeläget att skriva ett inlägg om just Anne Nicole Smith när hon dog- bah!), men jag kan säga så mycket som så, att jag nog lär ta mig en närmare titt på Heath's tidigare filmroller efter att ha sett honom porträttera Jokern. Oscars-snacket är nämligen inte ogrundat såsom jag befarat. Likväl är jag tveksam till idén. Visst förtjänar Heath Ledger att hyllas som skådespelare - detta är glasklart efter att ha sett TDK. MEN - frågan jag alltid kommer ställa mig om han nu skulle få en statyett postumt kommer vara: skulle han fått denna, ja skulle han ens blivit nominerad om han inte tragiskt dött i förtid? Jag vet inte, och denna ovisshet stör mig. Men en sak kan jag säga: om nu sir Anthony Hopkins kunde få en Oscar för sin roll som seriemördaren Hannibal Lecter i Silence Of The Lambs, så bör Heath Legder med sin Joker, ha lika goda chanser. För Ledgers Joker är inget annat än skådespelshistoria i nutid, värdig ikonstatus precis som Hannibal Lecter.
Varför just skådespelare som lyckas spela excentriska galningar troärdigt så ofta får Oscar-statyetter framför andra talanger vet jag inte. Det anses imponerande att kunna gå in i en rollkaraktär fullständigt, och flippa ur framför kamera och vara genuint obehaglig. Make no mosstake here- det ÄR imponerande. Tyvärr är det väldigt få som klarar av att vara något annat än versioner av sig själva framför kameran. Ännu färre vågar eftersom de vet att det kan skada den trygga karriären om den nyckfulla filmpubliken ratar eller hatar rollen. Man vet vad man har i sitt egna varumärke, i välbekanta, för skådespelaren enkla roller, men man vet inte vad man får efter att ha satsat och gett allt.
Det finns skådespelare som gör det för pengarna, för att de godkänns av publiken. Och så finns det Heath Ledgers sort. Som till synes skiter i pengar, kändisstatus och såväl kritiker som publiks åsikt - dem som bara skådespelar för att självförverkliga sig själva. De som tänjer på sina skådespelargränser och antar nya utmaningar och intressanta filmprojekt med branschfolk de vill arbeta med, vill få bli en mindre del i ett större sammanhang, bara för att det är ett äventyr i sig att med all sin kraft och talang låtsas vara någon annan än sig själv; och lyckas så väl att puliken - och ibland också skådespelaren, glömmer bort vem som spelar rollen. Det är dessa som skapar filmmagi och som går till filmhistorien -ibland med Oscarsstatyett i hand.
Heath Ledger ÄR Jokern. Han är en fullständigt trovärdig, bindgalen, sadistisk, kuslig, intelligent psykopat. Man ryser både av obehag och välbehag när man ser honom i bild. Jokern stjäl varje scen han är med i. Som amatör-wannabe-röstskådespelare så kan jag, utifrån den enda roll jag sett Heath Ledger i -som Jokern, säga att Ledger är oerhört inspirerande. Jag önskar verkligen att fler skådespelare där ute kunde göra som honom och löpa linan ut, inte bara byta accent på rösten ibland (de flesta kan inte ens göra det bra), utan även att de förställde rösten, ändrade frisyr och make up inför varje roll. Filmvärlden hade varit så mycket bättre så. Innehållit mer filmmagi.
Sällan har jag blivit så brutalt omkullsvept av en skådespelares briljans. Ledger utgör definitionen av en äkta skådespelare: förvandlar fiktion till
en trovärdig verklighet.
The Dark Knight är värd att se enbart för Ledgers Joker. Men Christian Bale, Morgan Freeman, Aaron Eckhart, Michael Cane och Gary Oldman går inte av för hackor de heller. Men detta är Ledgers avsked, och det bör ingen sann filmälskare missa. Det bör sägas dock - detta är ingen film för barn. Detta är mycket mer än bara en Batman-film. Detta är en mycket mörk film som får det att krypa i skinnet (in a good way i mitt tycke), och som väcker många filosofiska tankar när filmen är slut. Men mer om detta i en utförlig recension.
Avslutar med ett You Tube-klipp med Heath Ledger där han pratar lite om hur det var att spela Jokern. :)
/Cassow
Tänk att bli betald för att vara professionell filmkritiker-idiot på heltid
Det råder rimligtvis inflation på proffskritiker i såväl Sverige som USA och andra västerländska länder. Vem som helst som läst ett par filmhistorie/vetenskapskurser, eller gått ett fullängdsprogram på 120hp (Antagningskraven är knappast mördande höga på någotdera), kan rapa upp gamla filmklassiker i sömnen och envist hävda att de ohotade slår allt vad dagens Hollywood förmår spottar ur sig. Det finns en väldigt enkel förklaring till detta:
- proffskritiker vill inte gärna erkänna öppet för familj, släkt och vänner att den kunskap man köpt sig för ett par hundratusen i form av studieskulder till CSN, lika gärna hade kunnat tas in gratis på fritiden, via internet eller bibliotek, och därmed är fullkomligt bortkastad - i synnerhet då ytterst få av den generella befolkningen bryr sig det allra minsta om vad snusförnuftiga, nedtryckande finsmakare med patent på "god smak" tycker.
Citizen Kane, Metropolis, The Third Man, Nosferatu, Dr. Caligaris skräckkabinett, The Birth of a Nation (superrasistisk, men tekniskt briljant och obligatorisk filmhistoriekunskap), Casablanca, Pansarkryssaren Potemkin, The day the earth stood still, Gudfadern 1 och 2, Det sjunde inseglet, och så vidare - ja om ni känner någon 'filmvetare' så har ni säkert hört dem nämna dessa fina titlar bland andra. Jag säger inte att det inte gjordes riktigt bra film förr, ja oförglömliga klassiker till och med - det vore att polarisera trångsyntheten. Men jag är emot den förvridna historiebeskrivningen som fortlever i dessa filmhistorie/vetenskapliga kurser, jag är emot fokuset på det allra äldsta, emot glorifieringen av det, och aversionen, ignoransen mot mer moderna filmer - i synnerhet om dessa kommer från Hollywood.
Många av proffskritikerna som tillåts recensera modern film, tycks ha en tvångsmässig psykisk störning som gör att de per automatik älskar smala filmer, independent film, och utländsk film, medan de givetvis fnyser åt, och ringaktar alla Hollywoodfilmer - förutom just de Oscarsnominerade, som de givetvis måste hylla eftersom det måste råda absolut koncensus i de finkulturellas hönsgård.
Finkulturen har absolut ett existensberättigande, men jag ifrågasätter om kvälls- och morgontidningarna är dess rätta forum. För finkulturen är inte till för några andra än minoriteten, kanske en promille av befolkningen i landet. Varje dag upptar de emellertid ett flertal sidor av kulturdelen i morgontidningarna och kvällspressen, och varje dag bläddrar de allra flesta bara förbi dessa sidor utan att ens ta notis om dem. Jag läser kultursidorna emellanåt, och oftast handlar det om att de kaxigaste ankorna i den lilla kulturdammen kvackar så högt de bara kan, för att lyckas dra med sig de andra vilsna ankorna och forma någon slags allmängiltig sanning kring något som enbart engagerar dem. Varför har det blivit en självklarhet att de ska få uppta detta utrymme? Vore det inte smartare att låta de finkulturella kulturjournalisterna, samlas i en enda hög i en bananlåda, skicka iväg dem, och låta dem käbbla bäst de vill, i de renodlade kulturblaskor som finns? Om man bortser från argumentet att finkulturen skulle riskera att "urholkas", så skulle nog också många finkultursjournalister bli överflödigare än de redan är, och bli utan jobb. Men är det inte rimligt att man rensar upp ibland, bland yrkesgrupper som är överlastade, och tillgången överstiger efterfrågan hundrafallt? Tänk att jag själv gick och drömde om att bli 'professionell' filmkritiker under ett antal år...
Att vara professionell filmkritiker, är för mig att älska film i alla tänkbara former, att inte på förhand döma ut en genre som oseriös och dålig, och att undvika att recensera filmer som man på förhand vet att man inte har vett att uppskatta för vad de är. Den som inte gör det gör såväl filmskaparna som publiken en otjänst, då de medvetet vilseleder med sin 'fina', 'personliga' smak (som oftast bara är en upprepning på vad den mest respekterade tuppen i finkulturens hönshus har golt). Att vara professionell filmkritiker är att tycka till om, och analysera inom de genrer man behärskar och förstår. Det är också att kunna göra relevanta referenser till tidigare storheten inom den aktuella genren, och jämföra dessa med dagens filmer. Slutligen ska recensenten inte tillåta sig att påverkas av andra recenenters åsikter, utan enbart gå efter sitt egna tyck och upplevelser. Det är min definition utav en bra, professionell filmkritiker.
/Cassow
