]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

Heath Ledger-hypen och snacket om postum Oscar är värd att skriva lite kring. Jag har inte varit något dedikerat Heath Ledger-fan, och vill heller inte sälla mig till de miljontals(?) nya fans som ploppade upp som svampar ut jorden över en natt, och genast ihåligt yttrade saker i stil med: "jag har alltid varit ett Heath-fan, åh, han var så fantastisk skådespelare, och sexig, och underbar!",  den dag då nyheten om hans överdos briserade som en bomb på världens löpsedlar.

Inte bara wannabe-fansen  gör bort sig när de försöker vältra sig i tragikens glamour, utan så även skådespelarkollegor som knappt ens umgåtts med den fallna stjärnan och ändå utalar sin djupa sorg och saknad.

Att skriva om döda celebriteter som dött tragiskt, antingen i självmord eller oavsiktligt i övderdos av den eller den narkotiska substansen, känns en smula oetiskt. Kansske är det just då som opartiskhet och objektivitet (en vacker myt) är som allra viktigast. Men kvällstidningar tar oftast inte (eller aldrig numera)fasta på det här. De hävdar att de är objektiva, men subjektiviteten finns alltid närvarande där någonstans, uppenbart eller mindre synlig. De ska frossa i tragiken likt de gjorde med Anne Nicole Smith (som förvisso var näst intill talanglös), eller så är det som i fallet Heath Ledger, att man ska hylla personen upp till skyarna, när samme person tidigare fick fotnotsutrymme eller små notiser i nyhetssammanhang, eftersom denne 'bara' var en i mängden i Hollywood, bara ännu en ung talangfull stjärna på väg upp. Men det var inte hans väg upp som var hett nyhetsstoff medan han levde, utan stalkande paparazzis som gjorde hans privatliv till ett helvete. Och nu hans död och myten som byggs upp kring honom.

Jag säger att jag inte vill tillhöra någondera av de där asgamarna (ändå fann jag det angeläget att skriva ett inlägg om just Anne Nicole Smith när hon dog- bah!), men jag kan säga så mycket som så, att jag nog lär ta mig en närmare titt på Heath's tidigare filmroller efter att ha sett honom porträttera Jokern. Oscars-snacket är nämligen inte ogrundat såsom jag befarat. Likväl är jag tveksam till idén. Visst förtjänar Heath Ledger att hyllas som skådespelare - detta är glasklart efter att ha sett TDK. MEN - frågan jag alltid kommer ställa mig om han nu skulle få en statyett postumt kommer vara: skulle han fått denna, ja skulle han ens blivit nominerad om han inte tragiskt dött i förtid? Jag vet inte, och denna ovisshet stör mig. Men en sak kan jag säga: om nu sir Anthony Hopkins kunde få en Oscar för sin roll som seriemördaren Hannibal Lecter i Silence Of The Lambs, så bör Heath Legder med sin Joker, ha lika goda chanser.  För Ledgers Joker är inget annat än skådespelshistoria i nutid, värdig ikonstatus precis som Hannibal Lecter.

Varför just skådespelare som lyckas spela excentriska galningar troärdigt så ofta får Oscar-statyetter framför andra talanger vet jag inte. Det anses imponerande att kunna gå in i en rollkaraktär fullständigt, och flippa ur framför kamera och vara genuint obehaglig. Make no mosstake here- det ÄR imponerande. Tyvärr är det väldigt få som klarar av att vara något annat än versioner av sig själva framför kameran. Ännu färre vågar eftersom de vet att det kan skada den trygga karriären om den nyckfulla filmpubliken ratar eller hatar rollen. Man vet vad man har i sitt egna varumärke, i välbekanta, för skådespelaren enkla roller, men man vet inte vad man får efter att ha satsat och gett allt.

Det finns skådespelare som gör det för pengarna, för att de godkänns av publiken. Och så finns det Heath Ledgers sort. Som till synes skiter i pengar, kändisstatus och såväl kritiker som publiks åsikt - dem som bara skådespelar för att självförverkliga sig själva. De som tänjer på sina skådespelargränser och antar nya utmaningar och intressanta filmprojekt med branschfolk de vill arbeta med, vill få bli en mindre del i ett större sammanhang, bara för att det är ett äventyr i sig att med all sin kraft och talang låtsas vara någon annan än sig själv; och lyckas så väl att puliken - och ibland också skådespelaren, glömmer bort vem som spelar rollen. Det är dessa som skapar filmmagi och som går till filmhistorien -ibland med Oscarsstatyett i hand.

Heath Ledger ÄR Jokern. Han är en fullständigt trovärdig, bindgalen, sadistisk, kuslig, intelligent psykopat. Man ryser både av obehag och välbehag när man ser honom i bild. Jokern stjäl varje scen han är med i. Som amatör-wannabe-röstskådespelare så kan jag, utifrån den enda roll jag sett Heath Ledger i  -som Jokern, säga att Ledger är oerhört inspirerande. Jag önskar verkligen att fler skådespelare där ute kunde göra som honom och löpa linan ut, inte bara byta accent på rösten ibland (de flesta kan inte ens göra det bra), utan även att de förställde rösten, ändrade frisyr och make up inför varje roll. Filmvärlden hade varit så mycket bättre så. Innehållit mer filmmagi.

Sällan har jag blivit så brutalt omkullsvept av en skådespelares briljans. Ledger utgör definitionen av en äkta skådespelare: förvandlar fiktion till
en trovärdig verklighet.

The Dark Knight är värd att se enbart för Ledgers Joker. Men Christian Bale, Morgan Freeman, Aaron Eckhart, Michael Cane och Gary Oldman går inte av för hackor de heller. Men detta är Ledgers avsked, och det bör ingen sann filmälskare missa. Det bör sägas dock - detta är ingen film för barn. Detta är mycket mer än bara en Batman-film. Detta är en mycket mörk film som får det att krypa i skinnet (in a good way i mitt tycke), och som väcker många filosofiska tankar när filmen är slut. Men mer om detta i en utförlig recension.


Avslutar med ett You Tube-klipp med Heath Ledger där han pratar lite om hur det var att spela Jokern. :)