]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

Gåvan from C.F. on Vimeo.

Mashup from C.F. on Vimeo.

Synopsis/storyboard


 

Måndag 4/5:

Frånsett min förmiddagsjogg med Martin och middag hos mormor runt 16, så spenderar jag mer eller mindre hela dagen med att skriva på min essä. Klockan tre på natten vinner till slut insikten om att essäämnet "Domedagsprofetior i media genom historien" är helflummigt och (möjligen) skulle fungera bättre i en uppsats där jag haft åtminstone en månad på mig att samla material. Jag sitter sedan med mitt nya (fortfarande hemliga) ämne fram tills 12.00 på tisdagsmorgonen - två timmar efter deadline (det är okej - många andra gör likadant).

Essän blev klar till kanske 55%. Det är helt okej eftersom essän inte måste vara fullständigt färdig förrän 19:e maj. 

Tisdag 5/5:

Efter essäskrivningens 24-timmarsmaraton kunde jag ändå inte somna förrän runt 16.00. Sov sedan tills halv tolv på kvällen. Läser mail om att det är gruppmöte för den andra kursen (Medieintegration) nästa morgon 9.30. Jag är uppe tills 03.00...

Onsdag 6/5:

Kommer upp 08.00. Gruppmötet och gruppens första handledningstillfälle  blir lite av en kalldusch när det framgår att alla andra grupper har mellan 4-6 medlemmar, medan min grupp består av två, kanske tre. Grupparbetet går ut på att skapa en applikation/ett program/gadget med ett gränssnitt genom ett nytt, omständigt (och för mig fullkomligt ointressant) programmeringsspråk. Att såväl jag som Anna där och då kunde typ noll och ingenting om detta programmeringsspråk gjorde ju inte direkt saken bättre. Nåväl.

Vi satte oss ner och började brainstorma med idéer. Efter cirka två timmars diskussion och skissande så kändes det mycket bättre. Den idé som utformades var att vi ska skapa en air-applikation (typ ett litet oberoende program så som gadgets/widgets i webbläsare eller t.ex. i Windows) som i åtminstone teorin ska ligga på Trollhättans hemsida. Applikationens syfte är att synliggöra lokala band i Trollhättan - bidra med information om artisten eller banden, visa en slags turnékalender,  ljudklipp och/eller hela låtar, och möjliggöra bokning av konserter. Mycket som en myspace-sida, fast snyggare och fokuserat på Trollhättans lokala artister helt enkelt.

För omväxlings skull åt jag faktiskt inte hemma på lunchrasten, utan jag gick istället och lunchade ihop med Anna. Vi åt på en Tex-mex-lunchställe/restaurang och båda beställde varsin Tacos-tallrik. Vi satt och åt och pratade till runt halv två. Det var trevligt och intressant.

Efter lunchen välsignades vi med en tredje gruppmedlem, en kille som visade sig vara riktigt duktig på att koda i programmet Flex. Utsikterna för grupparbetet förbättrades med ens med ett par 100 procent. Innan skoldagen var över så bestämdes det att vi inför morgonen skulle göra var sin mockup på hur gränssnittet skulle kunna se ut för de olika sidorna i programmet, samt att jag skulle börja sätta mig in i Flex. När jag väl kom hem visade det sig dock snart att jag inte hade Flex i min Adobe Master Collection-samling som jag trott. När jag sedan laddat ner den free trial version av programmet som finns på Adobes hemsida, så kunde inte programmet installeras. Oerhört frustrerande! Så jag fokuserade istället på att rita upp mockup'en.

Efter 5 timmars non-stop ritande gick det upp för mig att det jag ritat är alldeles för stilistiskt och kitschigt, och att jag liksom helt utgått från min tecknarstil på min portfolio/hemsida. Det skulle kunna bli snyggt i slutändan, men poängen med ett gränssnitt är ju faktiskt att det ska tilltala majoriteten, inte minoriteten. Det kändes tungt att ha lagt ner tid på något som jag inte alls blivit nöjd med, och som inte tilltalade gruppen nästkommande dag, men jag får skylla mig själv för att jag inte tänkte outside the box.   

Torsdag 7/5:

En bitvis väldigt frustrerande dag. Först var det det där med mockupen. Sedan fick jag spendera en hel skoldag på att få det där förbannade jävla Flex-programmet att lyckas installeras på min laptop. Det var egentligen jättelätt, men tack vare diverse tekniska komplikationer, och min gamla sega laptop i kombination med skolans värdelösa trådlösa nätverk, så tog det ändå jättelång tid. Till sist segrade min envishet dock. 

Efter skolan tog jag en tripp hem till mormor och åt falukorv och stuvade mackaroner. Orkar aldrig stanna någon längre stund där numera. En eller ett par timmar max.  När jag kom hem så stack jag ut och sprang. Det gick som ni redan vet, riktigt bra. :)

Fredag 8/5:

En dag som var tänkt att spenderas på hemstudier utvecklades till något helt annat. Go figure. Jag vaknade runt 10-snåret. Åt havregrynsgröt till frukost. Min nya frukostdiet har visat sig göra underverk för min generella kosthållning och ork till att prestera. Jag har under den gångna veckan gått upp runt ett kilo. Efter de senaste veckornas joggande har äntligen min kropp börjat kräva mer i magen. Gröten tycks öka min aptit väldigt samtidigt som den också tycks binda all övrig näring jag får i mig. Jag äter inte gröt riktigt varje dag - det skulle bli lite trist. För att göra gröten ännu lite godare så har jag förutom kanel och socker även börjat blanda i 1-2 teskedar o'boy/kakaopulver. Faktiskt tillför det en hel del.

Mitt hemmastuderande blev istället till storstäd i lägenheten. Lekte rörmockare a la Super Mario och ägnade 30-60min åt att rensa ut skitäckligt, blågrått slem ur röret under handfatet, eftersom vattnet på senaste tiden tagit evigheter på sig att rinna ner. Det var minst 2 år av samlat gammalt snusk som geggat fast. Nu rinner det perfekt! Jag är riktigt stolt.

Efter detta lilla vardagsäventyr så blev det dammsugning, dammande, golvtvätt, disk och ommöblering. En smula rodnande fann jag två små souvenirer från mina och Ingunns eskapader, under städningen... :P Man kan lätt tro att jag inte städat på nära ett år. Det har jag absolut(!). Men tja, jag kanske inte städat just bakom elementet på typ ett år...jag tackar de högre makterna för att inte min mormor gjorde denna smått pinsamma upptäckt under någon av sina tvångshjälp-städningar (hon har inget liv på ålderns höst och vill desperat känna sig nyttig).

Jag får erkänna att jag var rätt trött efter städningen. Kanske berodde det på torsdagens jogg. I vilket fall så kändes det mer uttröttande än joggingen. Ommöbleringen blev riktigt bra. Har inga större möjligheter till variation eller experimenterande på mina minimala 21 kvadrat, men nu känns det i allafall mer rymligt, och ser snyggare ut. 

Kvällen blev inte särskilt upphetsande. Slökollade på TV och lade alldeles för många partin patience (Kungen - jag kan vinna typ 99% av alla omgångar i sömnen numera). Somnade runt 02.30 efter att ha sett klart på City Slickers - en 80-talsdoftande guilty pleasure- westernfilm från 1991.

Förra gången jag såg City Slickers var när jag var 10år. Familjen var hemmabjuden till en av mammas dagmamme-arbetskamrater, och jag såg filmen tillsammans med dottern Therese (tillika klasskamrat till mig), som jag var himla förälskad i under större delen av mellanstadiet. På skoldiskona var det alltid henne jag bjöd upp när det var dags för tryckare. Men aldrig hände någonting mer än det. En jul gav jag henne en ljushållare som jag gjort i träslöjden i julklapp, men något mer än "tack" blev det inte. Therese var antingen otroligt blyg eller så var hon inte minsta intresserad av mig. Våra familjer träffades privat ett par tre gånger, och varje gång var det lika hopplöst att kommunicera med henne. Jag beundrade henne oerhört. Hon var väldigt flitig i skolan och intelligent. Och trots att hon bar glasögon (precis som jag!) så var hon väldigt söt.

Den kvällen då vi såg City Slickers så låg Therese i sin säng och kollade medan jag satt på sängkanten. Vi växlade inte många ord, om ens några alls. Efter en stund kunde jag höra snarkningar bakom min rygg. Jag tog tillfället i akt till att sätta mig vid hennes sida och beundra hennes fridfulla ansikte. Jag minns att mitt hjärta slog hårt och skenade som en travhäst, och att jag funderade på om jag skulle våga kyssa henne lätt på munnen där hon låg. Detta var trots allt min chans. Kanske min enda. Men den tanken släppte jag när hon i nästa stund släppte en utdragen, våt, äggluktsfjärt, för att sedan snarka vidare. HINT TAKEN miss cinderella! Jag satte mig återigen på min plats och kollade färdigt på filmen (Ibland kunde jag höra henne mumla saker i sömnen). Therese blev med tiden bara en i raden utav tjejer som under min skoltid placerades in i facket - "obesvarad kärlek", och min första kyss dröjde ända tills jag fyllt 17 år.

Vad kan man säga om City Slickers då? Ja inte mycket. Billy Crystal är så där ärtigt käck och rapp i käften som han alltid är. Om han varit en disneyfigur så hade han varit Mickey Mouse utan tvekan. Tydligen fick birollsinnehavaren Jack Palance (who?) en Oscar för sin roll i den filmen. Makes sense eftersom han var filmens höjdpunkt...

Lördag 9/5:

Vaknade av morgonsolen vid 6, som jag gjort på sistone. Det sjuka är att jag känner mig utvilad (och HUNGRIG) varje gång oavsett hur lite jag sovit. Men den här gången lyckades jag faktiskt somna om, efter att först ha hängt ett stort marinblått lakan över gardinerna, och en skål kräm. Kom upp på riktigt vid 08.30. Stack ut och handlade på Lidl med mormor vid 11.  Hemma igen så började jag kolla på ett mycket lockande erbjudande om studentlägenhet, som jag  tycker är nästan för bra för att kunna säga nej till. Återstår dock att se om någon annan hinner före mig...

14.30- någonting stack jag ut och sprang med Anders. 7km på en timme cirka. :)

Efter springet så belönade vi oss med att köpa glass. Efter det så  blev det hemlagat. Jag stekte upp falukorv (ja jag var sugen på det igen trots att jag åt det hos mormor - har innan denna veckan inte ätit det på säkert 6 månader) och Anders skötte disken efteråt. Jag måste lyckats bra för han åt två portioner med en aptit jag inte sett honom ha på år och dagar. Samtidigt som vi åt så såg vi på Le pacte des loups, som visade sig vara en riktigt originell fransk pärla, väl värd sin plats i min filmsamling. Anders fick gå hem tidigare än vanligt, runt 23. Jag var helt slut efter den långa dagen (med bara 5½timmars sömn natten innan) och somnade på runt fem sekunder. 

Söndag 10/5:

Alltid lika sega söndag. Vaknade runt 10.00. Har surfat runt planlöst ett antal timmar. Åt frukost vid 12. Är tänkt att jag ska plugga hela eftermiddagen idag fram tills 20.00 ikväll då jag ska gå på bio med Anders och se nya Star Trek. Med tanke på att den har 8,6 i snitt på imdb så är jag fullt beredd att ge den en chans trots att jag inte är någon Trekie. Ska försöka skriva en recension när jag kommer hem, eller under veckan (jag vill även få skrivit en recension på Wolverine som jag såg förra söndagen). Men det är mycket i skolan nu de sista veckorna. Det är mycket saker som jag vill göra men som jag inte hinner med just nu. Ett väldigt försenat paket behöver skickas iväg exempelvis. Men jag vill få tid till att skriva ett brev till det också.

Nä nu måste jag sluta skriva. Mormor kommer komma förbi någon gång under dagen med en HEL gudomlig hallonpaj (alldeles för mycket att äta upp ensam)!!! Utropstecken upphöjt i 10!!!! Det vattnas redan i munnen på mig... Ha en fin söndag go' vänner! 

/Cassow 

Tentafråga 1a.) Diskutera en ’mediehändelse’ utifrån Thomsons resonemang om synlighetens förvandling och den speciella slag av bräcklighet som den för med sig. I ditt svar skall det vara tydligt hur du förhåller dig till problematiken. (Tycker du att den som ger sig in i leken måste leken tåla?).

Svar: Den offentlighet och skörhet som tillkommer med förmågan att att idag spela in och arkivera människors personuppgifter, skrivna texter, uttryckta ord och handlingar, medför att man som privatperson – och i ännu högre grad offentlig sådan, måste vara extremt vaksam i sina ordval när man interagerar med media, och väga sina ord på en guldvåg.

För allt du någonsin sagt eller gjort i mediesammanhang i mediesammanhang kan närsomhelst bli aktuellt och vändas och vinklas till din nackdel. Då tvingas du komma med eviga förklaringar eller ursäkter, alternativt envist hävda att det du gjort tidigare inte spelar någon roll idag och är preskriberat av dig och andra, men att du står för dina forna synder. Man kan också på vinst eller förlust (oftast det senare) välja att bli arg (vilket oftast avläses som ett svaghetstecken) och säga att det som dragits upp är privata angelägenheter som är respektlöst av media att rota i.  

Det är idag viktigare än någonsin att vara medietränad och kunna behålla lugnet i pressade sammanhang som en direktsänd presskonferens, debatt eller intervju i radio eller TV, ty en groda eller en otydlig formulering kan leda till felcitering eller andra oförutsedda negativa konsekvenser för en som privatperson. 

När du går från privat till offentlig person upphöjs du till en högre samhällsposition vilket medför oproportionella krav från publiken/allmänheten. Plötsligt krävs det att du likt en gud är ofelbar, för annars har du snart förverkat den legitimitet och det förtroendekapital som du förlänats. Tough crowd liksom. 

En specifik mediehändelse

Ute på Internet har man sedan mediets tillgång för allmänheten, kunnat vara anonym om man så önskat. Detta har medfört att man kunnat anta en påhittad identitet, vilket innebär möjlighet till att utmana normer och värderingar, yttra saker som man aldrig skulle vågat att yttra offentligt då det varit för kontroversiellt. Man slipper stå till svars för sina åsikter eller påståenden. Man slipper bli granskad. Denna anonymitet kan missbrukas, beroende på vad man subjektivt anser är rätt och fel moraletiskt, eller på vad som rent juridiskt är lagligt; men det skapar också möjligheten att övervaka övervakaren. 

Bland journalister ger fejkad identitet möjligheten till att wallraffa, det vill säga att man under falsk identitet infiltrerar ett sällskap bara för att kunna komma över avslöjande information som annars varit mycket svårt eller omöjligt att nå. Vi har också källskyddet som skyddar informationsavslöjande medborgaren från offentlig identifiering.

”I Tryckfrihetsförordningen (TF), en av sveriges grundlagar, fastslås rättigheten att lämna uppgifter för offentliggörande till bland annat media. Rättigheten gäller alla — även offentliganställda tjänstemän. Denna meddelarfrihet regleras i 1 kap. 1 § 3 st. TF.

Meddelarfriheten garanterar frihet från straffansvar för att ha spridit uppgifter, även om uppgifterna omfattas av sekretess eller liknande begränsningar.” 

Taget från Politikerbloggen.se (Tillgänglig: http://www.politikerbloggen.se/kallskydd/) [2009-04-23]

Ett bra exempel på möjligheterna som synlighetens förvandling ger, ”och den speciella slag av bräcklighet som den för med sig” är den prostituerade kvinna som under de senaste åren bloggat under pseudonymen Isabella Lund, (Tillgänglig: http://www.isabellalund.com/) [2009-04-23] 
och argumenterat för en legalisering utav köp av sexuella tjänster.

Hon lyckades under 2007 skapa en så bred opinion ute på bloggosfären, då hon naket berättade om sin vardag som prostituerad, att hon senare utnämndes till årets bloggare.

Radikala, kontroversiella åsikter föder som bekant fiender, och 'Isabella' fick många av dessa, men en enskild kvinnlig journalist, med radikalfeministiska åsikter, lyckades hon till slut provocera i så hög grad med sin existens och åsikter, att denna hotade med att outa henne – d.v.s. avslöja hennes riktiga namn. Journalisten (vars namn jag tyvärr glömt bort namnet på) fick mottaga en massiv kritikstorm och förlöjligande från bloggare i bloggosfären som delade Isabellas värderingar, och någonstans – oklart om det handlade om stolhet, ära eller ren ondska, så var journalisten alltså beredd att bryta mot det journalistiska källskyddet och hänga ut 'Isabella' inför en dömande allmänhet, för att på så vis i sina egna ögon, vinna debatten.

Det hela eskalerade till att journalisten även hotade allierade bloggare på olika sätt. En annan anonym bloggare lyckades hon identifiera och ringde hem till. Till slut kände 'Isabella' att hon inte längre kunde fortsätta att bilda opinion, genom att sprida sina åsikter och bild utav prostitution, då ett outande skulle göra hennes två barn och ovetande make offentligt uthängda, och offer för den hor-stigmatisering som lever och frodas ute i samhället. Hon hade fått sitt liv förstört. Så hennes röst tystades effektivt.

Av detta kommer jag till slutsatsen att så länge en opinion fortfarande är kontroversiell eller tabu i ett samhälle så är det av högsta vikt att personen som innehar den avvikande åsikten, kan förbli anonym och nätverka anonymt. Jag anser inte att 'Isabellas' öde är rättvist, ungefär lika lite som jag tycker att Bill Clintons Lewinsky-affär var en angelägenhet för det amerikanska folket. Någons sexualitet och sexuella vanor är något som en tredje part inte har något som helst med att göra, så länge som inte någon har sex mot sin vilja eller skadas fysiskt eller psykiskt – den åsikten gäller oavsett om mannen eller kvinnan ifråga så råkar vara landets president. Däremot anser jag att allmänheten har rätt till full insyn i offentliga personers ekonomi om det avslöjas att det begåtts felaktigheter av stora mått.

1 b.) Andra delen avser att reflektera över ’problematiken’: Big Brother ser dig…?
Namnet på fängelset Panopticon använde Foucault som ett begrepp på organiseringen av maktrelationer i det moderna samhället. Modellen 'panopticism' antar att vi människor i ökat utsträckning blir fångat upp i ett system av makt där synlighet är ett medel till att utöva kontroll.
 

Svar: I och med att vi nu befinner oss i ett övervakningssamhälle, där integriteten steg för steg – både öppet, subtilt, under falska förevändningar, eller helt dolt – monteras ner i rask takt, så riskerar lagen om yttrandefrihet, och i förlängningen demokratin, att urholkas eller gå förlorad.

FRA- och IPRED-lagen skrämmer folk till tystnad då deras integritet våldtagits både utav den avlyssnande staten, liksom av nöjesindustrin som mot all rimlighet beviljats dela våldsmonopol med statens polis och militär.

Det är endast på grund av att nätet fram tills FRA-och IPRED-lagens införande, tillåtit full anonymitet (och därmed full integritet för användaren), som de nu i domstol dömda männen som skapat fildelar-sökmotorn The Pirate Bay, kunnat agera och underlätta spridning utav upphovsrättsskyddat material gratis. Men i och med att även Google går alldeles utmärkt att använda för samma ändamål, så anser såväl kunniga jurister och tekniskt kunniga, som majoriteten av svenska befolkningen, att straffet på ett år och 30 miljoner i skadeståndskrav är oproportionellt, och att det begåtts justitiemord genom detta ”beställningsjobb” gjort utav nöjesindustrin.
Bara dagar efter att IPRED-lagen införts så hade nättrafiken i Sverige minskat med mellan 35-45 procent. Återstår att se om den trenden håller i sig.

Pirate Bay-domen i kombination med IPRED-lagen har resulterat i en Res Publica (I folkets intresse) av sällan skådad like i Sverige. Den allmänt rådande konsensus-opinionen om hur fel, meningslös/tandlös lagen är mot teknikens utveckling, har medfört snabbt växande höga protester både via bloggosfären och via demonstrationer på gator och torg ute i landet. Trots att vi numera är mer övervakade än någonsin så väljer folk att offentligt träda fram med sina namn, och kämpa för sin ideologiska övertygelse.

Staten/regeringen/riksdagen såväl som ”gammelmedia” känner sig bevisligen hotade av bloggosfärens växande makt då denna rättar och avslöjar oegentligheter hos båda makthavare på löpande band. Med gammelmedia/pressen har politikerna med åren lyckats utveckla särskilda intima relationer, ett slags tyst eller viskandes samförstånd eller till och med symbios. Detta genom antingen gemensamma ideologiska övertygelser, quid pro quo (tjänster och gentjänster) eller renodlade mutor. (Thompson, 2001 s. 164, 165, 176)

Man kan ta Italien som exempel, där f.d. Premiärministern Silvio Berlusconi äger stora delar utav media, eller Fox News och CNN i USA som är högst politiserade (tillika polariserade) utav republikanska- och demokratiska partiet. Jag vill även räkna in svenska SVT som starkt vänster-orienterat politiskt sett, men detta avfärdas i regel av vänsterfolk som envist hävdar att SVT är oberoende då de är public service (med enligt lag obligatorisk tvångs-avgift i TV-licensen – en typisk socialistisk idé och kvarleva som tappat all legitimitet).  

Det går att finna likheter mellan bloggosfären och pressen, som ibland vid uthänganden/avslöjanden utav offentliga personer kan agera som en odresserad, rabiat, Rottweiler-kamphund, vilken med sina käftar väl runt sitt byte, inte släpper taget. Personligen ser jag mer bloggosfären som ett välkommet jordskred eller lavin, som antingen kompletterar, eller begraver gammelmedia i sin allt mer utbredda slarv- och lågvattensjournalistik. Dessutom agerar bloggosfären som tiotusentals celler som opererar helt oberoende utav varandra. Att tysta en hjälper ingenting. Kanske är det därför som man tycks satsa på att tysta ner allihopa på en och samma gång, eller genom att skilja dem åt á la divide and conquer-style, i det telekompaket som korporativa såväl som politiska krafter inom EU vill driva igenom nu. 
(Elektronisk: http://www.aftonbladet.se/debatt/lisamagnusson/article4953691.ab) [2009-04-23]

2.) Skapa en diskussionsfråga utifrån Schillers teori om kulturimperialismen.

Svar: Har den kulturempiralism från USA, som vi sedan flera årtionden bakåt tvångsmatats med i svensk TV, genom importerade amerikanska TV-serier och Hollywood-filmer, bidragit till att fördumma den svenska befolkningen, eller influera den politiskt? Hur kommer det sig i så fall att vi har så låga tankar om USA som land?

/Cassow 

1. Vad menar författarna med Immersion?


Immersion handlar om att fördjupa upplevelsen för användaren genom att trigga/engagera människans sinnen – optimalt i kombination, och på så vis skapa en komplett upplevelse/inlevelse som är trogen verkligheten.

Drömmen om ett virtual reality - en trovärdig, simulerad, digital, interaktiv 3d-verklighet i realtid via exempelvis 3d-film, spelkonsoler eller datorer har gradvis förverkligats, sedan den virtuella verklighetens fader, filmaren Morton Heilig, 1960 tog det första steget med sin banbrytande skapelse i den arkadmaskinliknande Sensorama, vilken förutom syn och hörsel även stimulerade sinnena lukt och känsel.

Ivan Sutherland skrev 1965 i sin forskningsessä ”The Ultimate Display” att den ultimata skärmen skulle vara ett rum där datorn kunde kontrollera materia, där en digital stol skulle gå att sitta på , och en pistolkula skulle vara dödlig (Jag får anledning att återkomma mer till hans idéer senare i tentafråga två).
 
2. Vad anser du är immersion? Resonera om vad som är bra/mindre bra immersion.
Går det att jämföra olika upplevelser? Blir upplevelsen högre av att hänga upp sig på teknik?


Immersion för mig är att engageras i upplevelsen, att sugas in i den och glömma bort tid och rum. För mig fungerar det optimalt om jag får påverka grafik genom mina kroppsrörelser. Eftersom TV-och dataspel ligger mig varmt om hjärtat så vill jag lyfta fram spelutvecklarbranschens betydelse för immersion och VR historiskt sett under de senaste årtiondena. Övergången från 2d till 3d-grafik inom TV- och dataspelsbranschen under mitten på 90-talet (med bl.a. Sony Playstation) vill jag påstå var en av flera förutsättningar för den känsel/tryck/rörelseavläsnings-teknik som vi ser utvecklats med stormsteg nu under 00- talet. 

En annan förutsättning skapades redan under 80-talet när Nintendo släppte NES-tillbehöret Zapper och Power Pad, som lade grunden bakom tekniken i Wii och tillbehöret, Wii Fit. Framgången med Wii lär garanterat leda till någon form av vidarutveckling utav tekniken i nästa generations konsolkrig. Sony satsar nu å sin sida på en mer direkt teknik, utan rörelseavläsande handkontroll, i sitt Playstation-tillbehör Eye Toy, som är en form av avancerad webbkamera som översätter dina rörelser till rörelser i det aktuella spelet. De har inte på något vis avskaffat handkontrollen, men det finns helt klart en gömd potential i Eye Toy.
 
Under mitten av 90-talet släppte Nintendos praktfloppen Virtual Boy. Virtusphere är ett intressant exempel på hur det experimenteras med VR-tekniken med Tv/dataspel som mall idag. 

När det gäller immersion så anser jag inte att det per automatik blir en bättre upplevelse ju fler sinnen som engageras. Vad som är bra immersion beror på mitt humör, situationen och miljö. En film där musiken är alldeles för högtravande och uppenbart försöker tvinga på mig känslor och budskap, får mig ofta att tycka illa om filmen då jag inte vill bli skriven på näsan. Pålagda, ljudliga skratt i amerikanska sitcoms kan ha samma effekt. Om jag läser en bok så får jag i lugn och ro låta min fantasi måla upp inre bilder av det som beskrivs. Radio fungerar lite på samma sätt. Jag får fokusera bättre på ljuden i musiken eller visualisera i min fantasi hur en person som pratar ser ut. Ser jag på TV får jag allt serverat. Det kan potentiellt sett bli en rikare upplevelse i kombinationen mellan ljud och bild, men det är på inget vis garanterat. 

Om vi tar morpg'et (massive online role playing game) World of Warcraft som exempel så är röstchatt-funktionen där helt avgörande för att samarbete i större grupper ska kunna bli en framgångsrik och behaglig upplevelse, eftersom det blir helt oöversiktligt att följa 20-talet (förr 40) spelare över en textchat när man nedkämpar bossar tillsammans. Så ibland förhöjer kombinerade medier upplevelsen – ibland inte. Jag tror också det hela beror på vilket sinne man är specialiserat på.

Morton Heilig påstår att synen står för 70% av upplevelsen, hörseln 20%, lukten 5%, känseln 4% och smaken 1%. Jag är övertygad om att fördelningen mellan sinnena ser annorlunda ut beroende på om man har ett synfel, hörselskada, eller är delvis förlamad, eller kanske brännskadad. Jag upplever det exempelvis som att jag har förstärkt hörsel och luktsinne som ett resultat av min grava närsynthet. Jag har skiftat fokus helt enkelt och fördelat om sinnesnärvaron, precis som man gör när man fokuserar på ett specifikt ljud eller röst i ett rum fullt av andra röster eller oljud.

 Jag tror inte att det någonsin kommer skapas någon perfekt virtuell upplevelse i stil med den Ivan Sutherland beskriver. Det bär med sig alldeles för många risker med en totalt verklighetstrogen virtuell verklighet. Det har jag läst i cyberpunkförfattaren Tad Williams Otherland-serie, sett i William Gibson's filmatiserade bok Johnny Mnemonic, liksom i Matrix-trilogin, A scanner darkly och en uppsjö med andra cyberpunk-filmer. 

Den dag då alla fem sinnen kan emuleras perfekt i en datorgenererad, personifierad drömvärld som vi kan forma hur vi vill och där inga besvikelser någonsin når oss, där maten alltid smakar gott, blommor alltid luktar gott, är samma dag som alla VR-uppkopplade människor riskerar att dö ut av svält och uttorkning av att aldrig logga ut i verkligheten. Om den virtuella världen dessutom emulerar smärta (varför man nu skulle vilja känna äkta smärta i VR?!), eller om hjärnan tror att ett 20 meters fall ner i asfalten är verkligt, så kommer den också att sända ut signaler till kroppens nervsystem om att kollapsa.

Jag tror vi kommer att backa ifrån Sutherlands vision redan när exempelvis skräck- och actionspel framkallar hjärtinfarkt, och skrämmer ihjäl spelare. Å andra sidan så har människans nyfikenhet och skaparförmåga och strävan efter att förenkla sin tillvaro genom tekniska landvinningar (atombomben) alltid överstigit det sunda förnuftet.

Filmen Being John Malkovich kan dock vara en inspirationskälla för såväl en film- som data/TV-spelsbransch som vill ge kunden en fullkomlig upplevelse. Jag föreställer mig hur vi en dag via VR-headset och ett inopererat microchip - som kommunicerar med våra sinnen och beskriver lukter, smaker och känsel - kan se en film i förstapersonsvy där man selektivt förnimmer endast de positiva sinnesintrycken som karaktären upplever- eller även negativa, svagt. Slutet på filmen eller spelet är antingen hugget i sten, eller också finns möjlighet till interaktion. För trots allt är det en utav människans högsta drömmar att få låtsas vara någon annan, uppleva livet och verkligheten genom en annan kropp, och en annan identitet med andra förutsättningar.

/Cassow

Jag tänkte att jag skulle ta och publicera frukten av den hemtenta som jag suttit uppe och slitit med i natt. Hoppas den ska intressera någon av mina läsare. :)

/Cassow

---

Jag tänkte bygga upp mina tankar kring din slide om att “det viktigaste inte är att säga 'rätt' saker”.

 “7 % av kommunikationen förmedlas genom ord – 
38 % genom hur meningar och ord uttrycks samt 
55 % genom kroppsspråk.”

Medan jag inte är säker på att procentandelen är 100% exakt- vilket kanske inte heller är av högsta relevans – så säger alla mina personliga livserfarenheter att påståendet/forskningsresultatet i huvudsak stämmer. 

Någon (kanske var det du Birgitte) påstod att vid interaktion med en ny människa, så har den person som du samtalar med, skapat sig en åsikt/uppfattning om dig som kan vara svår att ändra på efter bara tjugo sekunder.

Jag finner detta påstående rätt deprimerande i sin träffsäkerhet egentligen. Sett till världsbefolkningen, vår livshistoria och hur världen ser ut idag, så får man blunda väldigt hårt för att inte se hur intolerant den generella människan är, hur gärna vi delar in folk i kategoriserade fack, och hur rädda och provocerade vi blir när vi möts av det som är annorlunda, eller som står i kontrast till våra värderingar. Jag har erfarit människors mer eller mindre subtila distansering vid kontakt, oräkenliga gånger. Givetvis har jag själv gjort mig skyldig till samma sak, för även jag är kategorisk ibland (kanske oftare än jag vill erkänna) - ofrivilligt. Att försöka ha ett öppet sinne och motarbeta fördomar om olika slags människor och ting är en evig kamp som jag hoppas jag aldrig ger upp. 


Om talets natur och påverkan (Öga mot öga- interaktion/Medierad interaktion)

Så länge som jag kan minnas, har det varit viktigt för mig att tala välformulerat och med tydlig stämma när jag konverserar med folk. Kanske beror det på att jag som barn gick hos talpedagog en tid. Jag hade svårt att uttala bokstaven R. Tårta och ros blev till ”tåta” och ”jos”. Min talpedagog var väldigt sträng. Jag minns hur jag grät över frustrationen och hopplösheten kring att inte tala rent och korrekt ibland. Även min far - som jag aldrig haft någon bra relation till - bidrog med sitt ordmärkande, nedlåtande översitteri till min beslutsamhet att tala 'rätt' och rent. Under flera år stammade jag och talade även väldigt tyst och hade svårt för ögonkontakt med folk. Det har tagit tid men idag är jag fri från - åtminstone - dessa handikapp.

Med åren utvecklade jag en fallenhet och passion för såväl svenska språket som främmande. Jag älskar lingvistik, jag älskar att skriva både vanlig text och poesi, liksom att lära mig nya vackra, fula, intellektuella e.t.c. - ord. Men denna egenskap, som jag är stolt över, har också fått negativ effekt i min omgivning ibland. Det är helt ok att rätta särskrivningar, grammatiska fel och felstavningar (jag felstavar givetvis också) om folk frågar vad som är rätt, eller om man undervisar elever i ett språk - men inte annars. Ordpolis-arrogansen finner man främst bland medel- och överklassen, eller bland intellektuella Jag vägrar låta dessa tendenser som jag ibland (utan ont uppsåt) uppvisat, prägla mig eller gå i arv från min far. När det gäller språk och hur man talar eller skriver så måste man försöka förhålla sig ödmjuk och respektfull. Folk (även vissa högskolelärare) kan skriva som kråkor, och tala mindre välformulerat, men det är personligheten, eller innehållet, budskapet, avsikten eller dennes handlingar som man ska värdera - inte graden av korrekthet. 

Tyvärr tror jag inte att vi någonsin blir fria från den här sortens uppdelning helt. Det är bara att surfa runt bland nätets alla bloggar för att se hur stora kontrasterna är. De intellektuella och inflytelserika bloggarna kommenterar i regel likasinnades bloggar, precis som de mindre vältaliga, oftast ytligare och mer vardagliga bloggarna håller sig på sin kant. Alla dras till sin respektive klubb för gemensam beundran. Men på nätet får man som privatperson inte uppdelningen lika mycket kastad i ansiktet som exempelvis på en arbetsplats.

Jag har vänner från olika delar av landet, och ingen av dem tycker att jag har någon särskild dialekt. Även denna egenskap har jag burit på sedan min barndom. Jag vet inte varför, men trots att jag bott på olika orter med vitt skilda dialekter så har jag aldrig anpassat min röst efter dessa. Jag är bra på att imitera röster och dialekter, men jag klarar inte av att tala dem med min naturliga röst, utan de blir till förställda karikatyrer istället. Att dialekt spelar viss roll i interaktion människor emellan är ett faktum. Att exempelvis skånska anses som den fulaste dialekten i Sverige är statistiskt bevisat i olika undersökningar. Det är inte rättvist och egentligen rätt trist, men det är så det är. Men på gott och ont så är folks smak för dialekter individuell trots allt.

Kroppsspråk (icke verbal kommunikation)

Jag är noggrann med mitt utseende och min hygien. Jag använder ofta herrparfym (förhoppningsvis diskret). Jag klär mig ofta som andra klär sig till fest, till vardags. Inte genom udda klädsel, utan propert, klassiskt, trendigt, manligt (men inte konservativt). När jag känner mig snygg och fräsch får min självkänsla en välbehövlig boost. Jag vet inte i hur hög grad jag gör det för att sticka ut, men jag gör det definitivt inte för att provocera någon i alla fall. Att min klädsel sedan har provocerat somliga, distanserat andra, vet jag. Men detta är ett problem som ligger hos den intolerante, inte mig. Jag är en individ och jag tänker aldrig tillåta mig till att bli konformig och osynlig. Jag är inte uppmärksamhetstörstande, men jag vill hamna i folks blickfång subtilt.

Min kroppsställning eller hållning är något som tyvärr ger mig viss komplex i min vardag. Jag har svårt att komma ihåg vikten av en spikrak rygg både när jag sitter i ett klassrum eller vid matbordet. Jag vill sitta bekvämt och avslappnat. Kanske ger jag ett slappt intryck - jag vet inte. När jag går ute på stan kommer jag allt för ofta på mig själv med att kontrollera via skyltfönster medan jag går, att min hållning är bra. Jag har börjat fundera över om jag inte går alldeles för fort och hetsigt och därmed gör ett nervöst, stirrigt eller arrogant intryck. Jag har bestämt mig för att försöka sakta ner på farten lite.

Medierad interaktion

När jag skriver över MSN så smattrar det bara. Jag kan fylla ett meddelande till max på mindre än en minut. Det är både bra och dåligt. Bra om man skriver till någon som är ungefär lika snabb eller pratig. Somliga som jag skriver till, som är mer återhållsamma i det dem skriver, mer kortfattade, kan säkerligen känna antingen prestationsångest, eller känna sig överkörda. Jag försöker anpassa mig efter den jag skriver till och vänta in om det behövs.

När det gäller uppsatser, mail, min blogg eller kommentarer på andras bloggar så har jag en tendens att säga alldeles för lite i alldeles för många ord. Det är säkerligen minst lika irriterande för andra som läser mig som mig själv. Jag är inget fan av ordbajsande egentligen. Alldeles för mycket tid går åt till att redigera och skriva om det jag redan skrivit fast mer kortfattat. Men ibland orkar jag bara inte bry mig.

När jag pratar i telefon så har jag för vana att sänka rösten en aning och prata mer avslappnat och mjukt av någon anledning. Jag tror att jag kanske gör det för att förbättra intrycket av mig själv då den som lyssnar på mig inte ser mitt ansikte.

Medierad kvasiinteraktion (masskommunikation)

Jag vill hävda att om jag väljer att helt sätta mig i rollen som passiv lyssnare under en föreläsning så kan man betrakta föreläsaren som monologisk i viss mån. Fast kanske du anser att föreläsningen i så fall måste vara inspelad och utlagd på nätet?

Vad gäller TV och radio så är de absolut i hög grad monologiska, men jag vill nog hävda att de även kvalificerar sig till medierad interaktion till viss del. För det går trots allt att ringa in till radion och önska sig en låt, eller få en pratstund med en programvärd. Likaså kan du ringa in till bingolotto om du fått bingo, eller påverka utgången utav Eurovision song contest genom att ringa och rösta.

Nackdelar med TV-tittande är att det lätt passiviserar, fördummar och att det är väldigt beroendeframkallande. Radio kan även den passivisera och bli beroendeframkallande, men den känns rent allmänt mer bildande, plus att man tvingas fokusera ett sinne, istället för att balansera mellan syn och hörsel som när man ser på TV.

Diskussionsfråga om Goffmans perspektiv:

Jag reserverar mig för att jag möjligen inte förstått Goffmans perspektiv utifrån dina slides. Kanske hade jag förstått bättre om jag inte missat din förra föreläsning/seminarium. Men jag gör ett försök.


Om Goffman menar att varje individ är fri att anta vilken roll de vill i olika sammanhang/miljöer, hur kommer det sig då att somliga människor i samhället inte lyckas ta sig ur den roll som samhället tilldelat dem, och som de själva inte önskar – exempelvis kastlösa, mobbade, brottslingar som avtjänat sina brott, socialfall, missbrukare?

HLR på Högskolan Väst from snyggve on Vimeo.

Måste poängtera att jag inte låter såhär stel och överpedagogisk i vardagligt tal...eller ja, det hoppas jag att jag inte gör i allafall. Det bör även sägas att jag var torr i munnen när jag spelades in, därav visst smackande och att vi spelade in under hyfsad tidspress. :P Jaja, det hade kunnat låta betydligt värre....får jag intala mig. Det var i allafall kul att bli tillfrågad och att få hjälpa mina f.d. klasskamrater med sitt projekt, och liksom få vara med på ett hörn.

/Cassow