Mina vardagliga interaktionsmönster & reflektioner kring dessa
Jag tänkte att jag skulle ta och publicera frukten av den hemtenta som jag suttit uppe och slitit med i natt. Hoppas den ska intressera någon av mina läsare. :)
/Cassow
Jag tänkte bygga upp mina tankar kring din slide om att “det viktigaste inte är att säga 'rätt' saker”.
“7 % av kommunikationen förmedlas genom ord –
38 % genom hur meningar och ord uttrycks samt
55 % genom kroppsspråk.”
Medan jag inte är säker på att procentandelen är 100% exakt- vilket kanske inte heller är av högsta relevans – så säger alla mina personliga livserfarenheter att påståendet/forskningsresultatet i huvudsak stämmer.
Någon (kanske var det du Birgitte) påstod att vid interaktion med en ny människa, så har den person som du samtalar med, skapat sig en åsikt/uppfattning om dig som kan vara svår att ändra på efter bara tjugo sekunder.
Jag finner detta påstående rätt deprimerande i sin träffsäkerhet egentligen. Sett till världsbefolkningen, vår livshistoria och hur världen ser ut idag, så får man blunda väldigt hårt för att inte se hur intolerant den generella människan är, hur gärna vi delar in folk i kategoriserade fack, och hur rädda och provocerade vi blir när vi möts av det som är annorlunda, eller som står i kontrast till våra värderingar. Jag har erfarit människors mer eller mindre subtila distansering vid kontakt, oräkenliga gånger. Givetvis har jag själv gjort mig skyldig till samma sak, för även jag är kategorisk ibland (kanske oftare än jag vill erkänna) - ofrivilligt. Att försöka ha ett öppet sinne och motarbeta fördomar om olika slags människor och ting är en evig kamp som jag hoppas jag aldrig ger upp.
Om talets natur och påverkan (Öga mot öga- interaktion/Medierad interaktion)
Så länge som jag kan minnas, har det varit viktigt för mig att tala välformulerat och med tydlig stämma när jag konverserar med folk. Kanske beror det på att jag som barn gick hos talpedagog en tid. Jag hade svårt att uttala bokstaven R. Tårta och ros blev till ”tåta” och ”jos”. Min talpedagog var väldigt sträng. Jag minns hur jag grät över frustrationen och hopplösheten kring att inte tala rent och korrekt ibland. Även min far - som jag aldrig haft någon bra relation till - bidrog med sitt ordmärkande, nedlåtande översitteri till min beslutsamhet att tala 'rätt' och rent. Under flera år stammade jag och talade även väldigt tyst och hade svårt för ögonkontakt med folk. Det har tagit tid men idag är jag fri från - åtminstone - dessa handikapp.
Med åren utvecklade jag en fallenhet och passion för såväl svenska språket som främmande. Jag älskar lingvistik, jag älskar att skriva både vanlig text och poesi, liksom att lära mig nya vackra, fula, intellektuella e.t.c. - ord. Men denna egenskap, som jag är stolt över, har också fått negativ effekt i min omgivning ibland. Det är helt ok att rätta särskrivningar, grammatiska fel och felstavningar (jag felstavar givetvis också) om folk frågar vad som är rätt, eller om man undervisar elever i ett språk - men inte annars. Ordpolis-arrogansen finner man främst bland medel- och överklassen, eller bland intellektuella Jag vägrar låta dessa tendenser som jag ibland (utan ont uppsåt) uppvisat, prägla mig eller gå i arv från min far. När det gäller språk och hur man talar eller skriver så måste man försöka förhålla sig ödmjuk och respektfull. Folk (även vissa högskolelärare) kan skriva som kråkor, och tala mindre välformulerat, men det är personligheten, eller innehållet, budskapet, avsikten eller dennes handlingar som man ska värdera - inte graden av korrekthet.
Tyvärr tror jag inte att vi någonsin blir fria från den här sortens uppdelning helt. Det är bara att surfa runt bland nätets alla bloggar för att se hur stora kontrasterna är. De intellektuella och inflytelserika bloggarna kommenterar i regel likasinnades bloggar, precis som de mindre vältaliga, oftast ytligare och mer vardagliga bloggarna håller sig på sin kant. Alla dras till sin respektive klubb för gemensam beundran. Men på nätet får man som privatperson inte uppdelningen lika mycket kastad i ansiktet som exempelvis på en arbetsplats.
Jag har vänner från olika delar av landet, och ingen av dem tycker att jag har någon särskild dialekt. Även denna egenskap har jag burit på sedan min barndom. Jag vet inte varför, men trots att jag bott på olika orter med vitt skilda dialekter så har jag aldrig anpassat min röst efter dessa. Jag är bra på att imitera röster och dialekter, men jag klarar inte av att tala dem med min naturliga röst, utan de blir till förställda karikatyrer istället. Att dialekt spelar viss roll i interaktion människor emellan är ett faktum. Att exempelvis skånska anses som den fulaste dialekten i Sverige är statistiskt bevisat i olika undersökningar. Det är inte rättvist och egentligen rätt trist, men det är så det är. Men på gott och ont så är folks smak för dialekter individuell trots allt.
Kroppsspråk (icke verbal kommunikation)
Jag är noggrann med mitt utseende och min hygien. Jag använder ofta herrparfym (förhoppningsvis diskret). Jag klär mig ofta som andra klär sig till fest, till vardags. Inte genom udda klädsel, utan propert, klassiskt, trendigt, manligt (men inte konservativt). När jag känner mig snygg och fräsch får min självkänsla en välbehövlig boost. Jag vet inte i hur hög grad jag gör det för att sticka ut, men jag gör det definitivt inte för att provocera någon i alla fall. Att min klädsel sedan har provocerat somliga, distanserat andra, vet jag. Men detta är ett problem som ligger hos den intolerante, inte mig. Jag är en individ och jag tänker aldrig tillåta mig till att bli konformig och osynlig. Jag är inte uppmärksamhetstörstande, men jag vill hamna i folks blickfång subtilt.
Min kroppsställning eller hållning är något som tyvärr ger mig viss komplex i min vardag. Jag har svårt att komma ihåg vikten av en spikrak rygg både när jag sitter i ett klassrum eller vid matbordet. Jag vill sitta bekvämt och avslappnat. Kanske ger jag ett slappt intryck - jag vet inte. När jag går ute på stan kommer jag allt för ofta på mig själv med att kontrollera via skyltfönster medan jag går, att min hållning är bra. Jag har börjat fundera över om jag inte går alldeles för fort och hetsigt och därmed gör ett nervöst, stirrigt eller arrogant intryck. Jag har bestämt mig för att försöka sakta ner på farten lite.
Medierad interaktion
När jag skriver över MSN så smattrar det bara. Jag kan fylla ett meddelande till max på mindre än en minut. Det är både bra och dåligt. Bra om man skriver till någon som är ungefär lika snabb eller pratig. Somliga som jag skriver till, som är mer återhållsamma i det dem skriver, mer kortfattade, kan säkerligen känna antingen prestationsångest, eller känna sig överkörda. Jag försöker anpassa mig efter den jag skriver till och vänta in om det behövs.
När det gäller uppsatser, mail, min blogg eller kommentarer på andras bloggar så har jag en tendens att säga alldeles för lite i alldeles för många ord. Det är säkerligen minst lika irriterande för andra som läser mig som mig själv. Jag är inget fan av ordbajsande egentligen. Alldeles för mycket tid går åt till att redigera och skriva om det jag redan skrivit fast mer kortfattat. Men ibland orkar jag bara inte bry mig.
När jag pratar i telefon så har jag för vana att sänka rösten en aning och prata mer avslappnat och mjukt av någon anledning. Jag tror att jag kanske gör det för att förbättra intrycket av mig själv då den som lyssnar på mig inte ser mitt ansikte.
Medierad kvasiinteraktion (masskommunikation)
Jag vill hävda att om jag väljer att helt sätta mig i rollen som passiv lyssnare under en föreläsning så kan man betrakta föreläsaren som monologisk i viss mån. Fast kanske du anser att föreläsningen i så fall måste vara inspelad och utlagd på nätet?
Vad gäller TV och radio så är de absolut i hög grad monologiska, men jag vill nog hävda att de även kvalificerar sig till medierad interaktion till viss del. För det går trots allt att ringa in till radion och önska sig en låt, eller få en pratstund med en programvärd. Likaså kan du ringa in till bingolotto om du fått bingo, eller påverka utgången utav Eurovision song contest genom att ringa och rösta.
Nackdelar med TV-tittande är att det lätt passiviserar, fördummar och att det är väldigt beroendeframkallande. Radio kan även den passivisera och bli beroendeframkallande, men den känns rent allmänt mer bildande, plus att man tvingas fokusera ett sinne, istället för att balansera mellan syn och hörsel som när man ser på TV.
Diskussionsfråga om Goffmans perspektiv:
Jag reserverar mig för att jag möjligen inte förstått Goffmans perspektiv utifrån dina slides. Kanske hade jag förstått bättre om jag inte missat din förra föreläsning/seminarium. Men jag gör ett försök.
Om Goffman menar att varje individ är fri att anta vilken roll de vill i olika sammanhang/miljöer, hur kommer det sig då att somliga människor i samhället inte lyckas ta sig ur den roll som samhället tilldelat dem, och som de själva inte önskar – exempelvis kastlösa, mobbade, brottslingar som avtjänat sina brott, socialfall, missbrukare?
/Cassow
Jag tänkte bygga upp mina tankar kring din slide om att “det viktigaste inte är att säga 'rätt' saker”.
“7 % av kommunikationen förmedlas genom ord –
38 % genom hur meningar och ord uttrycks samt
55 % genom kroppsspråk.”
Medan jag inte är säker på att procentandelen är 100% exakt- vilket kanske inte heller är av högsta relevans – så säger alla mina personliga livserfarenheter att påståendet/forskningsresultatet i huvudsak stämmer.
Någon (kanske var det du Birgitte) påstod att vid interaktion med en ny människa, så har den person som du samtalar med, skapat sig en åsikt/uppfattning om dig som kan vara svår att ändra på efter bara tjugo sekunder.
Jag finner detta påstående rätt deprimerande i sin träffsäkerhet egentligen. Sett till världsbefolkningen, vår livshistoria och hur världen ser ut idag, så får man blunda väldigt hårt för att inte se hur intolerant den generella människan är, hur gärna vi delar in folk i kategoriserade fack, och hur rädda och provocerade vi blir när vi möts av det som är annorlunda, eller som står i kontrast till våra värderingar. Jag har erfarit människors mer eller mindre subtila distansering vid kontakt, oräkenliga gånger. Givetvis har jag själv gjort mig skyldig till samma sak, för även jag är kategorisk ibland (kanske oftare än jag vill erkänna) - ofrivilligt. Att försöka ha ett öppet sinne och motarbeta fördomar om olika slags människor och ting är en evig kamp som jag hoppas jag aldrig ger upp.
Om talets natur och påverkan (Öga mot öga- interaktion/Medierad interaktion)
Så länge som jag kan minnas, har det varit viktigt för mig att tala välformulerat och med tydlig stämma när jag konverserar med folk. Kanske beror det på att jag som barn gick hos talpedagog en tid. Jag hade svårt att uttala bokstaven R. Tårta och ros blev till ”tåta” och ”jos”. Min talpedagog var väldigt sträng. Jag minns hur jag grät över frustrationen och hopplösheten kring att inte tala rent och korrekt ibland. Även min far - som jag aldrig haft någon bra relation till - bidrog med sitt ordmärkande, nedlåtande översitteri till min beslutsamhet att tala 'rätt' och rent. Under flera år stammade jag och talade även väldigt tyst och hade svårt för ögonkontakt med folk. Det har tagit tid men idag är jag fri från - åtminstone - dessa handikapp.
Med åren utvecklade jag en fallenhet och passion för såväl svenska språket som främmande. Jag älskar lingvistik, jag älskar att skriva både vanlig text och poesi, liksom att lära mig nya vackra, fula, intellektuella e.t.c. - ord. Men denna egenskap, som jag är stolt över, har också fått negativ effekt i min omgivning ibland. Det är helt ok att rätta särskrivningar, grammatiska fel och felstavningar (jag felstavar givetvis också) om folk frågar vad som är rätt, eller om man undervisar elever i ett språk - men inte annars. Ordpolis-arrogansen finner man främst bland medel- och överklassen, eller bland intellektuella Jag vägrar låta dessa tendenser som jag ibland (utan ont uppsåt) uppvisat, prägla mig eller gå i arv från min far. När det gäller språk och hur man talar eller skriver så måste man försöka förhålla sig ödmjuk och respektfull. Folk (även vissa högskolelärare) kan skriva som kråkor, och tala mindre välformulerat, men det är personligheten, eller innehållet, budskapet, avsikten eller dennes handlingar som man ska värdera - inte graden av korrekthet.
Tyvärr tror jag inte att vi någonsin blir fria från den här sortens uppdelning helt. Det är bara att surfa runt bland nätets alla bloggar för att se hur stora kontrasterna är. De intellektuella och inflytelserika bloggarna kommenterar i regel likasinnades bloggar, precis som de mindre vältaliga, oftast ytligare och mer vardagliga bloggarna håller sig på sin kant. Alla dras till sin respektive klubb för gemensam beundran. Men på nätet får man som privatperson inte uppdelningen lika mycket kastad i ansiktet som exempelvis på en arbetsplats.
Jag har vänner från olika delar av landet, och ingen av dem tycker att jag har någon särskild dialekt. Även denna egenskap har jag burit på sedan min barndom. Jag vet inte varför, men trots att jag bott på olika orter med vitt skilda dialekter så har jag aldrig anpassat min röst efter dessa. Jag är bra på att imitera röster och dialekter, men jag klarar inte av att tala dem med min naturliga röst, utan de blir till förställda karikatyrer istället. Att dialekt spelar viss roll i interaktion människor emellan är ett faktum. Att exempelvis skånska anses som den fulaste dialekten i Sverige är statistiskt bevisat i olika undersökningar. Det är inte rättvist och egentligen rätt trist, men det är så det är. Men på gott och ont så är folks smak för dialekter individuell trots allt.
Kroppsspråk (icke verbal kommunikation)
Jag är noggrann med mitt utseende och min hygien. Jag använder ofta herrparfym (förhoppningsvis diskret). Jag klär mig ofta som andra klär sig till fest, till vardags. Inte genom udda klädsel, utan propert, klassiskt, trendigt, manligt (men inte konservativt). När jag känner mig snygg och fräsch får min självkänsla en välbehövlig boost. Jag vet inte i hur hög grad jag gör det för att sticka ut, men jag gör det definitivt inte för att provocera någon i alla fall. Att min klädsel sedan har provocerat somliga, distanserat andra, vet jag. Men detta är ett problem som ligger hos den intolerante, inte mig. Jag är en individ och jag tänker aldrig tillåta mig till att bli konformig och osynlig. Jag är inte uppmärksamhetstörstande, men jag vill hamna i folks blickfång subtilt.
Min kroppsställning eller hållning är något som tyvärr ger mig viss komplex i min vardag. Jag har svårt att komma ihåg vikten av en spikrak rygg både när jag sitter i ett klassrum eller vid matbordet. Jag vill sitta bekvämt och avslappnat. Kanske ger jag ett slappt intryck - jag vet inte. När jag går ute på stan kommer jag allt för ofta på mig själv med att kontrollera via skyltfönster medan jag går, att min hållning är bra. Jag har börjat fundera över om jag inte går alldeles för fort och hetsigt och därmed gör ett nervöst, stirrigt eller arrogant intryck. Jag har bestämt mig för att försöka sakta ner på farten lite.
Medierad interaktion
När jag skriver över MSN så smattrar det bara. Jag kan fylla ett meddelande till max på mindre än en minut. Det är både bra och dåligt. Bra om man skriver till någon som är ungefär lika snabb eller pratig. Somliga som jag skriver till, som är mer återhållsamma i det dem skriver, mer kortfattade, kan säkerligen känna antingen prestationsångest, eller känna sig överkörda. Jag försöker anpassa mig efter den jag skriver till och vänta in om det behövs.
När det gäller uppsatser, mail, min blogg eller kommentarer på andras bloggar så har jag en tendens att säga alldeles för lite i alldeles för många ord. Det är säkerligen minst lika irriterande för andra som läser mig som mig själv. Jag är inget fan av ordbajsande egentligen. Alldeles för mycket tid går åt till att redigera och skriva om det jag redan skrivit fast mer kortfattat. Men ibland orkar jag bara inte bry mig.
När jag pratar i telefon så har jag för vana att sänka rösten en aning och prata mer avslappnat och mjukt av någon anledning. Jag tror att jag kanske gör det för att förbättra intrycket av mig själv då den som lyssnar på mig inte ser mitt ansikte.
Medierad kvasiinteraktion (masskommunikation)
Jag vill hävda att om jag väljer att helt sätta mig i rollen som passiv lyssnare under en föreläsning så kan man betrakta föreläsaren som monologisk i viss mån. Fast kanske du anser att föreläsningen i så fall måste vara inspelad och utlagd på nätet?
Vad gäller TV och radio så är de absolut i hög grad monologiska, men jag vill nog hävda att de även kvalificerar sig till medierad interaktion till viss del. För det går trots allt att ringa in till radion och önska sig en låt, eller få en pratstund med en programvärd. Likaså kan du ringa in till bingolotto om du fått bingo, eller påverka utgången utav Eurovision song contest genom att ringa och rösta.
Nackdelar med TV-tittande är att det lätt passiviserar, fördummar och att det är väldigt beroendeframkallande. Radio kan även den passivisera och bli beroendeframkallande, men den känns rent allmänt mer bildande, plus att man tvingas fokusera ett sinne, istället för att balansera mellan syn och hörsel som när man ser på TV.
Diskussionsfråga om Goffmans perspektiv:
Jag reserverar mig för att jag möjligen inte förstått Goffmans perspektiv utifrån dina slides. Kanske hade jag förstått bättre om jag inte missat din förra föreläsning/seminarium. Men jag gör ett försök.
Om Goffman menar att varje individ är fri att anta vilken roll de vill i olika sammanhang/miljöer, hur kommer det sig då att somliga människor i samhället inte lyckas ta sig ur den roll som samhället tilldelat dem, och som de själva inte önskar – exempelvis kastlösa, mobbade, brottslingar som avtjänat sina brott, socialfall, missbrukare?
Kommentarer
Trackback
