]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

The Adjustment Bureau (DVD)

Styr vi över vårat eget livsöde (med viss inblandning från slumpen), eller är vi egentligen skickligt dirigerade marionettdockor via högre makter som noga övervakar varje steg vi tar? För en ateist är svaret lika självklart som frågan är absurd; är du agnostiker eller troende är svaret måhända inte fullt lika givet.


I The Adjustment Bureau försöker Matt Damon, iklädd politikermupp-roll, desperat att överlista en samling väldigt hemliga, mystifika, hatt- och kostymförsedda slipsnissar, som inte är alls okej med att han gått och kärat ner sig i en okänd skönhet, spelad utav Emily Blunt. TAB börjar i ett litet halvdåsigt tempo, men tar sig efter runt 10-15 minuter, när filmens huvudidé förklarats. Sedan får filmen snart upp ett behagligt joggingtempo, för att i sluttampen nå upp till halvsvettig springfart. 


När en film blandar ner sci-fi, mystik, thriller, drama och romantik i mixern så lär en eller annan finsmakare dra ihop ansiktsmusklerna och börja spotta och fräsa, ty det är väldigt lätt att det bara blir besk sörja av en sån här smoothie. Men faktum är att förstagångsregissören George Nolfi, lyckats skapa en tämligen god drink. Det är ett smart recep, som är lite lätt berusande, kittlande och sött.

Kanske beror det på att George Nolfi är en duktig manusförfattare, och säkerligen hjälper det även en hel del att han redan har skrivit bra manus till två andra filmer som just Matt Damon figurerar i (The Bourne Ultimatum och Ocean's 12). Det känns i allafall som att det varit ett helgjutet samarbete mellan dem och övriga filmteamet under filmproduktionen. Damon är i sitt essé (om man gillar Damon. Jag är storfan), och det finns en tydlig personkemi mellan honom och ljuvliga Emily Blunt. Det pirrar igenkännande när de är i bild samtidigt och deras karaktärer är tillräckligt välskrivna, charmiga och trovärdiga - utan att vara särskilt djupa - för att jag ska känna, le och skratta med/åt dem.

Som upplevelse skulle jag vilja beskriva filmen som en blandning utav ett väldigt nedtonat The Matrix eller Inception, lite Dark City men med mer välsinnade slipsnissar, och så lite Vanilla Sky men med söt eftersmak istället för bitterljuv.


Jag tror att alla som har upplevt svåra vägval kring kärleken i livet kan relatera till, och uppskatta den här filmen. Det är förvisso sci-fi, men det lutar åt det spirituella eller existensiella, istället för strålpistoler och abstrakt teknik.


Betyg: 7/10



/Cassow

Watchmen är stilistiskt snygg. Har snyggt foto. Är effektfylld. Man har mevetet gjort en köttgryta på allt man vet är cheesy, töntigt, bad taste, perverst, och som provocerar och chockerar publiken. Filmen är grafisk och rå på sina ställen, men överlag inte värre än t.ex. 300. Storymässigt är Watchmen lite rörig, med tempushopp hit och dit. Filmen lär huvudsakligen utspela sig i New York (var annars?), men känns aldrig geografiskt förankrad, med ständiga hopp mellan länder, kontinenter och planeter. Det ger en känsla av storhet men också tomhet. Soundtracket känns som ett strategiskt utplacerat mindfuck med kassa 80-talsdängor såsom t.ex. 99 red ballons.

Watchmen är inte en mysig samling superhjältar som följer serietidningsdogmer från A till Ö, vilka proppar tittaren full med moralkakor, i stil med exempelvis Fantastic Four. Detta är karaktärer som man svårligen relaterar till alls. Watchmen är inte råcoola hjälteikoner som random karaktär i Sin City, inte heller principfasta såsom V i V For Vendetta. Författaren bakom serien, Alan Moore, pissar på den traditionella hjälte-mallen och gör sina antihjältar i spandex/latexdräkter dysfunktionella, psykiskt störda, trasiga och moraliskt defekta.

Watchmen-läsare lär älska denna, enligt källor, trogna adaption men jag säger "meh". Jag har inte läst och känner inget behov av att förkovra mig heller. Filmen är välgjord men engagerar mig bara ibland, trots att den bryter mot mallen och är aptitligt dystopisk. Jag tycker Zack Snyder försöker provocera för desperat, vilket stör upplevelsen. 300 var inte lika komplex som denna film är, men den var cool, hade sköna onliners och karaktärer jag älskade.

"Who watches The Watchmen"? Jadu...jag kom jag såg och jag lämnade salongen med ångestklump i magen efter visuella sexscener jag hade klarat mig bra utan. Men 162 minuter passerade fort förbi trots allt.

Betyg: 7/10 (En svag, tveksam 7:a)

- För att filmen trots allt har sina stunder, är välproducerad och känns som en viktig motbalans mot den rådande, endimensionella superhjälte-normen. Men någon Dark Knight-utmanare är den inte. En Manhattan on the go, tack.

Handlingen:

Benjamin Button (Brad Pitt) föds med en 80-årings sköra, rynkiga kropp. Benjamins mor dör i barnsäng och hans far överger i vrede och sorg honom på en trappa utanför ett ålderdomshem. Där blir Benjamin omhändertagen och uppfostrad utav en undersköterska som själv länge ofrivilligt gått barnlös. Under filmens gång får vi följa Benjamins liv och se hur hans (fiktiva) sjukdom får honom att åldras baklänges. Filmen bjuder även på en och annan passionerad romans, vilket innebär att vi får se både den talangfulla skådespelarödlan Tilda Swinton (som ser ut att ha blivit Swinto-stålullsbehandlad i ansiktet) och den lika proffsiga som bedårande vackra Cate Blanchett möta Pitts läppar.

Otroligt men sant

Om vi bortser från det otroliga i själva sjukdomen, vad mer är otroligt i denna film? Spontant så kan jag säga att längden på filmen klockar in på otroliga 166 minuter, vilket i en biosalong genererar en lika otrolig träsmak i arslet, såvida du inte välsignats med en otroligt fyllig ända. Om du gillar filmer som vecklar ut sig långsamt till ett episkt personporträtt, och som dessutom bjuder på värme, ljuv och bitterljuv kärlek, samt diverse tänkvärda livsfunderingar (om du är av den reflekterande sorten) så är din biljett en investering som ger ett otroligt mervärde.  

Utöver detta är fotot, specialeffekterna, sminket och soundtracket av högsta klass och bidrar till en otroligt mysig, nästintill magisk stämning, som ger mig vissa Tim Burton-vibbar. Däremot är inte skådespelarinsatserna fullt så otroliga, men inte desto mindre är Pitt och Blanchett värda sina oscarsnomineringar i sina minnesvärda roller. En ståndaktig Pitt i en åldrad kropp som sprutar ur sig raspig cajun accent är abolut en praktfull och fascinerande åsyn, men själv tycker jag att han gjort mer minnesvärda prestationer än denna (Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles, Se7en, Twelve Monkeys, Fight Club t.ex), dock aldrig så här nedtonad.

Detta är en feelgood-film som har tematiska likheter med Forrest Gump (1994), vars manus också det skrevs utav Eric Roth. Men man gör sig själv en otjänst om man börjar jämföra och nagelfara en så vacker film som denna med Forrest Gump, så glöm vad jag nyss sa. Båda filmer är storartade utifrån sina egna meriter. 

Det "otroliga" i Benjamin Buttons liv ligger inte i det han uträttar under sitt liv, utan hans syn på livet - hans ständiga nyfikenhet, vilja att utforska det okända och nya. Egentligen är han en rätt ordinär människa, men till skillnad från många andra så har han en omättlig aptit på livet, njuter tacksamt och ödmjukt och till fullo av det liv han fått, och tar till vara på sina möjligheter till lycka eftersom han alltid är medveten om sin dödlighet. Den som förstår och uppskattar Benjamin Buttons livsfilosofi blir glad, rörd, sorgsen, hoppfull och inspirerad. Och det är rätt otroliga känslor allesammans.

Betyg: 8/10

/Cassow

Jag behöver verkligen en Cassow-bloggsnisse sittandes på min ena axel, som bitchslappar mig när jag börjar med korvstoppningsskrivande. Tanken var att skriva kortfattat, slagkraftigt and that's it. Mer förtjänar inte Dude, where's my car. Istället skrev jag en jämförelse mellan Dude... och Dum och dummare. Jag fixar inte att kill my darlings bara sådär, ens när jag verkligen borde, ens när det handlar om en text jag inte är särskilt stolt över,

Därför gör jag såhär. Jag behåller den skitnödiga, långa psuedo-analysen, publicerar en kort recension á la facebook först, och så kan den som eventuellt är intresserad och orkar, läsa vidare lite längre ner i inlägget.

Kanske är det vida känt bland mina vänner och bekanta på facebook, eller kanske det passerat mer eller mindre obemärkt förbi. Hur det än må vara så tipsar jag här och nu för säkerhets skull om att ni kan hitta runt 200 filmrecensioner jag hittills skrivit på Flixter på facebook. Jag funderar på om jag kanska ska börja posta varje ny recension som jag skriver där här också. Vad tycker ni som läser?

/Cassow

Little Miss Sunshine är en överhypad tragikomisk (mest det första) halvdåsig road movie med en pensionärs irriterande, krypande medelhastighet på runt 60km/h på motorvägen, men som vid Oscarsgalan 06 ändå märkligt nog tillskansade sig en Oscar för bästa originalmanus, och ännu en för bästa manliga biroll. Jag är ungefär lika pissur över detta faktum som skåpbilen i filmen är gul. Att filmen sedan lyckats klättra in på Imdb's lista över 250 bästa filmer någonsin på placering 180#, med snitt 8,1/10  får mig knappast att tänka högre tankar om mänsklighetens filmsmak, men whatever.

LMS handlar om en dysfunktionell och splitttrad tre generationsfamilj, som tillsammans motvilligt klämmer in sig i nyss nämnd pissgul skåpbil och drar iväg på roadtrip till Los Angeles där den 7-åriga dottern av någon outgrundlig anledning givits chansen att ställa upp i TV, i en årlig talang- och skönhetstävling som heter Little Miss Sunshine.

Familjemedlemmarna är som sagt en udda skara.

Vi har en elitistisk tvåbarnspappa (spelad av den alltid lika mesige Greg Kinnear) som självutnämnt sig till livscoach och utarbetat ett eget framgånsprogram i 9 steg som han mästrande mantrar, samtidigt som han desperat försöker marknadsföra och slå mynt utav sin idé.

Vi har också en högljudd, vulgär, översexuell, sexistisk, livsbitter farfar (spelad av doldisen Alan Arkin som också fick en Oscar för denna överspelade, måttligt roande lilla roll) som snortar kokain på gamla dar för att på så vis ta igen för förlorad ungdomsnjutning.

Vidare har vi den stressade, smygrökande mamman (spelad av Toni Collette) som givits en otacksamt tunn intetsägande roll, och som mest utgör sammanfogande kitt i familjen, och existensberättigar den ende riktigt intressanta karaktären i hela filmen; den självmordsbenägne, sarkastiske, homosexuelle morbrodern (spelad av en alltid lika rolig Steve Carell) som är bitter över att numera ses som landets näst mest ansedda Proustforskare.

Slutligen har vi den styrketränande, Friedrich Nietzsche-idoliserade sonen (Paul Dano) som avlagt tystnadslöfte (ett 'smart' drag av lata manusförfattare) för att tvinga sina föräldrar bevilja honom pilotutbildning, och den lilla putmagade 7-åriga dottern (Abigail Breslin) med jätteglasögon och fett hår, som i brist på föräldrakärlek(?) drömmer om att få bekräftelse genom att bli årets Little Miss Sunshine.  

Övriga filmer som Oscarsgalan 06 nominerades inom kategorin bästa originalmanus var betydligt mer pretentiösa: Babel, Letters From Iwo Jima, Pan's Labyrinth och The Queen. Jag har förvisso ännu inte sett någon av dessa filmer, men jag vågar ändå påstå efter att ha sett LMS att priset var oförtjänt, utifrån det lilla jag vet om de andra filmernas manus på förhand, som alla lovar mycket mer. LMS har kanske inget dåligt manus, men filmen saknar det emotionella patos både story- och karaktärsmässigt som jag eftersträvar och förväntar mig från en 'dramakomedi' som tar hem en prestigefylld 'guldgubbe' och utropas till årets komedi. LMS hade potential att vara så mycket mer, men fick soppatorsk vid ett halvt varv kvar till målinjen. Än vassare, slagkraftiga dialoger, sjukare händelseförlopp, mer flerdimensionella, utvecklade karaktärer och längre speltid utan att tappa fart utan istället öka den - allt detta och mycket mer finns med på min önskelista.  

Om det är något som LMS lyckas med så är det just att förmedla detta budskap: att man inte kan få allt man önskar sig här i livet, att jagande efter storslagna rosenskimrande drömmar allt för ofta efterföljs av ett smärtsamt, välförtjänt magplask. Och ibland får man nöja sig med att vara udda och speciell inför inbördes beundrare bland vänner, men framförallt sin ovärderliga familj. För det är dem som fortsätter att älska en och inte dömer ut en trots de misslyckanden man gör genom livet.  

Andra betydligt mer kräkreflexgulliga moralkakor som stuvas ner i svalget på tittaren i LMS är att "skönhet kommer inifrån" och att "det viktigaste inte är att vinna utan att man gör sitt bästa och alls vågar försöka".
Det må ligga en sanning i det sistnämnda i och med den lärdom och erfarenhet man får, men det är lika sant att endast dem med mest talang och viljekraft vinner guldpokalen. Frågan man måste ställa sig varje gång man kämpar för något är om uppoffringen är värd priset. Det heter annars att "en förlorare ger upp utan att ens försöka". Men ibland vet man med en gång att loppet är kört, att något inte ens är värt ett försök. Det gäller alltså att känna sig själlv, sina svagheter och styrkor.

En film om drömmar, krossade drömmar, hur man hittar ny kraft och mening i tillvaron, och hur viktigt familjeband är. En film som trots detta inte berör nämnvärt. En film att se en gång och sedan glömma bort bland andra betydligt bättre dramakomedier och road movies.


Filmen får en generös men mycket svag 6/10. Mycket tack vare att mina förväntningar var höga och filmen fick 2 Oscars. Då har en film extra press på sig att leverera.

/Cassow

[Denna recension/reflektion härrör ursprungligen från ett dagboksinlägg jag skrev på Helgon i vintras. Den är dock grovt modifierad]

....

Det finns relationer som aldrig borde tagit slut men där det liksom ändå uppstår en ?snöbollseffekt? en ödesdiger dag, som till sist leder till den till synes oundvikliga hjärteslitande separationen. Jag har upplevt det scenariot ett antal gånger. Ofta handlar det om att man slutat att ignorera och idealisera och istället uppmärksammat sin sols fläckar. Man börjar nagelfara sin partners faktiska brister, får dagligen dessa intvålade i ansiktet likt svidande shampolödder i ögonen tills dess bubblan brister. Man står då inför ett antal alternativ:

1. Cope with it - acceptera det och älska personen för den han/hon är, för hey let's face it - nobody's perfect
2. Deal with it - gör något åt det. Personer kan ändra sig om man talar ut om saker och kan kompromissa sinsemellan. Man forsätter efter viss modifiering älska sin partner.
3. Move on with it - göra slut och söka sig till det mytomspunna, utopiska grönare gräset som ibland faktiskt är grönare och saftigare - och mer välklippt.

Filmen The Break-Up handlar om hur ett bråk urartar i just en ?snöbollseffekt? för ett samboende kärlekspar spelade av Jennifer Aniston och Vince Vaughn, och hur de sedan sårar varandra genom hela filmen om och om igen till den punkt då en separation känns som den enda utvägen. Den kategoriseras som en romantisk relationskomedi med dramainslag, men den som vill se sugar coated romantik utan enligt standardmallens abc, bör se sig om efter annat.

Varför inte dra ännu ett varv på dina gamla sönderspelade Meg Ryan och Julia Roberts-filmer, Jane Austens Stolthet & Fördom-filmatiseringar, Bridget Jones-filmerna, En Officer & En Gentleman, Ghost m.fl.

Mina egna personliga favoriter inom genren (som inte alltid slutar i happy endings) är: Amelie av Montmartre, Love Actually, Garden State, High Fidelity, Hitch, Closer, Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, Lost In Translation och Kramer vs Kramer..,(jag kan ha glömt några - tips från läsare tas alltid varmt emot!). Ja ni märker kanske hur gärna jag pratar om The Break-Up. Oh well.

Detta är alltså inte en velig feelgood-film med ups and downs och sappy happy ending. Filmen är ett mörkt, realistiskt drama med ofta hög igenkänningsfaktor genom många välbekannta relationsbråk-klyschor - vissa med komiska inslag som ofta blir bitterljuva. Du lär med all säkerhet inte bli lyckligare av att ha sett The Break-Up, såvida du inte är en av dem som är i behov av att bada i insikten att många andra bär på samma sad broken relationship-stories i bagaget som du själv. Med den kategorin borträknad, exakt vilken målgrupp förutom självplågare återstår?

Om du nyss gått ur en relation, och lider av sviterna från denna med färska sår, så är The Break-up knappast välbehövlig själsmedicin. Det är inte en mysig date-film, absolut inget för lyckliga par no matter how unbreakable ni anser er vara. Den är rent rävgift för olyckliga par. Det är inte en film för relationsrädda singlar. The Break-Up är så vemodig och deprimerande att i allafall jag inte ser poängen med att ha sett den. En omtitt är uteslutet.

Det är förvisso en hyfsat välskriven story, men vad spelar det för roll om filmen ändå inte fyller något behov, när man inte engageras utav karaktärerna på annat vis än att man blir irriterad över hur elaka och omoget de beter sig? Vince Vaugn och Jennifer Aniston gör båda någorlunda trovärdiga rollprestationer här, vilket inte nödvändigtvis behöver säga så mycket... överfjolliga John Michael Higgins är annars den ende som lämnar någon form av avtryck bland skådespelarna i denna filmen...

Sammantaget känns denna film rätt meninglös. Hög ironifaktor på att Jen och Vince gjorde slut på riktigt efter att de gjort denna film tillsammans...aww.

5/10 (6 om du är Jen och/eller Vince-fan)

/Cassow

Eftersom jag är lätt på foten när det gäller paranormala ting och tillåter mig att fascineras av det oförklarliga emellanåt - så länge som det inte innehåller inbäddade mästrande religiösa budskap, så var det heller inte så konstigt att jag fick upp intresset för filmen White Noise, 2005, som handlar om E.V.P - Electronic Voice Phenomenon. E.V.P handlar om att man kan höra själar som gått över till 'den andra sidan' via radiovågsbrus inom vissa frekvenser efter vad jag förstått, och även se själar via tv-bruset á la myrornas krig.

Jag minns hur jag som tonåring tillsammans med min bästa vän vid ett antal tillfällen, efter intensiva spelsessioners sträckspelande från sen eftermiddag till gryning följande dag, kunde slå av tv-spelet (Secret Of Mana, Shadowrun, Chrono Trigger: otroligt beroendeframkallande rollspel!) för att sedan stirra tomt som hypnotiserad på den flimrande tv-skärmen under ett par minuter. Jag kunde helt seriöst se rosa elefanter som klampade runt. Med lite fantasi så kunde jag snart se vad som helst. Men spöken, andar,gastar, vålnader, själar - nej aldrig att jag kunde se något sådant. Men det kan Michael Keaton i White Noise, och jag är lite avis.

Michael Keaton...herregud, hur denne man fick in en fot innanför drömfabrikens dörrar har för mig varit ett mysterium under många år, och inte heller denna gång vill den levande marionettdockan ge mig några som helst ledtrådar - frånsett de nästintill skönjbara fastkrokade trådarna i hans kropp då (aah-hah vilket roligt skämt!).

Ok, jag erkänner att han var helt duglig som bindgalen psykogast i Tim Burtons klassiska Beetlejuice (1988), men allting som han varit med i därefter, inklusive hans roll som träig Bruce Wayne/Batman, har lämnat mig med gäspningar och sömniga ögon. Så varför oh varför har han inte nischat sig som galen mupp, fruitcake i filmer, utan istället ständigt envisas med att spela dessa skitroller där han spelar emotionellt vakuumerad? Alltså hans agent borde gängvåldtas av Snövits sju dvärgar för att sedan ersättas med...ja vem som helst. Varför kom jag nu att tänka på dvärgar. Jo eftersom min lillasyster lyckades övertala mig till att se på den inofficiella femte delen av American Pie igår. The Naked Mile. Den filmen använde dvärgar i sin desperation i att försöka vara rolig. Men det mina vänner, är en separat recension att 'se fram emot'...

White Noise var det. Ingen annan idiot till avdankad moviestar värd namnet kunde övertalas till att interragera med Keaton i filmen, vilket gör att filmen faller tillsammans med Keaton så mycket hårdare i sitt platta fall. Storyn kan jag lika gärna avslöja och bespara mina läsare cirka en och halv timmes lidande. So ladies and gentlemen, I present to you all *trumvirvel* THE PLOT! *inspelade applåder och busvisslingar*

Det börjar 'lovande' med att Keatons rollfigurs nyss gravida fru försvinner spårlöst efter att hon åkt iväg till sin väninna tillsammans med Keatons son. Jag får anta att hon skjutsade ungen till sin biologiska mor innan försvinnandet. Den där stackars jävla ungen på fyra fem år verkar regissören för övrigt inte veta vad han ska ta sig till med, så han bara malplaceras ut lite varstans i filmen som för att påminna tittaren om att Keaton antagligen är en lika värdelös pappa i verkligheten som i filmen. Jag tror fan att ungen antingen är Keatons egna eller regissörens, eller någon av statisternas och ingen ville kosta på sig att lämna kissungen hos en nanny eller på dagis.

Det blir inte bättre av att Keaton dissar ungen hela tiden med sin lame ass excuse "pappa mår inte så bra just nu och därför får du åka till mamma", medan Keaton i sitt fucked up and obsessed selfish mind, uppslukas av radio och tv-knaster eftersom hans funna döda fru kontaktat Keaton via ett medium, som förresten senare i filmen dör oförklarligt (med insinuation att gastar från andra sidan blivit vredgade av att han lekt kontaktförmedling och off?at den brittiske valrossen) och får Keaton att ta upp stafettpinnen och sitta dagarna i ända och spela in myrornas krig och radioknaster på sunkiga vhs-band, och fullständigt skita i sin son, sitt välbetalda arkitektjobb - ja allt av relevans. Your wife is dead - get fucking on with it!

I en kort scen får vi se hur den stoiske Keaton sitter med ryggen vänd mot kameran vid sin säng i mörkret och mödosamt försöker trycka ur sig ett par krokodiltårar, samtidigt som han patetiskt fejkhulkar och försöker övertyga tittaren om att ?Yeah look at me, I really do miss my wife, sniff, sniff! But I am too shy to do it in front of the camera and show you guys what a wuzz I really am?. Well A for effort Keaton. Allting inom den strama budgeten som säkerligen endast tillät en tagning av denna ?starka? scen, då de inte hade råd med glödlampor - nästan hela filmen är becksvart.

Keaton tycks tolka med sin ärthjärna att hans fru i sina klagorop från andra sidan och busringningar på telefonen om nätterna, egentligen är pilsk och vill snacka telefonsex, gamla fina minnen eller gud vet vad. De enda fraser hon upprepar filmen igenom är "Johnny my love" och "Johnny" och "Go away, go away now Johnny". Vi vet ju hur killar kan vara. "Nej" från en tjej kan ju betyda ja eller förvandlas till ja med lite övertalning och övertygelse. "You're playing hard to get sweetheart, huh, huh, huh?!" ...

Keaton tror lite senare i filmen att han genom medlandet med sin fru har möjligheten att dels förmedla budskap mellan de döda och deras annhöriga, men än viktigare så tror han att han kan förutse andras möjliga död. Denna idé får honom att rädda en bebis ur en bil som strax därefter blir elektrifierad av en fallen kraftledning. Bra jobbat.

För att avsluta denna otroligt fåniga och läckande plot så kan jag meddela att Keaton till sist genom sitt medlande även lyckas rädda en kidnappad poliskvinna från en seriemördare, som möjligen även dödade hans fru. Keaton själv dör genom att seriemördaren - som också är en medlare, bussar sina tre arga gringos till själar på Keaton och får Keaton att falla ner för byggnaden. Efter att Keaton jordfästs så lyckas Keaton prata med sin son och förra fru genom bilradion och ynkligt klämma ur sig ?I am so sorry?. Sedan får vi se hur Keaton förpassats till tevens brus. How fitting. THE END!!!!

För övrigt så hade filmen ett rätt så okej moody soundtrack. Tyvärr hjälper det inte ett jävla skit med varken det intressanta fenomenet E.V.P eller schyssta obehagliga radiooljud när Keaton och resten av filmen förtjänar att spelas över med myrornas krig. Jag utfärdar härmed varning för den otroligt obegåvade regissören Geoffrey Sax.

Betyg: 4/10

P.s. Det enda positiva jag kan komma på att säga om filmen in retrospekt är att det fick mig att bli nyfiken på E.V.P och att jag lär få ånger varje gång jag hör radiobrus eller ser myrornas krig på tv'n.

/Cassow