]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

Recept på en fisljummen, fadd ärtsoppa som inte kan bestämma sig för vad den vill smaka: 
Ett existensiellt episoduppdelat drama som flätar samman ett antal deprimerande karaktärers livsöden (spelade utav halvstora, ofrivilliga b-skådisar), vilka vardera ska symbolisera olika känslor, nämligen lycka, lust, sorg och kärlek. Kort sagt: pretentiöst flum.

Tillagningstid: 95minuter (i världens minst effektiva micro)

...

Här har vi ett deprimerande stycke tragiskt drama tillika klassiskt fall utav för många kockar som försökt koka soppa på en rostig nubbspik. Det kunde ju blivit så bra.

Brandan Fraser, Forest Whitaker, Andy Garcia, Kevin Bacon och Sarah Michelle Gellar - det råder ingen brist på halvstora välbekanta skådespelarnamn i denna film. Vad har denna skådespelarensemble gemensamt tro? Jo:

1.) Alla sitter inne på en potential som de desperat försöker få utlopp för, men utan att någonsin lyckas. 

2.) Trots att de aldrig blivit insläppta i skådespelarelitens finrum i Hollywood, så är alla ändå tillräckligt kända för att deras namn ska ha dragningskraft till filmer som pryds med deras namn.
3.) Alla har deltagit i filmen i brist på bättre rollerbjudanden, och till ett för producenten överkomligt pris (vill jag tro).


Låt oss börja med Forest Whitaker. Han fick för något år sedan en välförtjänt Oscar för The Last King of Scotland, men hans karriär har knappast varit spikrak och han lär aldrig bli en A-skådis nu när han inte varit i närheten tidigare (men det är inte ett självändamål i sig heller). 

I denna filmen spelar han den deppade, fega, halvlosern Happiness som i ett spontant bängryck våghalsigt får för sig att satsa en fet summa maffialånade pengar på hästar, och som sedan i desperation försöker finna en utväg till att betala tillbaka innan gangstern Fingers (Andy Garcia) får fatt i hans klåparfingrar. Garcia fortsätter alltså gå på tomgång i sin karriär och låter sig typecastas som ständigt rabiat, ursinnig gangster/mafioso i film efter film. Lite tröttsamt men ändå fullt godkänt.

Brendan Fraser har å sin sida fastnat i b-äventyrsfilmträsket efter George of the Jungle, The Mummy 1-3 och Adventure at the Center of the Earth - trots att han är fullt kapabel att leverera i dramasammanhang (School Ties). Här är han so so. 

I The Air I Breath spelar Fraser den skuldindrivande gangstergorillan Pleasure, som ständigt ligger ett steg före alla andra då han kan se in i framtiden, men som på grund utav alltings förutsägbarhet inte får ut någon lust i sitt liv, ända tills han blir skyddsling åt den dalande, deprimerade superpopstjärnan Sorrow (Sarah Michelle Gellar) som ofrivilligt blivit slav åt Fingers, som är olyckligt kär/besatt av sitt kuttersmycke. (Ja, jag sa ju att detta är en soppa!)

Gellar tycks vilja komma bort från Buffy, Scooby Doo- och skräckfilmsträsket och gör här sin kanske bästa rollprestation någonsin (not saying too much). Den Britney Spears-aktiga roll hon spelar ligger förvisso väldigt nära hennes vanliga typecastade bimbo/bitch/primadonna-roller, men hon lyckas ändå få en att tycka synd om karaktären, och det är faktiskt värt en lite golfapplåd i sig.

Soppan innehåller även spår av baconbitar. Kevin Bacon har genom åren glänst i flertalet seriösa filmer (The Woodsman, Mystic River, Sleepers, Apollo 13, Murder in the first m.fl) men beklagligt nog aldrig ens nosat på en Oscarnominering. Jag ger mig fan på att det delvis beror på hans löjeväckande efternamn. Men om inte hans manager/agent kan förmå honom till att byta så får killen skylla sig själv. I denna film levererar Bacon minimalism i rollen som den självuppoffrande läkaren Love, men det räcker ändå inte för att lyfta stekoset till några högre höjder (jag kunde inte låta bli!). 

Det finns gott om lysande filosofiska, existensiella, larger than life eller chain of events- filmer därute. Har man sett Crash eller Magnolia exempelvis, så vet man på ett ungefär vad man har att vänta av The Air I breath. Men Crash eller Magnolias höjder når filmen aldrig, trots att den är pretentiös och kläcker ur sig ett antal rödvinsdjupa floskler om livet. Det betyder dock inte att filmen i sig är dålig - bara mindre minnesvärd. Fotot är rätt snyggt, soundtracket ok, men ingenting känns helgjutet eller berör i någon större utsträckning. Ett lite tightare manus och längre speltid hade kunnat ta filmen till betydligt högre höjder. Synd på så rara ärtor.


Betyg: 5/10 - 6 om du gillar någon av skådespelarna eller är svag för den här typen av film.


/Cassow