Make it so.
Utan tvekan det mäktigaste och mest berörande tal jag någonsin hört. Rör mig till tårar varje gång. Fantastiskt. Charlie Chaplin var mästerlig. Och det är nog dags för mig att upptäcka honom - se denna filmen, och hans andra.
I huvudet på 18-åringar...
1. Klimatförändringar 27%
2. Solen slocknar 14%
3. Kärnvapenkrig 11%
4. Resursbrist 9%
5. Naturkatastrof 8%
6. Bakterieresistens 4%
7. Världskrig 4%
8. Pandemi 4%
9. En komet 2%
10. Gudomlig kraft 2%
11. Zombies 1%
12. Robotar 0%
13. Terrordåd 0%
14. Utomjordingar 0%
6 % tror inte att jorden/mänskligheten kommer att gå under.
7 % har svarat inget av ovanstående.
Ok, jag är lite road av listan så jag ska försöka göra min egna bedömande rangordning, sannolikhetsmässigt utifrån de 14 olika svarsalternativen. Det bör poängteras att när jag säger "sannolikhet" inte avser hur troligt det är att scenariot faktiskt kommer inträffa, utan snarare avser sannolikheten för att _hela_ mänskligheten faktiskt dör ut om scenariot inträffar.
1. Solen slocknar - Solen är 4,6 miljarder år gammal, och uppskattas 'leva' tills den är minst 12 miljarder år. Men skulle vi ha fel och solen slocknar i förtid så dör allt liv ut på jorden rätt snabbt. Växtligheten dör bort pga brist på solljus, eller så dör växtligheten utav den extremkyla som lär uppstå, och då dör snart djuren ut, och så även vi. Vi skulle nog teoretiskt sett säkert kunna överleva rent fysiskt ett tag genom kärnkraft, vindkraft och jordvärme (förutsatt att samhällen globalt inte kolapsar pga den anarki som lär uppstå), men vi skulle snart svälta ihjäl när våra nationella matreserver tog slut.
2. En komet - Liknar solscenariot en hel del. Det tros ju ha hänt förut (Dinosaurierna), och det skulle nog kunna utrota oss som ras, förutsatt att kometen var stor nog och träffade tillräckligt 'bra'. Om inte smällen tog kål på oss genom enorma tsunamis eller ren, rå explotionskraft, så skulle nog ett heltäckande askmoln runt jorden kunna stänga ute solstrålarna länge nog för att vi skulle hinna svälta eller frysa ihjäl.
3. Resursbrist - Detta är nog det mest troliga, självförvållade scenariot. Vi blir så många människor på planeten att vi äter upp alla djur till slut, för att sedan kannibalisera på varandra, eller gör slut på alla naturtillgångar.
4. Pandemi - Även om jag inte tror det är troligt att det uppstår ett "supervirus" som exakt 0% av mänskligheten kan utveckla antikroppar eller resistens gentemot, så är det ju iaf något som teoretiskt sett skulle kunna göra slut på oss.
5. Bakterieresistens - Min kommentar för 4.) passar även in på 5.)
6/7. Kärnvapenkrig/Världskrig - Ett kärnvapenkrig mellan två nationer som enbart attackerar varandra, lär knappast ta kål på mänskligheten som helhet. Det som skulle krävas vore att någon (eller _något_) fick kontroll över avfyrningskoderna till alla världens kärnvapen och avfyrade dem på alla länder simultant. Men hur troligt är det på en skala?
8. Robotar - En självmedveten AI skulle i framtiden kunna ta över världens alla datorer, och bestämma sig för att i ett slag utrota människan i precis det scenario som beskrevs i punkt 6/7. Förhoppningsvis är det ett totalt osannolikt scenario dock.
9. Utomjordingar - Självklart är vi inte den enda planeten i hela universum som hyser intelligent liv, eller ens har högst intelligens: det vore helt enkelt en alltför deprimerande tanke. Om en utomjordisk ras utannonserade sin existens så vore nog våra dagar räknade (Är de vänligt inställda så tror jag helt enkelt inte att de är dumma nog att röja sig för skadedjur som människan). Att det skulle sluta med vinst för oss är nog rätt osannolikt med tanke på hur överlägsen teknologi de lär besitta.
10. Klimatförändringar - Kan människan överleva i Sibirien så borde vi kunna klara av även en global istid, förutsatt att den inte är heltäckande på jordklotet. Vi har migrerat över kontinenter tidigare i vår tidiga evolution. Vi är mer än kapabla att göra så igen om vi måste. Men väldigt många människor skulle helt klart stryka med pga krig om mat och resurser, och svält som skulle följa med klimatförändringarna.
11. Naturkatastrof - Kan inte tänka mig att EN ensam naturkatastrof skulle kunna få oss alla att stryka med. Det krävs nog en som följer med punkt 1 eller 2 i så fall.
12. Zombies - Ja det är ju en rätt löjeväckande tanke. Men om någon idiot till vetenskapsman forskar fram ett biologiskt stridsmedel som gör oss till zombies så kanske...men vem skulle vara korkad nog att skapa ett virus som inte alls går att kontrollera?
13. Terrordåd - Man måste nog vara en outbildad USA-redneck med ett IQ på uppskattningsvis 70 för att man ska tro att någon terroristorganisation ska vara kapabel till att utrota mänskligheten.
14. Gudomlig kraft - "Man måste nog vara en outbildad USA-redneck med ett IQ på uppskattningsvis 70 för att man ska tro att"... Gud bryr sig såpass mycket om oss att denne vill ha död på oss alla.
Så, hur skulle Din lista se ut? :)
/Cassow
Ödmjukhet inför livet
När tjejen mötte mig nere i tvättrummet så insåg jag direkt genom hennes hjälpande sällskap, att hon var förståndshandikappad. Då kände jag mig direkt ödmjuk inför livet och mänskligheten. Jag mjuknade till och bemötte henne och hennes ledsagare med ett leende och sa att vi alla kan göra ärliga misstag.
En timma senare när jag skulle ladda nästa tvätt så såg jag en granne från trappuppgången intill komma ner, som strax utbrast: "men vad faan!". Det visade sig att någon snott även hans tvättid. Jag kände direkt att jag ville hjälpa honom trots att jag aldrig pratat med honom tidigare, så jag sa till honom att han kunde ta min ena tvättmaskin. Gunnar blev mitt i all sin ilska väldigt glad och tacksam, och istället för att som igår känna mig oförrättad, så känner jag mig nu istället alldeles varm och stolt inombords. Jag unnar mig det - en sundare livsinställning.
/Cassow
Filmnördsfilosoferande
en högupplöst bluray-film
fullspäckad med
bortklippta scener
extrascener
och
alternativa slut
Empatibrist - knappast!
De här tankarna, den uppfattningen som hon har ang. ASD och empati, är identitska med mina egna, och så även ett antal andra aspies jag varit/är i kontakt med. Visst finns det folk med ASD som har absolut noll förmåga till "theory of mind" - dvs förmåga att sätta sig in i en annan människas psyke eller känsloliv, men man kan inte dra alla med ASD över en kam då ingen med ASD är helt som den andra med ASD.
Det må kanske vara så att vanliga människor (s.k neurotyper - odiagnosticerade) lär sig empati intuitivt medan folk inom autismspektrumet sägs vara tvungna att lära sig detta logiskt, men samtidigt så inser ju inte neurotyper att folk med autismspektrumstörning har hjärnor som fungerar väldigt annorlunda i HUR de uppfattar verkligheten, och VAD de registrerar. Och bara för att de neurotypiska hjärnorna i nuläget råkar vara i majoritet i världen, så innebär inte det per automatik att de äger tolkningsföreträde inom precis allting, och att alla människor med ASD och annorlunda tankar skall omyndigförklaras. Dock är det precis så det ser ut idag. För om folk med funktionshinder/funktionsnedsättningar skulle bemötas med samma ögon som alla 'vanliga' människor, då skulle vi ju plötsligt vara jämnlikar, och då skulle funktionshinder-benämningen vara obetydlig och sakna legitimitet.
I dagsläget så tvingas vi med funktionshinder föra en hopplös kamp för att bli hörda och bli tagna på allvar, och sedda som jämlikar - trots våra (i olika höga grad) svårigheter med det sociala samspelet. För med ASD följer inte bara svårigheter utan också många styrkor som 'vanliga' människor saknar. Jag tänker inte gå igenom några listor i detta inlägg - den som är nyfiken på nya insikter behöver bara googla.
Vad TheAnMish försöker få fram i sitt youtube-klipp är att neurotyper inte gör någonting, eller i allafall inte tillräckligt för att försöka anpassa sig till folk med ASD (och vi tycks ändå bli allt fler), och använda sitt "theory of mind" till att föreställa sig hur VI känner oss, hur VI fungerar. Och om nu det är vi med ASD som alltid skall tvingas till att försöka anpassa oss, att försöka förstå hur 'normies' fungerar, ja då kan man ifrågasätta det här med empati överhuvudtaget tycker jag, eftersom empati då snarare förvandlats och förvanskats till SYMPATI för dem som är likadana eller tycker likadant som en själv, och då är empati rätt ihåligt som begrepp.
/Cassow
Got to catch all them sinners
och jag inte tala för jag var inte rökare.
Sedan kom de för godisätarna,
och jag inte tala för jag snaskar inte.
Sedan kom de för snusarna,
och jag inte tala för jag snusar ej.
Sedan kom de för fildelarna,
och jag inte tala för jag fildelar inte.
Sedan kom de för dem som förtär alkohol,
och jag inte tala för jag dricker ej alkoholhaltigt.
Sedan kom de för tatuerarna,
och jag inte tala för jag äger ingen tatuering.
Sedan kom de för köttätarna,
och jag inte tala för jag äter inte kött.
Sedan kom de för vegetarianerna,
och jag förteg för jag äter inte grönsaker.
Sedan kom de för mig och min frukt,
och det fanns ingen kvar som kunde tala för mig.
- "It's all for the greater good"
- Säger du det? Jamen då är allt ok!
/Cassow
Dagens visdomsord från Paulo Coelho
At such a moment, there is no point in pretending that nothing has happened or in saying that we are not ready.
The challenge will not wait. Life does not look back."
Trasdockor och porslinsdockor
Den du uppfattar som "trasig"
Må de oskuldsfulla en dag
"erfarenhetslöst skyltexemplar"
/Cassow
Ordspråk om skatter, bara helt appropå
Den svåraste insikten
Hur kan de värdefullaste tårar fällas
över någon som ser rakt igenom ens väsen
men som ändå undgår bultande hjärta och själ
...
Hur kan vi spilla vår tid
på evighetens väntan på upptäckt
när vi ändå slutligen når insikt
hur ovärdigt kärleksobjektet
varit vår affektion
...
Kanske människan är dömd
att söka destruktiviteten
genom obesvarad kärlek
eller i en kärlek som är oss ovärdig
För när ser vi någonsin
vad som är bäst för oss
annat än då det vi hade framför näsan
redan sedan länge passerat förbi
...
/Cassow
Inga unika tankar, men det är så jag säger det
Även om ett berg känns oöverstigligt så kommer det aldrig försvinna av att man gräver ner sig i en grop. Det bara syns inte. Det enda gropen tillför är mer klättermödor. Att ha nåt den insikten och att släppa sin spade och dra på sig klätterutrustningen igen är första steget
...
Jag tror jag ska lägga det på minnet. Släpp spaden. Sluta gräv. Klättra.
/Cassow
Beyond words
Det är sånna här möten som förändrar en människa för all framtid.
Det är sånt här som gör en hänförd och ödmjuk i sin inställning till naturen.
Vi förstör deras värld bit för bit, utrotar dem med våran arrogans, i vår brist på grundläggande respekt för vår egna art och alla andra, och ändå finns det djur med modersinstinkter, som matar andra djurarter...det är så vackert och slår hårt på mina känslosträngar. Jag blir rörd. Det är så fint. Jag kan inte motstå att fälla ett par tårar.
/Cassow
Försoning
Intressant skiljetecken mellan försoning och förlåtelse.
Håller inte helt med psykologen vad gäller hämnd. Oftast är det väldigt energikrävande och destruktivt, men inte alltid. Det beror på hur nära relationen varit och hur mycket man delat. Det kan vara förlösande om sveket eller illdådet är tillräckligt omfattande och lågt, och man inte önskar att ha något mer med personen att göra. Ytterst sällan men ibland är det tillfredställande att bara lära folk som beter sig illa en läxa, och att deras gärningar får konsekvenser.
Om det inte låg någonting konstruktivt i hämnden, varför finns det i så fall fängelsestraff med syfte att avskräcka folk från att utföra brott, och som är tänkta att rehabilitera dem? Jag tror att de människor som predikar om hämndens destruktivitet faktiskt i själva verket fruktar att hämnd föder hämnd - för risken är stor - eller att människor ska ta lagen i egna händer istället för att låta staten ha kvar sitt våldsmonopol.
Ingen respekterar någon som bara tar emot skit om och om igen utan att försvara sig. All min erfarenhet har visat att den som tillåts fortsätta misshandla och utnyttja också kommer att göra det tills man sätter ner foten. Om någon biter mig så biter jag tillbaks. Jag kallar det naturligt försvar. Ordet "hämnd" är något vi människor har hittat på för att skuldbelägga och därmed lättare kunna kontrollera varandra inom flocken. Jag anser mig sitta på höga moraletiska värderingar, men i hämndavseendet så reducerar jag mig till att vara som djuren. Alla djur som paralyseras istället för att försvara sig när rovdjur hoppar på dem har inte tillräckligt med livslust och blir därmed byten.
Jag har varit den oskuldsfulle gasellen ute på savannen som paralyserad av skräck låtit sig bli slukad utav hungriga lejon. Ute i naturen är allting väldigt enkelt. Antingen är du rovdjur eller så är du byte. Bland människor är det annorlunda. Jag har spelat lejonrollen också, men jag mådde inget vidare av det heller. Precis som med allt annat när det gäller oss människor så måste det finnas en balans. Man kan välja vilka provokationer eller maktutövningar som man ska svara på, och vilka som man bara bör låta glida av en. Och på så vis förbruka mindre tid och kraft på onödiga konflikter. Där har jag en del kvar att lära, men jag jobbar på saken.
All this and that being said så har jag ingen jag känner något behov av att hämnas på längre. Jag hoppas jag förbrukat alla såna behov för resten av livet, men jag kan inget lova. Jag är trots allt en överlevare. Vad gäller att förlåta, förlåtas eller försonas så låter jag det vara osagt och öppet. Min dörr och mina armar är i allafall ytterst sällan stängda för evigt för någon.
/Cassow
Do or do not. Basically he's saying: suck it up chump and do. Yoda is a mean mofo...
Lyckofasaden
Lyckan är inte närvarande i mitt liv här och nu, och jag har inga som helst planer på att försöka låtsas att den är det. Konstlad lycka inför andra är inte min grej. Jag tänker inte tillåta mig att sjunka ner i mörkertänk. Jag tänker heller inte jaga efter lyckan. Jag kommer fortsätta utveckla och självförverkliga den jag är. Bit för bit. En dag i taget. Givetvis vill jag bli lycklig igen. Men lyckan ska inte kosta mer än den smakar. Lyckan ska vara utan en massa om och men, oklarheter, osäkerhet och what if's. Lyckan ska ta mig i handen och gå vid min sida som den mest naturliga självklarhet.
Livet är aldrig så bra som när lyckan och jag är ett par. Men jag har klarat mig många år utan lyckan. Livet är räft bra ändå. Den absoluta lyckan kommer i temporära återkommande vågor (ibland samma absoluta lycka livet ut). Förstår man det så kan man njuta av den varaktiga vardagslyckan lättare. Vardagslyckan är givetvis inte lika med att leva mediokert, utan handlar om att tillämpa enkla lösningar som maximerar kvaliteten på den egna vardagen.
Vad vore livet utan djupa dalar och höga toppar? Det är dem som skänker inspiration, inte slätstrukenheten.
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Mia Skäringer, lyckojakten, lyckofasaden, prestige, självhjälp, vardagslycka, samhällsproblem, hetsjakt
The Doors
Jag älskar dörrar
Dörrar är fantastiska
Man öppnar dem och leds in i främmande rum
som med tiden kan bli ens egna, hemtrevliga, högst personliga, trivsamma rum
som man vill vistas i livet ut eller återvända till med jämna mellanrum
Dagligen radas det upp åtskilliga långa korridorer med dessa dörrar
som leder en vidare till nya främmande rum
vilka oftast har en eller flera dörrar som leder en vidare
Ibland är dörrarna låsta och man får sätta sig och vänta snällt
Rätt vad det är så hör man nyckellåset vridas om och voilá - man får tillträde
Ibland öppnas dörren inte alls, trots åratals lång väntan, och man tvingas gå bakåt till ett föregående rum
Ibland hinner man bara sätta foten innanför tröskeln innan man kastas ut ur ett nytt rum, med huvudet eller arslet först, och dörren slängs igen med en redig smäll för att kanske, ja troligtvis aldrig någonsin öppnas igen
Ibland ser dörrar inte det minsta inbjudande ut, med rostiga eller dåligt inoljade gångjärn som gnisslar
men ofta kan det döljas de mest vackra och fantastiska ting bakom dessa dörrar - man kan aldrig så noga veta!
En del dörrar har majestätiska utsmyckningar, guldplätterade namndekaler, men bakom ekar tomma rum
Jag har passerat oräkneliga dörrar, och kommer förhoppningsvis fortsätta göra så i många år till
Somliga dörrar har jag öppnat när jag inte varit redo för det som väntat innanför
andra dörrar har jag öppnat nyfiket eller förtrollad mot bättre vetande
vissa har jag öppnat trots illavarslande knirr, fullt medvetet om den beska eftersmaken av träfiber i munnen
En del jag känner öppnar nästan inga dörrar alls, ty de är för rädda för att bli inlåsta
Det händer ibland också, att en del dörrar går i baklås, eller att någon mindre vänlig själ låser och sväljer nyckeln
Då får man antingen acceptera sitt öde, invänta låssmeden, eller hoppas nyckeln kommer ut den naturliga vägen
I extrema fall kan man även krossa eller hoppa ut genom ett fönster, men det medför i regel skärsår som blir till ärr
Somliga hittar vid ett tidigt stadie en dörr som innehåller en eller ett par trygga rum, som de väljer att bosätta sig parmanent inne i
Ibland har jag fått panik av alla dessa dörrar som finns därute, som är så lättföppnade, eller raka motsatsen
Att inte veta vad som döljer sig bakom nästa dörr tillhör ett av livets goda ting - överraskningsmomentet
Om man är riktigt listig och dessutom lite ful, så kan man smygglutta in genom somliga dörrars nyckelhål
- eller om man är lite fräck så kan man öppna dörrarna på glänt lite, eller be dem innanför dörrarna visa en runt därinne
När jag drabbats av den panik som jag vet drabbar alla förr eller senare, så har det hänt att jag slängt igen vissa dörrar
och vad värre varit - jag har låst, brutit sönder nyckeln, kedjat runt, spikat fast plankor och lagt murbruk för dörren
för vissa dörrar har jag inte kunnat hantera, på grund av den rädsla de frammanat inom mig
Men ibland har paniken också legat i stressen över att jag helt enkelt haft alldeles för många dörrar att välja mellan
Ibland har det inte handlat om panik alls, utan snarare om att jag trott mig vuxit ifrån eller varit färdig med en dörr
Med tiden har det ibland visat sig att jag stängt somliga dörrar som jag sedan aldrig mer kunnat öppna på nytt
och insikten av misstaget som begåtts mynnar ut i en känsla av förlust som man tvingas svälja på längre sikt
Jag har tyvärr klämt en del fingrar i denna process, och krossat ett par hjärtan
för detta beklagar jag djupt min otillräcknelighet och feghet (och kanske i något enstaka fall elakhet)
Jag har sedan dessa dörrar slängts igen dock blivit många erfarenheter och insikter rikare, och är idag en helt annan
Det kan vara till föga tröst för en del, och jag kan inte mer än hoppas på förlåtelse en dag
Men jag vet allt för väl själv hur ont det gör att få dörrar i ansiktet, att bli inmurad, ute eller innelåst
Ibland känns det faktiskt så mycket bättre att aldrig någonsin glömma eller förlåta en person som sårat en djupt
På så vis kanske den personen aldrig mer gör om samma hemska sak på nytt
kanske inte personen som sårat en så där djupt lyckas gå vidare i livet opåverkad, med detta nekandets ärr
- kanske är det bara önsketänkande, kanske är det grymhet och självdestruktivitet - jag vet inte
Jag vet att jag själv dras med sådana där "nekandets ärr", men att det är något jag fått lära mig leva med
även om jag givetvis önskade mest av allt att jag slapp gå runt och bära på dem mer
Jag tror att jag kanske efter mina senaste dörrsmällar kommit till en ny insikt om mig själv
Denna insikt ligger i att jag i framtiden när jag blir sviken, sårad, besviken eller arg, väljer att stänga dörren försiktigt och tyst, och bara går utan att säga något
Det är mindre dramatiskt; jag föredrar en mer dramatisk sorti egentligen - men på längre sikt är det inte alltid klokt
För om man lämnar en dörr i det tysta utan att bråka, så kan denna dörr senare i livet öppnas upp på nytt - förändrad
Jag både ångrar och inte ångrar de mindre bra saker jag utsatt somliga dörrinnehavare för
För hur det än är, så har dessa dörrinnehavare precis som jag tagit sig vidare och kommit dit de är idag genom detta
På ett eller annat sätt så har alla våra dörrval påverkat andra, såväl i positiv som negativ riktning
och ibland leder den negativa riktningen vidare till något positivt som vida överträffar det negativa i slutändan
Dörrar är nyckfulla, men jag är tacksam över alla valmöjligheter och att jag själv kan påverka utfallet i viss mån
Jag tror att jag härmed förklarat rätt väl hur dörrar fungerar
Välkommen att ringa eller knacka på när som det behagar
Du behöver inte stå ute och frysa medan du kikar in försiktigt och nyfiket genom nyckelhålet
Jag har stor gästfrihet, och thékannan kokar för fullt
Först ska jag bara se vem som vill in, genom mitt titthål, låsa upp och avlägsna säkerhetskedjan...
Jag trivs väldigt bra med att vara innanför denna dörr
En vacker dag hoppas jag att det står fam. Cassow-Reppen på den
/Cassow
Frågan är vilken kategori man själv hamnar inom...
"The problem with dicks is: they fuck too much or fuck when it isn't appropriate - and it takes a pussy to show them that. But sometimes, pussies can be so full of shit that they become assholes themselves... because pussies are an inch and half away from ass holes. I don't know much about this crazy, crazy world, but I do know this: If you don't let us fuck this asshole, we're going to have our dicks and pussies all covered in shit!"
That makes a whole lot of sense...eller inte.
/Cassow
Om solen inte sken mer
Hypotes:
Nyheten om att solen inom uppskattningsvis 20-50 års tid kommer sluta lysa når dig. Hur reagerar du? Vad gör du? Vad gör du inte? Hur lever du ditt fortsatta liv?
Jag räknar inte med att få några svar från någon alls på detta. Det behövs heller inte. Men betänk hypotesen. Jag tror att om du begrundar den så kommer du kanske snart komma till väldigt många intressanta insikter om dig själv.
Min förhoppning är att du efter att ha tänkt på saken en stund, i högre grad än tidigare ska uppskatta allting som du redan värdesätter i din omgivning idag. Familj, barn, vänner, eventuell pojkvän/flickvän, människor, husdjur, staden, naturen, vädret, världen - and so on.
Livet är en mirakulös gåva att vårda och njuta av på alla sätt. Vi vet inte när vår sista dag kommer. Kanske om en timma, imorgon, om en vecka, månader, tio år - kanske om 50,60,70 år. Det är ingen mening att ständigt gå och oroa sig för döden. Att respektera döden är sunt - att frukta den är det inte. Utan att ibland ta risker som innebär osäkert utfall med risk för fysisk, psykisk eller materiell och ekonomisk skada, så kommer jag heller inte att få uppleva många av livets många eufori-kickar. Döden går ju inte att undfly i det långa loppet ändå (håll den bara på behörigt avstånd samtidigt som du njuter av livet).
Däremot går det att värdesätta livet och se till att det blir så bra som man någonsin kan göra det. Man kan utnyttja sig av alla de fantastiska resurser som gömmer sig inom en själv och inom alla man känner (här snackar vi ömsesidigt utnyttjande där alla parter får ut lika stor utdelning), och för all del, även inom en del man inte känner.
Det är så lätt att gnälla och tycka synd om sig själv över att saker i ens tillvaro inte är som man vill ha dem här och nu. Tänka hur orättvist allting är. Det är en rättighet och ibland känns det faktiskt väldigt tillfredställande att skylla på alla andra i världen. Ja man kan gräva ner sig i misären. Jag har gjort det förr, och kommer med all säkerhet göra det igen vid någon tidpunkt. Kanske redan imorgon. Kanske om flera år (yeah who am I kidding?). Men hur ofta det sker och hur långt jag sjunker i självömkandet är upp till mig själv. Hittills har jag alltid, mer eller mindre självmant - men med närståendes uppbackning och tilltro, dragit upp mig själv ur skiten och återkommit till positiviteten och hoppet.
Somliga har tur och glider livet igenom. Somliga har massor av otur och fastnar i skiten ständigt. Somliga har varken det ena eller det andra och liksom fortsätter på ren autopilot att bara rulla på - med reservation för ett par gropar, vägbulor och diken här och var. Och slutligen finns det dem som tar kontroll över sitt kaos och skapar det liv de vill.
Man kan faktiskt närsomhelst bryta det negativa levnadsmönster man låter styra ens vardag, och börja planera för hur man ska kunna ta sig dit man vill istället- förutsatt att det är realistiska drömmar. Man kan sätta upp planer för livet. Man måste inte börja stort. Man kan börja småskaligt och arbeta sig uppåt - bit för bit. Det kan ta år och det kommer inte bli lätt. Du kommer misslyckas ibland eller helt enkelt inte lyckas så bra som du önskat. Men ger du bara upp har du inget vunnit.
Om du däremot fortsätter kämpa (en reflekterande vilopaus är helt ok ibland) så kommer du märka att du klarar mer än du först trott, och att du successivt blir starkare och uthålligare för var dag som går. Kroppen fungerar på detta vis när man styrketränar och motionerar - man bygger muskler och man kan således lyfta mera skrot. Hjärnan fungerar på precis samma sätt. Om du låter dig bli stoppad vid ett hinder så kommer du aldrig vidare med all säkerhet. Om du däremot ger dig fan på att ta dig över, så finns chansen att du kommer över, eller i annat fall kan kringgå eller neutralisera hindret för din framfart till slut.
Jag har inte läst detta i någon "hjälp dig själv"-bok. Jag har pratat med folk i min närhet genom åren, och jag har filosoferat mig fram till det på egen hand, genom egna (ibland dyrköpta) erfarenheter. Sedan att jag inte alltid lyckas efterleva denna filosofi är ovidkommande. Varje dag presenteras en ny chans. Vissa saker har visserligen en deadline som inte går att rucka på. Ibland har man bara en chans. Men om så är fallet - ta vara på den då. Livet är fullt av chanser, men försitter man dem alla för att man fegar ur, eller bestämt sig för att man inte klarar av någonting, så kommer det bli en självuppfyllande profetia. Det är så mycket lättare att bara vara offret, den svaga, den som lever i kaos och misär e.t.c., än det är att vara den som kämpar i motvind och triumferar. Men jävlar - det sistnämnda är väldigt mycket mer respektingivande, och det ger en jädrans kick banne mig! Och om du bara strävar efter att förverkliga dina mål, så har ingen annan sedan någon rätt att klandra, håna eller ifrågasätta dig för dessa. De kan skratta åt att du kämpar så att svetten rinner överallt, men den dagen då du når dit du vill så är du kung eller drottning och inget det de sa betydde något mer än att du kan skratta tillbaka.
Hur vill du minnas tillbaka på ditt liv som gammal (förutsatt att du blir gammal)? Hur vill du checka ut? Hur vill du bli ihågkommen? Vad vill du lämna för bestående intryck? Fråga dig själv detta.
Även om solen en dag aldrig mer sken något mer, så skulle jag fortfarande ha familj, flickvän, släkt, vänner för en tid. Och det finns ingen anledning att lämna in förrän tiden löpt ut för gott och allt hopp är borta. För vem vet om solen skiner igen en dag? Det har kanske varit min allra bästa lärdom jag fått från min förgångna tid som World of Warcraft-beroende: man loggar inte ut förrän servern stängs ner (för underhåll), och när man loggar in på nytt en cirka 8 timmar senare så har spelet ibland patchats upp för att ge spelaren helt nya förutsättningar. Just sådant är livet. Man vet aldrig vad morgondagen bär med sig. Och är inte det spännande?
/Cassow
Jonglörer och entreprenörer
Målsättning
Om man har hundra bollar i luften samtidigt
där nittiosju av dessa strax faller till marken
eller
om man bara jonglerar med tre
och lyckas hålla dessa i luften en evighet
vad är skillnaden?
Ambitionsnivå?
Ett mål utan bärbara visioner som leder en dit,
är som ett fotbollsmål utan nät
(Vad vore en spindel utan sitt spunna, grovmaskiga nät?)
Vi beundrar de ambitiösa med de 100 bollarna
trots att de i slutändan uträttar lika mycket eller mindre
än dem med endast bollar tre i luften
"Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge"
Vad är detta urvattnade visdomsord värt i en värld som består utav oförlåtande deadlines,
som sinnesslött mäter i kvantitet istället för kvalitet,
som sätter det traditionella före nytänkande,
det säkra före det osäkra,
bekant före okänt?
Hur ofta premieras den sträng som brast egentligen?
När räcker det med att tanken var god?
Friskt vågat, hälften vunnet?
Visionärerna kommer för all framtid att äta ur händerna
på kapitalisterna som sitter på medlen att genomföra visionärernas drömmar
I en cynisk värld måste visionären bli till entreprenör
för att bli sin egen
ty även med många strängar på sin lyra
kan du inte låta någon brista utan att ersätta med ny
eller så blir sången med ens lidande
Så det gäller att inhandla många lyror eller bågar
och inte lägga alla ägg i en och samma korg
Frågan är då -
är jag hellre en man med många talanger
utan att vara riktigt jättebra på någon
eller jättetalangfull på en eller ett par saker?
Tja - se bara på de människor som lämnat avtryck i historien
Hur många har varit framgångsrika mångsysslare?
Ändå är det så idag, att man inom många yrkessfärer
vill ha bred kompetens framför smal
Mycket om lite eller lite om mycket?
Mycket om mycket!
Det var enklare förr i tiden.
Få hade några egentliga drömmar
för det fanns så få möjligheter
Det mest naturliga var att följa familjetraditionen
och bli som sin far eller mor
/Cassow
10 öden värre än döden
10. Att älska någon som inte älskar en tillbaks, eller som har gjort det but now hates your guts for life
9. Att kasta bort hela sitt liv och sedan inse alla möjligheter man gått miste om när det redan är försent, när demens, orörlighet och sjukdomar sätter in.
8. Att vara fast på en öde ö med en mobbare från ens skoltid, eller någon urdum jävel who gets on your fucking nerves och som aldrig kan hålla käften - någonsin - som en jävla annoying sportkommentator.
7. Att ha kämpat under många år för att få barn och ens kvinna sedan får missfall eller utomhavandeskap, eller värst av allt - bebisen är dödfödd
6. Att ens barn föds missbildade eller är mentalt efterblivna. Ja jag vet att jag låter okänslig, hemsk, diskriminerande and what not. Men jag vet också att man med största sannolikhet älskar sitt/sina barn oavsett. Men innan man accepterat det och lärt sig älska utan förbehåll, så är jag säker på att det är en nybliven förälders värsta mardröm.
5. Att som kille få sin penis avhuggen eller bortopererad och aldrig mer kunna känna sig som en man, eller njuta av sex.
4. Att få heltäckande brännskador, alt. syraskador över hela kroppen som inte ens bästa plastikoperationerna i världen kan ta bort eller försköna.
3. Vara med om en olycka som förlamar från topp till tå. Bli en jävla grönsak. Alternativt bli blind OCH döv på en och samma gång.
2. Att mista någon man älskar hastigt på ett oväntat sätt
1. Att mista någon man älskar genom en seg, tragisk obotlig, dödlig sjukdom alt. aldrig upplevt kärlek och sex med någon.
Medhåll, synpunkter, egna förslag någon?
/Cassow
