Försoning
Intressant skiljetecken mellan försoning och förlåtelse.
Håller inte helt med psykologen vad gäller hämnd. Oftast är det väldigt energikrävande och destruktivt, men inte alltid. Det beror på hur nära relationen varit och hur mycket man delat. Det kan vara förlösande om sveket eller illdådet är tillräckligt omfattande och lågt, och man inte önskar att ha något mer med personen att göra. Ytterst sällan men ibland är det tillfredställande att bara lära folk som beter sig illa en läxa, och att deras gärningar får konsekvenser.
Om det inte låg någonting konstruktivt i hämnden, varför finns det i så fall fängelsestraff med syfte att avskräcka folk från att utföra brott, och som är tänkta att rehabilitera dem? Jag tror att de människor som predikar om hämndens destruktivitet faktiskt i själva verket fruktar att hämnd föder hämnd - för risken är stor - eller att människor ska ta lagen i egna händer istället för att låta staten ha kvar sitt våldsmonopol.
Ingen respekterar någon som bara tar emot skit om och om igen utan att försvara sig. All min erfarenhet har visat att den som tillåts fortsätta misshandla och utnyttja också kommer att göra det tills man sätter ner foten. Om någon biter mig så biter jag tillbaks. Jag kallar det naturligt försvar. Ordet "hämnd" är något vi människor har hittat på för att skuldbelägga och därmed lättare kunna kontrollera varandra inom flocken. Jag anser mig sitta på höga moraletiska värderingar, men i hämndavseendet så reducerar jag mig till att vara som djuren. Alla djur som paralyseras istället för att försvara sig när rovdjur hoppar på dem har inte tillräckligt med livslust och blir därmed byten.
Jag har varit den oskuldsfulle gasellen ute på savannen som paralyserad av skräck låtit sig bli slukad utav hungriga lejon. Ute i naturen är allting väldigt enkelt. Antingen är du rovdjur eller så är du byte. Bland människor är det annorlunda. Jag har spelat lejonrollen också, men jag mådde inget vidare av det heller. Precis som med allt annat när det gäller oss människor så måste det finnas en balans. Man kan välja vilka provokationer eller maktutövningar som man ska svara på, och vilka som man bara bör låta glida av en. Och på så vis förbruka mindre tid och kraft på onödiga konflikter. Där har jag en del kvar att lära, men jag jobbar på saken.
All this and that being said så har jag ingen jag känner något behov av att hämnas på längre. Jag hoppas jag förbrukat alla såna behov för resten av livet, men jag kan inget lova. Jag är trots allt en överlevare. Vad gäller att förlåta, förlåtas eller försonas så låter jag det vara osagt och öppet. Min dörr och mina armar är i allafall ytterst sällan stängda för evigt för någon.
/Cassow
