Little Miss Sunshine - recension
Little Miss Sunshine är en överhypad tragikomisk (mest det första) halvdåsig road movie med en pensionärs irriterande, krypande medelhastighet på runt 60km/h på motorvägen, men som vid Oscarsgalan 06 ändå märkligt nog tillskansade sig en Oscar för bästa originalmanus, och ännu en för bästa manliga biroll. Jag är ungefär lika pissur över detta faktum som skåpbilen i filmen är gul. Att filmen sedan lyckats klättra in på Imdb's lista över 250 bästa filmer någonsin på placering 180#, med snitt 8,1/10 får mig knappast att tänka högre tankar om mänsklighetens filmsmak, men whatever.
LMS handlar om en dysfunktionell och splitttrad tre generationsfamilj, som tillsammans motvilligt klämmer in sig i nyss nämnd pissgul skåpbil och drar iväg på roadtrip till Los Angeles där den 7-åriga dottern av någon outgrundlig anledning givits chansen att ställa upp i TV, i en årlig talang- och skönhetstävling som heter Little Miss Sunshine.
Familjemedlemmarna är som sagt en udda skara.
Vi har en elitistisk tvåbarnspappa (spelad av den alltid lika mesige Greg Kinnear) som självutnämnt sig till livscoach och utarbetat ett eget framgånsprogram i 9 steg som han mästrande mantrar, samtidigt som han desperat försöker marknadsföra och slå mynt utav sin idé.
Vi har också en högljudd, vulgär, översexuell, sexistisk, livsbitter farfar (spelad av doldisen Alan Arkin som också fick en Oscar för denna överspelade, måttligt roande lilla roll) som snortar kokain på gamla dar för att på så vis ta igen för förlorad ungdomsnjutning.
Vidare har vi den stressade, smygrökande mamman (spelad av Toni Collette) som givits en otacksamt tunn intetsägande roll, och som mest utgör sammanfogande kitt i familjen, och existensberättigar den ende riktigt intressanta karaktären i hela filmen; den självmordsbenägne, sarkastiske, homosexuelle morbrodern (spelad av en alltid lika rolig Steve Carell) som är bitter över att numera ses som landets näst mest ansedda Proustforskare.
Slutligen har vi den styrketränande, Friedrich Nietzsche-idoliserade sonen (Paul Dano) som avlagt tystnadslöfte (ett 'smart' drag av lata manusförfattare) för att tvinga sina föräldrar bevilja honom pilotutbildning, och den lilla putmagade 7-åriga dottern (Abigail Breslin) med jätteglasögon och fett hår, som i brist på föräldrakärlek(?) drömmer om att få bekräftelse genom att bli årets Little Miss Sunshine.
Övriga filmer som Oscarsgalan 06 nominerades inom kategorin bästa originalmanus var betydligt mer pretentiösa: Babel, Letters From Iwo Jima, Pan's Labyrinth och The Queen. Jag har förvisso ännu inte sett någon av dessa filmer, men jag vågar ändå påstå efter att ha sett LMS att priset var oförtjänt, utifrån det lilla jag vet om de andra filmernas manus på förhand, som alla lovar mycket mer. LMS har kanske inget dåligt manus, men filmen saknar det emotionella patos både story- och karaktärsmässigt som jag eftersträvar och förväntar mig från en 'dramakomedi' som tar hem en prestigefylld 'guldgubbe' och utropas till årets komedi. LMS hade potential att vara så mycket mer, men fick soppatorsk vid ett halvt varv kvar till målinjen. Än vassare, slagkraftiga dialoger, sjukare händelseförlopp, mer flerdimensionella, utvecklade karaktärer och längre speltid utan att tappa fart utan istället öka den - allt detta och mycket mer finns med på min önskelista.
Om det är något som LMS lyckas med så är det just att förmedla detta budskap: att man inte kan få allt man önskar sig här i livet, att jagande efter storslagna rosenskimrande drömmar allt för ofta efterföljs av ett smärtsamt, välförtjänt magplask. Och ibland får man nöja sig med att vara udda och speciell inför inbördes beundrare bland vänner, men framförallt sin ovärderliga familj. För det är dem som fortsätter att älska en och inte dömer ut en trots de misslyckanden man gör genom livet.
Andra betydligt mer kräkreflexgulliga moralkakor som stuvas ner i svalget på tittaren i LMS är att "skönhet kommer inifrån" och att "det viktigaste inte är att vinna utan att man gör sitt bästa och alls vågar försöka".
Det må ligga en sanning i det sistnämnda i och med den lärdom och erfarenhet man får, men det är lika sant att endast dem med mest talang och viljekraft vinner guldpokalen. Frågan man måste ställa sig varje gång man kämpar för något är om uppoffringen är värd priset. Det heter annars att "en förlorare ger upp utan att ens försöka". Men ibland vet man med en gång att loppet är kört, att något inte ens är värt ett försök. Det gäller alltså att känna sig själlv, sina svagheter och styrkor.
En film om drömmar, krossade drömmar, hur man hittar ny kraft och mening i tillvaron, och hur viktigt familjeband är. En film som trots detta inte berör nämnvärt. En film att se en gång och sedan glömma bort bland andra betydligt bättre dramakomedier och road movies.
Filmen får en generös men mycket svag 6/10. Mycket tack vare att mina förväntningar var höga och filmen fick 2 Oscars. Då har en film extra press på sig att leverera.
/Cassow
