Recension: Dude, where's my car?
Jag behöver verkligen en Cassow-bloggsnisse sittandes på min ena axel, som bitchslappar mig när jag börjar med korvstoppningsskrivande. Tanken var att skriva kortfattat, slagkraftigt and that's it. Mer förtjänar inte Dude, where's my car. Istället skrev jag en jämförelse mellan Dude... och Dum och dummare. Jag fixar inte att kill my darlings bara sådär, ens när jag verkligen borde, ens när det handlar om en text jag inte är särskilt stolt över,
Därför gör jag såhär. Jag behåller den skitnödiga, långa psuedo-analysen, publicerar en kort recension á la facebook först, och så kan den som eventuellt är intresserad och orkar, läsa vidare lite längre ner i inlägget.
Dude, where's my car i ett nötskal: Urkorkat, idiotiskt, infantilt, hjärnskadat, rubbat, manus som troligen är skrivet antingen av en hollywoodpundare, eller en klass med 10-åringar som stafettskriver, där pojkarna gör allt för att rasera all form av logik och kontinuitet som de ordentliga flickorna skrivit ihop (been there done that).
Betyg: 4/10
And then...there's the analysis:
Ashton Kutcher och Seann William Scott har byggt sina karriärer på att specialicera sig på att spela sexgalna, kvinnoobjektifierande, infantila, IQ-befriade highschool/college-killar. Båda är one trick ponnies (bortsett från en utmärkt, seriös Kutcher i chrono voyage-thrillern- The Butterfly Effect) som i 9 av 10 filmer typecastas till att spela nyss nämnda, endimensionskaraktärer. De flesta är nog dock eniga om att Kutcher i tv-serien That 70's Show är odödlig i sin roll som självdyrkande, tjejjägaren, pot-head-korkade Kelso, precis som Scott alltid kommer associeras med ärkearslet tillika mediokre playern Stifler i American Pie-filmerna.
Dude, where's my car's recept är typ Kelso och Stiffler i samma film (samt tona ned Stiffler), med utbytta namn till Jesse och Chester = dubbel underhållning ihop. Tyvärr är Dude... bara en blek, själlös variant på Dum & dummare - en tanke som etsar sig fast i mig genom hela Dude...
Kanske borde filmen dömas efter sina egna meriter. Men varför spendera tid på en film som i praktiken är 100 gånger sämre än sin inspirationskälla?
Den filmmagi-kemi som Jim Carrey och Jeff Daniels skapade i halvt efterblivna karaktärerna Harry och Lloyd i D&d, har Kutcher och Scott som pundarna Jesse och Chester noll mot i Dude...trots att de har intern kemi de också, och ser ut att stortrivas med att spela "sig själva" för femtioelfte gången. Det är kultikonsstatus mot kluckande kalkonstatus.
Faktum: genuint efterblivna karaktärer är av någon anledning enormt mycket mer roande, än korkade pundare. Det är guilty pleasure. Med det sagt så bör jag också understryka att Mr. bean aldrig fungerat på mig.
Harry och Lloyd har rika personligheter, hjärta och värme. Lågt IQ till trots kan man som tittare ändå identifiera sig med deras drömmar om kärlek, rikedom eller framgång. Vem identifierar sig med Jesse och Chester? Andra pundare, eller de killar som ständigt är på jakt efter tjejen med lägst IQ och störst BH-storlek avaliable? Identifikation är förvisso inte alltid av nöden - helt sant. Ibland räcker det att kunna skratta åt sjuka karaktärer. Men jag gillar _inte_ Jesse och Chester. Punkt.
Storyn? Off the charts löjjeväckande. De hjärndöda pundarpolarna Jesse och Chester ger sig ut på jakt efter sin försvunna bil som de tappat bort, sedan de förgående kväll varit höga som hus. Absurditet är bra i komedier, men det finns gränser för allt. I detta fallet stavas gränsen förklädda, storbystade-aliens i jakt på en förklädd utomjordisk gizmo, som Jesse och Chester på något mystiskt sätt fått placerat i sin borttappade bil.
Visst finns det tillfällen i filmen då jag drar på smilbanden en smula. Men 3:40 minuters halvlojj, låg komik utspätt på 80 minuter är alltför tamt i en fullvärdig komedi. Det gör dessutom ont i mig att se Jennifer Garner slösa bort talang, i rollen som en utav de blåsta tvillingarna som Jesse och Chester är ihop med, men jag tröstar mig med hon gjorde rollen i ett tidigt skede av sin karriär, innan sitt genombrott i tv-serien Alias, eller innan hon blev Marvel-hjältinnan Elektra.
När undertecknad finner det roligaste inslaget i hela filmen vara att höra två bög-norrmän i tighta läderkläder prata överdriven norsk-engelska, ja då når en komedi inte särskilt höga höjder. Undvik såvida du inte älskar Kutcher/Kelso eller Scott/Stiffler
Betyg: 4/10
/Cassow
Här kommer några klipp från Dum & dummare som grädde på moset.
Kanske inte riktigt alla de bästa klippen kommer med här men...plus att stämningen blir rumphuggen när man klipper abrupt innan och efter ett skämt, men jag vidhåller att D&d är en klassiker medan Dude är garbage trash.
Obetalbart. :D Och ja - precis som i Dude - idiotisk och barnsligt. Men i D&d fungerar det.
Med det sagt - humor är givetvis högst individuell, gruppmässig, kontext-beroende, åldersbetingad, kulturell och intern, und so weiter...
Läs även andra bloggares åsikter om Dude, where's my car, komedi, filmrecension, recension, kalkonfilm, Ashton Kutcher, Seann William Scott, Dum & dummare, idioter, Jiim Carrey, Jeff Daniels
Kommentarer
Trackback
