The Break-Up- recension
[Denna recension/reflektion härrör ursprungligen från ett dagboksinlägg jag skrev på Helgon i vintras. Den är dock grovt modifierad]
....
Det finns relationer som aldrig borde tagit slut men där det liksom ändå uppstår en ?snöbollseffekt? en ödesdiger dag, som till sist leder till den till synes oundvikliga hjärteslitande separationen. Jag har upplevt det scenariot ett antal gånger. Ofta handlar det om att man slutat att ignorera och idealisera och istället uppmärksammat sin sols fläckar. Man börjar nagelfara sin partners faktiska brister, får dagligen dessa intvålade i ansiktet likt svidande shampolödder i ögonen tills dess bubblan brister. Man står då inför ett antal alternativ:
1. Cope with it - acceptera det och älska personen för den han/hon är, för hey let's face it - nobody's perfect
2. Deal with it - gör något åt det. Personer kan ändra sig om man talar ut om saker och kan kompromissa sinsemellan. Man forsätter efter viss modifiering älska sin partner.
3. Move on with it - göra slut och söka sig till det mytomspunna, utopiska grönare gräset som ibland faktiskt är grönare och saftigare - och mer välklippt.
Filmen The Break-Up handlar om hur ett bråk urartar i just en ?snöbollseffekt? för ett samboende kärlekspar spelade av Jennifer Aniston och Vince Vaughn, och hur de sedan sårar varandra genom hela filmen om och om igen till den punkt då en separation känns som den enda utvägen. Den kategoriseras som en romantisk relationskomedi med dramainslag, men den som vill se sugar coated romantik utan enligt standardmallens abc, bör se sig om efter annat.
Varför inte dra ännu ett varv på dina gamla sönderspelade Meg Ryan och Julia Roberts-filmer, Jane Austens Stolthet & Fördom-filmatiseringar, Bridget Jones-filmerna, En Officer & En Gentleman, Ghost m.fl.
Mina egna personliga favoriter inom genren (som inte alltid slutar i happy endings) är: Amelie av Montmartre, Love Actually, Garden State, High Fidelity, Hitch, Closer, Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, Lost In Translation och Kramer vs Kramer..,(jag kan ha glömt några - tips från läsare tas alltid varmt emot!). Ja ni märker kanske hur gärna jag pratar om The Break-Up. Oh well.
Detta är alltså inte en velig feelgood-film med ups and downs och sappy happy ending. Filmen är ett mörkt, realistiskt drama med ofta hög igenkänningsfaktor genom många välbekannta relationsbråk-klyschor - vissa med komiska inslag som ofta blir bitterljuva. Du lär med all säkerhet inte bli lyckligare av att ha sett The Break-Up, såvida du inte är en av dem som är i behov av att bada i insikten att många andra bär på samma sad broken relationship-stories i bagaget som du själv. Med den kategorin borträknad, exakt vilken målgrupp förutom självplågare återstår?
Om du nyss gått ur en relation, och lider av sviterna från denna med färska sår, så är The Break-up knappast välbehövlig själsmedicin. Det är inte en mysig date-film, absolut inget för lyckliga par no matter how unbreakable ni anser er vara. Den är rent rävgift för olyckliga par. Det är inte en film för relationsrädda singlar. The Break-Up är så vemodig och deprimerande att i allafall jag inte ser poängen med att ha sett den. En omtitt är uteslutet.
Det är förvisso en hyfsat välskriven story, men vad spelar det för roll om filmen ändå inte fyller något behov, när man inte engageras utav karaktärerna på annat vis än att man blir irriterad över hur elaka och omoget de beter sig? Vince Vaugn och Jennifer Aniston gör båda någorlunda trovärdiga rollprestationer här, vilket inte nödvändigtvis behöver säga så mycket... överfjolliga John Michael Higgins är annars den ende som lämnar någon form av avtryck bland skådespelarna i denna filmen...
Sammantaget känns denna film rätt meninglös. Hög ironifaktor på att Jen och Vince gjorde slut på riktigt efter att de gjort denna film tillsammans...aww.
5/10 (6 om du är Jen och/eller Vince-fan)
/Cassow
