SLiTHER- recension
Filmen SLiTHER, regisserad av James Gunn är ett skamlöst men delikat anrättat smörgåsbord till hybrid som blandar genrerna sci-fi-skräck, zombie-splatter, och svart komedi med en touch av Troma-film. Filmfans lär se filmen som en homage till alla de större succéartade eller kultstämplade filmer som släppts inom dessa genrer under de senaste trettio till fyrtio åren. Tilltalas man däremot inte alls av nyss nämnda genrer så har man nog inte direkt något att hämta ut utav denna film och kan sluta läsa nu.
Ja detta är en film för redan invigda fans av filmer som:
The Blob, 1958 och remaken 1985 (vilken jag själv inte sett)
The Thing, 1982
Invasion Of The Body Snatchers, 1956; första remaken från 1978, och andra remaken från 1993
David Cronenberg-filmer som Scanners, 1981 och Flugan/The Fly, 1986 (som förvisso är en remake också)
Alien-filmerna, 1979, 1986, 1992, 1997
Species-filmerna, 1994, 1998, 2004 (ej sett del 3 ännu)
Dawn Of The Dead, 1978, remaken från 2004 - eller valfri George A. Romero Zombie-film
Gremlins, 1984 och Gremlins 2, 1990
The Faculty, 1998 (som i sig blandar friskt med mest influenser från Body Snatchers)
Dreamcatcher, 2003
...Troligen finns det ännu fler referenser i filmen, men det är de jag kommer på såhär på rak arm.
Det är oerhört lätt att misslyckas när man försöker klämma in så mycket ingredienser/innehåll i ett och samma paket. Precis som man inte kan koka soppa på en spik, så bör man heller inte heller koka soppa med för många kockar. Men där många andra försökt och misslyckas, så lyckas SLiTHER charma och övertyga mig på varje punkt. SLiTHER tar alla nämnda filmers idéer, blandar om i mixer, modifierar i viss mån, kryddar och lägger till ett par egna twistar och lyckas på detta vis göra sitt manus och upplägg fräscht (även om filmen i sig är allt annat än fräsch med sitt splatter-blood n? gore-frenzy, slem- och kroppsvätskor-tema).
SLiTHER tappar aldrig fart utan byggs upp väl genom att inledningsvis ha en lite trevande intressant story som vävs ut successivt på ett i mitt tycke mindre väntat sätt, för att sedan övergå till att bli mer spännande och tempofylld. Filmen avslutar inte helt hollywoodifierat, utan mer en kompromiss som mer än tillfredställer mig.
Filmen fungerar mycket tack vare ytliga men färggranna stereotypa karaktärer, som karaktäristiskt för denna typ av film använder grovt språk och råa skämt. Skådespelarinsatserna är så bra som de bör vara i en riktigt bra B-film.
Bäst i filmen är helt klart borgmästaren som spelas av alltid lika svinige Gregg Henry, som jag senast såg i filmen Payback(1999) med Mel Gibson. Nathan Fillion som spelar polishjälten i filmen, tidigare sedd bland annat i sci-fi-äventyret och succéfilmen Serenity (2005), gör också ett bra jobb, precis som för mig nykomlingen Elizabeth Banks som spelar en hustru/lärare going tuff brud á la Ellen Ripley. Hårdnackade föredettingen Michael Rooker (fr. bl.a. Cliffhanger, 1993) gör också bra ifrån sig som husband turning posessed alien. Grädden på moset för filmen är det bra, stundtals nerviga soundtracket och bra specialeffekter (trots påstådd stram budget).
Som läsaren märker så har jag mer eller mindre utlämnat storyn helt. Jag vill inte avslöja några detaljer och förstöra för den som är intresserad av att se filmen, men kort beskrivet är handlingen denna: meteorit innehållandes liten maskliknande alien-livsform, som tar över/besätter värdorganismer, faller ned i skog utanför pitoresk amerikansk småort där alla känner alla, blir upphittad av människa, besätter denne och vandrar mot orten med oviss agenda. Resten får du se själv. Det är betydligt intressantare än min korta beskrivning antyder. ;)
Detta är enligt mig en av de allra bästa filmerna inom sin mix-genre som Hollywood producerat under de senaste åren. Fans av genrerna kan räkna med en mycket underhållande film som klockar in på 95 minuter. Enda negativa jag kan komma på att anmärka på är väl att farten på filmen speedas upp lite för fort i slutet, och att jag gärna hade sett att filmen var åtminstonde ytterliggare en 15-20 minuter, och haft än mer action och sköna repliker. Detta är en film som håller för omtittar och som jag tror kan få viss kultstatus på lång sikt, även om inte särkilt mycket av filmen är unikt. Filmen blev aldrig någon större succé på biograferna i USA, men har sedan dess blivit lite av en smygsuccé som hyr och köpfilm. Detta är en underhållande popcornrulle utan djup (du kan lämna hjärnan på stand-by) men full av hjärta och värme, och den skäms inte för det. Den står på egna ben. En film av fans ämnad för fans helt enkelt.
Betyg: 8/10
/Cassow
Ja detta är en film för redan invigda fans av filmer som:
...Troligen finns det ännu fler referenser i filmen, men det är de jag kommer på såhär på rak arm.
Det är oerhört lätt att misslyckas när man försöker klämma in så mycket ingredienser/innehåll i ett och samma paket. Precis som man inte kan koka soppa på en spik, så bör man heller inte heller koka soppa med för många kockar. Men där många andra försökt och misslyckas, så lyckas SLiTHER charma och övertyga mig på varje punkt. SLiTHER tar alla nämnda filmers idéer, blandar om i mixer, modifierar i viss mån, kryddar och lägger till ett par egna twistar och lyckas på detta vis göra sitt manus och upplägg fräscht (även om filmen i sig är allt annat än fräsch med sitt splatter-blood n? gore-frenzy, slem- och kroppsvätskor-tema).
SLiTHER tappar aldrig fart utan byggs upp väl genom att inledningsvis ha en lite trevande intressant story som vävs ut successivt på ett i mitt tycke mindre väntat sätt, för att sedan övergå till att bli mer spännande och tempofylld. Filmen avslutar inte helt hollywoodifierat, utan mer en kompromiss som mer än tillfredställer mig.
Filmen fungerar mycket tack vare ytliga men färggranna stereotypa karaktärer, som karaktäristiskt för denna typ av film använder grovt språk och råa skämt. Skådespelarinsatserna är så bra som de bör vara i en riktigt bra B-film.
Bäst i filmen är helt klart borgmästaren som spelas av alltid lika svinige Gregg Henry, som jag senast såg i filmen Payback(1999) med Mel Gibson. Nathan Fillion som spelar polishjälten i filmen, tidigare sedd bland annat i sci-fi-äventyret och succéfilmen Serenity (2005), gör också ett bra jobb, precis som för mig nykomlingen Elizabeth Banks som spelar en hustru/lärare going tuff brud á la Ellen Ripley. Hårdnackade föredettingen Michael Rooker (fr. bl.a. Cliffhanger, 1993) gör också bra ifrån sig som husband turning posessed alien. Grädden på moset för filmen är det bra, stundtals nerviga soundtracket och bra specialeffekter (trots påstådd stram budget).
Som läsaren märker så har jag mer eller mindre utlämnat storyn helt. Jag vill inte avslöja några detaljer och förstöra för den som är intresserad av att se filmen, men kort beskrivet är handlingen denna: meteorit innehållandes liten maskliknande alien-livsform, som tar över/besätter värdorganismer, faller ned i skog utanför pitoresk amerikansk småort där alla känner alla, blir upphittad av människa, besätter denne och vandrar mot orten med oviss agenda. Resten får du se själv. Det är betydligt intressantare än min korta beskrivning antyder. ;)
Detta är enligt mig en av de allra bästa filmerna inom sin mix-genre som Hollywood producerat under de senaste åren. Fans av genrerna kan räkna med en mycket underhållande film som klockar in på 95 minuter. Enda negativa jag kan komma på att anmärka på är väl att farten på filmen speedas upp lite för fort i slutet, och att jag gärna hade sett att filmen var åtminstonde ytterliggare en 15-20 minuter, och haft än mer action och sköna repliker. Detta är en film som håller för omtittar och som jag tror kan få viss kultstatus på lång sikt, även om inte särkilt mycket av filmen är unikt. Filmen blev aldrig någon större succé på biograferna i USA, men har sedan dess blivit lite av en smygsuccé som hyr och köpfilm. Detta är en underhållande popcornrulle utan djup (du kan lämna hjärnan på stand-by) men full av hjärta och värme, och den skäms inte för det. Den står på egna ben. En film av fans ämnad för fans helt enkelt.
Betyg: 8/10
/Cassow
Kommentarer
Trackback
