The Hills Have Eyes (2006)
En typisk sydstats-redneck-hillybilly-trailortrashfamilj ute på husvagnssemester körandes längs med Route 66 i USA med slutdestination Californien, blir mitt ute i ingenstans någonstans mellan Texas och New Mexico, förledda av en skum bensinmacksägare till att ta en ?genväg?, som i själva verket leder rakt in i armarna på en atombombstestbestrålad, vanställd kannibalistisk familj som lurpassar bland höga kullar, med ond bråd död som given följd.
Den lövtunna och skrattretande idiot-plot som The Hills Have Eyes bjuder till trots, måste det ändå en smula motvilligt erkännas att denna remake av Wes Cravens originalfilm från 1977 (ännu inte sedd av mig), tillgodoser tillräckligt många primärbehov för att kunna anses sevärd av mig.
Ett litet plus för att karaktärerna som dödas inte dödas helt utifrån standardmallen utan att jag faktiskt förvånades ett par gånger. Soundtracket är godkänt med sin obehagliga stressfaktor. Fotot är rätt snyggt i sin skitighet. Skådespelarinsatserna är som väntat - inget att hänföras över, replikerna passerar obemärkta förbi.
Det som talar till filmens fördel annars är: x antal shockskrämselljudeffekter, absurda mängder osmakligt carnage candy och sist men inte minst känslan av utsatthet och hjälplöshet - kan man identifiera sig med den så är mycket vunnet. Det är sällan jag får den där obehagliga spända känslan i benen under en skräckfilm, och det är också utifrån den känslan (somnade ben, växtverk - hallå!?) som jag pendlar tvekandes mellan att ge filmen det kanske lite väl generösa slutbetyget 6 och en solid, knappt godkänd femma. Det håller för åtminstone en titt av genrefans anyhow.
Kollade upp filmen på imdb.com efter att jag sett filmen och såg att uppföljarremaken snart går upp på biograferna i USA...orginaluppföljaren sågades jämns med fotknölarna och jag har ingen anledning att tro att denna får värst mycket bättre bemötande. Men det blir väl att jag ser den också vad det lider...
/Cassow
Den lövtunna och skrattretande idiot-plot som The Hills Have Eyes bjuder till trots, måste det ändå en smula motvilligt erkännas att denna remake av Wes Cravens originalfilm från 1977 (ännu inte sedd av mig), tillgodoser tillräckligt många primärbehov för att kunna anses sevärd av mig.
Ett litet plus för att karaktärerna som dödas inte dödas helt utifrån standardmallen utan att jag faktiskt förvånades ett par gånger. Soundtracket är godkänt med sin obehagliga stressfaktor. Fotot är rätt snyggt i sin skitighet. Skådespelarinsatserna är som väntat - inget att hänföras över, replikerna passerar obemärkta förbi.
Det som talar till filmens fördel annars är: x antal shockskrämselljudeffekter, absurda mängder osmakligt carnage candy och sist men inte minst känslan av utsatthet och hjälplöshet - kan man identifiera sig med den så är mycket vunnet. Det är sällan jag får den där obehagliga spända känslan i benen under en skräckfilm, och det är också utifrån den känslan (somnade ben, växtverk - hallå!?) som jag pendlar tvekandes mellan att ge filmen det kanske lite väl generösa slutbetyget 6 och en solid, knappt godkänd femma. Det håller för åtminstone en titt av genrefans anyhow.
Kollade upp filmen på imdb.com efter att jag sett filmen och såg att uppföljarremaken snart går upp på biograferna i USA...orginaluppföljaren sågades jämns med fotknölarna och jag har ingen anledning att tro att denna får värst mycket bättre bemötande. Men det blir väl att jag ser den också vad det lider...
/Cassow
Kommentarer
Trackback
