Tänk att bli betald för att vara professionell filmkritiker-idiot på heltid
Surfar bland filmforumen på imdb. Läser en kommentar som lyder: "kritiker vet vad som är bra och vad som är dåligt". Jag tror att dem enda som är naiva nog att tro blint på så kallade proffskritiker, är proffskritikerna själva. Jag kunde inte bry mig mindre om vad proffskritiker tycker om mainstreamkultur, för sen när har de någonsin tyckt någonting inom popkulturen är bra, och gett en matinéfilm mer än betyget "3 utav 5" i sällsynta fall?
Det råder rimligtvis inflation på proffskritiker i såväl Sverige som USA och andra västerländska länder. Vem som helst som läst ett par filmhistorie/vetenskapskurser, eller gått ett fullängdsprogram på 120hp (Antagningskraven är knappast mördande höga på någotdera), kan rapa upp gamla filmklassiker i sömnen och envist hävda att de ohotade slår allt vad dagens Hollywood förmår spottar ur sig. Det finns en väldigt enkel förklaring till detta:
- proffskritiker vill inte gärna erkänna öppet för familj, släkt och vänner att den kunskap man köpt sig för ett par hundratusen i form av studieskulder till CSN, lika gärna hade kunnat tas in gratis på fritiden, via internet eller bibliotek, och därmed är fullkomligt bortkastad - i synnerhet då ytterst få av den generella befolkningen bryr sig det allra minsta om vad snusförnuftiga, nedtryckande finsmakare med patent på "god smak" tycker.
Citizen Kane, Metropolis, The Third Man, Nosferatu, Dr. Caligaris skräckkabinett, The Birth of a Nation (superrasistisk, men tekniskt briljant och obligatorisk filmhistoriekunskap), Casablanca, Pansarkryssaren Potemkin, The day the earth stood still, Gudfadern 1 och 2, Det sjunde inseglet, och så vidare - ja om ni känner någon 'filmvetare' så har ni säkert hört dem nämna dessa fina titlar bland andra. Jag säger inte att det inte gjordes riktigt bra film förr, ja oförglömliga klassiker till och med - det vore att polarisera trångsyntheten. Men jag är emot den förvridna historiebeskrivningen som fortlever i dessa filmhistorie/vetenskapliga kurser, jag är emot fokuset på det allra äldsta, emot glorifieringen av det, och aversionen, ignoransen mot mer moderna filmer - i synnerhet om dessa kommer från Hollywood.
Många av proffskritikerna som tillåts recensera modern film, tycks ha en tvångsmässig psykisk störning som gör att de per automatik älskar smala filmer, independent film, och utländsk film, medan de givetvis fnyser åt, och ringaktar alla Hollywoodfilmer - förutom just de Oscarsnominerade, som de givetvis måste hylla eftersom det måste råda absolut koncensus i de finkulturellas hönsgård.
Finkulturen har absolut ett existensberättigande, men jag ifrågasätter om kvälls- och morgontidningarna är dess rätta forum. För finkulturen är inte till för några andra än minoriteten, kanske en promille av befolkningen i landet. Varje dag upptar de emellertid ett flertal sidor av kulturdelen i morgontidningarna och kvällspressen, och varje dag bläddrar de allra flesta bara förbi dessa sidor utan att ens ta notis om dem. Jag läser kultursidorna emellanåt, och oftast handlar det om att de kaxigaste ankorna i den lilla kulturdammen kvackar så högt de bara kan, för att lyckas dra med sig de andra vilsna ankorna och forma någon slags allmängiltig sanning kring något som enbart engagerar dem. Varför har det blivit en självklarhet att de ska få uppta detta utrymme? Vore det inte smartare att låta de finkulturella kulturjournalisterna, samlas i en enda hög i en bananlåda, skicka iväg dem, och låta dem käbbla bäst de vill, i de renodlade kulturblaskor som finns? Om man bortser från argumentet att finkulturen skulle riskera att "urholkas", så skulle nog också många finkultursjournalister bli överflödigare än de redan är, och bli utan jobb. Men är det inte rimligt att man rensar upp ibland, bland yrkesgrupper som är överlastade, och tillgången överstiger efterfrågan hundrafallt? Tänk att jag själv gick och drömde om att bli 'professionell' filmkritiker under ett antal år...
Att vara professionell filmkritiker, är för mig att älska film i alla tänkbara former, att inte på förhand döma ut en genre som oseriös och dålig, och att undvika att recensera filmer som man på förhand vet att man inte har vett att uppskatta för vad de är. Den som inte gör det gör såväl filmskaparna som publiken en otjänst, då de medvetet vilseleder med sin 'fina', 'personliga' smak (som oftast bara är en upprepning på vad den mest respekterade tuppen i finkulturens hönshus har golt). Att vara professionell filmkritiker är att tycka till om, och analysera inom de genrer man behärskar och förstår. Det är också att kunna göra relevanta referenser till tidigare storheten inom den aktuella genren, och jämföra dessa med dagens filmer. Slutligen ska recensenten inte tillåta sig att påverkas av andra recenenters åsikter, utan enbart gå efter sitt egna tyck och upplevelser. Det är min definition utav en bra, professionell filmkritiker.
/Cassow
Det råder rimligtvis inflation på proffskritiker i såväl Sverige som USA och andra västerländska länder. Vem som helst som läst ett par filmhistorie/vetenskapskurser, eller gått ett fullängdsprogram på 120hp (Antagningskraven är knappast mördande höga på någotdera), kan rapa upp gamla filmklassiker i sömnen och envist hävda att de ohotade slår allt vad dagens Hollywood förmår spottar ur sig. Det finns en väldigt enkel förklaring till detta:
- proffskritiker vill inte gärna erkänna öppet för familj, släkt och vänner att den kunskap man köpt sig för ett par hundratusen i form av studieskulder till CSN, lika gärna hade kunnat tas in gratis på fritiden, via internet eller bibliotek, och därmed är fullkomligt bortkastad - i synnerhet då ytterst få av den generella befolkningen bryr sig det allra minsta om vad snusförnuftiga, nedtryckande finsmakare med patent på "god smak" tycker.
Citizen Kane, Metropolis, The Third Man, Nosferatu, Dr. Caligaris skräckkabinett, The Birth of a Nation (superrasistisk, men tekniskt briljant och obligatorisk filmhistoriekunskap), Casablanca, Pansarkryssaren Potemkin, The day the earth stood still, Gudfadern 1 och 2, Det sjunde inseglet, och så vidare - ja om ni känner någon 'filmvetare' så har ni säkert hört dem nämna dessa fina titlar bland andra. Jag säger inte att det inte gjordes riktigt bra film förr, ja oförglömliga klassiker till och med - det vore att polarisera trångsyntheten. Men jag är emot den förvridna historiebeskrivningen som fortlever i dessa filmhistorie/vetenskapliga kurser, jag är emot fokuset på det allra äldsta, emot glorifieringen av det, och aversionen, ignoransen mot mer moderna filmer - i synnerhet om dessa kommer från Hollywood.
Många av proffskritikerna som tillåts recensera modern film, tycks ha en tvångsmässig psykisk störning som gör att de per automatik älskar smala filmer, independent film, och utländsk film, medan de givetvis fnyser åt, och ringaktar alla Hollywoodfilmer - förutom just de Oscarsnominerade, som de givetvis måste hylla eftersom det måste råda absolut koncensus i de finkulturellas hönsgård.
Finkulturen har absolut ett existensberättigande, men jag ifrågasätter om kvälls- och morgontidningarna är dess rätta forum. För finkulturen är inte till för några andra än minoriteten, kanske en promille av befolkningen i landet. Varje dag upptar de emellertid ett flertal sidor av kulturdelen i morgontidningarna och kvällspressen, och varje dag bläddrar de allra flesta bara förbi dessa sidor utan att ens ta notis om dem. Jag läser kultursidorna emellanåt, och oftast handlar det om att de kaxigaste ankorna i den lilla kulturdammen kvackar så högt de bara kan, för att lyckas dra med sig de andra vilsna ankorna och forma någon slags allmängiltig sanning kring något som enbart engagerar dem. Varför har det blivit en självklarhet att de ska få uppta detta utrymme? Vore det inte smartare att låta de finkulturella kulturjournalisterna, samlas i en enda hög i en bananlåda, skicka iväg dem, och låta dem käbbla bäst de vill, i de renodlade kulturblaskor som finns? Om man bortser från argumentet att finkulturen skulle riskera att "urholkas", så skulle nog också många finkultursjournalister bli överflödigare än de redan är, och bli utan jobb. Men är det inte rimligt att man rensar upp ibland, bland yrkesgrupper som är överlastade, och tillgången överstiger efterfrågan hundrafallt? Tänk att jag själv gick och drömde om att bli 'professionell' filmkritiker under ett antal år...
Att vara professionell filmkritiker, är för mig att älska film i alla tänkbara former, att inte på förhand döma ut en genre som oseriös och dålig, och att undvika att recensera filmer som man på förhand vet att man inte har vett att uppskatta för vad de är. Den som inte gör det gör såväl filmskaparna som publiken en otjänst, då de medvetet vilseleder med sin 'fina', 'personliga' smak (som oftast bara är en upprepning på vad den mest respekterade tuppen i finkulturens hönshus har golt). Att vara professionell filmkritiker är att tycka till om, och analysera inom de genrer man behärskar och förstår. Det är också att kunna göra relevanta referenser till tidigare storheten inom den aktuella genren, och jämföra dessa med dagens filmer. Slutligen ska recensenten inte tillåta sig att påverkas av andra recenenters åsikter, utan enbart gå efter sitt egna tyck och upplevelser. Det är min definition utav en bra, professionell filmkritiker.
/Cassow
Kommentarer
Trackback
