]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

2008's Eurovision Song Contest med favorittippade Charlotte Perrelli (omnämnd CP i resten av texten) blev ännu en kalldusch för det svenska folksjälens hybris-ego. Vi trodde och tyckte i vanlig ordning att vi själva hade det bästa bidraget. Morgondagens nyhetsblaskor (samt blogg-sfären) lär präglas av spott och spe över hur orättvis vår pinsamt dåliga placering  var, och vilka svikare övriga länder i Norden var som inte gav oss full pott per automatik som förväntat. Samtidigt lär vi gnälla över att öst-blocket röstat på varandra. Det osar illaluktande dubbelmoral och dålig förlorare av oss. Sverige producerar beviserligen väldigt mycket bra musik. Den "svenska musikexportundret" är enligt mig ingen myt. Men jag tror befolkningen och musikjournalist-"experternas" hybris att ta vår storhet för given ligger oss i fatet.

Med Balt-länderna, plus öststaterna, samt länder från Balkanområdets anslutning till tävlingen i början på 90-talet, tävlar idag 44 nationer(!). Konkurrensen ökar i proportion till antalet länder - likaså blir musikinfluenserna fler i proportion till fler musikkulturer. Lilla norden med fem små länder ställda mot tjugofem nya medtävlande, där mångfallden tidigare tilhört Sovjetunionen, kompisröstar precis som vi gjort inom norden traditionellt sett, gör Sveriges chanser till vinst lika med noll.

Sverige tar sig självt på för stort allvar i många olika sammanhang och vi överskattar konstant hur väl vi står oss i förhållande till andra länder ute i Europa och globalt. Jag säger inte att vi inte är bra i många fall - men vi är inte i närheten så jävla bra som världsbäst på allt. Men självbilden är delvis medias fel som dagligen pumpar oss fulla med patriotism och tvetydig statistik från jämförande undersökningar som världens länder deltagit i. Vi behöver kliva ner från våra höga hästar, kritiskt omvärdera oss själva, och inse att vi behöver anstränga oss mer, lägga i en högre växel eller lägga om taktik på många plan, för att behålla vår världsstatus eller öka den.

I Eurovision har vi vunnit totalt fyra segrar under 34 år. Sett till antal år är det inte mycket. Ser man det i förhållande till antalet medtävlande länder idag så placerar vi oss däremot högt upp i ligan. Men gamla segrar är irrelevanta idag, för tävlingen är inte vad den en gång var. Nostalgi ger inga nya segrar. Vi vann senast 1999 då samma Charlotte hette Nilsson.

Givetvis föredrar östblocket sina inbördes bekanta musikstilar framför Sveriges traditionella schlager-pop - vars ABBA-vibbar som sedan länge passerat utgånget bäst före datum. Arrogant och envist, likt en intelligensbefriad tjur som om och om igen stångar en rödmålad murstensvägg blodig kör vi på med samma gamla uttjatade pretto-koncept. Det är med andra ord inte alls synd om Sverige. Vi får det vi förtjänar med vårat högmod - mer eller mindre. Bli inte förvånade om vi inte vinner på ytterliggare minst 9 år om vi ine ändrar taktik.  

Det är omöjligt att skapa en låt som enhetligt går hem hos 44 länders befolkning. Men det går att ändra approach. Om Sverige verkligen vill vinna Eurovision i framtiden så måste vi ändra taktik och synsätt, lyssna in oss på de nya, för oss exotiska, musikinfluenserna från östeuropa, och anpassa oss. Alternativet är att lämna Eurovision och skapa en nordisk variant för inbördes beundran. Men jag tror en sådan tävling skulle haverera direkt och endast skapa missämja inom norden.

Så vad föll vi på i år och vad kan vi ändra på, förhoppningsvis till det bättre i framtiden?

Jag tror vi föll på att CP's nummer var för stelt i sina rörelser och traditionalistiskt. Många andra låtar var mer vicka på höfterna i sexig dans, mer sensuella, flirtande lockande, varmare, eller mer romantiska i sin lyrik eller framtoning. Like it or not - det går mot mer avklätt och mer av allt det jag nyss nämnt. Se, lär, kopiera liksom, men med en svensk touch/finish.

CP's inramning av numret var helt enkelt inte så sexig och coolt som vi svenskar ville tro även om hon satte det perfekt i Belgrad. Koreografin var stel. Hon var mer eller mindre stillastående på scen, avmagrad, med benen brett isär i kortkort, mekaniskt och agressivt viftade med armar som en transformers (eller transgender) synkat till ljudeffekter, samtidigt som kajalen i hennes ögon fick henne att likna en lyxprostituerad från östeuropa (ja jag ger de norska journalisterna rätt här). Helt fel paketerat, även om det var mycket bättre än majoritetens! Därtill uppfattade jag numret, på gott och ont, som det mest högtravande, högljudda, självälskande och självsäkra av alla låtar. Låten och CP fullkomligen bländade tittaren i sin "denna låt är så jävla bäst och cool - och jag vet om det, och det ska fanimej ni också tycka"-mentalitet, och denna arrogans var inte klädsam. "Njet" sade Ryssen, och östblocket, balkan och övriga Europa instämde unisont i det tysta.

Ovan bitska kritik till trots, tyckte jag att CP var en värdig vinnare från början, men så var även Grekland, Armenien, Ukraina, Georgien, Turkiet, Norge (grattis till 6:e placeringen!) och..Ryssland? Rysslands låt var alldeles för smörig för min smak, men den var lätt direktkvalificerad till top 10. Men det sista jag vill, är att en i praktiken mer eller mindre diktaturisk stat (med ett media centralstyrt med järnhänder från Kreml) - där partimotståndare/kritiker och grävande journalister dagligen tystas ned (eller i värsta fall mördas) av Putins mörkermän - ska få internationellt positivt erkännande, och/eller dra in storkovan på turism i form av Eurovision-hosting. Fi fan säger jag om det.

Inövat eller improviserat, var Björn Gustasson både pinsam och träffsäker när han delade ut Sveriges poäng. Självironin över Sveriges hybris satt perfekt, och Europas fördom om de svenska/skandinaviska blondinernas dumhet och vår skrattretande engelska infriades likaså.

Sveriges förväntade succé kom av sig och blev en omedelbar historisk skräll. CP lär inte ställa upp igen. Inte heller Carola (förhoppningsvis). SchlagerSverige befinner sig i en identitetskris och behöver återuppfinna sig självt. Vi behöver städa ur den gamla skåpsmaten med ständigt återkommande, välbekanta, endast av oss själva älskade artister som proffsjuryn hjälper fram. Vi behöver släppa fram nya förmågor. Vi behöver rensa bort smöriga dansband, bondhåleband som exempelvis Brandsta City Släckers, Östen med resten, och oseriösa artister som Magnus Uggla, som inget land i Eurovision ändå lära uppskatta. Vi måste sluta rösta främst efter vad vi själva gillar nationellt och istället rösta fram vad vi tror är internationellt gångbart. Om inte så får vi lägga ner hela tävlingen, eller knipa käft och gilla läget.

Jag tror till skillnad från Bert Karlsson, inte att Sanna Nielsens "Empty Room" hade slagit bättre i Eurovision. Den var för seg och trist. Och lyriken dessutom skrattretande dålig.

...

"Empty room
Empty heart
Since you've been gone
I must move on
Empty space
Lonely days
My life goes on
Just like the moon
"
- Hur korkad låter inte sista textraden? Jaha liksom?! Christer Sjögrens naiva låt "I love Europe" tror jag endast hade gått hem bland David Hasslehoff-älskande tyskarna (kungarna av den dåliga musiksmaken). Däremot hade kanske BWO kunnat snärja Östeuropa. Men dem ska vi ju pissa på varje gång de är med, bara för att så pass många svenskar är anti uppseendeväckande homo-Bard. Well, jag avslutar detta alldeles för långa inlägg nu, vars ämne egentligen inte alls borde engagerat mig, då jag inte ens är fan av schlagermusik utan bara kollar om jag måste - tillsammans med släktingar som av ren tradition följer schlagern, vilka blir lika förbannade och besvikna över Sveriges "orättvisa" placering år efter år. Vi får vad vi förtjänar - vad vi röstat fram. Get on with it. 
 
/Cassow