"This song is about..."
Jag vet att jag inte är ensam om att bli irriterad på artister och konstnärer som skriver på våra näsor hur DE vill att vi ska tolka deras verk.
Jag hatar visserligen att bli missförstådd, men jag hatar ännu mer när folk tycks tro att ingen i världen är tillräckligt intelligent att själva bilda sig en uppfattning om ett verk, eller liksom verkar rädda för att betraktaren eller åhöraren inte ska se deras möda, ambition eller storhet. Med detta sagt så är jag fullt medveten om att jag hycklar en smula. För i egenskap utav poesiskrivare så är jag ibland övertydlig med innebörden utav det jag skriver om (det kan vara en av anledningarna till att jag oftast är rätt utdragen istället för kort och koncis - more is less och vice versa, blablabla) .
MEN - jag gör det inte till en regel. Jag är allt annat än konsekvent och blandar konkret stuff med abstrakt, långt med kort, allvarligt med lättsamt, hoppigt med sammanflätat, e.t.c. - åtminstone i mitt egna tycke.
Det finns undantag där artister kommer undan med sin övertydlighet dock. Kanske handlar det mest om hur man förhåller sig till artisten eller konstnären ifråga? För om man är ett fan så kan man ha överseende med vad som helst. Är man motsatsen så irriterar man sig extra mycket på långa försnack kring en låts betydelse och bakgrundshistoria. Jag tycker att om man nu så himla gärna vill bli förstådd på ett visst sätt - skriv en jävla bok om saken, så alla vi andra som bara vill lyssna på den schysta musiken, eller som själva vill få tolka fritt och lägga in egen personlig innebörd, kan få njuta ifred!
Bland självutnämnda och erkända trubadurer tycks försnacket höra till trubadurskapet. Jag tycker själv det blir skitnödigt och att trubadurerna tar sig själva på alldeles för stort allvar, alternativt att de försöker fylla ut alldeles för få bra låtar på repetoaren med dösnack. Men som sagt - älskar man artisten ifråga så njuter man istället. Håkan Hellström får gärna snacka på uppe på scenen, för jag tycker om hans tankar. Men jag har ändå till syvende og sist betalat för musiken, inte för en massa prat. Så det gäller verkligen att som artist balansera det hela rätt.
Ett konkret konstnärsfall stötte jag förresten på i min sommarkurs. En kille hade målat en tavla och skrivit en jättelång dikt som hängde på tavlan och liksom förklarade tavlan in i minsta detalj. Det var en väldigt personlig dikt. Men större delen av klassen blev störda utav det faktum att tavelmålaren ägnade runt haltimman åt att skriva alla på näsan om hans egna, personliga, trasiga känsloliv, genom dikten (varje redovisning fick vara 20 min cirka- hans var runt 40-50min). Så fokuset på tavlan försvann. Hans tavla var intressant. Men redovisningen hade inte behövt ta mer än fem minuter om han inte varit så kåt på att bli förstådd och få bekräftelse för sitt beskrivande utav sin svarta ångest. Jag skriver om ångest i mina dikter också - helt sant. Men huruvida folk förstår det jag skriver eller inte skiter jag i så länge de tycker det är intressant, engagerande, roligt eller fint skrivet.
Personligen brydde jag mig ingenting om dikten (även om den i normala fall hade intresserat mig), för det var tavlan som var intressant i sammanhanget, det var denna som var det egentliga konstprojektet. Visst ackompanjerade dikten tavlan. Och i den bästa av världar så hade båda delar förstärkt varandra. Men här blev dikten bara störande.
Vilket påminner mig om att jag gjort ungefär samma sak. Emellanåt publicerar jag dikter och låter ett självtaget foto eller en bild ackompanjera. Men fotot behöver inte ha mer än symbolisk anknytning till ett enskilt ord i dikten. Fotot behöver inte ens ha någon relevans, utan bara vara ett mind fuck, ett falskt spår. Det är liksom upp till betraktaren att avgöra om jag kommer undan med det jag gör eller ej. Men jag får aldrig någon konstruktiv kritk,och då är det svårt att avgöra. Men jag tycker inte att det jag gör är riktigt samma sak som den här killen gjorde heller. För jag skriver ofta i metaforer och blir därmed mer eller mindre abstrakt. Det är i allafall min ambition. Att behålla viss mystik. Att låta läsaren fantisera själv, eller liksom klura på/ut vad jag menar.
Jag anser att en abstrakt tavlas syfte är just att förbli abstrakt. Därför förstör en dikt mer än den expanderar upplevelsen.
Om någon frågar mig vad jag menade i en dikt så kan jag berätta det. Men det är inte lika tillfredställande som när någon själv tolkar och berättar hur denne tolkar alstret. Men mest av allt så är det tillfredställande med positiv kritk som man bara kan suga i sig rakt av.
Den som tolkar det som att jag nu bashat ej namngivna artister och konstnärer samtidigt som jag täckt över mina egna tillkortakommanden, har rätt att tolka det så. Jag säger inte att det är varken en korrekt eller fel analys. Jag kan säga att jag är stolt över det jag gör och kan stå för det till 100%. Men samtidigt är jag väldigt känslig. Men ingen kan ta ifrån mig det jag gör. Låter man andra göra det så tillåter man sig förminskas. Och det ska de som känner sig träffade utav det jag nu skrivit om också tänka på. Att det just handlar om tycke och smak. Ingen har mer rätt än någon annan här. Men kanske det råder ett koncensus. Vad vet jag. Men. Så här tycker jag. Vad tycker ni som läser?
/Cassow
Jag hatar visserligen att bli missförstådd, men jag hatar ännu mer när folk tycks tro att ingen i världen är tillräckligt intelligent att själva bilda sig en uppfattning om ett verk, eller liksom verkar rädda för att betraktaren eller åhöraren inte ska se deras möda, ambition eller storhet. Med detta sagt så är jag fullt medveten om att jag hycklar en smula. För i egenskap utav poesiskrivare så är jag ibland övertydlig med innebörden utav det jag skriver om (det kan vara en av anledningarna till att jag oftast är rätt utdragen istället för kort och koncis - more is less och vice versa, blablabla) .
MEN - jag gör det inte till en regel. Jag är allt annat än konsekvent och blandar konkret stuff med abstrakt, långt med kort, allvarligt med lättsamt, hoppigt med sammanflätat, e.t.c. - åtminstone i mitt egna tycke.
Det finns undantag där artister kommer undan med sin övertydlighet dock. Kanske handlar det mest om hur man förhåller sig till artisten eller konstnären ifråga? För om man är ett fan så kan man ha överseende med vad som helst. Är man motsatsen så irriterar man sig extra mycket på långa försnack kring en låts betydelse och bakgrundshistoria. Jag tycker att om man nu så himla gärna vill bli förstådd på ett visst sätt - skriv en jävla bok om saken, så alla vi andra som bara vill lyssna på den schysta musiken, eller som själva vill få tolka fritt och lägga in egen personlig innebörd, kan få njuta ifred!
Bland självutnämnda och erkända trubadurer tycks försnacket höra till trubadurskapet. Jag tycker själv det blir skitnödigt och att trubadurerna tar sig själva på alldeles för stort allvar, alternativt att de försöker fylla ut alldeles för få bra låtar på repetoaren med dösnack. Men som sagt - älskar man artisten ifråga så njuter man istället. Håkan Hellström får gärna snacka på uppe på scenen, för jag tycker om hans tankar. Men jag har ändå till syvende og sist betalat för musiken, inte för en massa prat. Så det gäller verkligen att som artist balansera det hela rätt.
Ett konkret konstnärsfall stötte jag förresten på i min sommarkurs. En kille hade målat en tavla och skrivit en jättelång dikt som hängde på tavlan och liksom förklarade tavlan in i minsta detalj. Det var en väldigt personlig dikt. Men större delen av klassen blev störda utav det faktum att tavelmålaren ägnade runt haltimman åt att skriva alla på näsan om hans egna, personliga, trasiga känsloliv, genom dikten (varje redovisning fick vara 20 min cirka- hans var runt 40-50min). Så fokuset på tavlan försvann. Hans tavla var intressant. Men redovisningen hade inte behövt ta mer än fem minuter om han inte varit så kåt på att bli förstådd och få bekräftelse för sitt beskrivande utav sin svarta ångest. Jag skriver om ångest i mina dikter också - helt sant. Men huruvida folk förstår det jag skriver eller inte skiter jag i så länge de tycker det är intressant, engagerande, roligt eller fint skrivet.
Personligen brydde jag mig ingenting om dikten (även om den i normala fall hade intresserat mig), för det var tavlan som var intressant i sammanhanget, det var denna som var det egentliga konstprojektet. Visst ackompanjerade dikten tavlan. Och i den bästa av världar så hade båda delar förstärkt varandra. Men här blev dikten bara störande.
Vilket påminner mig om att jag gjort ungefär samma sak. Emellanåt publicerar jag dikter och låter ett självtaget foto eller en bild ackompanjera. Men fotot behöver inte ha mer än symbolisk anknytning till ett enskilt ord i dikten. Fotot behöver inte ens ha någon relevans, utan bara vara ett mind fuck, ett falskt spår. Det är liksom upp till betraktaren att avgöra om jag kommer undan med det jag gör eller ej. Men jag får aldrig någon konstruktiv kritk,och då är det svårt att avgöra. Men jag tycker inte att det jag gör är riktigt samma sak som den här killen gjorde heller. För jag skriver ofta i metaforer och blir därmed mer eller mindre abstrakt. Det är i allafall min ambition. Att behålla viss mystik. Att låta läsaren fantisera själv, eller liksom klura på/ut vad jag menar.
Jag anser att en abstrakt tavlas syfte är just att förbli abstrakt. Därför förstör en dikt mer än den expanderar upplevelsen.
Om någon frågar mig vad jag menade i en dikt så kan jag berätta det. Men det är inte lika tillfredställande som när någon själv tolkar och berättar hur denne tolkar alstret. Men mest av allt så är det tillfredställande med positiv kritk som man bara kan suga i sig rakt av.
Den som tolkar det som att jag nu bashat ej namngivna artister och konstnärer samtidigt som jag täckt över mina egna tillkortakommanden, har rätt att tolka det så. Jag säger inte att det är varken en korrekt eller fel analys. Jag kan säga att jag är stolt över det jag gör och kan stå för det till 100%. Men samtidigt är jag väldigt känslig. Men ingen kan ta ifrån mig det jag gör. Låter man andra göra det så tillåter man sig förminskas. Och det ska de som känner sig träffade utav det jag nu skrivit om också tänka på. Att det just handlar om tycke och smak. Ingen har mer rätt än någon annan här. Men kanske det råder ett koncensus. Vad vet jag. Men. Så här tycker jag. Vad tycker ni som läser?
/Cassow
Kommentarer
Trackback
