Harder, better, faster, stronger
Idag orkade jag göra 100 armhävningar, springa 6 km (på 36min - ca 10km/h) och sedan därefter springa upp cirka 20 trappor utan att stanna upp. Jag är riktigt nöjd. Hade egentligen ork för ännu ett par kilometrar minst - alternativt kunde jag sprungit snabbare, men när man springer ihop med andra får man visa hänsyn, och det gör jag gladeligen eftersom det är trevligt med sällskap. Jag får helt enkelt max-springa ensam ibland och ihop med andra ibland. Detta blev ändå en bra tid.
Armhävningarna börjar ge fina resultat på min kropp. Bröstkorgen har höjts tydligt, axlarna är bredare, nacken är mer markerad likaså. Bicepsen börjar kännas respektabla i förhållande till min kroppsvikt/figur (men det beror ju helt klar på vem man frågar hehe). Jag har aldrig mått så här bra fysiskt, och jag har aldrig haft bättre fysik. Jag ser faktiskt ut som en man, eller känner mig som en om inte annat. Ändå befinner jag mig ännu bara i början av min träning. Men helt klart har de 100 (i stort sett) dagliga armhävningarna gett mest resultat.
Jag är inte ute efter någon bodybuilder-kropp. Jag är inte tillräckligt seriös för det och jag tycker heller inte att det är särskilt vackert (om än imponerande). Men markerat muskulös vill jag vara. Jag vill vara hyfsat stark men samtidigt behålla min smidighet. Jag strävar efter att väga mellan 70-80kilo, och de kilon jag har kvar tills dess ska huvudsakligen bestå i muskler. Men jag är på väg, även om det går sakta, och det känns grymt!
...
En singelmans episod i frustration (och bitterhet) över evolutionens orättvisor:
Jag tränar och motionerar för att må bra kroppsligt och psykiskt, men förhoppningsvis väcker min kroppsslipning beundran eller intresse från någon tjej i slutändan som en bonuseffekt. Jag vill bli omtyckt för mitt inre jag, men...utseende spelar avgjort viss roll. Människor, i högre grad kvinnor, är utseendefixerade och gallrar kallhamrat ut de män som anses fysiskt svaga, eller som har problem med låg självkänsla. En man kan bortse från 100 eller 1000 brister hos en kvinna och dyrka/älska henne ändå, medan en kvinna endast behöver EN fånig defekt att hänga upp sig på för att killen ska ratas eller dumpas.
(Nej, jag drar inte alla över en kam. Inte heller påstår jag att jag endast har en brist - jag har många - som är en naturlig del av mig. Somliga accepterar jag, och somliga jobbar jag med att få bort.)
Evolutionen är cynisk och elitistisk med sina hierarkier och oskrivna lagar. Vissa kvinnor är som Hitler i sin syn på män - endast dem med den allra renaste genpolen duger. No potential defects allowed. Dagens transportmöjligheter och urbanisering har gett ett till synes oändligt urval av potentiella partners. Varför då nöja sig med något annat än det allra bästa, och varför hålla kvar vid någon när man funnit en bättre och tillgänglig uppgradering? Detta beteende ser man å andra sidan bland många arter inom djurriket också...
Med dessa insikter i åtanke tänker jag åtgärda eller dölja vartenda liten defekt jag kan tänkas ha. För ingenting annat än Mr. Perfect duger, såvida inte kvinnan befinner sig i 30-årskris och är i desperat behov av att skaffa familj. Då kan även andrasorteringens män duga. Eller deras spermier.
Don't get me started on the bs om att vi män skapar omöjliga krav och idealbilder utav hur perfekta kvinnor ska se ut. Perfekta bröst, perfekta rumpor, perfekta ben, and so on - de där idealbilderna spär kvinnor på bäst själva med sina ständiga avundsjuka, mätande, dömande, jämförande, blickar mot andra kvinnor, eller genom de utseendefixerade livsstil-skitblaskor kvinnor läser (där kroppsmåttsidealen inte skiljer sig nämnvärt från de i porrblaskorna), modehusen, smink och alla skönhetsprodukter som i stort sett endast kvinnor bryr sig om - and so on. Jag missunnar inte någon tjej att sminka sig - det kan absolut vara vackert och förstärka redan vackra drag. Men de kvinnor som påstår att den generella mannen kräver att kvinnor sminkar sig, ljuger. En kvinna som sminkar sig sminkar sig för att hon vill och inte nödvändigtvis för att behaga en man. As simple as that.
Jag har aldrig satt någon utseendemässig press eller krav på de flickvänner jag haft genom åren. Jag har varit tillsammans med tjejer som vägt allt från 40 something till 90kg plus. Kroppsform är inte det primära för mig, och jag är knappast ensam som kille om att tycka så. Kanske jag inte är helt representativ för män but what the hey.
Det är kvinnor som köper barbiedockor till sina döttrar. Män vandrar i regel inte runt i en leksaksaffär och gluttar efter Barbie och Ken-dockor...fäderna spär alltså inte på det könsidealet - detta gör mammorna. Istället håller fäderna det sjuka mansidealet vid liv genom att köpa olika slags krigsleksaker till sina söner. Båda könen är medskyldiga till bevarandet utav könsrollerna, det motsatta könet står bara för en del utav problematiken.
Jag är ekvivalist och för jämnställdhet (lika rättigheter, skyldigheter och löner!), men det finns många orättvisor gentemot män som jag stör mig som fan på, bland annat att det i praktiken är kvinnan som bestämmer om det ska bli ett förhållande eller inte med en man. Det är kvinnan som sitter på makten. Det är alltjämt mannen som förväntas uppvakta och ta alla initiativ. Det finns undantag som bekräftar regeln men de är fåtaliga. Nej betyder inte alltid nej och ja betyder inte alltid ja, och tillräcklig påstridighet och ihärdighet kan få en kvinna att ändra sig (blanda inte ihop detta med våldtäktsdebatten som pågår i den svenska bloggosfären just nu är ni snälla, fatta mig rätt istället!). Kvinnor levererar otydliga budskap eftersom det är bekvämast, säkrast, och ställer samtidigt krav på tankeläsning från mäns sida. Jag anser att det är lika mycket båda parters ansvar att uppvakta om de finner den andre intressant och ser en potentiell partner i denna.
Kärleken har ljugit för mig, manipulerat mig och övergett mig. Två gånger på raken (jag har varit godtrogen - men betyder det att jag förtjänar det?). Självklart präglar det en med försiktighet, misstänksamhet, och viss bitterhet. Så istället satsar jag tills vidare helhjärtat - livsinvesterar i, uppgraderar mig själv. För att duga i allas kritiskt granskande kvinnoögon. Jag kommer stå stark och stadigt på marken framför alla alfahane-dreglande kvinnor en vacker dag, och spela precis det spel de vill. Aldrig visa tecken på svaghet, aldrig fälla tårar, aldrig uppvisa drag som patenterats feminina, kvinnodrag. Jag ska vara stadig som ett berg.
Jag måste bli den där endimensionella, dryga alfahanen som jag stundtals förbannar. Men bara fysiskt sett - inte i beteende. Inne i mitt huvud och hjärta kommer det alltid gömma sig en romantisk, lyhörd, intellektuell, humoristisk gentlemannanörd.
Det är trist men det tycks tillhöra det evolutionära räv/teaterspelet att män klär sig i roller som lurar till sig kvinnor, för genuin, wysiwyg, det funkar inte. Man måste vara mystisk, lömsk, arrogant och hämningslöst knock the woman of her feet. En Mr. Darcy med andra ord. Ett grinigt, egotrippat, narcissistiskt arsel, men som ändå på något obegripligt vis lyckas få drömtjejen i slutet. Nice guys always finish last. (Det jag hust sagt är inte min egentliga åsikt, utan ett kallt konstaterande baserat på erfarenhet. Jag tror inte jag kan vara sådan. Men jag kan definitivt vara mer mystisk).
En bad boy som är snål med att ge sin tjej komplimanger och bekräftelse, som istället klagar på hennes vikt - eller rent utav kniper käft helt och hållet, röner mer framgång än en snäll kille som ger sin tjej all sin kärlek och ömhetsbetygelser. Varför? Jo för att alltför många tjejer är självdestruktiva och föredrar bad boys som de inte vet var de har. De gillar mystiken kring killen som gör dem osäkra, ovissheten som ger dem ångest, för då har de kvar kraven på sina kroppar, de har kvar de omöjliga, sjuka kroppsidealen som genomsyrar samhället, vilka de vill kunnat beskylla männen för (i praktiken är det alfamän & bad boys som håller idealen vid liv), de vill ha dem som en motivator till att träna som galningar för att få den bekräftelse och uppmärksamhet som de alltid förtjänat. För på något vis är en bad boys komplimanger och bekräftelse mer värd än snälla killars.
Min egna hypotes: i längden blir det så tråkigt med en kille som är snäll och som älskar och accepterar sin tjej precis som hon är. Tjejen vet var hon har honom, och därmed försvinner spänningen och mystiken. Detta gäller långt ifrån alla tjejer, men alldeles för många vill jag tro. Det är det klassiska skådespelet och pendlandet mellan rollen som prinsessan/madonnan och horan för kvinnan, och den räddande riddaren i skinande rustning/gentlemannen/romeo kontra erövraren Casanova för mannen. Varken kvinnor eller män kan nöja sig med bara det ena, de vill alltid både äta och behålla kakan. Man vill ha det bästa från båda världar. Det behövs ständiga kickar och spänning. Varför är vi annars otrogna så mycket som vi är, eller söker oss efter det grönare gräset när det dyker upp en liten svacka i förhållandet?
Att de män som var starkast fysiskt gav bäst skydd mot fiender, eller var bäst på att jaga, blev det bästa naturliga urvalet i genpolen för kvinnor under grottmänniskans tid är fullt logiskt. Inte fullt lika logiskt är det att samma slags naturliga selektion görs idag, när muskler har allt mindre praktisk relevans i vårt allt mer urbaniserade, teknologiberoende, robotautomatiserade värld. Vi lever inte i grottor eller i djungeln längre, men Jane vill ändå ha sin Tarzan. Den generella kvinnan vill fortfarande ha sin starke, tyste, mystiske, känslohämmade karl. Talesättet kvinnor är från Venus och män från Mars på oändlig repeat liksom.
Det är de tävlingsgalna, sportfixerade muskelmännen, eller de (ibland psykotiska) alfahanarna med kåta avtryckarfingrar på skjutvapen som odemokratiskt roffar åt sig av världens tillgångar, som söndrar och regerar och som spär på ojämnlikheten i samhället med sin intolerans och sitt oförstånd. Dessa män uppkommer tack vare mångfallden kvinnors usla val av fäder till sina framtida barn (den stackars skara kvinnor som inte har något val, som tvingas in i arrangerade äktenskap och månggifte på grund av religion eller kultur är inte inräknade här). Sug på den retoriken!
Kanske jag har fel, kanske jag bara är befäckad och förbittrad av dåliga erfarenheter, och de svepande generaliseringssmockorna i detta inlägg är tagna ur luften. Men det är inte vad min erfarenhet, och inte heller andra killkompisars som jag känner (både nördar och alfahanar - nej jag hatar inte ALLA alfahanar). Likväl anser jag mig ha ett antal poänger. Tills vidare väljer jag att spela med i det här sjuka evolutionsspelet som är på er kvinnors villkor. För vad gör man inte för att bli älskad i denna värld(?). Jag vill ju ha en kvinna att älska, att på längre sikt skaffa familj med, precis som så många andra där ute. Jävla Darwinism...
(Den som tolkar mig som nedvärderande i min syn på kvinnor i detta inlägg har inte fattat mitt budskap. Detta handlar endast om den feministiska dubbelmoralen kring jämnlikhetsdebatten och min frustration över att 'tvingas' klä mig i skepnaden som en alfahane eftersom alfahanarna roffar åt sig de kvinnor jag är tillsammans med gång på gång, eller så ratar kvinnor mig för alfahanar innan jag ens fått en ärlig chans. It pisses me off!)
/Cassow
(Bara liiiiite sönderlänkad och sönderspelad youtubevideo...men den passar detta inlägget)
Tyvärr så tror jag du har många poäng i det du säger... Vi håller just nu på att diskutera det här på Svenska B lektionerna och jag kom in på din sida, och jag anser att, om nu alla tycker att vi inte lever i ett jämnställt samhälle, varför är det då inte fler som gör någonting åt det? Kvinnor klagar på att vi är nertryckta och liknande, men vad gör vi själva åt det? Vi uppfostrar våra döttrar till att bli likadana, tysta, utseendefixerade och det du nämnt. Medan killar uppfostrar vi att bli de hårda, stora, starka soldaterna som det förväntas att de ska bli. Dock sp finns det ju alltid undantagen som bekräftar reglerna.
