]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

Läste en tragisk, hemsk sak i lokaltidningen TSL idag. En 17-årig flicka från Lugnås blev igår förmiddags överkörd av Kinnekulletåget. Tydligen skulle hon tagit en populär genväg till en närliggande busshållsplats. Eftersom Mariestad är en så liten stad/ort (runt 20.000inv) så färdas såna här nyheter på nolltid även utan att det omskrivs i lokaltidningen. Min syster, som är 16, visste tydligen vem hon var (ibland tycks det som att hon känner till alla i trakten vid namn minst), men inte mer (tack och lov).

Usch, jag har åkt det tåget många gånger genom åren...

Mina tankar går till hennes familj, släkt och vänner. Vad mer kan man säga liksom? Den sorg och smärta som de måste känna över en händelse som aldrig borde ha inträffat är helt ofattbar för en utomstående.

Jag tänker även på tågföraren som aldrig hann bromsa in, som tvingades stanna tåget, kliva ut och se den makabra synen av flickans sargade, dekapiterade kropp, som lär hemsöka hans eller hennes näthinnor eller tankar dag som natt under kommande månader. Även om man vet att man gjort allt man kunnat för att undvika olyckan så måste det traumatisera, ärra själen för livet. 

Sen har vi också de stackare som tvingas plocka upp hennes utspridda kropp. De enda jag kan tänka mig som skulle klara av att hantera en sådan syn någorlunda distanserat utan att kräkas eller svimma av åsynen, måste vara obducenter eller folk som jobbar på slakteri. Fy fan alltså.
Och till sist så måste kanske föräldrarna i värsta fall identifiera hennes kropp. 

Jag hörde genom min syster att en av hennes kompisar berättat för henne telefonskvaller-vägen att tjejen som dog hade lyssnat på sin mp3-spelare och därför inte hört tåget komma. Det vore respektlöst av mig att kommentera denna avgörande detalj allt för utförligt, men jag hoppas att alla andra ägare av mp3-spelare därute får sig en tankeställare. Det är liksom inte första gången, och troligen inte heller sista som detta händer.

Jag äger själv en mp3-spelare och jag har i regel på mig den när jag är ute och joggar i skogen, när jag klipper gräset, när jag är passagerare i bil, buss eller på tåg. Tumregeln när man har på sig en mp3-spelare måste vara att man ALLTID antingen stänger av den helt när man är i behov av att höra omvärldens ljud och oljud, eller att man har på så lågt ljud att det inte stänger ute någonting viktigt.

Jag kan inte förstå folk som cyklar med mp3-spelare på i trafik inne i de större städerna. Möjligen om de har samtalsvolym på, men för mig är det ungefär samma sak som när folk pratar i mobilen samtidigt som de kör bil. Det är oaktsamt, man tappar massor i uppmärksamhet (jag bryr mig inte om hur bra simultankapacitet du anser dig ha, för alla tappar i fokus) och man blir automatiskt en fara för både sig själv och alla andra i sin omgivning. Oavsett hur bråttom man har så borde man alltid kunna ta sig tid att stanna vid närmsta lämpliga ställe och först där ringa upp det missade samtalet. Tyvärr är det nog ytterst få som tänker så i dagens stressiga samhälle. Tidsfetischismen är viktigare än våra egna och andras liv. 
 
Är det tanklöshet, oförsiktighet, stress eller arrogans som gör att vi utsätter oss för den här sortens livfarliga risker dagligen? Ingen kan väl handen på hjärtat anse att det verkligen är värt det? Varför ska vi alltid ha så jävla bråttom från punkt A till B? Vi lever som om varje utsatt tid och möte betydde allt, som om mänsklighetens öde vilade på våra axlar. Det gör det förvisso, men bra beslut fattas sällan eller aldrig under stress. Vi är inte odödliga. Våra kroppar är sköra. Respektera ditt egna och andras liv och ta dig tiden att sakta ner. Se dig om. Lyssna. Vi har fem sinnen. Det går inte att stänga av ett enda sinne när du rör dig i närheten av trafik.

/Cassow