Fula fötter och evolutionstankar
Ertappade syrran med att måla/lacka sina tånaglar tidigare idag. Genomskinlig lack. Jag häpnar varje gång jag ser en kvinna uppehålla sig med denna för mig fullständigt meningslösa syssla. Jag kan verkligen inte förstå poängen. Eller jag förstår men ändå inte. Jag förstår att det är för att göra sig vacker för sig själv eller inför andra, men jag undrar hur många det kan tänkas finnas därute som har vett att uppskatta nakna fötter och ser dem som vackra istället som fula, som jag tycker de är. Säkerligen hundratals miljoner, rentutav miljarder människor världen över, och bland dessa finns x antal miljoner fotfetischister. Men för mig kommer det nog alltid förbli ett obegripligt mysterium. Det finns för all del finare och fulare fötter, men överlag tycker jag att fötter är fula, ointressanta, klumpiga och överkänsliga - för att inte tala om smutsiga och hygieniskt snuskiga (sedan är det ju upp till var och en hur bra man ser efter sina fötter).
Det är min lillasysters fötter på fotot nedan kan jag upplysa om för övrigt. För nej, jag tänker inte visa upp mina fula, äckliga ankfötter storlek 43-44. Jag skonar mina läsare från instinktiva spykänslor. :P Men kanske jag fotar min skosamling och lägger upp i en post de närmsta dagarna för att följa upp detta inlägg.
Det må så vara att skönhet ligger i betraktarens ögon, men för min egna del så är fötter och tår det absolut sista som jag uppmärksammar hos en kvinna, och jag lägger aldrig någon direkt vikt på det i slutändan. Jag tror (men jag kan ha fel) det gäller de flesta andra män också. Med tanke på hur mycket mer pengar kvinnor spenderar på skor än vad män gör- och då oftare på obekväma, utsmyckade och 'väldesignade' modeskor framför rent praktiska dito, så känns det inte helt främmande att anta att kvinnor antingen har en genetiskt nedärvd fotfetischism, eller så är det kvinnorna själva som av tradition upprätthåller någon slags norm, bygger upp en hierarki och social status kring utsmyckning av fötter. Vari ligger värdet och poängen med att glitterlacka, färglägga sina tånaglar frånsett att det kanske är kul att utsmycka sig där precis som på alla andra kroppszoner, och fötterna blir aningen mindre fula? Varför bryr någon sig om en sån sak? Jag kan förstå att man målar sina fingernaglar eftersom man använder dem aktivt hela tiden, skakar hand med folk och vill göra ett gott intryck. Men såvida du inte är på anställningsintervju hos en arbetsgivare angående jobb på en skoaffär, skönhet/frisörsalong och dylika utseendeorienterade yrken så lär väl ingen bry sig nämnvärt? Eller?
-"Sorry men hon som intervjuades före dig hade helt enkelt snyggare skor, finare nagellack - och framförallt ingen simhud mellan tårna." Om en anställning faller på en sådan sak så är det en tämligen grym, cynisk och utseendefixerad värld vi lever i.
Det blir förresten en smula komiskt när kvinnor som hävdar att de attraheras utav män som är långa eller i allafall längre än dem själva, tar på sig klackskor som höjer deras egna längd med över en decimeter (till priset av fördärvade fötter), när detta rimligtvis då samtidigt borde minska mannens attraktionsvärde eftersom han vipps inte är lika lång och ståtlig längre(?).
Nog för att jag uppskattar schyst design i alla sammanhang, men aldrig till priset av brist på funktionalitet/komfort. Är mina skor inte bekväma så åker de i soporna så snart jag inhandlat ett nytt par.
Min första flickvän, tillika första stora kärlek, ägde säkert 100 sko-par som låg slängda i en garderob i brist på utrymme. Och de flesta av paren hade hon säkerligen inte ens använt 5 gånger. Snacka om bortkastade pengar, eller? "Men det är mitt intresse, jag samlar faktiskt". Ok, men är det i så fall inte något som man bör stoltsera med, använda eller rada upp alla sko-par prydligt och fint, istället för att låta dem ligga och samla damm i mörkret inne i en garderob? Alla får vi ha vilka intressen vi vill, men att gömma undan det man samlar på tyder i mina ögon mer på guilty pleasure och shoppoholic-syndrom, och det är ju rent skadligt.
Till sist måste jag få sagt att även om jag kanske låter nedlåtande så har det inte varit min avsikt att 'trampa på någons ömma tår'. Jag har bara mina subjektiva åsikter, och de är kanske inte ens särskilt omfattande eller supergenomtänkta. Men det är min förhoppning att något av det jag skrivit ska vara värt att reflektera över i allafall. Jag inser att lackande av tår är en del av många kvinnors livsstil. Jag är bara ifrågasättande eftersom jag tror det finns många svar att finna till de bakomliggande orsakerna.
Nu flackade mina tankebanor plötsligt in på ett litet sidospår där jag fortsättar att racka ner på våra fötter ur evolutionärt perspektiv istället.
Jag anser att människan drog en redig nitlott när evolutionen skissade på våran fotdesign när vi utvecklades till Homo sapiens. Nog för att våra fötter är högst funktionella men stort sett vilket annat djur som helst har snyggare och funktionellare fossingar i mitt tycke. Och om vi nu delar 99% av alla gener med aporna, varför tappade vi förmågan och muskelstyrkan att använda våra fötter till att greppa saker och hänga upp och ner från träd? Ej längre nödvändig och därmed absolete? Sen när? Klätterförmåga kan aldrig vara en nackdel inom naturen. Det tycker jag är en egenskap som är många gånger mer funktionell än våran springförmåga, som ändå är patetisk i sin kapacitet i jämförelse med de flesta andra arter. Och som sagt - överkänsliga är de också. Läderhud under fötterna har vi ju knappast. Går du på smågrus så gör det skitont. Går du på het asfalt under sommaren i 30-gradig värme så kan du räkna med att de blir stekta. Jag kan inte minnas att varken hundar eller katter någonsin haft detta problem. Varför har inte vi människor trampdynor vi också? Det vore väl evolutionärt fördelaktigt för vår art också?
Jag är en anhängare utav Darwins läror men jag undrar verkligen hur naturen resonerade när våra fötter evolverade under oräkneliga generationer. Hade det inte varit smartare att skapa hybridfötter som var bra både på att greppa, simma och springa med? Jag vet inte om jag riktigt köper naturens förmåga att alltid tänka ut den smartaste designen för en djurart. Dronten är väl det mest klassiska exemplet av alla på hur begränsad evolutionens synfält är.
Vad ska jag förresten med simhud mellan tårna till egentligen? Det har då inte gjort mig till en bättre simmare, utan enbart gjort mina fötter än groteskare...
...Och nu över till kanske lite mer uppseendeväckande tankegångar kring ämnet evolution...
Jag förstår mig inte riktigt på människans syn på evolution. För även om många världen över, även troende, väljer evolutionsläran framför religionernas skapelseberättelser - eller ve och fasa ren kreationism, så accepterar vi ju inte när våra gener sammanblandas och mutationer uppstår. Mutationer får i regel genast diagnostiseringen som en ovanlig sjukdom, något onaturligt och groteskt som riskerar att skada våran 'rena' genpol. Säg att en människa föds med fyra armar och alla är funktionsdugliga, fast i varierande grad - givetvis kommer föräldrarna såväl som samhället se till att de två minst funktionella armarna avlägsnas. För samhället kan inte acceptera ett sådant "freak of nature". Dels för att det är annorlunda, och alla vet vi hur värdelösa vi människor är på att hantera och tolerera saker som bryter mot det rigida vardagsmönstret á la status quo; men också dels för att vi innerst inne nog är rädda för att mänskligheten helt plötsligt ska ta ett nytt jättestort fotsteg (så passande uttryck i detta sammanhang), och mutanter ska göra oss vanliga människor underlägsna. Jantelagen får här en ny vinkling när den förbjuder att någon utvecklas evolutionärt och blir förmer än homo sapiens. Vi vet ju att våran 'underart'/'kusin' neandertalsmänniskan utrotades av våra förfäder för en sisådär 30.000 år sedan.
[ Det känns inte så konstigt att Marvel Comics genom åren lyckats göra sin serietidning X-Men till sådan enorm kommerciell framgång ]
I Indien föddes en flicka med 6 armar och uppmärksammade av media nyligen. Hennes mor vill inte avlägsna hennes armar utan ser henne som ett mirakel, en manifestation eller inkarnation utav den hinduiska gudinnan Kali. De allra flesta tycker antagligen att det är helt fel för att inte tala om grymt att inte avlägsna de extra armarna som för all framtid gör flickan till en freakshow, ett paria i samhället. Med all säkerhet är jag själv också av samma åsikt, såvida jag inte liksom denna mamma var djupt troende hindu. Men om vi pratar rent hypotetiskt här nu, vem kan med säkerhet säga, att t.ex. en fyrarmad människa som får barn med en partner, inte för mutationsgenerna vidare, och att de inom x antal generationer förfinas såpass att alla fyra armar är lika funktionsdugliga? Eftersom människan är emot alla fysiska mutationer ("It's an abomination!! Kill it!!") så undrar jag om vi någonsin kommer kunna utvecklas evolutionärt från där vi befinner oss nu, eftersom vi ser på allting som är annorlunda som fel? Medan man inom övriga djurriket ser nya mutationer som potentiellt användbar arvsmassa som på sikt förbättrar artens förutsättningar för överlevnad, så medicinerar, stympar eller mördar vi allting vi alla ser som onaturliga, eller som helt enkelt skrämmer skiten ur oss.
Är våra Gudakomplex-lekar genom genmanipulation, stamcellsforskning, kloning, plastikirurgi, cybernetiska delar inopererade i vår kropp - forskning som bedrivs aktivt, öppet eller i skymundan - är det enbart på detta vis som evolutionär utveckling kan godkännas av oss? Är det det intoleranta samhället med sin dubbelmoral, eller experimenterande, genialiska, gråskäggiga gubbar i vita labbrockar som avgör när vi tar nästa evolutionära steg -eller är det naturen som alltjämt styr och ställer (till)? Tiden får utvisa antar jag.
/Cassow
Det är min lillasysters fötter på fotot nedan kan jag upplysa om för övrigt. För nej, jag tänker inte visa upp mina fula, äckliga ankfötter storlek 43-44. Jag skonar mina läsare från instinktiva spykänslor. :P Men kanske jag fotar min skosamling och lägger upp i en post de närmsta dagarna för att följa upp detta inlägg.
Det må så vara att skönhet ligger i betraktarens ögon, men för min egna del så är fötter och tår det absolut sista som jag uppmärksammar hos en kvinna, och jag lägger aldrig någon direkt vikt på det i slutändan. Jag tror (men jag kan ha fel) det gäller de flesta andra män också. Med tanke på hur mycket mer pengar kvinnor spenderar på skor än vad män gör- och då oftare på obekväma, utsmyckade och 'väldesignade' modeskor framför rent praktiska dito, så känns det inte helt främmande att anta att kvinnor antingen har en genetiskt nedärvd fotfetischism, eller så är det kvinnorna själva som av tradition upprätthåller någon slags norm, bygger upp en hierarki och social status kring utsmyckning av fötter. Vari ligger värdet och poängen med att glitterlacka, färglägga sina tånaglar frånsett att det kanske är kul att utsmycka sig där precis som på alla andra kroppszoner, och fötterna blir aningen mindre fula? Varför bryr någon sig om en sån sak? Jag kan förstå att man målar sina fingernaglar eftersom man använder dem aktivt hela tiden, skakar hand med folk och vill göra ett gott intryck. Men såvida du inte är på anställningsintervju hos en arbetsgivare angående jobb på en skoaffär, skönhet/frisörsalong och dylika utseendeorienterade yrken så lär väl ingen bry sig nämnvärt? Eller?
-"Sorry men hon som intervjuades före dig hade helt enkelt snyggare skor, finare nagellack - och framförallt ingen simhud mellan tårna." Om en anställning faller på en sådan sak så är det en tämligen grym, cynisk och utseendefixerad värld vi lever i.
Det blir förresten en smula komiskt när kvinnor som hävdar att de attraheras utav män som är långa eller i allafall längre än dem själva, tar på sig klackskor som höjer deras egna längd med över en decimeter (till priset av fördärvade fötter), när detta rimligtvis då samtidigt borde minska mannens attraktionsvärde eftersom han vipps inte är lika lång och ståtlig längre(?).
Nog för att jag uppskattar schyst design i alla sammanhang, men aldrig till priset av brist på funktionalitet/komfort. Är mina skor inte bekväma så åker de i soporna så snart jag inhandlat ett nytt par.
Min första flickvän, tillika första stora kärlek, ägde säkert 100 sko-par som låg slängda i en garderob i brist på utrymme. Och de flesta av paren hade hon säkerligen inte ens använt 5 gånger. Snacka om bortkastade pengar, eller? "Men det är mitt intresse, jag samlar faktiskt". Ok, men är det i så fall inte något som man bör stoltsera med, använda eller rada upp alla sko-par prydligt och fint, istället för att låta dem ligga och samla damm i mörkret inne i en garderob? Alla får vi ha vilka intressen vi vill, men att gömma undan det man samlar på tyder i mina ögon mer på guilty pleasure och shoppoholic-syndrom, och det är ju rent skadligt.
Till sist måste jag få sagt att även om jag kanske låter nedlåtande så har det inte varit min avsikt att 'trampa på någons ömma tår'. Jag har bara mina subjektiva åsikter, och de är kanske inte ens särskilt omfattande eller supergenomtänkta. Men det är min förhoppning att något av det jag skrivit ska vara värt att reflektera över i allafall. Jag inser att lackande av tår är en del av många kvinnors livsstil. Jag är bara ifrågasättande eftersom jag tror det finns många svar att finna till de bakomliggande orsakerna.
Nu flackade mina tankebanor plötsligt in på ett litet sidospår där jag fortsättar att racka ner på våra fötter ur evolutionärt perspektiv istället.
Jag anser att människan drog en redig nitlott när evolutionen skissade på våran fotdesign när vi utvecklades till Homo sapiens. Nog för att våra fötter är högst funktionella men stort sett vilket annat djur som helst har snyggare och funktionellare fossingar i mitt tycke. Och om vi nu delar 99% av alla gener med aporna, varför tappade vi förmågan och muskelstyrkan att använda våra fötter till att greppa saker och hänga upp och ner från träd? Ej längre nödvändig och därmed absolete? Sen när? Klätterförmåga kan aldrig vara en nackdel inom naturen. Det tycker jag är en egenskap som är många gånger mer funktionell än våran springförmåga, som ändå är patetisk i sin kapacitet i jämförelse med de flesta andra arter. Och som sagt - överkänsliga är de också. Läderhud under fötterna har vi ju knappast. Går du på smågrus så gör det skitont. Går du på het asfalt under sommaren i 30-gradig värme så kan du räkna med att de blir stekta. Jag kan inte minnas att varken hundar eller katter någonsin haft detta problem. Varför har inte vi människor trampdynor vi också? Det vore väl evolutionärt fördelaktigt för vår art också?
Jag är en anhängare utav Darwins läror men jag undrar verkligen hur naturen resonerade när våra fötter evolverade under oräkneliga generationer. Hade det inte varit smartare att skapa hybridfötter som var bra både på att greppa, simma och springa med? Jag vet inte om jag riktigt köper naturens förmåga att alltid tänka ut den smartaste designen för en djurart. Dronten är väl det mest klassiska exemplet av alla på hur begränsad evolutionens synfält är.
Vad ska jag förresten med simhud mellan tårna till egentligen? Det har då inte gjort mig till en bättre simmare, utan enbart gjort mina fötter än groteskare...
...Och nu över till kanske lite mer uppseendeväckande tankegångar kring ämnet evolution...
Jag förstår mig inte riktigt på människans syn på evolution. För även om många världen över, även troende, väljer evolutionsläran framför religionernas skapelseberättelser - eller ve och fasa ren kreationism, så accepterar vi ju inte när våra gener sammanblandas och mutationer uppstår. Mutationer får i regel genast diagnostiseringen som en ovanlig sjukdom, något onaturligt och groteskt som riskerar att skada våran 'rena' genpol. Säg att en människa föds med fyra armar och alla är funktionsdugliga, fast i varierande grad - givetvis kommer föräldrarna såväl som samhället se till att de två minst funktionella armarna avlägsnas. För samhället kan inte acceptera ett sådant "freak of nature". Dels för att det är annorlunda, och alla vet vi hur värdelösa vi människor är på att hantera och tolerera saker som bryter mot det rigida vardagsmönstret á la status quo; men också dels för att vi innerst inne nog är rädda för att mänskligheten helt plötsligt ska ta ett nytt jättestort fotsteg (så passande uttryck i detta sammanhang), och mutanter ska göra oss vanliga människor underlägsna. Jantelagen får här en ny vinkling när den förbjuder att någon utvecklas evolutionärt och blir förmer än homo sapiens. Vi vet ju att våran 'underart'/'kusin' neandertalsmänniskan utrotades av våra förfäder för en sisådär 30.000 år sedan.
[ Det känns inte så konstigt att Marvel Comics genom åren lyckats göra sin serietidning X-Men till sådan enorm kommerciell framgång ]
I Indien föddes en flicka med 6 armar och uppmärksammade av media nyligen. Hennes mor vill inte avlägsna hennes armar utan ser henne som ett mirakel, en manifestation eller inkarnation utav den hinduiska gudinnan Kali. De allra flesta tycker antagligen att det är helt fel för att inte tala om grymt att inte avlägsna de extra armarna som för all framtid gör flickan till en freakshow, ett paria i samhället. Med all säkerhet är jag själv också av samma åsikt, såvida jag inte liksom denna mamma var djupt troende hindu. Men om vi pratar rent hypotetiskt här nu, vem kan med säkerhet säga, att t.ex. en fyrarmad människa som får barn med en partner, inte för mutationsgenerna vidare, och att de inom x antal generationer förfinas såpass att alla fyra armar är lika funktionsdugliga? Eftersom människan är emot alla fysiska mutationer ("It's an abomination!! Kill it!!") så undrar jag om vi någonsin kommer kunna utvecklas evolutionärt från där vi befinner oss nu, eftersom vi ser på allting som är annorlunda som fel? Medan man inom övriga djurriket ser nya mutationer som potentiellt användbar arvsmassa som på sikt förbättrar artens förutsättningar för överlevnad, så medicinerar, stympar eller mördar vi allting vi alla ser som onaturliga, eller som helt enkelt skrämmer skiten ur oss.
Är våra Gudakomplex-lekar genom genmanipulation, stamcellsforskning, kloning, plastikirurgi, cybernetiska delar inopererade i vår kropp - forskning som bedrivs aktivt, öppet eller i skymundan - är det enbart på detta vis som evolutionär utveckling kan godkännas av oss? Är det det intoleranta samhället med sin dubbelmoral, eller experimenterande, genialiska, gråskäggiga gubbar i vita labbrockar som avgör när vi tar nästa evolutionära steg -eller är det naturen som alltjämt styr och ställer (till)? Tiden får utvisa antar jag.
/Cassow
A'nsamling
Anekdoter:
Annorstädes annordnar ambivalente Antwon avskrapade askfat att använda; allmoseinsamlingar att anföra afrikabarnens alarmerande akuta anemi-epidemi.
Alla arbetsvedermödors armhålssvettiga, anskaffande av arkiverade arvsomtvistade ark, absorberas av antabusallergiska, abstinenta alkoholisters apatiska allsorterande -Atlas Copco's apfåniga affärsverksamheter avslutas abrupt av att allting avslöjas atmosfäriskt av Aktuellts argsinta Annika. Aktieportföljerna avarmas av atombombsnyheten. Avslappnade artrika anarkister applåderar alltsammans.
Alibin anklagar allvarsamt amoröst aktiva amöbors ansvarslösa avloppsrengöring. Akvedukten avstannar alldeles av ansamlade antiseptiska avarter.
Arktiska animalprodukters aminosyror avtar av avkommors anomaliska attributer. Ankomna allsmäktiga amalgamförsedda albatrosser attackerar allt akrylfärgat. Anna anropar Anette -apokalypsen analkas!
/Cassow
Annorstädes annordnar ambivalente Antwon avskrapade askfat att använda; allmoseinsamlingar att anföra afrikabarnens alarmerande akuta anemi-epidemi.
Alla arbetsvedermödors armhålssvettiga, anskaffande av arkiverade arvsomtvistade ark, absorberas av antabusallergiska, abstinenta alkoholisters apatiska allsorterande -Atlas Copco's apfåniga affärsverksamheter avslutas abrupt av att allting avslöjas atmosfäriskt av Aktuellts argsinta Annika. Aktieportföljerna avarmas av atombombsnyheten. Avslappnade artrika anarkister applåderar alltsammans.
Alibin anklagar allvarsamt amoröst aktiva amöbors ansvarslösa avloppsrengöring. Akvedukten avstannar alldeles av ansamlade antiseptiska avarter.
Arktiska animalprodukters aminosyror avtar av avkommors anomaliska attributer. Ankomna allsmäktiga amalgamförsedda albatrosser attackerar allt akrylfärgat. Anna anropar Anette -apokalypsen analkas!
/Cassow
Viggi
Några av mina läsare har jag berättat om min gode vän Viggi för (över msn) , men mest i förbifarten då. Viggi är en snart 25-årig islänning som pratar i stort sett flytande svenska, med minimal brytning. Hans pappa är kurd och hans mamma är isländska. För att rätta ut frågetecknet kring hur han lärt sig svenska så får jag väl nämna att hans mamma bott och studerat i Sverige för att sedan flytta tillbaks till Island.
Jag och Viggi träffades genom onlinerollspelet WoW i slutet av februari/början på mars 2005 och har sedan dess hållit mer eller mindre daglig kontakt över msn och skype. Viggi har blivit en av mina allra närmsta, bästa och trognaste killkompisar. Han finns alltid till för mig och jag finns till för honon när det behövs. Det känns väldigt tryggt. På något vis känns han som en tvåägsstvilling till mig för vi vet hur den andre tänker innan vi ens öppnat munnen ofta. Vi kan verkligen prata om precis allt. Ingenting är känsligt eller tabu, och vi delar samma slags humor (politiskt inkorrekt humor, snuskhumor, morbid humor, slapstickhumor, ironisk humor, personangreppshumor med glimten i ögat e.t.c), ungefär samma tankar kring livet, värderingar, och vi dras båda med det ständiga sökandet efter kärleken. Vi är båda känslomänniskor och vi är inte rädda för att visa det.
Varför jag väljer att skriva om Viggi här och nu beror på att vi trots att vi haft kontakt under väldigt lång tid så har det geografiska läget stått i vägen som ett hinder för att träffas irl - fram tills nu vill säga. Ständigt prat om att träffas har till slut lett till att Viggi tänker komma hit till Sverige för att besöka mig under en vecka eller så. Det kan bli så att han dyker upp redan inom några dagar eller nästa vecka, alternativt någon gång under sommaren när värmen kommit hit på allvar. Jag kan inte beskriva hur glad jag är över att en nätvän från utlandet tycker så mycket om mig att han vill lägga ner åtskilliga tusenlappar på att umgås privat med mig. Det är verkligen något jag uppskattar och ärar honom för - speciellt när han liksom inte har någon brist på vänner på Island heller, men ändå ser mig som en av sina absolut närmsta.
Jag skulle inte beskriva Viggi som en lika komplex person som jag är, men jag ser det som något enbart positivt eftersom Viggi låter mig komma i kontakt med mer lättsamma sidor av mig själv, som jag inte alltid har så lätt att visa upp för vem som helst. Viggi släpper på alla spänningar. Man slappnar av i Viggis sällskap. Det är i allafall min erfarenhet över nätet hittills, haha. :D
Om jag är en intellektuell hybrid med ungefär lika stora delar pragmatiker, romantiker och idealist (tre synsätt i ständig kollisionskurs/paradox - jag kan aldrig bestämma för vilken fot jag vill stå på), en djuptänkande flumfilosof, utilitarist, samhällskritiker, poesiskrivare och kulturintresserad med många kreativa talanger (enligt andra och mig själv ), så är Viggi den hypersociala typen - den jordnära, den företagsamme, den livsnjutande epikurén, festprissen, som alla tycks gilla efter att ha umgåtts med honom i fem minuter, oavsett om det är via nätet, telefon eller irl.
Det är en egenskap som alla vi blyga och socialt handikappade avundas, men jag snarare beundrar honom för det. Förmågan att enkelt och naturligt knyta nya sociala nät. Jag ser upp till Viggi på många sätt. Han charmar de flesta tjejer som han bestämmer sig för att charma. Ibland retar jag honom för att han har riktiga player-tendenser, men även om det är en del av hans personlighet så innebär det inte att han är en elak person. Han är inte den som lovar guld och gröna skogar och sedan lurar tjejer. Viggi har ett gott och välmenande hjärta. Han vill bara ha kul och det klandrar jag honom inte för. Han har ett väldigt gott självförtroende samtidigt som han är självdistanserad. Och Viggi har haft långa seriösa förhållanden också. Men mer än så tänker jag inte säga om den saken av rätt så självklara anledningar...
Den som känner mig kan tycka att vi båda med våra olikheter inte borde klinscha särskilt väl, men ett sådant antagande vore helt fel i så fall. Jag är väldigt tolerant och ombytlig som person, och jag anser inte att man måste vara jättelika med allting när det gäller varken vänskap eller kärlek. Det handlar om att kunna ha roligt i varandras sällskap (Viggi kan alltid göra mig glad, få mig att skratta och hans skratt är smittsamt) och kunna prata om allt, och att respektera den andres åsikter utan att bli förbannad och börja bråka helt i onödan. Det kan jag och Viggi. Vi är båda dessutom nyfikna, äventyrliga och har kvar barnasinnet, och det är egenskaper som räcker långt.
En annan beundransvärd egenskap hos Viggi är hans utomordentliga företagsamhet. Han går för egen maskin och han sliter hårt och är ambitiös. Han har visioner. Han får saker att hända. Om han pratar om att utföra någon handling så är den oftast genomtänkt och blir genomförd med gott resultat. Viggi har varit egen företagare och ägt och styrt en egen pizzarestaurang och ett närköp/kiosk. Nu senast i höstas så sålde han sina företag med god vinst, för att sedan börja utbilda sig till elektriker. I daglsläget verkar det som att han lagt utbildningen på is för tillfället, och nu tänker han fram nya affärsidéer.
Viggi äger sin egna bostadsrätt och kollar just nu på ett eget hus, och drömmer om att inom de närmsta fem åren
finna sin drömkvinna som han får barn tillsammans med. Jag tilltalas av den drömmen också, men än så länge dras jag ju med problemet att jag vet varken ut eller in vad gäller utbildning, jobb, bostad, ort och kärleken. Jag känner mig väldigt vilse i livet. Men jag söker mig frammåt via brokiga, slingriga flervalsstigar, och hoppas få nya insikter och chanser till att uträtta stordåd till hösten.
Om allting skiter sig så har Viggi sagt att jag kan åka till Island och bo hos honom. Han säger att i och med den stora efterfrågan på arbetskraft som råder på Island, så tror han sig kunna skaffa flertalet jobb till mig på ett par dygn. Det låter det. Han ser dessutom gärna att jag är inneboende hos honom. Han är ivrig att coacha mig vad gäller festande (något jag kanske inte är så jätteinställd på, men kan tänka mig att bli lite mer tillåtande, liberalare kring), tjejcharmande (jag charmar på mitt intellektuella, djupa sätt, men jag är väl öppen för andra charmörstrategier/offensiver) och socialiserande. Han vill genuint hjälpa mig på traven i livet, och bättre vänskap än så vet jag inte om man överhuvudtaget kan finna. Vi älskar varandra för den vänskap som vi ger till den andre. Det är ovanligt att killar kan säga de där orden till en vän otvunget utan att det ger homoerotiska vibbar, men det är underbart att få säga och höra det utan att det blir konstigt och båda fattar på vilket plan det rör sig om - sann brödraskap. Det tror jag är väldigt få förunnat och det gör mig lyckligt lottad. Jag säger som Viggi brukar säga: "jag älskar dig fan grabben". "Du är som jag. Du fattar mig". Och ingen av oss fattar väl den andre till 100% men vi fattar allt som är viktigt att fatta i en vänskap. Och det är ovärderligt.
Vad gäller en eventuell resa till Island i framtiden för att jobba där, så kan jag inte säga annat än att det skrämmer mig att lämna Sverige, familj och vänner som jag älskar här hemma. Men jag måste ju å andra sidan inte jobba och bli kvar på Island för resten av livet om jag bestämde mig för att fara dit. 1-6 månader räcker nog bra för min del.
/Cassow
Sabina minus lök
Jag klarar inte av hennes stora lökar
som belastar min mage och stökar
Hon bjuder på salamin, bacon och oxfilé
att sluka henne hel är ingen bra idé
Champinjoner på toppen och bearnaiseås...
om jag åt upp allt på en gång skulle jag förgås
Jag är så jäkla däst...
- This really is not health-food my dear Watson.
- No shit Sherlock?!
/Cassow
Bästa meditationen jag vet
Så här ser det oftast ut när jag drar fram på Hoyle chess.
Men stället är nästan öde numera. Jag vet inte om jag skrämt iväg spelarna eller vad? ;)
En gång i tiden spelade runt 200 spelare här dag som natt. Numera är det kors i taket om ens tio pers spelar där samtidigt. Jag har inte längre min favoritschack-nemesis Sato (Peter) att spela med där, och Yazar (Alex) och jag pratar ju inte längre med varandra så...det är trist. Men vad gör man. Vad som gör att jag fortfarande spelar på det här stället är ett antal faktorer:
1.) Spelet har ett roligt och snyggt interface/gränssnitt. Det finns en massa sköna ljudeffekter som man kan spela upp för att roa eller psyka motståndaren.
2.) Det är öppen chatt och folk kan titta på när man spelar. Vill man inte att de ska prata och kanske störa så mute'ar man dem bara.
3.) Det är roligt att prata med folk från hela världen och pratar om allt eller inget, lära sig om deras kultur och vice versa. Jag har lärt känna ett antal intressanta personer genom denna siten genom åren. Jag vet inte hur länge jag spelat där nu, men det måste vara en sisådär 7-8 år eller så.
4.) Det finns inget rankingsystem - det saknar jag förvisso ibland, men samtidigt är det så nervigt när siffrorna åker upp och ner hela tiden, och att man förlorar massor i rank om man råkar förlora mot någon som är sämre än en själv.
5.) Det går inte på tid på den här schacksiten. Man kan ta den tid man vill eller behöver på sig. En del lämnar brädet om man är alltför seg, men oftast så flyter spelet på.
Det rinner lätt bort många timmar när jags pelar där ibland. Vissa dagar kan jag spela en 20-30 matcher och inte förlora en enda gång. Då känner man sig som en oövervinnerlig Einstein eller Kasparov och det är en mäktig känsla. En sjuhelvetes egoboost.
/Cassow
Men stället är nästan öde numera. Jag vet inte om jag skrämt iväg spelarna eller vad? ;)
En gång i tiden spelade runt 200 spelare här dag som natt. Numera är det kors i taket om ens tio pers spelar där samtidigt. Jag har inte längre min favoritschack-nemesis Sato (Peter) att spela med där, och Yazar (Alex) och jag pratar ju inte längre med varandra så...det är trist. Men vad gör man. Vad som gör att jag fortfarande spelar på det här stället är ett antal faktorer:
1.) Spelet har ett roligt och snyggt interface/gränssnitt. Det finns en massa sköna ljudeffekter som man kan spela upp för att roa eller psyka motståndaren.
2.) Det är öppen chatt och folk kan titta på när man spelar. Vill man inte att de ska prata och kanske störa så mute'ar man dem bara.
3.) Det är roligt att prata med folk från hela världen och pratar om allt eller inget, lära sig om deras kultur och vice versa. Jag har lärt känna ett antal intressanta personer genom denna siten genom åren. Jag vet inte hur länge jag spelat där nu, men det måste vara en sisådär 7-8 år eller så.
4.) Det finns inget rankingsystem - det saknar jag förvisso ibland, men samtidigt är det så nervigt när siffrorna åker upp och ner hela tiden, och att man förlorar massor i rank om man råkar förlora mot någon som är sämre än en själv.
5.) Det går inte på tid på den här schacksiten. Man kan ta den tid man vill eller behöver på sig. En del lämnar brädet om man är alltför seg, men oftast så flyter spelet på.
Det rinner lätt bort många timmar när jags pelar där ibland. Vissa dagar kan jag spela en 20-30 matcher och inte förlora en enda gång. Då känner man sig som en oövervinnerlig Einstein eller Kasparov och det är en mäktig känsla. En sjuhelvetes egoboost.
/Cassow
Gröper ur, vänder ut och in
Hon reducerar, förvränger allt inom mig
som för att stålbada, pina, härda sig
för att sedan ifrån alla känslor avskärma
avrätta ännu en vän som lyckats värma
Hon hör mina ord, de gror på hennes samvete
ur irritation växer små horn i hennes anlete
i ett plötsligt, oväntat kameraklick
fryser medusaögons grymma, iskalla blick
Hon förminskar mig i magi jag inte kan blocka
till en förstelnad, kuslig kasperdocka
av ben, senor, brosk, kött och blod
vars lemmar hon tänjer ut, i blint vredesmod
Hon bänder, bryter ben så hårt som hon kan
trycker, mosar, trasdockan som var en man
Hennes vassa klor trycks in i min mun
skär av min tunga för att göra mig stum
Hon fyller varje öppning med sina fingrar
likt en hand i en handske där ormar sig slingrar
som gröper och tömmer ut allt inombords
mitt hjärta punkterat, kroppen tömd helt på blod
Hon vränger mig ut, hon vränger mig in
hon spottar sitt hat och skriker "försvinn!"
I trasor på golvet så lämnas jag kvar
lurad på känslor, det hopp som jag har
Hon straffar utan nåd för min omtankes brott
raljerar över saken, gnäller över sitt midjemått
Jag kom för nära, hon sa hon blev alltför kränkt
Stolthet och fördom - efter all kärlek jag skänkt
/Cassow
som för att stålbada, pina, härda sig
för att sedan ifrån alla känslor avskärma
avrätta ännu en vän som lyckats värma
Hon hör mina ord, de gror på hennes samvete
ur irritation växer små horn i hennes anlete
i ett plötsligt, oväntat kameraklick
fryser medusaögons grymma, iskalla blick
Hon förminskar mig i magi jag inte kan blocka
till en förstelnad, kuslig kasperdocka
av ben, senor, brosk, kött och blod
vars lemmar hon tänjer ut, i blint vredesmod
Hon bänder, bryter ben så hårt som hon kan
trycker, mosar, trasdockan som var en man
Hennes vassa klor trycks in i min mun
skär av min tunga för att göra mig stum
Hon fyller varje öppning med sina fingrar
likt en hand i en handske där ormar sig slingrar
som gröper och tömmer ut allt inombords
mitt hjärta punkterat, kroppen tömd helt på blod
Hon vränger mig ut, hon vränger mig in
hon spottar sitt hat och skriker "försvinn!"
I trasor på golvet så lämnas jag kvar
lurad på känslor, det hopp som jag har
Hon straffar utan nåd för min omtankes brott
raljerar över saken, gnäller över sitt midjemått
Jag kom för nära, hon sa hon blev alltför kränkt
Stolthet och fördom - efter all kärlek jag skänkt
/Cassow
Statyett
(Denna dikt postades urprungligen den Lör 28 jan 2006 via Lunarstorm)
En yta av bräckligt glas
en kärna av hårdaste adamant
slipad sand av tidvattnets vågor
polerad, tillputsad, skinandes
förvandlas han till
en prydlig statyett
Förvarad inlåst i ett troféskåp
utan omvärldens kännedom
ett oskrivet historieblad
som samlar damm
nedsotad av mörket
Göm mig för evigt
din självlysande idol
Han dansar därinne
i neon
Jag tillhör ingen alls
har ingen inskription
men är ändå fångad
i en malströms spiral
Riktning uppåt
eller ner?
Vem vet?
Marionettdockor...
Jag är en stabil statyett
- här inga trådar fäster
Jag är komplett
när hon håller om mig
och håller sitt tacktal
Min själ lever upp
skruvas upp på max
till hennes applåder
Lycka är att
veta
att man är
speciell
för någon
Min lillebror fick heta Oscar
jag heter bara Klas
Jag är ett förstapris
som någon okänd därute
ska vinna
En yta av bräckligt glas
en kärna av hårdaste adamant
slipad sand av tidvattnets vågor
polerad, tillputsad, skinandes
förvandlas han till
en prydlig statyett
Förvarad inlåst i ett troféskåp
utan omvärldens kännedom
ett oskrivet historieblad
som samlar damm
nedsotad av mörket
Göm mig för evigt
din självlysande idol
Han dansar därinne
i neon
Jag tillhör ingen alls
har ingen inskription
men är ändå fångad
i en malströms spiral
Riktning uppåt
eller ner?
Vem vet?
Marionettdockor...
Jag är en stabil statyett
- här inga trådar fäster
Jag är komplett
när hon håller om mig
och håller sitt tacktal
Min själ lever upp
skruvas upp på max
till hennes applåder
Lycka är att
veta
att man är
speciell
för någon
Min lillebror fick heta Oscar
jag heter bara Klas
Jag är ett förstapris
som någon okänd därute
ska vinna
en dag
/Cassow
Det gamla paret i parken
(Denna lilla short story postade jag ursprungligen Mån 13 feb 2006 via Lunarstorm)
Morgonståndet är uppe när vi kommer till parken.
Pelle "Erövraren" Jönsson är ivrig att få göra business uppenbarligen,
trots att vi betvivlar att han omsätter särskilt mycket på sin gamla affärsidé numera.
Som en trogen hund som inte blivit klappad på länge står han och viftar, och
det är inte utan att man tycker synd om den gamle rackarn'.
-"Skall vi förbarma oss", frågar jag min fru med ett leende.
Hon lutar huvudet på sne fundersamt ett ögonblick
varpå hon strax nickar att hon är med på noterna.
Det regnar häftigt men vi har regnställ så det gör inget.
Bollkasten går fort på burken idag, helt på slentrian och med få träffar
-"Här blir inga barn gjorda", säger hon missnöjt efter en liten stund
och tar fram en chokladbit ur fickan som hon tuggar på som tröstpris.
-"Tur att vi stod undanskymda så att vi slapp skämmas inför folk i allafall.
Och blöta slapp vi ju bli", poängterar jag i försök att släta över det hela.
Hon fnyser och sätter näsan upp i vädret för att tydligt markera misslyckandet.
Tankarna mal runt i mitt huvud:
"Så illa kastar jag väl inte bollfan? Hon får gärna hjälpa mig att sikta.
Man blir faktiskt lätt slak i armen på äldre dar.
Man är ju ingen atlet längre, och synen är ju kass den med,
så självklart siktar jag in mig på fel burk ibland - och då blir man ju exalterad.
Ska hon vara sådär hård i bedömningen så kan hon kasta ensam en annan gång".
- "Kom nu Hilda din surkärring så går vi hem och spelar bingo istället!", säger jag och grimaserar.
Hon muttrar "vad är det med män och deras gyllene regel om 5 minuters prestation alltså". Jag låtsas om att jag inte hör. Vi reser oss upp från bänken och promenerar så sakteliga hemmåt. Pelle fick åtminstonde sina bollar kastade...
Det får han lov att leva på länge om jag känner honom rätt.
...
-"Jag vill hellre lägga pussel"
-"Hilda, hela du är ett 2000- bitarspussel som jag lagt under de senaste 30 åren, och jag har fortfarande fått mindre än ett dussin bitar att passa".
...
/Cassow
Vinden får liv
(Denna dikt postade jag ursprungligen Ons 22/02-06 via Lunarstorm)
I en åldersstigen sommarstuga
med vildvuxen trädgård där ogräs får sjuda
inom skuggbeklädda sorgsna vrår
golv som knarrar fastän där ingen går
Trappsteg som leder upp till vinden
malätna möbler och brädor intill dem
Andar som viskar om svunna tider
fördömda här i tystnaden lider
Dammkornsbarn från dammbollstuss
samlas i en ring av livlig smuts
som ingen borste någonsin känt
de gömda glöms ju bort lätt hänt
Orörd under hundratals år
där farfarsklockan ständigt stilla står
Ja på denna plats allt så trist och ödsligt
allt förändras nu med ens helt plötsligt!
Fru balkongsdörr blåses vipps på glänt
av en nordanvind som herren sänt
Och in så kommer vårens luft
så frisk och ljuv med all sin lust
O se här vilka som svävar in
vita pollenälvor i stora stim
De små liven far nu runt, runt, runt
i en stilla virveldansens pust
Från andefångarens vindspelsklang
klingar det toner som alla kan
Dammkorn bjuder pollen upp till dans
paret skiner som förtrollade i solens glans
Varma och glada att ha varann
ler de och skrattar i lyckans famn
Ack den grymma verkligheten snart ikapp dem hinner
en vindpust dem emellan, de skiljs åt, försvinner...
Nyckfull är herren med vinden och solen
dammkornsbarns plats den är under stolen
Pollenälvor skall finna växter i att blomma
drömmarna är allt för kärlekens fromma
Jag håller inte alls med mina ovan nedtecknade sorgliga rader.
Jag kämpar gladeligen i motvind då jag inte anser mitt öde vara sig styrt av någon utsomstående, övergripande kraft. Livet är inte förutbestämt utan formbart. Det gäller bara att lägga det i sina händer och våga improvisera.
Denna dikt inspirerades av mina morföräldrars 200-åriga sommarstuga. Jag utgick från minnet av den stora vårstädningen som jag årligen hjälpte mormor med om våren när jag var liten.
Den dagen då någon beslutar sig för att rämna det vackra kulturminne som sommarstugan i Åsaka utgör, med marken, kommer jag att sörja stort. Jag har upplevt många av mina finaste sommarminnen där.
Jag måste se till att få mätt ut och nedtecknat hela stugans arkitektur innan det är för sent, så att jag i allafall har möjlighet att bygga ett liknande hus i framtiden.
/Cassow
I en åldersstigen sommarstuga
med vildvuxen trädgård där ogräs får sjuda
inom skuggbeklädda sorgsna vrår
golv som knarrar fastän där ingen går
Trappsteg som leder upp till vinden
malätna möbler och brädor intill dem
Andar som viskar om svunna tider
fördömda här i tystnaden lider
Dammkornsbarn från dammbollstuss
samlas i en ring av livlig smuts
som ingen borste någonsin känt
de gömda glöms ju bort lätt hänt
Orörd under hundratals år
där farfarsklockan ständigt stilla står
Ja på denna plats allt så trist och ödsligt
allt förändras nu med ens helt plötsligt!
Fru balkongsdörr blåses vipps på glänt
av en nordanvind som herren sänt
Och in så kommer vårens luft
så frisk och ljuv med all sin lust
O se här vilka som svävar in
vita pollenälvor i stora stim
De små liven far nu runt, runt, runt
i en stilla virveldansens pust
Från andefångarens vindspelsklang
klingar det toner som alla kan
Dammkorn bjuder pollen upp till dans
paret skiner som förtrollade i solens glans
Varma och glada att ha varann
ler de och skrattar i lyckans famn
Ack den grymma verkligheten snart ikapp dem hinner
en vindpust dem emellan, de skiljs åt, försvinner...
Nyckfull är herren med vinden och solen
dammkornsbarns plats den är under stolen
Pollenälvor skall finna växter i att blomma
drömmarna är allt för kärlekens fromma
Jag håller inte alls med mina ovan nedtecknade sorgliga rader.
Jag kämpar gladeligen i motvind då jag inte anser mitt öde vara sig styrt av någon utsomstående, övergripande kraft. Livet är inte förutbestämt utan formbart. Det gäller bara att lägga det i sina händer och våga improvisera.
Denna dikt inspirerades av mina morföräldrars 200-åriga sommarstuga. Jag utgick från minnet av den stora vårstädningen som jag årligen hjälpte mormor med om våren när jag var liten.
Den dagen då någon beslutar sig för att rämna det vackra kulturminne som sommarstugan i Åsaka utgör, med marken, kommer jag att sörja stort. Jag har upplevt många av mina finaste sommarminnen där.
Jag måste se till att få mätt ut och nedtecknat hela stugans arkitektur innan det är för sent, så att jag i allafall har möjlighet att bygga ett liknande hus i framtiden.
/Cassow
Ett rum
(Denna dikt postade jag ursprungligen Fre 24/2-06 via Lunarstorm)
Ett rum för migett rum för dig
ett rum för bara oss
ett rum för gästerna förstås
ett rum för barnen att leka i
ett rum för dem att separat sova i
ett rum för den personliga hygiénen
ett rum för för dem med spring i benen
ett rum för inspiration till nya idéer
ett rum för våra samlade troféer
ett rum för det viktiga arbetet
ett rum för det skvallriga kafferepet
ett rum för bara förlösande samtal
ett rum som rymmer dussinet i mantal
ett rum för den värmande eldstaden
ett rum för njutningen av allt det goda - samt chokladen
ett rum för den uppkopplade datacentralen
ett rum för den flimrande televisonsportalen
ett rum för den kulinariska salen
ett rum för den privata balen
ett rum för rytmen i musiken
ett rum för den ljuva romantiken
ett rum för träning av kroppsfysiken
ett rum för skratten från komiken
ett rum för den pirriga mystiken
ett rum för den skrivna lyriken
ett rum för den meditativa stillheten
ett rum för den omfamnande tryggheten
ett rum för alla våra uppfattande sinnen
ett rum för alla våra upplevda minnen
ett rum för gröna spirande växter
ett rum för våra samlade texter
ett rum för den avstressande tystaden
ett rum för diverse pysslanden
ett rum för ständig renovering
ett rum för konstnärsskapets visualisering
ett rum för åskådning av stjärnhimlens klara glitter
ett rum för drömmars skumpande ritter
ett rum för någon, ja kanske just dig och mig
ett rum för friheten att förverkliga sig
Även om man befinner sig en värld bort
så kan man befinna sig i samma själsrum.
Ett kalt intetsägande rum blir hemtrevligt i rätt sällskap.
I ett rum skall man inte känna sig instängd.
/Cassow
Lyra!
Hur fångar man en lyra med så många finstämda strängar
Det finns inget utrymme för falskspeleri på slottskogens ängar
man kan bara imponera och hoppas på att synliggöra sig här
Hur långt räcker det om man ser hennes slag för vad det verkligen är -
en fantastisk homerun som får många fans på läktare
att ställa sig upp och jubla lyrisk i armrörelser likt fäktare
Hur rundar man alla konerna på bästa sätt när dagg
gör gräset så halt, livet så nyckfullt, och tycks hysa agg
Vilket rack, riktning och styrka väljer man när man en dag
tagit sig fram längst fram i kön, och bara vill att ens slag
får den flygande bollen att hitta hem i hennes trygga
konstnärliga händer, som väntar på den rätte bland stygga
Kärleken är som solens värmande strålar källan till spirande liv
Och det allra svåraste är att fånga en lyra i motljus i ett jättekliv
Ett felsteg kan räcka för att bränna inne alla sina chanser
Men det finns inget mer belönande än dessa romanser
...
Catch me if you can
Just don't make it catch 22
I rather be catcher in the rye
Cat-ching! Catch Cassow
När det gäller lyror och lyrik så är jag lättfångad
Det är inget lyrt med det
/Cassow
Det finns inget utrymme för falskspeleri på slottskogens ängar
man kan bara imponera och hoppas på att synliggöra sig här
Hur långt räcker det om man ser hennes slag för vad det verkligen är -
en fantastisk homerun som får många fans på läktare
att ställa sig upp och jubla lyrisk i armrörelser likt fäktare
Hur rundar man alla konerna på bästa sätt när dagg
gör gräset så halt, livet så nyckfullt, och tycks hysa agg
Vilket rack, riktning och styrka väljer man när man en dag
tagit sig fram längst fram i kön, och bara vill att ens slag
får den flygande bollen att hitta hem i hennes trygga
konstnärliga händer, som väntar på den rätte bland stygga
Kärleken är som solens värmande strålar källan till spirande liv
Och det allra svåraste är att fånga en lyra i motljus i ett jättekliv
Ett felsteg kan räcka för att bränna inne alla sina chanser
Men det finns inget mer belönande än dessa romanser
...
Catch me if you can
Just don't make it catch 22
I rather be catcher in the rye
Cat-ching! Catch Cassow
När det gäller lyror och lyrik så är jag lättfångad
Det är inget lyrt med det
/Cassow
Geografitest
(Ja, jag hastade och missade t'et i rubriken när jag postade. Har korrigerat nu, men indexeringen lär ju behålla stavfelet ändå. Vad penibelt!)
Roade mig ett par minuter med att göra ett kart-test på Expressen.se och fick 15/22. Jag trodde inte ens att jag skulle få 10 så jag är rätt nöjd.
Jag var ett äss på geografi i mellanstadiet, men sedan i högstadiet när jag lärde mig att ifrågasätta det mesta här i livet (på gott och ont - ibland tänker jag på tok för mycket) så kom jag till insikt med att geografi överlag faller in i kategorin onödigt vetande. Tänk att det finns människor som kan alla namn på världens länder, dess huvudstäder, floder och berg. And for what? Såvida du inte är äger ett företag som handlar internationellt, eller är utrikespolitiker, geolog, klimatforskare, biolog, marinbiolog, paleontolog eller någon annan form av forskare så saknar geografiska kunskaper andra än de allmänna relevans. Är du backpacker then you will learn as you go med all säkerhet.
Jag är helkass på att placera ut län, regioner, sjöar och städer i Sverige. Förhoppningsvis är jag inte helt tappad bakom en vagn, men särskilt bra är jag då inte, och lär aldrig bli det heller. De större och största städerna är inga problem, men där tar det också stopp.
Jag kan inte namnge alla Europas länder. Länderna kring Balkan is a no go. Likaså öststaterna. Jag kan inte placera ut alla länder i mellanöstern, och vad gäller Afrika så får jag vara nöjd om jag kan placera ut 6-7 stycken länder på kontinenten. Asien kan jag bra dock. Likaså Sydamerika. Mellanamerikas länder kan jag nog namnge men antagligen inte placera ut exakt. Jag har kunnat placera ut USA's alla delstater och alla landets större städer. Skulle nog åtminstone kunna rabbla upp alla stater idag också om det fanns någon poäng med det, but since there isn't one - go fish.
...
/Cassow
Roade mig ett par minuter med att göra ett kart-test på Expressen.se och fick 15/22. Jag trodde inte ens att jag skulle få 10 så jag är rätt nöjd.
Jag var ett äss på geografi i mellanstadiet, men sedan i högstadiet när jag lärde mig att ifrågasätta det mesta här i livet (på gott och ont - ibland tänker jag på tok för mycket) så kom jag till insikt med att geografi överlag faller in i kategorin onödigt vetande. Tänk att det finns människor som kan alla namn på världens länder, dess huvudstäder, floder och berg. And for what? Såvida du inte är äger ett företag som handlar internationellt, eller är utrikespolitiker, geolog, klimatforskare, biolog, marinbiolog, paleontolog eller någon annan form av forskare så saknar geografiska kunskaper andra än de allmänna relevans. Är du backpacker then you will learn as you go med all säkerhet.
Jag är helkass på att placera ut län, regioner, sjöar och städer i Sverige. Förhoppningsvis är jag inte helt tappad bakom en vagn, men särskilt bra är jag då inte, och lär aldrig bli det heller. De större och största städerna är inga problem, men där tar det också stopp.
Jag kan inte namnge alla Europas länder. Länderna kring Balkan is a no go. Likaså öststaterna. Jag kan inte placera ut alla länder i mellanöstern, och vad gäller Afrika så får jag vara nöjd om jag kan placera ut 6-7 stycken länder på kontinenten. Asien kan jag bra dock. Likaså Sydamerika. Mellanamerikas länder kan jag nog namnge men antagligen inte placera ut exakt. Jag har kunnat placera ut USA's alla delstater och alla landets större städer. Skulle nog åtminstone kunna rabbla upp alla stater idag också om det fanns någon poäng med det, but since there isn't one - go fish.
...
/Cassow
Vilken film är du?
Testa själv här.
/Cassow
hopplösa tårar
Stiger in
vrider försiktigt kranen
låter lätt strilande varmvatten
vandra mjukt och långsamt ner
mellan skulderbladen
längs med
nyckelbenet
bröstkorgen
magen
...sen når min blick inte längre
Vari ligger felet
hos människan
och den sjuka världen
Inte det renaste källvatten
ingen tvål eller schampo
kan rengöra
det smutsiga
vidöppna osynliga sår
som tappar ur
min livsglädje
efter ditt skoningslösa
hjärtehugg
i mig
Endast förlåtelsen
Sjunker mot golvet
ryggen tryckt mot väggen
för att sitta på huk en stund
och bara låta allting rinna
tankar
livet
vattnet
sorgen
Byter med största besvär position
i det lilla avgränsade livsutrymmet
Lägger mig ihopkurrad i fosterställning
och låter tårkanalen öppnas upp
Salta ögondroppar
blandas
med sparsam blöt värme från ovan;
bakom duschdrapperiet
där de inte märks av
där ingen hör
min stilla bedjan
eller ser
min ångerfullhet
och sorg
Om någon skulle
så vore det ändå förgäves
för vi lever i en grym värld
där förlåtelsen
bara finns inom religionen
där den är påtvingad
och hycklande
Bland oss
syndare
hädande
ateister
är den
obefintlig
Kroppen skälver
av de fåtaliga dropparna
som inte förmår värma fullt ut
- en perfekt matafor för livet:
sparsam
blöt
värme
Duschkabinen
Trång och inramad
där vattnets eviga kretslopp
blir till en sparsam
ändlig livskälla
Samhället
Världen därute
är inte för mig
Jag duger åt mig själv
men kommer aldrig duga
åt någon annan
hur mycket jag än
anstränger mig
presterar
försöker
visar min kärlek
för kraven därute
på en människa
är omänskliga
omöjliga att leva upp till
och ingen förstår
den andre
även om vi pratar samma språk
för vi lyssnar
bara på oss själva
eller dem som hotar
och skrämmer oss till tystnad
och lydnad
Dröjer kvar länge liggandes på golvet
Vattnet rinner in i näsan
Det bränner och sticker
Ingen hör
ingen ser
men det är saknaden efter dig
som får det att brista i mig
All värme har runnit ner
tillsammans med hoppet
i avloppet
Till slut reser jag mig upp
huttrandes
lindar handduken om höften
går ut ur den trånga duschkabinen
öppnar badrumsdörren
och går ut i den trånga
orörlåtande världen
och det orättvisa livet
som är
en förstorad duschkabin
där oftast
varmvattnet tar slut
efter fem minuter
Istället för att förlåta
så dömer vi ut varandra
och självömkar oss sedan
över vår ensamhet
Stoltheten bär det högsta av pris
Vi kan aldrig låta varmvattnet
värmas upp på nytt
Allting måste hända nu
Beslut fattas omedelbart
utan ångerrätt
oåterkalleliga
Alla beslut
måste vara de rätta
Men
Ingen kan göra allting rätt
när det krävs snabba beslut
och omedelbara åtgärder
i pressade situationer
som är livsavgörande
/Cassow
vrider försiktigt kranen
låter lätt strilande varmvatten
vandra mjukt och långsamt ner
mellan skulderbladen
längs med
nyckelbenet
bröstkorgen
magen
...sen når min blick inte längre
Vari ligger felet
hos människan
och den sjuka världen
Inte det renaste källvatten
ingen tvål eller schampo
kan rengöra
det smutsiga
vidöppna osynliga sår
som tappar ur
min livsglädje
efter ditt skoningslösa
hjärtehugg
i mig
Endast förlåtelsen
Sjunker mot golvet
ryggen tryckt mot väggen
för att sitta på huk en stund
och bara låta allting rinna
tankar
livet
vattnet
sorgen
Byter med största besvär position
i det lilla avgränsade livsutrymmet
Lägger mig ihopkurrad i fosterställning
och låter tårkanalen öppnas upp
Salta ögondroppar
blandas
med sparsam blöt värme från ovan;
bakom duschdrapperiet
där de inte märks av
där ingen hör
min stilla bedjan
eller ser
min ångerfullhet
och sorg
Om någon skulle
så vore det ändå förgäves
för vi lever i en grym värld
där förlåtelsen
bara finns inom religionen
där den är påtvingad
och hycklande
Bland oss
syndare
hädande
ateister
är den
obefintlig
Kroppen skälver
av de fåtaliga dropparna
som inte förmår värma fullt ut
- en perfekt matafor för livet:
sparsam
blöt
värme
Duschkabinen
Trång och inramad
där vattnets eviga kretslopp
blir till en sparsam
ändlig livskälla
Samhället
Världen därute
är inte för mig
Jag duger åt mig själv
men kommer aldrig duga
åt någon annan
hur mycket jag än
anstränger mig
presterar
försöker
visar min kärlek
för kraven därute
på en människa
är omänskliga
omöjliga att leva upp till
och ingen förstår
den andre
även om vi pratar samma språk
för vi lyssnar
bara på oss själva
eller dem som hotar
och skrämmer oss till tystnad
och lydnad
Dröjer kvar länge liggandes på golvet
Vattnet rinner in i näsan
Det bränner och sticker
Ingen hör
ingen ser
men det är saknaden efter dig
som får det att brista i mig
All värme har runnit ner
tillsammans med hoppet
i avloppet
Till slut reser jag mig upp
huttrandes
lindar handduken om höften
går ut ur den trånga duschkabinen
öppnar badrumsdörren
och går ut i den trånga
orörlåtande världen
och det orättvisa livet
som är
en förstorad duschkabin
där oftast
varmvattnet tar slut
efter fem minuter
Istället för att förlåta
så dömer vi ut varandra
och självömkar oss sedan
över vår ensamhet
Stoltheten bär det högsta av pris
Vi kan aldrig låta varmvattnet
värmas upp på nytt
Allting måste hända nu
Beslut fattas omedelbart
utan ångerrätt
oåterkalleliga
Alla beslut
måste vara de rätta
Men
Ingen kan göra allting rätt
när det krävs snabba beslut
och omedelbara åtgärder
i pressade situationer
som är livsavgörande
/Cassow
Little Miss Sunshine - recension
Little Miss Sunshine är en överhypad tragikomisk (mest det första) halvdåsig road movie med en pensionärs irriterande, krypande medelhastighet på runt 60km/h på motorvägen, men som vid Oscarsgalan 06 ändå märkligt nog tillskansade sig en Oscar för bästa originalmanus, och ännu en för bästa manliga biroll. Jag är ungefär lika pissur över detta faktum som skåpbilen i filmen är gul. Att filmen sedan lyckats klättra in på Imdb's lista över 250 bästa filmer någonsin på placering 180#, med snitt 8,1/10 får mig knappast att tänka högre tankar om mänsklighetens filmsmak, men whatever.
LMS handlar om en dysfunktionell och splitttrad tre generationsfamilj, som tillsammans motvilligt klämmer in sig i nyss nämnd pissgul skåpbil och drar iväg på roadtrip till Los Angeles där den 7-åriga dottern av någon outgrundlig anledning givits chansen att ställa upp i TV, i en årlig talang- och skönhetstävling som heter Little Miss Sunshine.
Familjemedlemmarna är som sagt en udda skara.
Vi har en elitistisk tvåbarnspappa (spelad av den alltid lika mesige Greg Kinnear) som självutnämnt sig till livscoach och utarbetat ett eget framgånsprogram i 9 steg som han mästrande mantrar, samtidigt som han desperat försöker marknadsföra och slå mynt utav sin idé.
Vi har också en högljudd, vulgär, översexuell, sexistisk, livsbitter farfar (spelad av doldisen Alan Arkin som också fick en Oscar för denna överspelade, måttligt roande lilla roll) som snortar kokain på gamla dar för att på så vis ta igen för förlorad ungdomsnjutning.
Vidare har vi den stressade, smygrökande mamman (spelad av Toni Collette) som givits en otacksamt tunn intetsägande roll, och som mest utgör sammanfogande kitt i familjen, och existensberättigar den ende riktigt intressanta karaktären i hela filmen; den självmordsbenägne, sarkastiske, homosexuelle morbrodern (spelad av en alltid lika rolig Steve Carell) som är bitter över att numera ses som landets näst mest ansedda Proustforskare.
Slutligen har vi den styrketränande, Friedrich Nietzsche-idoliserade sonen (Paul Dano) som avlagt tystnadslöfte (ett 'smart' drag av lata manusförfattare) för att tvinga sina föräldrar bevilja honom pilotutbildning, och den lilla putmagade 7-åriga dottern (Abigail Breslin) med jätteglasögon och fett hår, som i brist på föräldrakärlek(?) drömmer om att få bekräftelse genom att bli årets Little Miss Sunshine.
Övriga filmer som Oscarsgalan 06 nominerades inom kategorin bästa originalmanus var betydligt mer pretentiösa: Babel, Letters From Iwo Jima, Pan's Labyrinth och The Queen. Jag har förvisso ännu inte sett någon av dessa filmer, men jag vågar ändå påstå efter att ha sett LMS att priset var oförtjänt, utifrån det lilla jag vet om de andra filmernas manus på förhand, som alla lovar mycket mer. LMS har kanske inget dåligt manus, men filmen saknar det emotionella patos både story- och karaktärsmässigt som jag eftersträvar och förväntar mig från en 'dramakomedi' som tar hem en prestigefylld 'guldgubbe' och utropas till årets komedi. LMS hade potential att vara så mycket mer, men fick soppatorsk vid ett halvt varv kvar till målinjen. Än vassare, slagkraftiga dialoger, sjukare händelseförlopp, mer flerdimensionella, utvecklade karaktärer och längre speltid utan att tappa fart utan istället öka den - allt detta och mycket mer finns med på min önskelista.
Om det är något som LMS lyckas med så är det just att förmedla detta budskap: att man inte kan få allt man önskar sig här i livet, att jagande efter storslagna rosenskimrande drömmar allt för ofta efterföljs av ett smärtsamt, välförtjänt magplask. Och ibland får man nöja sig med att vara udda och speciell inför inbördes beundrare bland vänner, men framförallt sin ovärderliga familj. För det är dem som fortsätter att älska en och inte dömer ut en trots de misslyckanden man gör genom livet.
Andra betydligt mer kräkreflexgulliga moralkakor som stuvas ner i svalget på tittaren i LMS är att "skönhet kommer inifrån" och att "det viktigaste inte är att vinna utan att man gör sitt bästa och alls vågar försöka".
Det må ligga en sanning i det sistnämnda i och med den lärdom och erfarenhet man får, men det är lika sant att endast dem med mest talang och viljekraft vinner guldpokalen. Frågan man måste ställa sig varje gång man kämpar för något är om uppoffringen är värd priset. Det heter annars att "en förlorare ger upp utan att ens försöka". Men ibland vet man med en gång att loppet är kört, att något inte ens är värt ett försök. Det gäller alltså att känna sig själlv, sina svagheter och styrkor.
En film om drömmar, krossade drömmar, hur man hittar ny kraft och mening i tillvaron, och hur viktigt familjeband är. En film som trots detta inte berör nämnvärt. En film att se en gång och sedan glömma bort bland andra betydligt bättre dramakomedier och road movies.
Filmen får en generös men mycket svag 6/10. Mycket tack vare att mina förväntningar var höga och filmen fick 2 Oscars. Då har en film extra press på sig att leverera.
/Cassow
