Feminismen lever Marteus, men den har hittat nya, bättre kommunikationskanaler
Ikväll läste jag en intressant krönika på Expressen där Ann-Charlotte Marteus frågandes undrar vad feministerna tog vägen. Jag må kanske inte vara någon professor i feminism. Jag kan inte dess globala historik, jag kan inte dess utveckling i olika nationer heller. Men ändå ÄR jag intresserad utav de feministiska debatter som då och då blossar upp i Sverige. Jag är inte mer engagerad i nuläget än att jag lyssnar på det andra säger och slipar på mina egna argument och retorik och är beredd att yttra åsikter om ämnet. Jag reserverar mig för att jag kan ha fel i mycket. Men jag är också beredd att ändra min åsikt när argumenten och faktan väger över vågskålen till andras favör.
I vilket fall som helst, så blev jag så pass taggad av krönikan Marteus skrev, att jag faktiskt tog och mailade henne. Återstår att se om jag får någon form av respons från henne, eller om mitt mail förpassas till papperskorgen. Men eftersom det inte handlar om något särskilt privat mail från min sida, och jag dessutom hatar när flera timmars otacksamt jobb uträttats och gått helt till spillo, så tänkte jag faktiskt publicera det här på bloggen. Så här kommer det nu i sin helhet.
Hej Ann-Charlotte!
Jag tror att feminismen fortfarande är vital (i den mening att den lever och finns - den än inte lika stark som för några år sedan), men att feministerna har bytt plattform från kultursidorna eller krönikorna till bloggar istället. Jag vet inte hurpass mycket du surfat runt i svenska bloggosfären, men du finner seriösa feminister därute som bedriver ytterst intressanta diskussioner och väcker debatter (problemet är att dessa stannar på nätet och inte uppfattas utav teknikfientliga journalister inom gammelmedia - jag vet inte vilken falang du tillhör). Sedan vad som är seriös feminism är ju upp till var och en själv att värdera. Men jag är rätt säker på att såväl Fi som vänsterfeminister, liberalfeminister och högerfeminister et al hänger på bloggarna istället.
Nu är jag garanterat inte den första som säger detta till dig, och jag är heller inte den bäste att visa hur djupt kaninhålet är, men jag kan ju i allafall bidra med de feministiskt orienterade bloggar som jag själv läser (jag är rätt novis när det gäller feminism, men jag tippar på att i allafall tre av de nämnda nedan klassas som liberalfeminister).
Elin Grelsson: http://sakerunderhuden.blogspot.com/ - en ung, enligt mig en erhört vass penna som retar gallfeber på radikalfeminister.
Linna Johansson: http://linnajohansson.se/ - skrev briljanta krönikor i Expressen, men hon verkar tappat sin feministiska glöd desvärre. Ja hon är gammal kollega till dig.
Så även Isobel Hadley Kamptz: http://isobelsverkstad.blogspot.com/ -visserligen skriver hon oftare om nätintegritet och fildelning numera, men hon skriver även vettiga feministiska texter.
Den prostituerade kvinnan känd under psuedonymen "Isabella Lund": http://www.isabellalund.com/ - utnämnd till årets politiska blogg 2007 tror jag. Tillhör gissningsvis inte de förgrening av feminister som du vurmar för, men hon för likväl en kamp för kvinnors rättigheter över sina egna kroppar.
Linda Skugge länkar jag inte till eftersom det känns som att hon lagt sin feminism bakom sig till förmån för...annat. Men även hon finner du ju på nätet.
Unni Drougge: http://www.unnidrougge.com/ - av det mer radikala slaget.
------------------------------------------------------------------------------
Vad gäller Sabuni så tror jag att "frånvaron utav energiska feminister som pressar henne", (ungefär) som du poängterade, handlar om det klassiska problemet som feminismen ständigt dras med, nämligen att den är alldeles för uppsplittrad. Det är å ena sidan bra att det finns en bredd, men vad som är mindre bra är att olika sorters feminister föraktar andra så mycket att feminismen som ideologi tvärstannar eller kvävs helt. Det går inte att föra meningsfulla diskussioner sinsemellan eftersom de olika faktionerna ligger och beskjuter varandra från skyttegravarna. Kommunikationen är död. Det finns ingen enighet.
Nu när vi har en borglig regering så ligger troligtvis vänsterfenministerna lågt. Jag vet inte varför. Kanske av just ovan nämnd anledning. Kanske Nalin Pekgul och Margareta Winberg mfl. inväntar regeringsskifte? Eller kanske de helt enkelt inte har något nytt slagkraftigt att smälla i bordet? Kanske Sabuni inte vurmar särskilt mycket för feminismen egentligen. Eller kanske hon inte är särskilt lyhörd inför varken borgerliga feminister eller vänster dito. Jag har själv aldrig förstått varför man valde henne framför betydligt mer kompetenta Birgitta Ohlsson som verkligen brinner för feminismen.
Fi svepte dessvärre bort all good will som alla andra mindre radikala feminister byggt upp innan dess tillkomst. Så länge som man inte kan ena de olika feministiska falangerna under Fi så förblir de ett manshatarnas hobbynätverk.
Sedan tror jag som kille att feminismen gör sig själv en otjänst genom att överhuvudtaget kalla sig feminism på 2000-talet. För det blir liksom helt ihåligt när feminismen å ena sidan förespråkar jämnställdhet, men å andra sidan fokuserar enbart på att stärka kvinnors ställning i samhället. För faktum är - även om jag är fullt medveten om att män har den dominerande makten i samhället rent generellt - så särbehandlas kvinnor positivt på flertalet punkter, vilket på inget vis är jämnställt. Vid vårdnad utav barn vid skillsmässor för att ta ett exempel. De allmänna värnplikten som endast omfattar män för att ta en annan ur högen.
Om feminister någonsin vill lyckas motivera patriarkatet till att ge kvinnor mer makt i samhället, så är det liksom dags att börja ge lite också, och inte bara kräva (jag säger inget om lika löner för lika arbete för det är/borde vara självklart). Något som jag tror skulle få många män intresserade är om ni döpte om feminismen till ekvivalism istället. Då hamnar kvinnor och män plötsligt på samma sida/blad som likvärdiga, och det kan börja kommuniceras mellan könen på allvar. Jag är inte alls säker på att du nappar på något av det jag säger här, men det är så verkligheten ser ut. Ingen vinner på att feminister inom gammelmedia fortsätter att gå runt med skygglappar.
Vill feministerna få mer makt så måste de börja förespråka, trycka på hårdare att båda könen är likvärdiga, med samma rättigheter och skyldigheter, och att de feminister som hatar män tillhör en liten liten minoritet. Den här svinarga, rabiesdreglande feminismen som Fi förespråkar, den går liksom inte hem varken hos kvinnor eller män i de svenska stugorna. Det fanns en tid då det sista feminister ville ha var män som allierade, eller som hjälpte dem komma till tals bättre, få mer publicitet. Den strategin må vara förståelig å ena sidan, men oerhört självdestruktiv å andra sidan. En feminism som inte vill göra sig omtyckt hos männen, som inte vill mötas på mitten, den sortens feminismen tror jag har nåt sin vägs ände nu.
Mvh/ Cassow
Art imitates life. Life imitates art. "I'll never join you"
Do or do not. Basically he's saying: suck it up chump and do. Yoda is a mean mofo...
Fire
Den glömda glädjen jag skänkte
Fruktstånd - pick your fruit of delight
Undantagstillstånd
Hjärnstillestånd
Sinnestillstånd
Krogtillstånd
Missförstånd
Skadestånd
Välbestånd
Civilstånd
Oförstånd
Förstånd
Motstånd
Välstånd
Tillstånd
Avstånd
Anstånd
Bistånd
Ikväll är jag en fruktkaka :P
/Cassow
Smart, morbid, sjuk humor...
Jeremy Soule är gud...
Guillou säger något klokt - för en gångs skull
Det är lättare att krama vatten ur en sten än det är att tala förstånd med varghatare. Spelar ingen roll om man har 1000 argument som totalt mosar deras egna. De gör ändå som de vill i slutändan (för det är givet att de bryter mot lagen och skjuter av så många vargar de bara kan i hemlighet). Det är kört för vargen i Sverige. Tack vare utspridda myter och hundratals år av hat. Sorgligt nog.
/Cassow
Recension/analys: The Air I Breath
Recept på en fisljummen, fadd ärtsoppa som inte kan bestämma sig för vad den vill smaka:
Ett existensiellt episoduppdelat drama som flätar samman ett antal deprimerande karaktärers livsöden (spelade utav halvstora, ofrivilliga b-skådisar), vilka vardera ska symbolisera olika känslor, nämligen lycka, lust, sorg och kärlek. Kort sagt: pretentiöst flum.
Tillagningstid: 95minuter (i världens minst effektiva micro)
...
Här har vi ett deprimerande stycke tragiskt drama tillika klassiskt fall utav för många kockar som försökt koka soppa på en rostig nubbspik. Det kunde ju blivit så bra.
Brandan Fraser, Forest Whitaker, Andy Garcia, Kevin Bacon och Sarah Michelle Gellar - det råder ingen brist på halvstora välbekanta skådespelarnamn i denna film. Vad har denna skådespelarensemble gemensamt tro? Jo:
1.) Alla sitter inne på en potential som de desperat försöker få utlopp för, men utan att någonsin lyckas.
2.) Trots att de aldrig blivit insläppta i skådespelarelitens finrum i Hollywood, så är alla ändå tillräckligt kända för att deras namn ska ha dragningskraft till filmer som pryds med deras namn.
3.) Alla har deltagit i filmen i brist på bättre rollerbjudanden, och till ett för producenten överkomligt pris (vill jag tro).
Låt oss börja med Forest Whitaker. Han fick för något år sedan en välförtjänt Oscar för The Last King of Scotland, men hans karriär har knappast varit spikrak och han lär aldrig bli en A-skådis nu när han inte varit i närheten tidigare (men det är inte ett självändamål i sig heller).
I denna filmen spelar han den deppade, fega, halvlosern Happiness som i ett spontant bängryck våghalsigt får för sig att satsa en fet summa maffialånade pengar på hästar, och som sedan i desperation försöker finna en utväg till att betala tillbaka innan gangstern Fingers (Andy Garcia) får fatt i hans klåparfingrar. Garcia fortsätter alltså gå på tomgång i sin karriär och låter sig typecastas som ständigt rabiat, ursinnig gangster/mafioso i film efter film. Lite tröttsamt men ändå fullt godkänt.
Brendan Fraser har å sin sida fastnat i b-äventyrsfilmträsket efter George of the Jungle, The Mummy 1-3 och Adventure at the Center of the Earth - trots att han är fullt kapabel att leverera i dramasammanhang (School Ties). Här är han so so.
I The Air I Breath spelar Fraser den skuldindrivande gangstergorillan Pleasure, som ständigt ligger ett steg före alla andra då han kan se in i framtiden, men som på grund utav alltings förutsägbarhet inte får ut någon lust i sitt liv, ända tills han blir skyddsling åt den dalande, deprimerade superpopstjärnan Sorrow (Sarah Michelle Gellar) som ofrivilligt blivit slav åt Fingers, som är olyckligt kär/besatt av sitt kuttersmycke. (Ja, jag sa ju att detta är en soppa!)
Gellar tycks vilja komma bort från Buffy, Scooby Doo- och skräckfilmsträsket och gör här sin kanske bästa rollprestation någonsin (not saying too much). Den Britney Spears-aktiga roll hon spelar ligger förvisso väldigt nära hennes vanliga typecastade bimbo/bitch/primadonna-roller, men hon lyckas ändå få en att tycka synd om karaktären, och det är faktiskt värt en lite golfapplåd i sig.
Soppan innehåller även spår av baconbitar. Kevin Bacon har genom åren glänst i flertalet seriösa filmer (The Woodsman, Mystic River, Sleepers, Apollo 13, Murder in the first m.fl) men beklagligt nog aldrig ens nosat på en Oscarnominering. Jag ger mig fan på att det delvis beror på hans löjeväckande efternamn. Men om inte hans manager/agent kan förmå honom till att byta så får killen skylla sig själv. I denna film levererar Bacon minimalism i rollen som den självuppoffrande läkaren Love, men det räcker ändå inte för att lyfta stekoset till några högre höjder (jag kunde inte låta bli!).
Det finns gott om lysande filosofiska, existensiella, larger than life eller chain of events- filmer därute. Har man sett Crash eller Magnolia exempelvis, så vet man på ett ungefär vad man har att vänta av The Air I breath. Men Crash eller Magnolias höjder når filmen aldrig, trots att den är pretentiös och kläcker ur sig ett antal rödvinsdjupa floskler om livet. Det betyder dock inte att filmen i sig är dålig - bara mindre minnesvärd. Fotot är rätt snyggt, soundtracket ok, men ingenting känns helgjutet eller berör i någon större utsträckning. Ett lite tightare manus och längre speltid hade kunnat ta filmen till betydligt högre höjder. Synd på så rara ärtor.
Betyg: 5/10 - 6 om du gillar någon av skådespelarna eller är svag för den här typen av film.
/Cassow
Omstöpning
/Cassow
Lying naked on the floor - making gestures
Hahaha!!! Klockrent! Under de drygt tre åren som jag åkte tåg till Linköping för att träffa min dåvarande flickvän L så var det ett flertal gånger som jag hamnade i samma vagn som dövstumma. Det var alltid lika fascinerande och underhållande att försöka få ut något ur deras vilda gestikulerande sinsemellan. De stod ofta i grupper om 4-5 och pratade. Jag borde kanske skämmas men jag försökte inte ens dölja mitt intresse. Jag minns inte om de såg att jag satt och glodde på dem, men de verkade i allafall inte bry sig (de var/är nog vana). Det måste vara otroligt begränsande att vara dövstum. Visst, i dagens samhälle så finner de nog nätverk eller communities där de kan prata med andra med samma handikapp. Men däremot 'vanligt' folk (ja ni förstår vad jag menar) borde ju interraktionen bli väldigt begränsad med. Eller?
Att vara dövstum och singel borde begränsa utbudet på köttmarknaden i allafall. Dövstumma som grupp borde rimligtvis tvingas tänka på det naturliga urvalet - men med en twist. Jag menar - de måste ju kunna kommunicera med personen ifråga. Jag tror inte det skulle fungera särskilt bra att stå med penna och handblock ute på krogen, och skriva ner lappar till den man är intresserad och lämna över. Fast vad vet jag. Det kanske är ett alldeles ypperligt raggningsknep? :P Att låtsas vara döv eller stum. Tänk om man skulle få napp, och sedan rullar allt bara på. Men ja, det skulle nog krävas en jävla massa träning för att man inte skulle avslöja sig (träning som dessutom helt klart skulle gå ut över det sociala i ens vardag när man plötsligt vägrar kommunicera oralt och bara använder lappar), med tanke på hur självklart det är för människan att tala (själv pladdrar jag på gott och ont på som fan när jag väl övervunnit min blyghet eller blivit bekväm med en person).
Jag kan tänka mig att gräl med en dövstum blir lite mindre jobbiga ljudmässigt. Å andra sidan kanske det blir en riktigt dyr historia om man bara dissar/ignorerar arga lappen och arga blickar (dödens blick t.ex.) och den dövstumme i desperation, ilska eller ren illvilja trashar hela lägenheten för att föra fram sitt budskap. "Så HÄR arg är jag nu" typ, och så välter han/hon TV'n, eller slänger allt som går att lyfta, in i väggen eller i golvet. Ouch. Jag hade blivit antingen helt fly förbannad och kastat ut personen ifråga i så fall, eller så hade jag veknat och bett om ursäkt (oavsett vems felet var att grälet uppstod) bara för att få lugnt och slippa få allting förstört. Rätt skilda alternativ, men allt beror ju på hur starkt man känner för personen ifråga, och vad grälet handlar om. ;)
Med allt detta sagt så skulle jag ändå definitivt inte rata en snygg dövstum tjej som visade intresse. Jag hade blivit alldeles för nyfiken. Just för stunden tycker jag att dövstumhet är mer spännande, mer exotiskt och mystiskt än att träffa någon från ett annat land, som talar ett främmande språk (been there done that ett antal gånger), har en annan hudfärg eller kultur. Men - jag är öppen för alla människor så länge de har någonting innanför pannbenet, har ett varmt hjärta och någon form utav attraktionsförmåga fysiskt eller i handlingar och/eller talanger.
Rösten och talet är ju väldigt viktigt för oss människor. Jag kan i viss mån relatera till dövstummas belägenhet i och med min grova närsynthet. Även om det är mer okej att bära glasögon numera, så ligger ändå folks inbäddade idéer om att det är töntigt eller fult med glasögon kvar. Det finns definitivt dem därute som ratar killar och tjejer BARA för att de bär glasögon. Jag tror tyvärr inte att vi någonsin kommer ifrån diskriminering utav dem som är annorlunda på något sätt. Men men...det är trist.
Jag tror det skulle varit väldigt intressant att lära känna en dövstum. De borde rimligtvis ha förstärkt sina andra sinnen eftersom de tränats mer. Så fungerar det ju för mig. Både min hörsel och lukt är känsligare än medelsvenssons. Och när de inte kan prata vokalt så bör man ju vid ett samtal bli väldigt mycket mer uppmärksam på vad han/hon uttrycker i ansiktsmimik, i ögonen och sånt. Spännande tycker jag.
Jag önskar jag kunde teckenspråk. Men det är ju aldrig försent att lära sig...kanske endera dagen.
Vad tänker ni om dövstumma? Kommentera gärna här, över msn eller via mail. :)
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Dövstumma, humor, dating, romantik, diskriminering, naturligt urval, evolution, sinnen, syn, hörsel
Harder, better, faster, stronger
Idag orkade jag göra 100 armhävningar, springa 6 km (på 36min - ca 10km/h) och sedan därefter springa upp cirka 20 trappor utan att stanna upp. Jag är riktigt nöjd. Hade egentligen ork för ännu ett par kilometrar minst - alternativt kunde jag sprungit snabbare, men när man springer ihop med andra får man visa hänsyn, och det gör jag gladeligen eftersom det är trevligt med sällskap. Jag får helt enkelt max-springa ensam ibland och ihop med andra ibland. Detta blev ändå en bra tid.
Armhävningarna börjar ge fina resultat på min kropp. Bröstkorgen har höjts tydligt, axlarna är bredare, nacken är mer markerad likaså. Bicepsen börjar kännas respektabla i förhållande till min kroppsvikt/figur (men det beror ju helt klar på vem man frågar hehe). Jag har aldrig mått så här bra fysiskt, och jag har aldrig haft bättre fysik. Jag ser faktiskt ut som en man, eller känner mig som en om inte annat. Ändå befinner jag mig ännu bara i början av min träning. Men helt klart har de 100 (i stort sett) dagliga armhävningarna gett mest resultat.
Jag är inte ute efter någon bodybuilder-kropp. Jag är inte tillräckligt seriös för det och jag tycker heller inte att det är särskilt vackert (om än imponerande). Men markerat muskulös vill jag vara. Jag vill vara hyfsat stark men samtidigt behålla min smidighet. Jag strävar efter att väga mellan 70-80kilo, och de kilon jag har kvar tills dess ska huvudsakligen bestå i muskler. Men jag är på väg, även om det går sakta, och det känns grymt!
...
En singelmans episod i frustration (och bitterhet) över evolutionens orättvisor:
Jag tränar och motionerar för att må bra kroppsligt och psykiskt, men förhoppningsvis väcker min kroppsslipning beundran eller intresse från någon tjej i slutändan som en bonuseffekt. Jag vill bli omtyckt för mitt inre jag, men...utseende spelar avgjort viss roll. Människor, i högre grad kvinnor, är utseendefixerade och gallrar kallhamrat ut de män som anses fysiskt svaga, eller som har problem med låg självkänsla. En man kan bortse från 100 eller 1000 brister hos en kvinna och dyrka/älska henne ändå, medan en kvinna endast behöver EN fånig defekt att hänga upp sig på för att killen ska ratas eller dumpas.
(Nej, jag drar inte alla över en kam. Inte heller påstår jag att jag endast har en brist - jag har många - som är en naturlig del av mig. Somliga accepterar jag, och somliga jobbar jag med att få bort.)
Evolutionen är cynisk och elitistisk med sina hierarkier och oskrivna lagar. Vissa kvinnor är som Hitler i sin syn på män - endast dem med den allra renaste genpolen duger. No potential defects allowed. Dagens transportmöjligheter och urbanisering har gett ett till synes oändligt urval av potentiella partners. Varför då nöja sig med något annat än det allra bästa, och varför hålla kvar vid någon när man funnit en bättre och tillgänglig uppgradering? Detta beteende ser man å andra sidan bland många arter inom djurriket också...
Med dessa insikter i åtanke tänker jag åtgärda eller dölja vartenda liten defekt jag kan tänkas ha. För ingenting annat än Mr. Perfect duger, såvida inte kvinnan befinner sig i 30-årskris och är i desperat behov av att skaffa familj. Då kan även andrasorteringens män duga. Eller deras spermier.
Don't get me started on the bs om att vi män skapar omöjliga krav och idealbilder utav hur perfekta kvinnor ska se ut. Perfekta bröst, perfekta rumpor, perfekta ben, and so on - de där idealbilderna spär kvinnor på bäst själva med sina ständiga avundsjuka, mätande, dömande, jämförande, blickar mot andra kvinnor, eller genom de utseendefixerade livsstil-skitblaskor kvinnor läser (där kroppsmåttsidealen inte skiljer sig nämnvärt från de i porrblaskorna), modehusen, smink och alla skönhetsprodukter som i stort sett endast kvinnor bryr sig om - and so on. Jag missunnar inte någon tjej att sminka sig - det kan absolut vara vackert och förstärka redan vackra drag. Men de kvinnor som påstår att den generella mannen kräver att kvinnor sminkar sig, ljuger. En kvinna som sminkar sig sminkar sig för att hon vill och inte nödvändigtvis för att behaga en man. As simple as that.
Jag har aldrig satt någon utseendemässig press eller krav på de flickvänner jag haft genom åren. Jag har varit tillsammans med tjejer som vägt allt från 40 something till 90kg plus. Kroppsform är inte det primära för mig, och jag är knappast ensam som kille om att tycka så. Kanske jag inte är helt representativ för män but what the hey.
Det är kvinnor som köper barbiedockor till sina döttrar. Män vandrar i regel inte runt i en leksaksaffär och gluttar efter Barbie och Ken-dockor...fäderna spär alltså inte på det könsidealet - detta gör mammorna. Istället håller fäderna det sjuka mansidealet vid liv genom att köpa olika slags krigsleksaker till sina söner. Båda könen är medskyldiga till bevarandet utav könsrollerna, det motsatta könet står bara för en del utav problematiken.
Jag är ekvivalist och för jämnställdhet (lika rättigheter, skyldigheter och löner!), men det finns många orättvisor gentemot män som jag stör mig som fan på, bland annat att det i praktiken är kvinnan som bestämmer om det ska bli ett förhållande eller inte med en man. Det är kvinnan som sitter på makten. Det är alltjämt mannen som förväntas uppvakta och ta alla initiativ. Det finns undantag som bekräftar regeln men de är fåtaliga. Nej betyder inte alltid nej och ja betyder inte alltid ja, och tillräcklig påstridighet och ihärdighet kan få en kvinna att ändra sig (blanda inte ihop detta med våldtäktsdebatten som pågår i den svenska bloggosfären just nu är ni snälla, fatta mig rätt istället!). Kvinnor levererar otydliga budskap eftersom det är bekvämast, säkrast, och ställer samtidigt krav på tankeläsning från mäns sida. Jag anser att det är lika mycket båda parters ansvar att uppvakta om de finner den andre intressant och ser en potentiell partner i denna.
Kärleken har ljugit för mig, manipulerat mig och övergett mig. Två gånger på raken (jag har varit godtrogen - men betyder det att jag förtjänar det?). Självklart präglar det en med försiktighet, misstänksamhet, och viss bitterhet. Så istället satsar jag tills vidare helhjärtat - livsinvesterar i, uppgraderar mig själv. För att duga i allas kritiskt granskande kvinnoögon. Jag kommer stå stark och stadigt på marken framför alla alfahane-dreglande kvinnor en vacker dag, och spela precis det spel de vill. Aldrig visa tecken på svaghet, aldrig fälla tårar, aldrig uppvisa drag som patenterats feminina, kvinnodrag. Jag ska vara stadig som ett berg.
Jag måste bli den där endimensionella, dryga alfahanen som jag stundtals förbannar. Men bara fysiskt sett - inte i beteende. Inne i mitt huvud och hjärta kommer det alltid gömma sig en romantisk, lyhörd, intellektuell, humoristisk gentlemannanörd.
Det är trist men det tycks tillhöra det evolutionära räv/teaterspelet att män klär sig i roller som lurar till sig kvinnor, för genuin, wysiwyg, det funkar inte. Man måste vara mystisk, lömsk, arrogant och hämningslöst knock the woman of her feet. En Mr. Darcy med andra ord. Ett grinigt, egotrippat, narcissistiskt arsel, men som ändå på något obegripligt vis lyckas få drömtjejen i slutet. Nice guys always finish last. (Det jag hust sagt är inte min egentliga åsikt, utan ett kallt konstaterande baserat på erfarenhet. Jag tror inte jag kan vara sådan. Men jag kan definitivt vara mer mystisk).
En bad boy som är snål med att ge sin tjej komplimanger och bekräftelse, som istället klagar på hennes vikt - eller rent utav kniper käft helt och hållet, röner mer framgång än en snäll kille som ger sin tjej all sin kärlek och ömhetsbetygelser. Varför? Jo för att alltför många tjejer är självdestruktiva och föredrar bad boys som de inte vet var de har. De gillar mystiken kring killen som gör dem osäkra, ovissheten som ger dem ångest, för då har de kvar kraven på sina kroppar, de har kvar de omöjliga, sjuka kroppsidealen som genomsyrar samhället, vilka de vill kunnat beskylla männen för (i praktiken är det alfamän & bad boys som håller idealen vid liv), de vill ha dem som en motivator till att träna som galningar för att få den bekräftelse och uppmärksamhet som de alltid förtjänat. För på något vis är en bad boys komplimanger och bekräftelse mer värd än snälla killars.
Min egna hypotes: i längden blir det så tråkigt med en kille som är snäll och som älskar och accepterar sin tjej precis som hon är. Tjejen vet var hon har honom, och därmed försvinner spänningen och mystiken. Detta gäller långt ifrån alla tjejer, men alldeles för många vill jag tro. Det är det klassiska skådespelet och pendlandet mellan rollen som prinsessan/madonnan och horan för kvinnan, och den räddande riddaren i skinande rustning/gentlemannen/romeo kontra erövraren Casanova för mannen. Varken kvinnor eller män kan nöja sig med bara det ena, de vill alltid både äta och behålla kakan. Man vill ha det bästa från båda världar. Det behövs ständiga kickar och spänning. Varför är vi annars otrogna så mycket som vi är, eller söker oss efter det grönare gräset när det dyker upp en liten svacka i förhållandet?
Att de män som var starkast fysiskt gav bäst skydd mot fiender, eller var bäst på att jaga, blev det bästa naturliga urvalet i genpolen för kvinnor under grottmänniskans tid är fullt logiskt. Inte fullt lika logiskt är det att samma slags naturliga selektion görs idag, när muskler har allt mindre praktisk relevans i vårt allt mer urbaniserade, teknologiberoende, robotautomatiserade värld. Vi lever inte i grottor eller i djungeln längre, men Jane vill ändå ha sin Tarzan. Den generella kvinnan vill fortfarande ha sin starke, tyste, mystiske, känslohämmade karl. Talesättet kvinnor är från Venus och män från Mars på oändlig repeat liksom.
Det är de tävlingsgalna, sportfixerade muskelmännen, eller de (ibland psykotiska) alfahanarna med kåta avtryckarfingrar på skjutvapen som odemokratiskt roffar åt sig av världens tillgångar, som söndrar och regerar och som spär på ojämnlikheten i samhället med sin intolerans och sitt oförstånd. Dessa män uppkommer tack vare mångfallden kvinnors usla val av fäder till sina framtida barn (den stackars skara kvinnor som inte har något val, som tvingas in i arrangerade äktenskap och månggifte på grund av religion eller kultur är inte inräknade här). Sug på den retoriken!
Kanske jag har fel, kanske jag bara är befäckad och förbittrad av dåliga erfarenheter, och de svepande generaliseringssmockorna i detta inlägg är tagna ur luften. Men det är inte vad min erfarenhet, och inte heller andra killkompisars som jag känner (både nördar och alfahanar - nej jag hatar inte ALLA alfahanar). Likväl anser jag mig ha ett antal poänger. Tills vidare väljer jag att spela med i det här sjuka evolutionsspelet som är på er kvinnors villkor. För vad gör man inte för att bli älskad i denna värld(?). Jag vill ju ha en kvinna att älska, att på längre sikt skaffa familj med, precis som så många andra där ute. Jävla Darwinism...
(Den som tolkar mig som nedvärderande i min syn på kvinnor i detta inlägg har inte fattat mitt budskap. Detta handlar endast om den feministiska dubbelmoralen kring jämnlikhetsdebatten och min frustration över att 'tvingas' klä mig i skepnaden som en alfahane eftersom alfahanarna roffar åt sig de kvinnor jag är tillsammans med gång på gång, eller så ratar kvinnor mig för alfahanar innan jag ens fått en ärlig chans. It pisses me off!)
/Cassow
(Bara liiiiite sönderlänkad och sönderspelad youtubevideo...men den passar detta inlägget)
