Skivrecension: Anna Maria Espinosa - Glowing with you
- Jag kom, jag såg, jag lyssnade - och sen gick jag lomhörd hem med farbror tinnitus som sällskap i mina öron.
Espinosas Glowing with you är en spretig debutplatta med hits and misses och o-utblommad potential. Av totala 12 (varav 1 bonus)spår utgörs vissa av identitetslöst dussinskval, somliga är skalpellvassa upptempolåtar i falsett som förtjänar forward-knappen, medan trots allt majoriteten spår är lena för öronen som barnängen-tvål är för händerna.
Espinosa bygger sin artistidentitet på låtar skrivna av redan meriterade svenska låtskrivare (Moneybrother, Staffan Hellstrand, Nicolai Dunger, Andreas Mattsson m.fl). Hon kommer undan rätt bra med det fegliret - denna gången. Låtexterna på plattan talar sällan personligt till mig, men det vägs upp av Espinosas intressanta, röstmässiga ambivalens, ihop med den rika ljudmattan - vilken tyvärr ibland blir till överproducerad kakafoni. Trist att det instrumentala, dränker eller grötar ihop hennes röst i vissa låtar.
Inledande popdängan A little moonlight är svängig och dansant, men också den enda producerade upptempolåt som fungerar, ty dessa låter som bleka hybrider mellan Marit Bergman-skrän och svängiga, explosiva Håkan Hellström-gladlåtar(också skrän enligt somliga), men utan dennes livfullhet och låtskrivarmagi.
Jag hoppas Espinosa vågar lita mer på sin egna röst tills nästa album (trots allt ger hon ju sig själv gåshud!). I Sparrow och countryballaderna Glowing with you och Love is only (for the stronger), samt dragsspelsromantiska, valsaktiga Now that it's night känns Espinosa genuin och som om hon hittat sig själv. I jazzballaden Little star låter hon ljuvligt i sin sensualism och slår faktiskt Katie Melua på fingrarna(!). Denna platta växer ju mer man lyssnar. Det bådar gott för framtiden. Hoppas Espinosa vågar skriva sin egna musik nästa gång. Det ger extra kudos.
Betyg: 3/5
...Och här följer betyg för samtliga individuella låtar:
(Jag tror alla låtarna finns att lyssna på i sin helhet på Youtube)
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Anna Maria Espinosa, skivrecension, Glowing with you
No eyes of lies and deceit
Recension: Benjamin Buttons otroliga liv
Svenska titelöversättningar av utländska filmer är lika undermålig som typ...alltid (dock inte alls så underhållande som de var förr). David Finchers senaste film, "The Curious Case of Benjamin Button" blir direktöversatt Benjamin Buttons märkliga/underliga/egendomliga/nyfikna fall. Inget av alternativen har något riktigt go varför man istället valt titeln "Benjamin Buttons otroliga liv", vilket blir betydligt mer högtravande och skruvar upp folks förväntningar. För Brad Pitt + titel innehållandes ordet "otrolig"= hype. Plötsligt förväntar sig folk att få se just något helt fantastiskt otroligt, och beroende på vad man lägger in för värdering och förväntningar i ordet så riskerar man att bli besviken. Så frågan är då - hur otroligt är då den fiktive karaktären Benjamin Buttons liv? Det tänker jag redogöra för strax, men tillåt mig först att som hastigast gå igenom handlingen för dem av er som inte redan klickat på trailern (typ 0 läsare), och som vid det här laget tuggar fradga av de 100 spoilers som just svischat förbi era näthinnor.
Handlingen:
Benjamin Button (Brad Pitt) föds med en 80-årings sköra, rynkiga kropp. Benjamins mor dör i barnsäng och hans far överger i vrede och sorg honom på en trappa utanför ett ålderdomshem. Där blir Benjamin omhändertagen och uppfostrad utav en undersköterska som själv länge ofrivilligt gått barnlös. Under filmens gång får vi följa Benjamins liv och se hur hans (fiktiva) sjukdom får honom att åldras baklänges. Filmen bjuder även på en och annan passionerad romans, vilket innebär att vi får se både den talangfulla skådespelarödlan Tilda Swinton (som ser ut att ha blivit Swinto-stålullsbehandlad i ansiktet) och den lika proffsiga som bedårande vackra Cate Blanchett möta Pitts läppar.
Otroligt men sant
Om vi bortser från det otroliga i själva sjukdomen, vad mer är otroligt i denna film? Spontant så kan jag säga att längden på filmen klockar in på otroliga 166 minuter, vilket i en biosalong genererar en lika otrolig träsmak i arslet, såvida du inte välsignats med en otroligt fyllig ända. Om du gillar filmer som vecklar ut sig långsamt till ett episkt personporträtt, och som dessutom bjuder på värme, ljuv och bitterljuv kärlek, samt diverse tänkvärda livsfunderingar (om du är av den reflekterande sorten) så är din biljett en investering som ger ett otroligt mervärde.
Utöver detta är fotot, specialeffekterna, sminket och soundtracket av högsta klass och bidrar till en otroligt mysig, nästintill magisk stämning, som ger mig vissa Tim Burton-vibbar. Däremot är inte skådespelarinsatserna fullt så otroliga, men inte desto mindre är Pitt och Blanchett värda sina oscarsnomineringar i sina minnesvärda roller. En ståndaktig Pitt i en åldrad kropp som sprutar ur sig raspig cajun accent är abolut en praktfull och fascinerande åsyn, men själv tycker jag att han gjort mer minnesvärda prestationer än denna (Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles, Se7en, Twelve Monkeys, Fight Club t.ex), dock aldrig så här nedtonad.
Detta är en feelgood-film som har tematiska likheter med Forrest Gump (1994), vars manus också det skrevs utav Eric Roth. Men man gör sig själv en otjänst om man börjar jämföra och nagelfara en så vacker film som denna med Forrest Gump, så glöm vad jag nyss sa. Båda filmer är storartade utifrån sina egna meriter.
Det "otroliga" i Benjamin Buttons liv ligger inte i det han uträttar under sitt liv, utan hans syn på livet - hans ständiga nyfikenhet, vilja att utforska det okända och nya. Egentligen är han en rätt ordinär människa, men till skillnad från många andra så har han en omättlig aptit på livet, njuter tacksamt och ödmjukt och till fullo av det liv han fått, och tar till vara på sina möjligheter till lycka eftersom han alltid är medveten om sin dödlighet. Den som förstår och uppskattar Benjamin Buttons livsfilosofi blir glad, rörd, sorgsen, hoppfull och inspirerad. Och det är rätt otroliga känslor allesammans.
Betyg: 8/10
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Filmrecension, Benjamin Buttons otroliga liv, The Curious Case of Benjamin Button
Best of Ingunn
...
Farväl.
Sanning och konsekvens
Jag var kär och villig att ge dig mitt allt
du närdes min barm för att du svårt svalt
- törstig på kärlekens berusande malt
Ock även om tårar du fällt smakar salt
blir inte ditt hjärta alls mindre kallt
- nu säger jag nog, nu säger jag halt
Du valde så lätt och gick härifrån
direkt till en annan som i ett fräckt hån
Du fick mig att framstå naiv som ett fån
likt en dåre som tagit ett kärlekens lån
Ett noga beräknat och tajmat rån
av en egomissbrukande känslodemon
Du tyr dig så lätt till naken mans hud
till den som för stunden lagt högsta bud,
och lovar i nästa stund att bli dennes brud
ty han tilltalar dig som om han var Gud
när du hör änglakörens sakrala ljud
och känner dig vacker i nypolerad skrud
Jag stänger mittt hjärta med utbytta lås
och gömmer den smärta som inte vill nås
Men inte som vattnet som rinner av gås
utan känslornas fånge som i järnet beslås
Min saknad och svärta förmår ej att förgås
ty den som jag älskar hon smörjer nytt krås
/Cassow
...
You're my world
Jag kan inte sova så jag bloggar lite schlagerstrunt då det är aktuellt just nu...
Melodifestival, eurovision song contest - jag är inget större fan av någotdera (jag är lika noga med att dementera det varje år ironiskt nog). Likväl, i brist på bättre saker att hitta på, så kan det roa mig (guilty pleasure) att sitta och häckla (mock) alla vidriga dussinlåtar. Utav 100 schlager-låtar så är det kanske 10 som jag tycker ens går att lyssna på (nu var jag generös), och 5 som är bra (som sagt - generös). 2009 har jag hittills funnit tycke för en, nämligen låten ovan.
Emilia gjorde mig under ett antal år illamående så fort hennes vidriga ynkedomslåt "I'm a big big girl in a big big world" - spelades på radion eller inne i butiker. Den här låten däremot - ja det är en helt ny Emilia.
Det produceras inte särskilt mycket musik idag som är lika glad i sitt sound som i sin lyrik, och överlag, när det väl är glatt så blir det _för_ klämkäckt, för hurtigt. Den här låten kommer kanske bli det också i takt med att den spelas sönder utav radiostationerna, men här och nu känns den väldigt fräsch. Kanske är det så att jag mitt i den jobbiga period jag går igenom, behöver något ärtigt positivt och trallvänligt som gör mig glad och inger lite falskt hopp. Sedan att hon sjunger om en kille hör inte till saken. Men ibland kan jag tycka att det är synd att de beskriver könet på sångarens kärlek i låtar. Jag föredrar när kärleken beskrivs mer allmänt eller brett, á la uni-sex, om ni förstår vad jag menar.
Inledningen på soul jazz-doftande You're my world, med en touch av pop är härligt sensuell och refrängen är catchy och uppåt. Jag kan tycka att Emilia sjunger lite för ljust ibland och att rösten inte riktigt bär sig, men jag tror trots all att den här låten kan slå rätt bra ute i Europa. Den sticker ut från mängden. Emilia har ju sålt en jäkla massa miljoner singlar globalt redan, så hon har en fanbas, eller musikkunnigt folk känner i allafall till vem hon är. Låten är dessutom mer oskyldig till skillnad från den porriga, vulgära stil som Sverige satsat på de senaste åren med dragqueen-sminkade, slampiga Charlotte Perelli och queer-strippande The Ark. Jag tror inte man får några gratispoäng för det längre. Nyhetens behag har lagt sig nu. Könsbytes-Dana International ett år, butch-flatan från serbien ett annat. Nog för att schlager är tätt förknippat med homo-kultur, men varje år måste det liksom inte bli en enda stor, färggrann ankstjärtsdamm som slåss om att få utmärka sig vulgärt.
Som alltid bör jag poängtera för potentiellt nya läsare: jag är ju inte emot homosexualitet på något vis, men jag anser inte att ett band sexuella preferenser ska överskugga låten de framför. Jag är helt för att queer-kulturen slåss för att få samma rättigheter som straighta i samhället, men det finns liksom seriösare, viktigare arenor där queers behöver synas och höras mer i i så fall tycker jag. Inom politiken, inom skolan, inom religionen, inom de fackliga organisationerna. Politiskt laddad schlager-homo är så yesterday. Det har gjorts tillräckligt med politiska poänger av det i dessa sammanhang. Jag säger inte att queer-kulturen ska försvinna bort från schlagern. Jag säger bara jag inte tycker att den behöver synas lika desperat. Den kan tillåta sig att tonas ner lite. Men det är lätt för mig att säga som är straight å andra sidan...
Schlager får gärna vara sexigt, men helst utan att vara porrigt. Inte kläder som passar in i en kitschig p-rulle eller från en bordell. That's all I'm saying.
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Emilia, Schlager, Eurovision, Eurovision Song Contest
Thinking only of you...I fight againt the hours.
/Cassow
En nordisk försvarsallians är ett ypperligt förslag som jag applåderar
I en värld där långkonjunkturen har kommit för att stanna gud vet hur länge, i en tid då den geopolitiska balansen ruckas på allt mer, i en tid där nationellt självständig energiförsörjning blir allt viktigare, skulle ett nära nordiskt samarbete där vi kan utnyttja och ta del av varandras enskilda styrkor givetvis göra oss alla starkare tillsammans. Att summan blir större än de enskilda delarna var för sig är givet. Ett ytterst välkommet förslag alltså, som skulle kunna bli början på något väldigt stort och bra. Kanske ett inträde i EU för Norge, kanske ett inträde i Nato för Sverige. Kanske till och med ett byte till euro också på sikt. Ensam är inte stark i dessa tider. Vi är inte självförsörjande någon av oss. Vi är i behov av varandra i en tämligen globaliserad värld.
Jag hoppas att nordens politiker inte skyggar för detta förslag. Det vore olyckligt. För som Carl Bildt påpekade - Sverige kan inte förbli neutrala längre om något av våra grannländer anfalls. Vi kan inte fega ur såsom vi gjorde under andra världskriget.
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Thorvald Stoltenberg, nordisk försvarsallians, nato, eu, euron, ryska hotet, ryska hotbilden, Carl Bildt, nordiskt samarbete
Lyckofasaden
Lyckan är inte närvarande i mitt liv här och nu, och jag har inga som helst planer på att försöka låtsas att den är det. Konstlad lycka inför andra är inte min grej. Jag tänker inte tillåta mig att sjunka ner i mörkertänk. Jag tänker heller inte jaga efter lyckan. Jag kommer fortsätta utveckla och självförverkliga den jag är. Bit för bit. En dag i taget. Givetvis vill jag bli lycklig igen. Men lyckan ska inte kosta mer än den smakar. Lyckan ska vara utan en massa om och men, oklarheter, osäkerhet och what if's. Lyckan ska ta mig i handen och gå vid min sida som den mest naturliga självklarhet.
Livet är aldrig så bra som när lyckan och jag är ett par. Men jag har klarat mig många år utan lyckan. Livet är räft bra ändå. Den absoluta lyckan kommer i temporära återkommande vågor (ibland samma absoluta lycka livet ut). Förstår man det så kan man njuta av den varaktiga vardagslyckan lättare. Vardagslyckan är givetvis inte lika med att leva mediokert, utan handlar om att tillämpa enkla lösningar som maximerar kvaliteten på den egna vardagen.
Vad vore livet utan djupa dalar och höga toppar? Det är dem som skänker inspiration, inte slätstrukenheten.
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Mia Skäringer, lyckojakten, lyckofasaden, prestige, självhjälp, vardagslycka, samhällsproblem, hetsjakt
Hur många gånger...
innan motivet flyter ihop med verkligheten?
Hur många gånger kan en bro byggas för att sprängas
innan landet på andra sidan lämnas åt ensamheten?
Hur många gånger kan solen bländas
innan natten blir evig, och endast huden njuta värmestrålar?
Hur många gånger kan vinglas fyllas och höjas
innan kristallet glömt hur det ska låta när man skålar?
Hur många gånger kan ett hjärta krossas
innan allt som finns kvar är gelatin och blodsocker?
Hur många gånger kan älskade minnen föröka sig
innan de inte ens ryms i världens alla samlade berlocker?
Hur många gånger kan alla sagoböcker läsas för ett barn
innan det inser att endast versioner finns kvar att berätta?
Hur många gånger kan ett Hollywoodansikte opereras
innan man inser att nytt ansikte alltid är redo att ersätta?
/Cassow
Vad händer när dimman lättar?
eller en känslopassionens tropiska ånga
skapar dina ljuvligt vackra ord inre förvirring
som med kittlande lätthet mitt hjärta lyckas fånga
Ord som för mig betyder allt - om möjligt ännu mera
som får mig att kippa efter andan, tappa fattning och balans
- om nostalgin, saknaden utav mig, oss, vår kärleksera
Är jag tillbaka i drömlandet där vi har en ärlig chans?
Vill inte vakna upp till en möjlig verklighet, svettig och kall
där nattsända ord är tillfällig saknad skickade lättvindigt i hast
för att i nästa dag återtas, förvrängda i en åskknall
i ett resultat av panik, som om du i löfte förankrats fast
Nej söker inte tynga dig med press, finns inget sådant begär
Bara ge inte hoppet åter, om dina drömmar inte mig omfamnar
För du vet så väl hur jag känner, jag håller dig så kär
mina känslor vill inte förtöjas i tillfälliga gästhamnar
Bräcklig är jag redo att krypa in i skyddande sköldpaddsskal
och mura igen alla öppningar, läka de sår jag har
Jag vill inte att vårt fina går i bitar igen, försöker hålla mig sval
men det är svårt att balansera kärlek, säger jag till mitt försvar
Är övertygad om att vår sprakande, statiska magi ännu är livfull
men är i behov av tid, tålamod, försiktighet, vilja och tro
för att bygga en framtid utan vakuumfristad för våra själars skull
- drömmen om en permanent hemvist där bådas hjärtan finner ro
/Cassow
Man vänjer sig...inte alls.
Jag vänjer mig inte vid att vakna upp kallsvettig en massa gånger varje natt, efter att ha drömt mardrömmar om hur du ligger i en annan mans famn och är lycklig. Jag lyckas förtränga de här tankarna hyfsat under dagtid, om jag håller mig sysselsatt med annat. Men på nätterna när jag ska sova så kommer tankarna smygandes, och jag kommer inte bort från dem - kan inte stänga av/ute dem. De jagar mitt psyke och tär på hjärtat ofantligt mycket.
Jag tror det kommer fortsätta bli värre en lång tid innan det en dag plötsligt vänder och börjar bli bättre igen. Men innan dess är det en massa kärlek som ska ebba ut i ingenstans, och jag vet av erfarenhet att det tagit mig flera år att komma över tidigare kärlekar. För jag vill så gärna tro att det precis som i de allra mest sötsliskiga romantiska filmer, finns ett hopp för återförening - även om det är mycket avlägset. Det händer inte bara i film. Det händer i verkligheten också. Men jag är rädd att för mycket vatten kommer att ha flutit under brorarna om den dagen ens kommer.
Jag är rädd för att bli sårad igen. Rädd för att bli lurad. Jag är rädd för att jag kommer visa taggarna utåt och aldrig mer släppa någon annan innanför igen. För det känns så otroligt meningslöst att GE av sitt allra innersta om och om igen, finnas där för den man älskar, och odla fantastiska drömmar tillsammans, när det ändå slutar på samma sätt i slutändan.
Det känns som att jag har haft mina chanser till lycka nu. Jag vill inte ge mig ut och söka på nytt. Inte på internet, inte på den ytliga köttmarknaden där alkoholen styr villkoren heller. För chansen att någon annan vill ha mig för den jag är, att jag finner någon som jag vill ha lika mycket, och som vill vad jag vill känns inte direkt stor. Och i mitt hjärta finns bara du. Och om inte du vill ha mig då kan det kvitta.
Man vänjer sig...i helvete heller att man gör. Det jävliga är att den som gjort slut oftast tänkt över beslutet i flera månader, och hunnit gå vidare när väl bomben släpps (been there done that), stark och redo att förverkliga drömmen om sitt nya liv, ensam eller tillsammans med någon ny (vilket man alltid förnekar - antingen för att inte såra eller för att liksom inte förstöra chanserna för eventuell återförening). Jag säger _oftast_ för det finns undantag. Men oavsett vilken sanningen är så är den andre ju lämnad i chock med ett krossat hjärta. Tough luck liksom. Det är såhär kärlekens spel fungerar.
Jag hatar att tycka synd om mig själv. Och säkerligen finns det en och annan som hatar att lyssna på det också. Men det är det man har vänner till i svåra tider. Så tack allesammans för att ni finns där och orkar lyssna och ge råd. Ingen nämnd, ingen glömd.
/Cassow
