]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

Jag vänjer mig inte vid att vakna upp kallsvettig en massa gånger varje natt, efter att ha drömt mardrömmar om hur du ligger i en annan mans famn och är lycklig. Jag lyckas förtränga de här tankarna hyfsat under dagtid, om jag håller mig sysselsatt med annat. Men på nätterna när jag ska sova så kommer tankarna smygandes, och jag kommer inte bort från dem - kan inte stänga av/ute dem. De jagar mitt psyke och tär på hjärtat ofantligt mycket.

Jag tror det kommer fortsätta bli värre en lång tid innan det en dag plötsligt vänder och börjar bli bättre igen. Men innan dess är det en massa kärlek som ska ebba ut i ingenstans, och jag vet av erfarenhet att det tagit mig flera år att komma över tidigare kärlekar. För jag vill så gärna tro att det precis som i de allra mest sötsliskiga romantiska filmer, finns ett hopp för återförening - även om det är mycket avlägset. Det händer inte bara i film. Det händer i verkligheten också. Men jag är rädd att för mycket vatten kommer att ha flutit under brorarna om den dagen ens kommer.

Jag är rädd för att bli sårad igen. Rädd för att bli lurad. Jag är rädd för att jag kommer visa taggarna utåt och aldrig mer släppa någon annan innanför igen. För det känns så otroligt meningslöst att GE av sitt allra innersta om och om igen, finnas där för den man älskar, och odla fantastiska drömmar tillsammans, när det ändå slutar på samma sätt i slutändan.

Det känns som att jag har haft mina chanser till lycka nu. Jag vill inte ge mig ut och söka på nytt. Inte på internet, inte på den ytliga köttmarknaden där alkoholen styr villkoren heller. För chansen att någon annan vill ha mig för den jag är, att jag finner någon som jag vill ha lika mycket, och som vill vad jag vill känns inte direkt stor. Och i mitt hjärta finns bara du. Och om inte du vill ha mig då kan det kvitta.

Man vänjer sig...i helvete heller att man gör. Det jävliga är att den som gjort slut oftast tänkt över beslutet i flera månader, och hunnit gå vidare när väl bomben släpps (been there done that), stark och redo att förverkliga drömmen om sitt nya liv, ensam eller tillsammans med någon ny (vilket man alltid förnekar - antingen för att inte såra eller för att liksom inte förstöra chanserna för eventuell återförening). Jag säger _oftast_ för det finns undantag. Men oavsett  vilken sanningen är så är den andre ju lämnad i chock med ett krossat hjärta. Tough luck liksom. Det är såhär kärlekens spel fungerar.
 
Jag hatar att tycka synd om mig själv. Och säkerligen finns det en och annan som hatar att lyssna på det också. Men det är det man har vänner till i svåra tider. Så tack allesammans för att ni finns där och orkar lyssna och ge råd. Ingen nämnd, ingen glömd.

/Cassow