Hur kunde jag missa att himlen är oskyldigt blå för kärlekens skull
Ja säg det... Cirka 6 timmar kvar tills Norska tåget anländer till stationen nu...dags att börja städa i mitt krypin kanske. :)
...
Det slog mig just att jag tycker att Jon Andersons röst påminner en del om Ted Gärdestads. Eller vad tycker ni?
...Fast till skillnad från Ted så kan Jon Anderson vara cheesy i sin klämkäckhet till den milda grad att man blir spyfärdig...jag ryser av obehag till denna video. Fattas bara att han börjar sjunga Combaya, my lord, combaya... :P
...80-talet när det var som allra sockrigast. Yuck.
/Cassow
"Här kommer lyckan"
Om cirka 13 timmar närmare bestämt. Då är det vi igen, och ingenting och INGEN från omvärlden kommer tillåtas att ta sig igenom vår kärlekskokong under en veckas tid. Det är bara vi - jag och min älskade I. Och jag ska älska varje vaken minut tillsammans med henne, ta tillvara på allt det fantastiska vi delar. Vi behöver det här. Har behövt varandra under så lång tid utan att kunnat mötas fysiskt. Men nu är denna smärtsamma långa väntan strax över. Den slitna klyschan "Jag har älskat förr, men aldrig så här djupt - aldrig som nu", är i högsta grad sann. För det finns just ingenting att ifrågasätta i mitt hjärtas röst. Jag har heller aldrig varit högre älskad, såväl i ord som handling. Jag är inte komplett utan henne. Det finns ingen som hon. Ingen annan som kan ge mig just det hon ger av sig själv till mig, och det är det bästa jag någonsin upplevt. Ingen och ingenting kan slå det vi skapar tillsammans.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta. Men det får räcka så här. Jag ska vara utvilad tills hon kommer hit, och hinna städa lägenheten och köpa hem lite förnödenheter. Ta väl hand om er mina vänner.
/Cassow
"Everything has a begining, everything comes to an end"
2008's Eurovision Song Contest med favorittippade Charlotte Perrelli (omnämnd CP i resten av texten) blev ännu en kalldusch för det svenska folksjälens hybris-ego. Vi trodde och tyckte i vanlig ordning att vi själva hade det bästa bidraget. Morgondagens nyhetsblaskor (samt blogg-sfären) lär präglas av spott och spe över hur orättvis vår pinsamt dåliga placering var, och vilka svikare övriga länder i Norden var som inte gav oss full pott per automatik som förväntat. Samtidigt lär vi gnälla över att öst-blocket röstat på varandra. Det osar illaluktande dubbelmoral och dålig förlorare av oss. Sverige producerar beviserligen väldigt mycket bra musik. Den "svenska musikexportundret" är enligt mig ingen myt. Men jag tror befolkningen och musikjournalist-"experternas" hybris att ta vår storhet för given ligger oss i fatet.
Med Balt-länderna, plus öststaterna, samt länder från Balkanområdets anslutning till tävlingen i början på 90-talet, tävlar idag 44 nationer(!). Konkurrensen ökar i proportion till antalet länder - likaså blir musikinfluenserna fler i proportion till fler musikkulturer. Lilla norden med fem små länder ställda mot tjugofem nya medtävlande, där mångfallden tidigare tilhört Sovjetunionen, kompisröstar precis som vi gjort inom norden traditionellt sett, gör Sveriges chanser till vinst lika med noll.
Sverige tar sig självt på för stort allvar i många olika sammanhang och vi överskattar konstant hur väl vi står oss i förhållande till andra länder ute i Europa och globalt. Jag säger inte att vi inte är bra i många fall - men vi är inte i närheten så jävla bra som världsbäst på allt. Men självbilden är delvis medias fel som dagligen pumpar oss fulla med patriotism och tvetydig statistik från jämförande undersökningar som världens länder deltagit i. Vi behöver kliva ner från våra höga hästar, kritiskt omvärdera oss själva, och inse att vi behöver anstränga oss mer, lägga i en högre växel eller lägga om taktik på många plan, för att behålla vår världsstatus eller öka den.
I Eurovision har vi vunnit totalt fyra segrar under 34 år. Sett till antal år är det inte mycket. Ser man det i förhållande till antalet medtävlande länder idag så placerar vi oss däremot högt upp i ligan. Men gamla segrar är irrelevanta idag, för tävlingen är inte vad den en gång var. Nostalgi ger inga nya segrar. Vi vann senast 1999 då samma Charlotte hette Nilsson.
Givetvis föredrar östblocket sina inbördes bekanta musikstilar framför Sveriges traditionella schlager-pop - vars ABBA-vibbar som sedan länge passerat utgånget bäst före datum. Arrogant och envist, likt en intelligensbefriad tjur som om och om igen stångar en rödmålad murstensvägg blodig kör vi på med samma gamla uttjatade pretto-koncept. Det är med andra ord inte alls synd om Sverige. Vi får det vi förtjänar med vårat högmod - mer eller mindre. Bli inte förvånade om vi inte vinner på ytterliggare minst 9 år om vi ine ändrar taktik.
Det är omöjligt att skapa en låt som enhetligt går hem hos 44 länders befolkning. Men det går att ändra approach. Om Sverige verkligen vill vinna Eurovision i framtiden så måste vi ändra taktik och synsätt, lyssna in oss på de nya, för oss exotiska, musikinfluenserna från östeuropa, och anpassa oss. Alternativet är att lämna Eurovision och skapa en nordisk variant för inbördes beundran. Men jag tror en sådan tävling skulle haverera direkt och endast skapa missämja inom norden.
Så vad föll vi på i år och vad kan vi ändra på, förhoppningsvis till det bättre i framtiden?
Jag tror vi föll på att CP's nummer var för stelt i sina rörelser och traditionalistiskt. Många andra låtar var mer vicka på höfterna i sexig dans, mer sensuella, flirtande lockande, varmare, eller mer romantiska i sin lyrik eller framtoning. Like it or not - det går mot mer avklätt och mer av allt det jag nyss nämnt. Se, lär, kopiera liksom, men med en svensk touch/finish.
CP's inramning av numret var helt enkelt inte så sexig och coolt som vi svenskar ville tro även om hon satte det perfekt i Belgrad. Koreografin var stel. Hon var mer eller mindre stillastående på scen, avmagrad, med benen brett isär i kortkort, mekaniskt och agressivt viftade med armar som en transformers (eller transgender) synkat till ljudeffekter, samtidigt som kajalen i hennes ögon fick henne att likna en lyxprostituerad från östeuropa (ja jag ger de norska journalisterna rätt här). Helt fel paketerat, även om det var mycket bättre än majoritetens! Därtill uppfattade jag numret, på gott och ont, som det mest högtravande, högljudda, självälskande och självsäkra av alla låtar. Låten och CP fullkomligen bländade tittaren i sin "denna låt är så jävla bäst och cool - och jag vet om det, och det ska fanimej ni också tycka"-mentalitet, och denna arrogans var inte klädsam. "Njet" sade Ryssen, och östblocket, balkan och övriga Europa instämde unisont i det tysta.
Ovan bitska kritik till trots, tyckte jag att CP var en värdig vinnare från början, men så var även Grekland, Armenien, Ukraina, Georgien, Turkiet, Norge (grattis till 6:e placeringen!) och..Ryssland? Rysslands låt var alldeles för smörig för min smak, men den var lätt direktkvalificerad till top 10. Men det sista jag vill, är att en i praktiken mer eller mindre diktaturisk stat (med ett media centralstyrt med järnhänder från Kreml) - där partimotståndare/kritiker och grävande journalister dagligen tystas ned (eller i värsta fall mördas) av Putins mörkermän - ska få internationellt positivt erkännande, och/eller dra in storkovan på turism i form av Eurovision-hosting. Fi fan säger jag om det.
Inövat eller improviserat, var Björn Gustasson både pinsam och träffsäker när han delade ut Sveriges poäng. Självironin över Sveriges hybris satt perfekt, och Europas fördom om de svenska/skandinaviska blondinernas dumhet och vår skrattretande engelska infriades likaså.
Sveriges förväntade succé kom av sig och blev en omedelbar historisk skräll. CP lär inte ställa upp igen. Inte heller Carola (förhoppningsvis). SchlagerSverige befinner sig i en identitetskris och behöver återuppfinna sig självt. Vi behöver städa ur den gamla skåpsmaten med ständigt återkommande, välbekanta, endast av oss själva älskade artister som proffsjuryn hjälper fram. Vi behöver släppa fram nya förmågor. Vi behöver rensa bort smöriga dansband, bondhåleband som exempelvis Brandsta City Släckers, Östen med resten, och oseriösa artister som Magnus Uggla, som inget land i Eurovision ändå lära uppskatta. Vi måste sluta rösta främst efter vad vi själva gillar nationellt och istället rösta fram vad vi tror är internationellt gångbart. Om inte så får vi lägga ner hela tävlingen, eller knipa käft och gilla läget.
Jag tror till skillnad från Bert Karlsson, inte att Sanna Nielsens "Empty Room" hade slagit bättre i Eurovision. Den var för seg och trist. Och lyriken dessutom skrattretande dålig.
...
"Empty room
Empty heart
Since you've been gone
I must move on
Empty space
Lonely days
My life goes on
Just like the moon
"
- Hur korkad låter inte sista textraden? Jaha liksom?! Christer Sjögrens naiva låt "I love Europe" tror jag endast hade gått hem bland David Hasslehoff-älskande tyskarna (kungarna av den dåliga musiksmaken). Däremot hade kanske BWO kunnat snärja Östeuropa. Men dem ska vi ju pissa på varje gång de är med, bara för att så pass många svenskar är anti uppseendeväckande homo-Bard. Well, jag avslutar detta alldeles för långa inlägg nu, vars ämne egentligen inte alls borde engagerat mig, då jag inte ens är fan av schlagermusik utan bara kollar om jag måste - tillsammans med släktingar som av ren tradition följer schlagern, vilka blir lika förbannade och besvikna över Sveriges "orättvisa" placering år efter år. Vi får vad vi förtjänar - vad vi röstat fram. Get on with it.
/Cassow
Wilhelm skriker
...Och världens kanske näst mest berömda dito:
Ytterliggare en belysande video om skriken har vi här:
Jag är tämligen säker på att alla som någonsin sett på film hört någon av dessa två skrik i någon film. Själv har jag hört dem i oräkneliga. Varför skriken återanvänds? Man spar tid och pengar och det fungerar även som tribute/homage eller comic relief. Det finns hur många andra ljudeffekter där ute som helst som återanvänds. Om man bara tar notis utav ljudeffekter i filmer så hör man det.
/Cassow
Om solen inte sken mer
Hypotes:
Nyheten om att solen inom uppskattningsvis 20-50 års tid kommer sluta lysa når dig. Hur reagerar du? Vad gör du? Vad gör du inte? Hur lever du ditt fortsatta liv?
Jag räknar inte med att få några svar från någon alls på detta. Det behövs heller inte. Men betänk hypotesen. Jag tror att om du begrundar den så kommer du kanske snart komma till väldigt många intressanta insikter om dig själv.
Min förhoppning är att du efter att ha tänkt på saken en stund, i högre grad än tidigare ska uppskatta allting som du redan värdesätter i din omgivning idag. Familj, barn, vänner, eventuell pojkvän/flickvän, människor, husdjur, staden, naturen, vädret, världen - and so on.
Livet är en mirakulös gåva att vårda och njuta av på alla sätt. Vi vet inte när vår sista dag kommer. Kanske om en timma, imorgon, om en vecka, månader, tio år - kanske om 50,60,70 år. Det är ingen mening att ständigt gå och oroa sig för döden. Att respektera döden är sunt - att frukta den är det inte. Utan att ibland ta risker som innebär osäkert utfall med risk för fysisk, psykisk eller materiell och ekonomisk skada, så kommer jag heller inte att få uppleva många av livets många eufori-kickar. Döden går ju inte att undfly i det långa loppet ändå (håll den bara på behörigt avstånd samtidigt som du njuter av livet).
Däremot går det att värdesätta livet och se till att det blir så bra som man någonsin kan göra det. Man kan utnyttja sig av alla de fantastiska resurser som gömmer sig inom en själv och inom alla man känner (här snackar vi ömsesidigt utnyttjande där alla parter får ut lika stor utdelning), och för all del, även inom en del man inte känner.
Det är så lätt att gnälla och tycka synd om sig själv över att saker i ens tillvaro inte är som man vill ha dem här och nu. Tänka hur orättvist allting är. Det är en rättighet och ibland känns det faktiskt väldigt tillfredställande att skylla på alla andra i världen. Ja man kan gräva ner sig i misären. Jag har gjort det förr, och kommer med all säkerhet göra det igen vid någon tidpunkt. Kanske redan imorgon. Kanske om flera år (yeah who am I kidding?). Men hur ofta det sker och hur långt jag sjunker i självömkandet är upp till mig själv. Hittills har jag alltid, mer eller mindre självmant - men med närståendes uppbackning och tilltro, dragit upp mig själv ur skiten och återkommit till positiviteten och hoppet.
Somliga har tur och glider livet igenom. Somliga har massor av otur och fastnar i skiten ständigt. Somliga har varken det ena eller det andra och liksom fortsätter på ren autopilot att bara rulla på - med reservation för ett par gropar, vägbulor och diken här och var. Och slutligen finns det dem som tar kontroll över sitt kaos och skapar det liv de vill.
Man kan faktiskt närsomhelst bryta det negativa levnadsmönster man låter styra ens vardag, och börja planera för hur man ska kunna ta sig dit man vill istället- förutsatt att det är realistiska drömmar. Man kan sätta upp planer för livet. Man måste inte börja stort. Man kan börja småskaligt och arbeta sig uppåt - bit för bit. Det kan ta år och det kommer inte bli lätt. Du kommer misslyckas ibland eller helt enkelt inte lyckas så bra som du önskat. Men ger du bara upp har du inget vunnit.
Om du däremot fortsätter kämpa (en reflekterande vilopaus är helt ok ibland) så kommer du märka att du klarar mer än du först trott, och att du successivt blir starkare och uthålligare för var dag som går. Kroppen fungerar på detta vis när man styrketränar och motionerar - man bygger muskler och man kan således lyfta mera skrot. Hjärnan fungerar på precis samma sätt. Om du låter dig bli stoppad vid ett hinder så kommer du aldrig vidare med all säkerhet. Om du däremot ger dig fan på att ta dig över, så finns chansen att du kommer över, eller i annat fall kan kringgå eller neutralisera hindret för din framfart till slut.
Jag har inte läst detta i någon "hjälp dig själv"-bok. Jag har pratat med folk i min närhet genom åren, och jag har filosoferat mig fram till det på egen hand, genom egna (ibland dyrköpta) erfarenheter. Sedan att jag inte alltid lyckas efterleva denna filosofi är ovidkommande. Varje dag presenteras en ny chans. Vissa saker har visserligen en deadline som inte går att rucka på. Ibland har man bara en chans. Men om så är fallet - ta vara på den då. Livet är fullt av chanser, men försitter man dem alla för att man fegar ur, eller bestämt sig för att man inte klarar av någonting, så kommer det bli en självuppfyllande profetia. Det är så mycket lättare att bara vara offret, den svaga, den som lever i kaos och misär e.t.c., än det är att vara den som kämpar i motvind och triumferar. Men jävlar - det sistnämnda är väldigt mycket mer respektingivande, och det ger en jädrans kick banne mig! Och om du bara strävar efter att förverkliga dina mål, så har ingen annan sedan någon rätt att klandra, håna eller ifrågasätta dig för dessa. De kan skratta åt att du kämpar så att svetten rinner överallt, men den dagen då du når dit du vill så är du kung eller drottning och inget det de sa betydde något mer än att du kan skratta tillbaka.
Hur vill du minnas tillbaka på ditt liv som gammal (förutsatt att du blir gammal)? Hur vill du checka ut? Hur vill du bli ihågkommen? Vad vill du lämna för bestående intryck? Fråga dig själv detta.
Även om solen en dag aldrig mer sken något mer, så skulle jag fortfarande ha familj, flickvän, släkt, vänner för en tid. Och det finns ingen anledning att lämna in förrän tiden löpt ut för gott och allt hopp är borta. För vem vet om solen skiner igen en dag? Det har kanske varit min allra bästa lärdom jag fått från min förgångna tid som World of Warcraft-beroende: man loggar inte ut förrän servern stängs ner (för underhåll), och när man loggar in på nytt en cirka 8 timmar senare så har spelet ibland patchats upp för att ge spelaren helt nya förutsättningar. Just sådant är livet. Man vet aldrig vad morgondagen bär med sig. Och är inte det spännande?
/Cassow
May it be
Första maj passerade nästan förbi obemärkt i Trollhättan igår, med sitt tåg på cirka 200 demonstranter. Woaw liksom. Hade jag haft kamera tillgänglig och kunnat fota eventen så hade allihopa rymts på ett foto. Oerhört fjuttigt i mina ögon, med tanke på att Trollhättan är Sveriges Socialdemokratiska bastion. Hela tåget passerade förbi på mellan 3-5 minuter. Orkesterspel, följt utav några LO-flaggor här- och sosse- SSU och Vänsterpartiet-flaggor där. Såg även några enstaka banderoller och plakat - vars budskap jag inte kunde skönja - uppifrån mormor och morfars balkong. Dels kunde jag inte se ordentligt eftersom jag behöver nya glasögon, och dels hade jag sömndrucken vaknat endast fem minuter före den lilla uppvisningen.
Jag tycker det är sorgligt att så få är engagerade första maj. Troligtvis spelar det in en hel del att Valborgsmässoafton är dagen innan. Det är egentligen rätt korkat att ha en så viktig högtid direkt efter en högtid som i praktiken är ännu en ursäkt för svenskar att supa loss. Jag vet faktiskt inte vilka som super värst - ungdomar och studenter eller mina föräldrars generation 60-talisterna. I vilket fall så är det tragisk.
Låter jag inte väldigt socialistisk nu? I så fall missförstår ni mig. Jag anser inte att LO/Socialdemokrater och Vänsterpartister med ungdomsförbunden i släptåg har monopol på internationella arbetarrörelsens dag. Jag ser det som en självklarhet att alla partier är ute och demonstrerar denna dag - med reservation för de främlingsfientliga, rent rasistiska Sverigedemokraterna och deras inofficiella benknäckargäng nazisterna.
Ja - jag anser att yttrandefriheten och demokratin bör begränsas så att dessa grupper inte alls kommer till tals. Om de satt med reel makt, eller rent utav styrde, som under Hitlers skräckvälde, så hade knappast något annat parti fått komma till tals, så varför ska vi ge de där kräken en sådan förmån?
Att vi ska vara rättvisa? Föregå med gott exempel? För att vi ska mosa dem med argument? Det är ju löjligt. Inga argument i världen rår på inskränkthet och idiotism. Det inte svårt att argumentera omkull en nazist - förutsatt att denne inte bär militärkängor med stålhätta och håller en krossad ölflaska, ett slagträ eller en kniv i handen som motargument. Och hur stor sannolikhet är det att man slipper drabbas av detta scenario? Således vinner våld alltid över argument, så länge som det handlar om idioter, eftersom idioter inte lyssnar på argument utan bara vill tvinga andra till underkastelse genom våld.
Krig går till fred först när idioterna är uttröttade eller döda, eller när förlusterna är så stora att de inte kan förneka att argumenten de inte ville lyssna på från första början, hela tiden var rätt. Då får de intelligenta ta över skiten och städa upp i ruinerna.
De facto - en idiot, är en idiot, är en idiot, och kommer att förbli en sådan hela livet ut med största sannolikhet. Alltså spelar det ingen roll vad något annat parti säger i en s.k ÖPPEN debatt, eftersom de främlingsfientliga och nazisternas anhängare ändå är hjärntvättade. Det är ungefär lika stor chans att man får in vett i skallen på dessa människor som chansen att folk byter ståndpunkt i Israel/Palestina-konflikten, att en kommunist blir kapitalist, eller att en Sosse går och blir Moderat eller vice versa. Visst - det händer, men varje gång det sker så är det ju mer eller mindre ett chockartat mirakel.
Om de främlingsfientliga krafterna i samhället får göra sig hörda i TV så får de ändå gratisreklam och möjlighet att nå ut till fler idioter som häckar i tv-sofforna. Om det råder problem inom invandrarpolitiken så är det riksdagspartiernas uppgift att sätta örat mot marken och lyssna in dessa vibrationer, och utifrån dessa bemöta Svenska folket, och förklara hur det ligger till och hur partiet vill göra för att på ett bättre sätt integrera invandrare i svenska samhället - men också hur VI infödda svenskar kan bemöta invandrare bättre, för vi har trots allt ett stort ansvar här också. Om vi ständigt bemöter invandrare fientligt eller med rädsla så lär de sig att bemöta oss likadant.
Jag är inte rädd för nazister som opererar under ytan, jag är rädd för nazister som tillåts vistas ute i friska luften bland oss andra människor, ute på stan - i synnerhet kvällstid. Nazister ska sitta och ruttna i våta källarutrymmen och vara rädda för att ge sig ut såväl i dagsljus som om nattetid. Och när de sitter där i mörkret och planerar vandalism, terrorism och andra hemskheter, så ska polisen eller Säpo storma in och slå dem sönder och samman, och bruka polisbrutalitet utan motstycke. Sedan ska rättväsendet döma arschlena till statsförrädare och ge dem livstids fängelse utan chans till förkortat fängelsestraff och permission. Det tycker jag låter jättebra. Låter inte det som utopia? Bad guys får leva bland skiten och får de straff de förtjänar medan vanliga människor får leva drägligt och utan att vara rädda.
Det är otroligt att folk inte engagerar sig mer i politik egentligen. Om vi ville så skulle vi verkligen kunna förändra saker till det bättre. Om vi sa rakt ut vad vi ville ha från politikerna. Sure - populismen skulle finnas kvar alltjämt, men saker skulle komma i rullning.
Jag säger som i Napoleon Dynamite: "Vote for Pedro!" ;-)
/Cassow
