]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

Julen då? Jo den var fin i mammas, lillasyster L och plastpappa (det finns ingen rättvis benämning) J's sällskap. Den var också allt för kort, och ofullständig i avsaknaden av I, lillebror O och mormor. Jag hade önskat att alla kunde samlas på samma plats. Kanske en gång i framtiden när jag själv får bjuda vilka jag vill, who knows?

...

Det kändes en smula epa att det inkom totalt _0_ julhälsnings-sms på jul. Jag har skickat till släkt och vänner tidigare år. I år bestämde jag mig för att inte vara den som skickade först, bara för att se om någon självmant skulle skicka. Well. Aparently not. Egentligen är det inget att göra en stor grej utav, och kanske inget att läsa in en massa i heller. Och jag tänker heller inte göra det. För jag är väl medveten om att folk är upptagna med att fira jul på respektive håll och att alla inte är superkåta på julfirandet. 

This said så tycker jag fortfarande att det är trevligt när folk sänder varandra en tanke. I synnerhet under juletid och nyår. Och förvisso - x antal jul- och nyårshälsningar hade redan avhandlats över msn flera dagar innan jul. Jag tycker mest detta är en trist bieffekt utav det digitala samhället. Julkort är egentligen en gammal fin tradition. Men jag ska inte hyckla med att påstå att jag skickat mer än ett par enstaka de senaste åren. Rent pessimistiskt sett så kan man se julkorten och jul-sms som ett ytligt sätt att fjäska för folk och utge sig för att bry sig mer än de faktiskt gör (ett cyniskt, väldigt svenskt tankesätt). Ungefär som med släktingar eller kamrater som frågar hur den andre mår utan att egentligen vara intresserad eller bry sig om något annat svar än "jovars" eller påklistrade "jodå bara bra tack, själv?".

Det kan ta lite tid att urskilja de genuina från de konstlade. Min poäng här är att för en del därute betyder de där korten eller sms'en mer än man någonsin kan ana. Och det kostar så lite och tar så försvinnande lite tid att skicka. Om jag tillhör den skara som jublar över ett julkort/sms? Nej egentligen inte. Men det uppskattas. Jag tror det beror på vem som skickar helt enkelt. Min jul blev fin med familjen och jag vet att jag har vänner som håller av mig även om de inte skickar julhälsningar (för sann vänskap kan inte vägas i julkort/sms). Men att _0_ är inte en siffra jag är helt tillfreds med skäms jag inte över att tycka.

Julen är givmildhetens högtid, men (borde) också (vara) samhörighetens. Detta innebär lyckade, varma släktträffar, släktfejder som blossar upp, människor som går på nålar i varandras närvaro och folk som hamnar utanför all form av gemenskap - frivilligt eller ofrivilligt. Jag tycker mycket bra om såväl mammas släkt som min "halvsläkt" på J's sida får jag väl passa på att säga. 

...

Julfirandet inom familjen de senaste åren har varit rätt annordlunda och nedtonade, ända sedan J's mor gick bort hösten 2005. Förr kunde jag pendla runt som en galning under julafton, mellan Mariestad, Trollhättan och Tibro. Sedan 2005 har den spenderas helt och hållet i Mariestad. Så länge varken jag eller min syster har flyttat ihop med någon partner eller skaffat barn så lär det förbli på det viset.

Stillsamt är ett välbeskrivande ord för årets julfirande. Julmat, Kalle Ankas julafton...vi stannar lite här. Jag föraktar denna tradition lika mycket som jag älskar den - de kan ju för f*n förnya innehållet lite mer än bara genom att public service ger Disney gratis reklam för deras nya och gamla filmer! Så fick jag det sagt. Någon Karl-Bertill Jonssons julafton-tittande blev det faktiskt inget av i år. För en del är traditionen att se på det heligt. Jag uppskattar filmen och tar till mig budskapet till fullo, men kan ju filmen innan och utantill by now, och charmen i att alla sitter och citerar vartenda replik både till den och Kalle Ankas julafton är...ehm...gone since long. Jag tycker att man kan göra mer givande saker av julafton än spänna ögonen i en flimrande tv-ruta. Vara social t.ex.

Och med detta i åtanke satte sig familjen direkt efter klappöppnandet framför tv'n och såg på Tomten är far till alla barnen (som jag hör och häpna, lyckats förbise fram tills i år) och därefter Die Hard...

Yes box. Underhållande filmer som alla orkar kolla på utan att tappa koncentrationen och somna, men hey - socialt? Knappast. Men alternativet var att sitta och spela No Limit Texas Hold'em, Chicago, 7:an eller Hollywood och man kan bara spela so much kort, i så många timmarmed familjen innan det blir enformigt. Och det vägrar jag göra på julafton.

Vem är jag att klaga? Julafton kunde varit bättre, men också mycket sämre. Jag har under nästan 6 dagar fått umgås med familjen, och myst tillsammans med syrran genom att titta på massa film och sitta uppe sent på natten och prata om allt och ingenting, och fått (om än lite så i allafall) lite kvalitetstid med mamma...och J. Inga bråk. Bara familjeharmoni. Det var mer än jag vågat hoppas på. Men jag hoppas likväl att nästa jul blir mer social och att den firas med fler. Fyra pers blir lite fjuttigt. Till skillnad från mormors släktbjudning nu idag på annandagen. Men det är en annan story (återstår att se om jag ägnar ett inlägg till det).

...

Mina gåvor till familjen blev trots brist på innovation rätt så träffsäkra. För att göra det lite extra jul'igt så skrev jag dessutom julrim till dem. Hade varit kul om alla kunde anamma det och göra det till en tradition, men jag tvivlar på attd et kommer ske.

J fick Return To Lonesome Dove - Box (6disc). Något som passar honom som handen i handsken då han endast vill/orkar kolla på antingen maffia, polis, action, krigs, en del drama och western-filmer. Allting som innehåller minsta sci-fi eller fantasy går fetbort. Raka motsatsen till mamma alltså. Helt befriad på fantasi. J vill ha "stories". Som om inte all form av film innehåller stories i någon form med huvudrollskaraktär, antagonist, början, mitten, twist och slut. Pfff. 

Boxen innehöll tre miniserie-uppföljare till tidernas bästa western mini-serie Lonesome Dove där Robert Duvall, Tommy Lee Jones och hela övriga casten är helt ****ing outstanding. Den som någonsin tilltalats av western MÅSTE se den serien, och dem som inte tilltalas av western normalt (seriously, hur kan man INTE gilla BRA western?!) borde ändå ge den en chans. Bra drama, komedi (well komik i vilket fall), äventyr och romantik i ett enda paket är svårt att hitta, likaså så varma och levande karaktärer.

Syrran fick en box med 4st skräckfilmer i serien The Amityville Horror (inklusive remaken som jag länkar). Jag vet inte exakt hur glad hon blev för den men hon har nog fått sämre julklappar genom åren. Remaken vet jag går hem hos henne i allafall.

Mamma fick en box med 3st fantasyfilmer. Jag minns inte vilka filmerna är dessvärre. Det var tre stycken tv-filmer så jag tror inte de håller någon högre kvalitet, men hon sväljer å andra sidan precis allt i fantasy och science-fiction-väg så.

...

Mina julklappar då?

Jag fick en redig sedelbunt, som jag dessvärre lär tvingas lägga mer eller mindre uteslutande på räkningar och mat för närmsta månaden. Sucks ass, men när jag klarar nuvarande webbdesignskursen (deadline 7:e jan), så kommer mina ekonomiska bekymmer vara över fram tills sommaren.

Utöver pengar fick jag en trådlös telefon, en chokladask, en fickkalender, 3 par boxers, en förvaringsmapp i plast med fint ritpapper och en finare penna i, samt en ny Lacoste-roll on deo. Jag är mycket tacksam.

...

That's pretty much julen I guess. Frånsett att jag lagade familjens dator för femtioelfte gången i ordningen, och denna gången fick meka lite inuti för att få den att fungera. Dessvärre har en utav de två hårddiskarna pajjat, men det får vara godtagbart när nu övriga burken efter formatering och en massa ominstallationer går som en klocka igen. Jag är rätt bra på att laga och rusta upp datorer måste jag säga! *stolt*

Jag hoppas att mina läsare och vänner också haft en härlig jul (och även toppat min). Och om vi inte hörs mer innan nyår så passar jag på att önska gott nytt år!

/Cassow

Läs även andra bloggares åsikter om Julevangelium, julrim, julklappar, julfirande, jultraditioner, julhälsningar, julkort, jul-sms

Oh corner hiding gray little bun  
left to rott or self combust
old shedded skin missed by none
unwanted rat of dusty dust
Scraps from cool stuff fate has spun
blown or sucked up by guilt or lust  
ain't a ball full of skippity fun
no gold glimmery crust

You prophet of lusty woe
preaching the neggo word
shoe heels on tender toe
It's old news now we've heard
not all in life can be chateau

There's the thin, the fat
the cat in the hat
chasing round the squeaky rat

You can change the roles
and pick up the phone
kill two birds with only one stone

An inner struggle each day
sometimes to win, sometimes to fail
Some rely on God's plan and pray
some let others be there to avail
or let the chips fall where they may
Succumb, be dust, or fight and prevail
By fate, fluke, or your hand it will sway

/Cassow

Läs även andra bloggares åsikter om Självpepp, självömkan, pepp, poesi, lyrik

Ett original som låter som en varg i fårakläder (in an entirely good way)



/Cassow

Cellodelen alltså...goosebumps all over...den är som hämtad från någon av Lotr-soundtracken med Howard Shore. Misstänker att han inspirerats en del av Enya till de filmerna (i allafall de lugnare partierna), inte minst med tanke på att hon har ledmotivet till första filmen. Otroligt vackert oavsett.

Ibland när jag varit ledsen genom åren men inte kunnat gråta så har jag lyssnat på denna låten, och då har känslorna svallat över. Musik är en av de få saker som kan få bägaren att rinna över för mig.

Jag anser musiken vara mänsklighetens viktigaste uppfinning och gåva till eventuella efterlevande civilisationer efter att vår tid på jorden är ute... (även om vi inte var den första livsformen som sjöng så är vi otroligt bra på sång och musik).

/Cassow

 

Känslan av att inte befinna sig på rätt plats, hos sin kärlek...

Högtravande? Too soft? Jag bryr mig inte. Jag tycker denna sång är otroligt vacker.

/Cassow

Lyrics | Lene Marlin - Still here lyrics

Allting kommer bli bättre. Allting kommer bli bra - med tiden. Bara man kämpar på. Det är en sund inställning.

/Cassow

Ps. Nu är Lene Marlin tydligen ihop med en Kåre Conradi. Det visste jag inte (känner du till honom Ingunn?). Hoppas att han bortsett från att göra henne lycklig, bidrar positivt till hennes musikkarriär och inte tvärt om.

Läs även andra bloggares åsikter om Kämpa i uppförsbacke, tro, hopp, stöd, Lene Marlin, Kåre Conradi

I understand where you're coming from
Know the meaning of the words
So they haven't yet been said
I wait, I'm not tired of waiting
Weak but I'm not sick
All those tears

Much to make, not much to keep
Imaginary friends, they might flow down deep
Storm ahead, will I get through
Hope I'm welcome where I might run to

I promise, oh it's got to be sin
So I'll lose this but I'm next to win
So my journey's been made
Like a hiding, like a shade
There's just something wrong you know

Don't you lie, see right through you
I just keep it all inside, I'm about to lose control
I hide, will you ever reach me?

Much to make, not much to keep
Imaginary friends, they might flow down deep
Storm ahead, will I get through
Hope I'm welcome where I might run to

I promise, oh it's got to be sin
So I'll lose this but I'm next to win
So my journey's been made
Like a hiding, like a shade
There's just something wrong you know

/Cassow

Läs även andra bloggares åsikter om Förlorad vänskap, Lene Marlin

Wow alltså, det är verkligen tur att det bedrivs så gedigen forskning, som ger mänskligheten ny insiktsfull genuskunkap! För detta var väl ändå som att få mattan under fötterna bortryckt ladies and gentlemen? Det behövdes verkligen en samling med akademiskt utbildade professorer med lång expertis inom sitt område, och massa insamlade data för att komma till dessa otroliga slutsatser. Really, I am so imponerad.

Det roligaste i hela nyheten är att alla kvinnor dras över en kam, genom att via en totalt orelaterad bildbyline liknas på det urpuckade våpet Paris Hilton. Tack för den liksom. Paris Hilton inklämd bara _för att_ (Givet att de tror det genererar fler läsare).

Paris Hilton - troligtvis en av de mest meningslösa människor någonsin sprungen ur en vagina. Obekräftade, envisa rykten vill dock hävda att hon faktiskt föddes ur en manns anus. Det behöver onekligen forskningsanslag så det kan komma ut definitiva forskningsrön som sprider ett ljus över detta mysterium!



Ja detta var sannerligen en nyhet för världen, och verkligen högintressant material för min blogg. NOT.

Ha en trevlig lördag allesammans.

/Cassow 
 
Läs även andra bloggares åsikter om Kvinnors konsumtionsvanor, Paris Hilton, meningslösa nyheter, nyheter som inte är nyheter

Jag behöver verkligen en Cassow-bloggsnisse sittandes på min ena axel, som bitchslappar mig när jag börjar med korvstoppningsskrivande. Tanken var att skriva kortfattat, slagkraftigt and that's it. Mer förtjänar inte Dude, where's my car. Istället skrev jag en jämförelse mellan Dude... och Dum och dummare. Jag fixar inte att kill my darlings bara sådär, ens när jag verkligen borde, ens när det handlar om en text jag inte är särskilt stolt över,

Därför gör jag såhär. Jag behåller den skitnödiga, långa psuedo-analysen, publicerar en kort recension á la facebook först, och så kan den som eventuellt är intresserad och orkar, läsa vidare lite längre ner i inlägget.

---

Dude, where's my car i ett nötskal: Urkorkat, idiotiskt, infantilt, hjärnskadat, rubbat, manus som troligen är skrivet antingen av en hollywoodpundare, eller en klass med 10-åringar som stafettskriver, där pojkarna gör allt för att rasera all form av logik och kontinuitet som de ordentliga flickorna skrivit ihop (been there done that).

Betyg: 4/10

---

And then...there's the analysis:

Ashton Kutcher och Seann William Scott har byggt sina karriärer på att specialicera sig på att spela sexgalna, kvinnoobjektifierande, infantila, IQ-befriade highschool/college-killar. Båda är one trick ponnies (bortsett från en utmärkt, seriös Kutcher i chrono voyage-thrillern- The Butterfly Effect) som i 9 av 10 filmer typecastas till att spela nyss nämnda, endimensionskaraktärer. De flesta är nog dock eniga om att Kutcher i tv-serien That 70's Show är odödlig i sin roll som självdyrkande, tjejjägaren, pot-head-korkade Kelso, precis som Scott alltid kommer associeras med ärkearslet tillika mediokre playern Stifler i American Pie-filmerna.

Dude, where's my car's recept är typ Kelso och Stiffler i samma film (samt tona ned Stiffler), med utbytta namn till Jesse och Chester = dubbel underhållning ihop. Tyvärr är Dude... bara en blek, själlös variant på Dum & dummare - en tanke som etsar sig fast i mig genom hela Dude...
Kanske borde filmen dömas efter sina egna meriter. Men varför spendera tid på en film som i praktiken är 100 gånger sämre än sin inspirationskälla?

Den filmmagi-kemi som Jim Carrey och Jeff Daniels skapade i halvt efterblivna karaktärerna Harry och Lloyd i D&d, har Kutcher och Scott som pundarna Jesse och Chester noll mot i Dude...trots att de har intern kemi de också, och ser ut att stortrivas med att spela "sig själva" för femtioelfte gången. Det är kultikonsstatus mot kluckande kalkonstatus. 

Faktum: genuint efterblivna karaktärer  är av någon anledning enormt mycket mer roande, än korkade pundare. Det är guilty pleasure. Med det sagt så bör jag också understryka att Mr. bean aldrig fungerat på mig. 

Harry och Lloyd har rika personligheter, hjärta och värme. Lågt IQ till trots kan man som tittare ändå identifiera sig med deras drömmar om kärlek, rikedom eller framgång. Vem identifierar sig med Jesse och Chester? Andra pundare, eller de killar som ständigt är på jakt efter tjejen med lägst IQ och störst BH-storlek avaliable? Identifikation är förvisso inte alltid av nöden - helt sant. Ibland räcker det att kunna skratta åt sjuka karaktärer. Men jag gillar _inte_ Jesse och Chester. Punkt.

Storyn? Off the charts löjjeväckande. De hjärndöda pundarpolarna Jesse och Chester ger sig ut på jakt efter sin försvunna bil som de tappat bort, sedan de förgående kväll varit höga som hus. Absurditet är bra i komedier, men det finns gränser för allt. I detta fallet stavas gränsen förklädda, storbystade-aliens i jakt på en förklädd utomjordisk gizmo, som Jesse och Chester på något mystiskt sätt fått placerat i sin borttappade bil.

Visst finns det tillfällen i filmen då jag drar på smilbanden en smula. Men 3:40 minuters halvlojj, låg komik utspätt på 80 minuter är alltför tamt i en fullvärdig komedi. Det gör dessutom ont i mig att se Jennifer Garner slösa bort talang, i rollen som en utav de blåsta tvillingarna som Jesse och Chester är ihop med, men jag tröstar mig med hon gjorde rollen i ett tidigt skede av sin karriär, innan sitt genombrott i tv-serien Alias, eller innan hon blev Marvel-hjältinnan Elektra.

När undertecknad finner det roligaste inslaget i hela filmen vara att höra två bög-norrmän i tighta läderkläder prata överdriven norsk-engelska, ja då når en komedi inte särskilt höga höjder. Undvik såvida du inte älskar Kutcher/Kelso eller Scott/Stiffler 

Betyg: 4/10

/Cassow

Här kommer några klipp från Dum & dummare som grädde på moset.



Kanske inte riktigt alla de bästa klippen kommer med här men...plus att stämningen blir rumphuggen när man klipper abrupt innan och efter ett skämt, men jag vidhåller att D&d är en klassiker medan Dude är garbage trash.







Obetalbart. :D Och ja - precis som i Dude - idiotisk och barnsligt. Men i D&d fungerar det.

Med det sagt - humor är givetvis högst individuell, gruppmässig, kontext-beroende, åldersbetingad, kulturell och intern, und so weiter...


Läs även andra bloggares åsikter om Dude, where's my car, komedi, filmrecension, recension, kalkonfilm, Ashton Kutcher, Seann William Scott, Dum & dummare, idioter, Jiim Carrey, Jeff Daniels