]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

Ja, det har kodats så det står härliga till här på bloggen. Tror jag suttit närmare 5½h denna gången. Och nu tror jag faktskt att saker och ting ligger positionerat som jag vill (med ett par mindre undantag). Det vart ett jävla bökande. Har kört bloggen genom alla webbläsare jag kan komma på - Explorer, Safari, Safari på iphonen, Opera, Firefox och Google Chrome. Bloggen ser identisk ut i alla. Men väntade mig inget annat heller iofs. Men skönt att veta ändå! : ) 

Färgschemat kan komma att ändras lite till. Är inte helt tillfreds med diverse länkfärger och så...men men - allt grovjobb är gjort nu. Är lite stolt över mig själv faktiskt. Sen får jag se om jag vågar peta in någon ny kod på bloggen framöver. Det känns som nästa naturliga steg iaf.

Jahapp. Nu är jag vrålhungrig och ska frossa järnet!

/C

Jag hatar att jag inte är lika bra på att sjunga som när jag var yngre, och jag hatar att jag inte kommer åt de ljusa toner jag kom åt förr. Så sjukt frustrerande! Kan ju bero på att jag inte håller min sångröst i trim, att jag sjunger för sällan, och att jag inte vågar ge full hals i min lägenhet p.g.a. grannarna. Det kan också vara så att mina stämband förändrats och blivit mörkare sedan övre tonåren. Dock är rösten riktigt bra vissa dagar, men helt skit andra. Tycker inte att det ska vara sån diskrepans.

Hade jag haft råd så hade jag gått till en sångpedagog av och till...


Krax, krax

/C

Den nya headern är ett första steg mot en mer stilren design. Orkar inte lalla i Photoshop mer nu, eller koda för den delen. Fortsätter kanske senare idag, eller under helgen. 


/C

Jag skulle kunna önska att jag fått gjort detta för många år sedan. Men det är ingen vits tänka så. Beslutet mognade och växte fram i mig. Det värke, det bultade, det smärtade. Det blev olidligt. Men här är jag nu, och det jag gjort känns 100% rätt.

Jag har burit mina nya namn i snart en vecka. Det är smått surrealistiskt att jag inte längre bär på det blytunga namn-ok som gett mig så mycket smärta, irritation, ilska och sorg -  ända sedan lågstadietiden och långt in i vuxenlivet.

Claes-Göran. Under åratal tråkades jag för mitt dubbla förnamn, fick höra långa ramsor, förlöjligande uttal och dåliga rim som:

- "Är du kääär i mig ännu Claes-Göööran..."
- "Vad gööör han Claes-Göran?"

Barn, ungdomar, vuxna. Jag vet inte vilka som mobbar värst. Människor kan vara hemska.


För en utomstående är det sånär som omöjligt att förstå hur viktigt beslutet om namnändring varit för mig och min självbild.  Att bara få vara Claes kort och gott. Det är guld värt.

...

Michael. Att jag vid min födsel dessutom pådyvlades min fullkomligt misslyckade och föraktvärda fars förnamn som andra förnamn - som om jag vore en ren klon, en kopia av den ruttna dynghögen, en Junior-variant av senior Flack, har ända sedan tonåren känts som ett hån, ett slag i ansiktet, och fyllt mig med skam och svaghetskänslor. Vem behöver en sådan ständig påminnelse, och såna känslor av otillräcklighet? Vem vill bära samma för- och efternamn som en suput tillika a-lagare, ynkrygg, notorisk man - och kvinnomisshandlare, tjuv och kåkfarare? Ingen. Och jag är inget undantag.

Att nu istället få bära namnet Cassow fyller mig med inre styrka och stolthet. Ett i mina ögon väldigt vackert, exotiskt och ovanligt efternamn (iaf i Sverige), med århundraden av mystifik historia bakom sig - som gått i arv i min släkt (som dock med tiden övergått till att vara ett förnamn), och vandrat genom länder i Europa. Detta är ett namn jag kan bygga något fint på, som jag vill föra vidare till mina egna barn (om jag någonsin får några).

...

Flack. Mitt forna efternamn har oräkneliga gånger felbetonats både medvetet och utan illa uppsåt, felstavats och feluttalats trots att jag artikulerat uttalet perfekt. Därutöver har efternamnet Flack överhuvudtaget inga som helst positiva associationer, konnotationer eller denotationer, varken på ren svenska (1) (2) eller engelska (3). Det är för mig helt obegripligt att ens Skatteverket tillåtit folk bära namnet, likaså att någon alls VILL bära det frivilligt.

Att istället få heta Jensen kan inte värderas i ord. Det må vara högst ordinärt, och inte särskilt ovanligt. Men det rullar på tungan. Man feluttalar det inte. Och jag associerar det med min andra högt älskade släkthalva. Som också alltid fått mig att känna mig älskad och betydelsefull. Som alltid accepterat mig för den jag är. Jag prisar det. Jag är salig. Det är lycka.


Jag bär på mina nya namn med stolthet - precis som alla borde göra från dag ett - i den bästa av världar.
Äntligen är jag fri. Min egen. 

/Claes Cassow Jensen

Har börjat återuppliva mina 'kodningsskills' efter att inte ha knackat en endaste kodrad på cirka 2½ år. I nuläget handlar det inte om att vara stilren - det är jag väl medveten om att designen inte är. Iom den återanvända bakgrundsbilden från min portfolio från 2008, så blir ju helhetsintrycket för bloggen cartoonish och inte särskilt 'seriös', och det intrycket blir ju en jäkla kontrast när det finns ämneskategorier där jag verkligen är seriös. Jag tror att jag kommer ändra designen till något stilrenare framöver. Men jag får säga att jag är rätt nöjd med hur konsekvent bloggen ser ut i olika webbläsare iaf.

Det viktiga här och nu var att få bekräftat för mig själv att jag fortfarande kan koda i viss utsträckning. Utmaningen blir att utveckla mina grundförmågor vidare. Jag känner mig faktiskt rätt taggad till att återuppta diverse kreativa sysslor. Fotograferandet, photoshop, illustrator, vanligt ritande för hand, kodningen, bloggandet m.m.


/Cassow

Året var 1996 och jag var knappt 14 år fyllda. Jag var på besök hos farmor en sväng under sommarlovet. Min far hade i vanlig ordning valt att prioritera bort mig till förmån för festande och alkohol, när jag väl var på besök i Trollhättan. Men så en dag så klev han till slut in genom farmors ytterdörr. Lika rökig, luggsliten, orakad, nedgången och alkoholstinkande som vanligt. Samma gamla besvikelse. Samma gubbe som alltid gjorde mig nervös. Som lät mig få veta att jag inte dög som jag var. Som alltid tyckte att jag borde vara mer som andra pojkar. Inte ha på mig töntiga glasögon. Vara ute och sparka fotboll, festa, dricka, spana- och stöta på tjejer, och allt sånt där som alla vanliga grabbar gör när de är 14 (själv började han ju smygsupa brännvin ute i skogen runt den åldern).    

Denna gång fick jag veta att han varit iväg till London en sväng. Minns inte om det handlade om veckor eller månader. Jag tror det var det sistnämnda. Hur han haft råd med det minns jag inte heller. Men troligtvis var det farmor som sponsrat, eller så hade han snyltat på nån suparpolare. Kanske hade han haft något ströjobb där i London. Har något vagt minne av att han fick sparken i slutändan, och tvingades åka hem, på grund av sin notoriska uppkäftighet. För min far har aldrig fixat att ta order eller att jobba under någon annan. Nej han har alltid kommit och gått som det passat honom.     

Nu undrar du förstås var en Spice Girl-låt kommer in i allt detta. Jo förstår du. Det var såhär: när han nu mallig och styv i korken kommit hem från United Kingdom. som en annan återvändande korsriddare, så hade han med sig en present till mig. Detta var kanske en av de cirka tre gångerna under vår tid tillsammans som han faktiskt spenderat sina "EGNA" pengar på mig. Och jag fick...Spice Girls debutplatta. Och jag fullkomligt ödelades inombords. Jag ville bara dö. Bokstavligen.

Här har man under åratal fått höra att man inte ska leka med leksaksgubbar (He-Man, Transformers, Ghostbusters, Turtles), att man inte ska läsa töntiga serietidningar (såvida det inte var Fantomen, för det var godkänt att läsa en serie om en töntig föredetting i blålila, bögiga trikåer - av någon outgrundlig anledning), inte glo på massa film, eller sitta och spela TV-spel. Och så får jag Spice Girls debut-cd! Det mest omaskulina du kan tänka dig som kille vid den här åldern. "Tack" är ett alldeles för litet ord att yppa som reaktion åt en sådan 'gåva', men det var just allt jag kunde få ur mig. Ett litet, otydligt mummel till "Tack". Sedan blev jag tvungen att hålla god min under resten av min tid hos farmor, och spela igenom eländet x antal varv, bara för syns skull.


När jag väl kommit hem till Mariestad igen så gav jag genast bort cd'n till min lillasyster. Vid det laget var hon fem år gammal och hade tack och lov inte hunnit lära sig riktigt att uppskatta musik än. Jag slapp höra på Spice Girls för ännu ett tag. Ända tillls kryddtjejerna 1997 släppte sitt andra album Spice World, och plötsligt blev superpopulära. Med ens hade jag en konstant påminnelse av min far, genom min syster som spisade Spice Girls 24/7. Och det gjorde det hela så mycket värre att jag vid den tidpunkten hade bestämt mig för att helt säga upp bekantskapen med min far. 

Exakt vad för händelse som hade utlöst min brytning minns jag inte, men i praktiken hade jag till sist inte längre orkat med hans kallsinnighet, distansering, elakhet, egoism, överlägsenhet och nedlåtande. Han hade under de senaste två åren fått mig att må så psykiskt dåligt, att jag under en period gick runt och fantiserade om bästa sättet att ta livet av mig. Detta för att jag någonstans kände att jag var skulden till hans drickande och elaka sätt. Jag kunde inte förstå hur han kunde älska alkoholen och sina flyktiga kvinnoaffärer mer än han älskade mig. Men så kom insikterna en dag - samlade i ett blytungt knyte. 

Insikt 1.) Det handlade aldrig om mig.
Insikt 2.) Jag hade inte något som helst ansvar för min fars välbefinnande.
Insikt 3.) Jag kunde inte rädda någon som inte ville bli räddad, som inte var beredd att kämpa det allra minsta för att förändras till det bättre.
Insikt 4.) Min far har i stort sett uteslutande varit frånvarande under hela min uppväxt, och när han väl varit närvarande så har han varit antingen dyngrak, bakis eller disträ. Han har inte uppvisat några som helst faderliga eller förebildsmässiga egenskaper. Han har överhuvudtaget inte tillfört mitt liv någonting positivt, utan enbart gjort mig osäker på mig själv, fyllt mig med en gnagande känsla av att inte duga, att inte vara älskad. Det var inte frågan om huruvida min brytning var ett svårt beslut eller inte, det var helt enkelt en frågan om att överleva. Jag höll fast vid dessa känslor i 5 år, för att sedan ge honom en sista chans. Han bommade den.

Viva forever är en vemodets, saknaden och sorgens låt för mig. Jag förknippar Spice Girls med min far, som jag föraktar och avskyr av hela mitt annars så älskande hjärta. Men just Viva Forever kan jag inte tycka illa om. Kanske för att den någonstans inger hopp om det sanna och äkta. Om minnen utav upplevd lycka.


/Cassow

- Viva forever, I'll be waiting. Everlasting. Like the sun. Live forever. For the moment. Ever searching. For the one.


...

Do you still remember, how we used to be?
Feeling together, believe in whatever
my love has said to me 
Both of us were dreamers, young love in the sun
Felt like my saviour, my spirit I gave you
we'd only just begun

Hasta mañana, always be mine

Viva forever, I'll be waiting
Everlasting like the sun
Live Forever for the moment
Ever searching for the one

Yes I still remember, every whispered word
The touch of your skin
giving life from within like a love song that I'd heard

Slipping through our fingers, like the sands of time
Promises made
every memory saved has reflections in my mind

Hasta mañana, always be mine (be mine)

Viva forever, I'll be waiting
Everlasting like the sun
Live Forever for the moment
Ever searching for the one

Ah, ah

Back where I belong now, was it just a dream
Feelings unfold
they will never be sold and your secret's safe with me

Hasta mañana, always be mine (be mine)

Viva forever (viva forever), I'll be waiting (I'll be waiting)
Everlasting (everlasting) like the sun (like the sun)
Live Forever (live forever) for the moment (for the moment)
Ever searching (ever searching) for the one (for the one)

Viva forever (viva forever), I'll be waiting
Everlasting like the sun
Live Forever (live forever) for the moment
Ever searching for the one

 

Hur kan de värdefullaste tårar fällas
över någon som ser rakt igenom ens väsen
men som ändå undgår bultande hjärta och själ

...

Hur kan vi spilla vår tid
på evighetens väntan på upptäckt
när vi ändå slutligen når insikt
hur ovärdigt kärleksobjektet
varit vår affektion

...

Kanske människan är dömd
att söka destruktiviteten
genom obesvarad kärlek
eller i en kärlek som är oss ovärdig
För när ser vi någonsin
vad som är bäst för oss
annat än då det vi hade framför näsan
redan sedan länge passerat förbi

...

/Cassow

 

I can not self-terminate.

 

...

Som Bravestarr har sin 30/30
Som Lucky Luke har sin Jolly Jumper
Som Asterix har sin Obelix
Som He-Man har sin Orco
Som Optimus Prime har sin Bumblebee
Som Frodo har sin Sam
Som Piff har sin Puff
Som Timon har sin Pumba
Som Harry har sin Ron
Som...ja jag tror ni har fattat vad jag har
Jag har något ovärderligt i eran vänskap
Eran värme och omtanke får mig att lysa som en supernova
Jag är salig och vill krama om er allihopa

/Cassow