Namnbytet - den långa resan från osäkerhet, bitterhet och skamkänslor till identifikation, självkänsla och fullkomlig salig lycka
Jag skulle kunna önska att jag fått gjort detta för många år sedan. Men det är ingen vits tänka så. Beslutet mognade och växte fram i mig. Det värke, det bultade, det smärtade. Det blev olidligt. Men här är jag nu, och det jag gjort känns 100% rätt.
Jag har burit mina nya namn i snart en vecka. Det är smått surrealistiskt att jag inte längre bär på det blytunga namn-ok som gett mig så mycket smärta, irritation, ilska och sorg - ända sedan lågstadietiden och långt in i vuxenlivet.
Claes-Göran. Under åratal tråkades jag för mitt dubbla förnamn, fick höra långa ramsor, förlöjligande uttal och dåliga rim som:
- "Är du kääär i mig ännu Claes-Göööran..."
- "Vad gööör han Claes-Göran?"
Barn, ungdomar, vuxna. Jag vet inte vilka som mobbar värst. Människor kan vara hemska.
För en utomstående är det sånär som omöjligt att förstå hur viktigt beslutet om namnändring varit för mig och min självbild. Att bara få vara Claes kort och gott. Det är guld värt.
...
Michael. Att jag vid min födsel dessutom pådyvlades min fullkomligt misslyckade och föraktvärda fars förnamn som andra förnamn - som om jag vore en ren klon, en kopia av den ruttna dynghögen, en Junior-variant av senior Flack, har ända sedan tonåren känts som ett hån, ett slag i ansiktet, och fyllt mig med skam och svaghetskänslor. Vem behöver en sådan ständig påminnelse, och såna känslor av otillräcklighet? Vem vill bära samma för- och efternamn som en suput tillika a-lagare, ynkrygg, notorisk man - och kvinnomisshandlare, tjuv och kåkfarare? Ingen. Och jag är inget undantag.
Att nu istället få bära namnet Cassow fyller mig med inre styrka och stolthet. Ett i mina ögon väldigt vackert, exotiskt och ovanligt efternamn (iaf i Sverige), med århundraden av mystifik historia bakom sig - som gått i arv i min släkt (som dock med tiden övergått till att vara ett förnamn), och vandrat genom länder i Europa. Detta är ett namn jag kan bygga något fint på, som jag vill föra vidare till mina egna barn (om jag någonsin får några).
...
Flack. Mitt forna efternamn har oräkneliga gånger felbetonats både medvetet och utan illa uppsåt, felstavats och feluttalats trots att jag artikulerat uttalet perfekt. Därutöver har efternamnet Flack överhuvudtaget inga som helst positiva associationer, konnotationer eller denotationer, varken på ren svenska (1) (2) eller engelska (3). Det är för mig helt obegripligt att ens Skatteverket tillåtit folk bära namnet, likaså att någon alls VILL bära det frivilligt.
Att istället få heta Jensen kan inte värderas i ord. Det må vara högst ordinärt, och inte särskilt ovanligt. Men det rullar på tungan. Man feluttalar det inte. Och jag associerar det med min andra högt älskade släkthalva. Som också alltid fått mig att känna mig älskad och betydelsefull. Som alltid accepterat mig för den jag är. Jag prisar det. Jag är salig. Det är lycka.
Jag bär på mina nya namn med stolthet - precis som alla borde göra från dag ett - i den bästa av världar.
Äntligen är jag fri. Min egen.
/Claes Cassow Jensen
Jag har burit mina nya namn i snart en vecka. Det är smått surrealistiskt att jag inte längre bär på det blytunga namn-ok som gett mig så mycket smärta, irritation, ilska och sorg - ända sedan lågstadietiden och långt in i vuxenlivet.
Claes-Göran. Under åratal tråkades jag för mitt dubbla förnamn, fick höra långa ramsor, förlöjligande uttal och dåliga rim som:
- "Är du kääär i mig ännu Claes-Göööran..."
- "Vad gööör han Claes-Göran?"
Barn, ungdomar, vuxna. Jag vet inte vilka som mobbar värst. Människor kan vara hemska.
För en utomstående är det sånär som omöjligt att förstå hur viktigt beslutet om namnändring varit för mig och min självbild. Att bara få vara Claes kort och gott. Det är guld värt.
...
Michael. Att jag vid min födsel dessutom pådyvlades min fullkomligt misslyckade och föraktvärda fars förnamn som andra förnamn - som om jag vore en ren klon, en kopia av den ruttna dynghögen, en Junior-variant av senior Flack, har ända sedan tonåren känts som ett hån, ett slag i ansiktet, och fyllt mig med skam och svaghetskänslor. Vem behöver en sådan ständig påminnelse, och såna känslor av otillräcklighet? Vem vill bära samma för- och efternamn som en suput tillika a-lagare, ynkrygg, notorisk man - och kvinnomisshandlare, tjuv och kåkfarare? Ingen. Och jag är inget undantag.
Att nu istället få bära namnet Cassow fyller mig med inre styrka och stolthet. Ett i mina ögon väldigt vackert, exotiskt och ovanligt efternamn (iaf i Sverige), med århundraden av mystifik historia bakom sig - som gått i arv i min släkt (som dock med tiden övergått till att vara ett förnamn), och vandrat genom länder i Europa. Detta är ett namn jag kan bygga något fint på, som jag vill föra vidare till mina egna barn (om jag någonsin får några).
...
Flack. Mitt forna efternamn har oräkneliga gånger felbetonats både medvetet och utan illa uppsåt, felstavats och feluttalats trots att jag artikulerat uttalet perfekt. Därutöver har efternamnet Flack överhuvudtaget inga som helst positiva associationer, konnotationer eller denotationer, varken på ren svenska (1) (2) eller engelska (3). Det är för mig helt obegripligt att ens Skatteverket tillåtit folk bära namnet, likaså att någon alls VILL bära det frivilligt.
Att istället få heta Jensen kan inte värderas i ord. Det må vara högst ordinärt, och inte särskilt ovanligt. Men det rullar på tungan. Man feluttalar det inte. Och jag associerar det med min andra högt älskade släkthalva. Som också alltid fått mig att känna mig älskad och betydelsefull. Som alltid accepterat mig för den jag är. Jag prisar det. Jag är salig. Det är lycka.
Jag bär på mina nya namn med stolthet - precis som alla borde göra från dag ett - i den bästa av världar.
Äntligen är jag fri. Min egen.
/Claes Cassow Jensen
Kommentarer
Trackback
