Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din
Imagine 24/11, tema: glömska
Just another Who in Whoville...
Mariestads personligaste kyrkogård, där man förenklar genom att numrera liken, gräva en grop, slänga i kroppen, skyffla över lite jord och sedan glömma bort och gå vidare.
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Foto, tema, glömska, begravning, kyrkogård, john doe, jane doe
Mariestads personligaste kyrkogård, där man förenklar genom att numrera liken, gräva en grop, slänga i kroppen, skyffla över lite jord och sedan glömma bort och gå vidare.
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Foto, tema, glömska, begravning, kyrkogård, john doe, jane doe
Big (boobs) in Japan
Visst är det trevligt när man blir bjuden på mjölk och kakor? Jo, men vad har det med ovan klipp att göra? Jo, om man plusar ihop klippet med denna artikel så kan man konspiratoriskt dra en eller annan slutsats kring bakomliggande motiv, och ana att de tilltänkta konsumenterna till dessa kakor är en helt annan målgrupp än man först utgått från. Alphaville's Big in Japan faller hursomhelst i ett annat ljus... Tänk att jag aldrig sett videon till denna 80-talspärla förrän idag. Den får mig nästan att skämmas...i dubbel bemärkelse. :D
Big manboobs in Japan! Alright, pay and I'll stay out of sight, it's so easy when you're big in Japan. Oh, when you're big in japan...
Vad vore mer passande än att avsluta detta inlägg med detta klipp:
C is for C-cup cookie, that's good enough for me! Eller ehehehe, hur var det nu? :D
Pojkar och flickor med hyllkomplex (eller kanske huvudsakligen i omvänd ordning - jag vet inte längre, jag blir SÅ förvirrad!), det är dags att börja direktimportera de fantastiska mirakelkakorna från solens land i öst! Eller....inte. Oh glorious titties...
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Bröst, bröstförstoring, manlig bh, bh, man-boobs, omvänd snoppavund, transvestiter, kakor, japan, galna japaner, alphaville, herrmode
Iréne, vad gör du i min dröm?
Ok, jag har fortfarande inte fått tummen ur här, men jag drömde en sak i natt och jag måste få detta ur mig innan jag glömmer bort det, och värdefulla tankar går förlorade. Men som ett resultat av detta så lär jag inte vila med programmeringen förrän 11 ikväll. Så ni vet det. Detta inlägg får vara ett fullgott substitut för socialt msn-umgänge. :P
...
Inatt drömde jag att jag träffade min lågstadiefröken Irène Skoog. Hon kände igen mig direkt och vi pratade om våra respektive år som förflutit. Det var ett hjärtligt återseende med en varm omfamning och stora breda leenden i bådas ansikten. Hon skulle precis till att visa någonting för mig i hennes arbetsrum när jag vaknade.
Varför kunde jag inte få drömma klart?
Jag vet inte varför jag drömde om henne just nu. Jag brukar inte tänka på henne alls ofta, men nån gång om året kanske.
Hon fick mig alltid att må så bra. Hon fick mig att känna mig speciell som barn - sedd ooch hörd. Jag minns det som att jag var lite utav en favorit hos henne. Men kanske är det bara så jag VILL minnas det. Men omtyckt var jag. Det vet jag. Flera år efter att jag slutat lågstadiet så besökte jag skolan Grangärdet bara för att få se och kanske prata lite med henne. Tyvärr slutade jag göra detta sen när jag började högstadiet. Sedan dess har jag genom åren sett henne på avstånd ibland på Mariestads gator eller i någon butik, men då har jag inte vågat ge mig tillkänna. Jag tror jag skämts över att jag själv kännt att jag inte levt upp till hennes förväntningar. För att mitt liv varit allt annat än en raksträcka, och för att det inte skulle fungera att förklara eller bortförklara det. Att ljuga för henne skulle kännas otroligt lågt, och fel likaså. Men det är inte att ljuga att selektivt välja vad man berättar för andra förvisso (fast det är nog olika, beroende på vad saken gäller, och vem som berörs och hur denne berörs).
Men kanske jag egentligen har levt upp till hennes förväntningar (eller egentligen kanske hon aldrig haft några specifika, annat än att hennes elever ska leva bra och sunda liv)? Eller kanske det är vad jag håller på att infria undermedvetet år efter år. Hon prisade mig för min fantasi i mitt ritande, min berättarförmåga och fantasi i mitt skrivande, och berömde mig för att jag alltid var lugn, ordentlig, artig och vältalig. Dessa saker har jag genom åren burit med mig och djupodlat. Jag skulle vilja träffa henne igen, bara för att visa hur jag utvecklats i allt som jag är bra på. All smärta som jag genom åren genomlidit behöver inte nämnas. Hon behöver inte min livshistoria (hon var min lågstadielärare - inte psykolog eller socionom), hon behöver bara veta att jag saknat henne, tänkt på henne och att hon alltid varit en förebild och inspiration för mig. Det går att vara selektiv och bara föra fram det goda, för det är just det som är det relevanta i sammanhanget.
Jag tror jag ska sätta mig ner en dag och skriva brev till henne, och skicka med några av mina ljusare, positiva dikter. Kanske skriva en dikt till henne personligen, som en slags tack. Kanske inte innan jul (bara om jag får tid över), men någon gång därefter.
Det finns få mer betydelsefulla yrken än läraryrket. Man har chansen och möjligheten att påverka och vägleda människor till att kämpa för att få syssla med det de brinner för allra mest, och uppnå sin potential. Det finns urdåliga lärare som inte borde få undervisa, som fungerar som en ren destruktiv kraft på sin omgivning, men det är dem som förgyllt vår vardag och gjort oss till bättre människor som vi borde höja till skyarna - visa vår uppskattning för. Visa kontinueligt, även in på deras ålders höst, att de BETYTT något, förändrat någons liv till det bättre, och att de således lämnar ett arv till eftervärlden, som kan komma att påverka generationer framåt. Detta för att de genom att ha gett människor med arvsanlag den miljö som bejakar positiv utveckling för dem, istället för motsatsen.
Iréne är för övrigt en lokal poet och visskrivare. Jag har inte tagit chansen att läsa hennes alster än, men jag har lovat mig själv att jag ska så småningom. Jag ser detta inlägg inte bara som ett hyllningsinlägg utan också som en post it- note.
Jag tar mig friheten att låna ett foto från föreningen Visans Vänner i Mariestad så ni får er en bild av denna underbara kvinna.
78år gammal är hon idag om min nät-research stämmer (fotot är nog knappast dagsfärskt - bör även tilläggas att hon är mycket gladare än fotot visar). Det känns som att om jag nu ska ta kontakt med henne så bör jag göra det medan hon är vital och har minnet intakt. Ja jag ska göra det! Sedan om hon vill ha något som helst att göra med en gammal snorunge till elev är en annan femma. Men jag ska visa henne min personliga tacksamhet i text om inte annat.
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Skoluppväxt, lärare, skolår, drömmar, kvinnliga förebilder, poeter, författarinnor, tacksamhet, inspirationskällor
...
Inatt drömde jag att jag träffade min lågstadiefröken Irène Skoog. Hon kände igen mig direkt och vi pratade om våra respektive år som förflutit. Det var ett hjärtligt återseende med en varm omfamning och stora breda leenden i bådas ansikten. Hon skulle precis till att visa någonting för mig i hennes arbetsrum när jag vaknade.
Varför kunde jag inte få drömma klart?
Jag vet inte varför jag drömde om henne just nu. Jag brukar inte tänka på henne alls ofta, men nån gång om året kanske.
Hon fick mig alltid att må så bra. Hon fick mig att känna mig speciell som barn - sedd ooch hörd. Jag minns det som att jag var lite utav en favorit hos henne. Men kanske är det bara så jag VILL minnas det. Men omtyckt var jag. Det vet jag. Flera år efter att jag slutat lågstadiet så besökte jag skolan Grangärdet bara för att få se och kanske prata lite med henne. Tyvärr slutade jag göra detta sen när jag började högstadiet. Sedan dess har jag genom åren sett henne på avstånd ibland på Mariestads gator eller i någon butik, men då har jag inte vågat ge mig tillkänna. Jag tror jag skämts över att jag själv kännt att jag inte levt upp till hennes förväntningar. För att mitt liv varit allt annat än en raksträcka, och för att det inte skulle fungera att förklara eller bortförklara det. Att ljuga för henne skulle kännas otroligt lågt, och fel likaså. Men det är inte att ljuga att selektivt välja vad man berättar för andra förvisso (fast det är nog olika, beroende på vad saken gäller, och vem som berörs och hur denne berörs).
Men kanske jag egentligen har levt upp till hennes förväntningar (eller egentligen kanske hon aldrig haft några specifika, annat än att hennes elever ska leva bra och sunda liv)? Eller kanske det är vad jag håller på att infria undermedvetet år efter år. Hon prisade mig för min fantasi i mitt ritande, min berättarförmåga och fantasi i mitt skrivande, och berömde mig för att jag alltid var lugn, ordentlig, artig och vältalig. Dessa saker har jag genom åren burit med mig och djupodlat. Jag skulle vilja träffa henne igen, bara för att visa hur jag utvecklats i allt som jag är bra på. All smärta som jag genom åren genomlidit behöver inte nämnas. Hon behöver inte min livshistoria (hon var min lågstadielärare - inte psykolog eller socionom), hon behöver bara veta att jag saknat henne, tänkt på henne och att hon alltid varit en förebild och inspiration för mig. Det går att vara selektiv och bara föra fram det goda, för det är just det som är det relevanta i sammanhanget.
Jag tror jag ska sätta mig ner en dag och skriva brev till henne, och skicka med några av mina ljusare, positiva dikter. Kanske skriva en dikt till henne personligen, som en slags tack. Kanske inte innan jul (bara om jag får tid över), men någon gång därefter.
Det finns få mer betydelsefulla yrken än läraryrket. Man har chansen och möjligheten att påverka och vägleda människor till att kämpa för att få syssla med det de brinner för allra mest, och uppnå sin potential. Det finns urdåliga lärare som inte borde få undervisa, som fungerar som en ren destruktiv kraft på sin omgivning, men det är dem som förgyllt vår vardag och gjort oss till bättre människor som vi borde höja till skyarna - visa vår uppskattning för. Visa kontinueligt, även in på deras ålders höst, att de BETYTT något, förändrat någons liv till det bättre, och att de således lämnar ett arv till eftervärlden, som kan komma att påverka generationer framåt. Detta för att de genom att ha gett människor med arvsanlag den miljö som bejakar positiv utveckling för dem, istället för motsatsen.
Iréne är för övrigt en lokal poet och visskrivare. Jag har inte tagit chansen att läsa hennes alster än, men jag har lovat mig själv att jag ska så småningom. Jag ser detta inlägg inte bara som ett hyllningsinlägg utan också som en post it- note.
Jag tar mig friheten att låna ett foto från föreningen Visans Vänner i Mariestad så ni får er en bild av denna underbara kvinna.
78år gammal är hon idag om min nät-research stämmer (fotot är nog knappast dagsfärskt - bör även tilläggas att hon är mycket gladare än fotot visar). Det känns som att om jag nu ska ta kontakt med henne så bör jag göra det medan hon är vital och har minnet intakt. Ja jag ska göra det! Sedan om hon vill ha något som helst att göra med en gammal snorunge till elev är en annan femma. Men jag ska visa henne min personliga tacksamhet i text om inte annat.
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Skoluppväxt, lärare, skolår, drömmar, kvinnliga förebilder, poeter, författarinnor, tacksamhet, inspirationskällor
Att se livet i HD-upplösning
Jag fick mina nya glasögon igår. Efter att ha väntat sedan i slutet på februari på att få synen utredd. En remiss skickades till sjukhuset och det beräknades att väntetiden skulle bli cirka 3 månader. I slutet på september fick jag slutligen besöka ögonläkaren. Hon konstaterade att min närsynthet, även om den är väldigt grav, så har jag inga onormala brytningsfel, och jag fick veta att jag kan sluta drömma om statligt subventionerad ögonoperation. Operation är för riskabelt och alltså inaktuellt enligt henne. Dessutom försökte hon skrämma upp mig ordentligt med att jag skulle vara försiktig med fysiska aktiviteter, eftersom jag tydligen löper lite förhöjd risk att drabbas av näthinnelossning. Och näthinnelossning kan sluta med blindhet.
Jag reagerade väldigt starkt på detta när hon berättade, och är fortfarande upprörd. För vad hon sa var att jag skulle undvika bollsporter och tunga lyft eftersom det medför förhöjd risk. Nu går jag inte i någon bollsport och det är ytterst sällan jag lyfter jättetunga saker. Jag sa att jag redan känner mig tillräckligt handikappad med min syn som det är. Jag vägrar sluta jogga och styrketräna (jag lyfter aldrig mer än jag orkar och i nuläget är jag tämligen klen i mitt egna tycke). Hon sa då att det var helt ok, men att hon ville jag skulle veta att fysisk aktivitet innebär förhöjd risk för näthinnelossning. Alltså - hon sa att i praktiken kan precis vem som helst drabbas av det, när som helst. Att det inte är vanligt men att det sker. Jaha?! Grattis liksom!
Århundradets nyhet - det är farligt att leva - man kommer garanterat dö av ena eller andra anledningen endera dagen. Att sluta röra på sig innebär att muskler, däribland den viktigaste muskeln av dem alla - hjärtat - förtvinar, vilket medför förhöjd risk för hjärtinfarkt. Kanske jag gör en höna av en fjäder, men jag tyckte bara att hennes informella skrämselpropaganda var fruktansvärt onödig och idiotisk. Jag tänker fortsätta leva mitt liv som jag finner gott för min hälsa.
Efter mitt besök hos ögonläkaren i slutet av september så skulle hon skicka vidare en remiss till min optiker. I förra veckan hade jag väntat i cirka en månad på att min optiker skulle höra av sig, och hunnit tröttna. Kanske var ansvaret mitt från början - jag vet inte. Men nu sitter jag här, en vecka senare, med sprillans nya glasögon. Än har jag inte hunnit vänja mig vid att kunna urskilja pyttesmå detaljer även på långt avstånd, och uppleva världen i High Definition-upplösning. Jag hoppas att jag får njuta av detta länge länge denna gång. Men jag kan nog inte ta det för givet. Senast jag bytte glasögon var för 7 år sedan. Min optiker rekommenderade mig att testa synen varje eller vartannat år.
Hursomhelst. Det känns underbart att se som en örn igen - även om det är med glasögons hjälp. Och jag trivs mer och mer med hur jag ser ut i mina kultiverade nörddesign-glasögon också. Borde ha gjort detta för längesen...men nu är det gjort och nu är det bara att SE framåt.
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om ögon, syn, läkarbesök, skrämselpropaganda, idioti
Imagine 14/11, tema: överväldigande
Ödmjuk, överförbar, övning, önsketänkande, överkört, överambitiöst, överdrivet, ömmande, ödesmättat - ÖVERVÄLDIGANDE
(Notera att The Holy Bible endast är en gåva jag fått från en amerikansk f.d. vän. Jag är inte troende, men det betyder inte att jag inte är intresserad av teologi.)
/Cassow
Du är den som skänker mig den allra största glädjen, I
Idag har jag haft en väldigt bra dag. Dock känns inte dessa saker helt lämpliga att fläka ut här. Men oavsett så är den största anledningen till mitt glädjerus faktiskt inte mina egna bedrifter, framgångar och hur mitt liv på relativt kort tid får mer och mer livskvalité, även om dessa gör mig väldigt glad också (för att inte säga stolt och vital), utan källan till min glädje kommer från att jag fick höra din ljuvliga änglaröst i nästan 40 minuter över telefon. Du lät så glad när du ringde mig och det var min röst som gjorde dig glad, och din röst hade precis lika stor effekt på mig. Jag värderar det så otroligt högt!
Jag kämpar på med min långsiktiga förvandling till ett bättre jag, inte bara för mig själv utan för oss - för gemensamma drömmar , löftesrika ord (som motiverar och stärker mig - ger mig hopp)och kärlek som brinner i mig lika starkt idag som någonsin; ända sedan jag pratade med dig över msn i 17timmar i sträck, i vårt andra samtal, och jag föll för dig, för 1år och cirka 4 månader sedan. Givetvis föll jag i praktiken när vi sågs i Gbg en månad senare, men jag hade redan på förhand på känn att du var den speciella tjej jag väntat hela mitt liv på. Och det har du fortsatt att bevisa för mig tusen gånger om minst, sedan dess, finaste I.
Jag väntar, längtar, väntar och längtar lite till, efter dig.
/C
Elvis is the king
Av alla seriestrippar så är Elvis kungen i mitt tycke. Så otroligt skönt spot on vet jag ingen annan serie som är - och mer eller mindre konsekvent också. Elvis och Herman Hedning är nog mina all time humorfavoriter. På tredjeplatsen sätter jag Garfield. Det bör sägas att Nemi och Rocky är jäkligt vassa också.
Jag borde kanske investera i en prenumeration på Elvis...hmm...
Vilka seriestrippar är era favoriter?
/Cassow
Jag borde kanske investera i en prenumeration på Elvis...hmm...
Vilka seriestrippar är era favoriter?
/Cassow
En liten tröst vid kvällens bokslut
...jag flyr till mitt i dagens temporära misslyckande och backlash, är att jag återupplivade mitt intresse för skönlitteratur igår kväll. Jag har bestämt mig för att jag ska läsa mellan 25-50 sidor varje kväll innan jag somnar. På så vis blir jag litterärt bevandrad på sikt, samtidigt som det inte tar särskilt mycket tid i anspråk (cirka 1h-1½h), ökar inlärningsförmågan, läsförståelsen och läshastigheten ökar, samt sist men inte minst - jag blir trött och somnar gott utan en massa bekymrade tankar som studsar runt i huvudet på mig.
Det känns bra. Vad jag läser? Katerina Janouch's Sommarbarn.
Imorgon väntar nya tag!
/Cassow
Det känns bra. Vad jag läser? Katerina Janouch's Sommarbarn.
Imorgon väntar nya tag!
/Cassow
It's just a slip
It's just a slip
I fell for my old ways of destruction
the reduction of my construction
today
It's just a flip
I disapear in my own abduction
a production of every little seduction
tonight
It's just a trip
I'm hostage of old habits reintroduction
this poisonous missconduction needs a suction
tomorrow
It's just a zip on my lip
I won't cause any further obstruction
from the deconstruction of my working instruction
yesterday
/Cassow
I fell for my old ways of destruction
the reduction of my construction
today
It's just a flip
I disapear in my own abduction
a production of every little seduction
tonight
It's just a trip
I'm hostage of old habits reintroduction
this poisonous missconduction needs a suction
tomorrow
It's just a zip on my lip
I won't cause any further obstruction
from the deconstruction of my working instruction
yesterday
/Cassow
Varseldrömmar?
Jag har som jag säkert berättat, drömt sanndrömmar vid ett antal tillfällen. Den senaste veckan har jag vid två tillfällen drömt saker om personer, som senare, när jag väl berättat om drömmarna för dem, skärrade hävdat att de själva drömt samma dröm samma natt, eller med bara några dagars mellanrum, eller så har någon annan i deras bekantskapskrets drömt samma dröm som jag.
Jag vet inte vad jag ska tro. Jag pendlar ju mellan att vara ateist och agnostiker, men jag fascineras ändå väldigt utav dessa drömmar. Med tanke på att den generella människan uppskattas använda 2% av sin totala hjärnkapacitet dagligen så...
Annars sägs det ju vara ett typiskt tecken på schizofreni när man börjar prata om sånt här. Det tycker jag är lustigt, med tanke på att 95% av världsbefolkningen är anslutna till någon form av religion, där det för jämnan pratas om att folk haft samtal med Gud, Jesus och så vidare. Antingen kan detta tolkas till att väldigt många därute är schizo, eller så kan det tolkas som att väldigt många därute har så stora bekräftelsebehov att de fantiserar ihop eller ljuger om dessa samtal. Men som sagt - lustigt att vi som inte är anslutna till dessa religioner, eller inte är traditionellt troende, anklagas för ting som de själva borde anklagas för.
De drömmar jag nu drömt senaste veckan har varit följande:
Dröm 1: Jag drömmer att en nära vän till mig förlorar sitt hus och sin flickvän, och att jag får ett samtal från honom där han är förtvivlad. När jag berättade detta för honom så berättade han att hans mor drömt något liknande en eller ett par dagar tidigare.
Slutsats: troligtvis betyder det ingenting annat än att både jag och hans mor är oroliga för hans privatekonomi och kärleksliv - och troligtvis helt i onödan. Han är en fixare, en survivor. Men likväl...
Dröm 2: Har inga detaljerade minnen att komma med, men jag drömde i natt att jag och min flickvän fick en son (nej hon är inte gravid och vi har inte planerat att skaffa barn än på ett antal år)
Slutsats: Vi vill båda väldigt gärna ha barn och pratar rätt ofta för skojs skull om vad de skulle heta. Att båda på 40 something mils avstånd drömmer samma natt att vi får en son, utan att vi ens pratat om barn de senaste dygnen, det är dock lite fascinerande.
Jag vet inte vad jag ska tro som sagt, men när jag minns verkliga drömmar, som tycks vilja berätta något, så gillar jag att analysera och försöka göra deras innebörd förståeliga. För trots allt - för cirka 5 år sedan drömde jag under flera månader en sanndröm som senare slog in, och som kanske räddade mitt liv just för att jag visste vad som skulle ske härnäst. Jag litar inte blint på drömmar, och jag är inte galen. Jag är bara öppen för att det finns fenomen ute i världen som människan ännu inte genom vetenskap kan förklara.
Med allt detta sagt så vill jag poängtera att jag inte är den som kollar på tv-program där personer går runt och förnimmer eller känner av spöken/andars närvaro i gamla slott o'dyl. Så fort sånt trams sänds i en serie program på tv, med någon som vill slå mynt av sin "förmåga" så tänker jag spontant "bullshit". Men visst - det sänds ibland välgjorda dokumentärer
om olika former av paranormala händelser. Jag tittar gärna på sånt, men jag söker mig inte aktivt till materialet. Det får komma till mig liksom.
/Cassow
Jag vet inte vad jag ska tro. Jag pendlar ju mellan att vara ateist och agnostiker, men jag fascineras ändå väldigt utav dessa drömmar. Med tanke på att den generella människan uppskattas använda 2% av sin totala hjärnkapacitet dagligen så...
Annars sägs det ju vara ett typiskt tecken på schizofreni när man börjar prata om sånt här. Det tycker jag är lustigt, med tanke på att 95% av världsbefolkningen är anslutna till någon form av religion, där det för jämnan pratas om att folk haft samtal med Gud, Jesus och så vidare. Antingen kan detta tolkas till att väldigt många därute är schizo, eller så kan det tolkas som att väldigt många därute har så stora bekräftelsebehov att de fantiserar ihop eller ljuger om dessa samtal. Men som sagt - lustigt att vi som inte är anslutna till dessa religioner, eller inte är traditionellt troende, anklagas för ting som de själva borde anklagas för.
De drömmar jag nu drömt senaste veckan har varit följande:
Dröm 1: Jag drömmer att en nära vän till mig förlorar sitt hus och sin flickvän, och att jag får ett samtal från honom där han är förtvivlad. När jag berättade detta för honom så berättade han att hans mor drömt något liknande en eller ett par dagar tidigare.
Slutsats: troligtvis betyder det ingenting annat än att både jag och hans mor är oroliga för hans privatekonomi och kärleksliv - och troligtvis helt i onödan. Han är en fixare, en survivor. Men likväl...
Dröm 2: Har inga detaljerade minnen att komma med, men jag drömde i natt att jag och min flickvän fick en son (nej hon är inte gravid och vi har inte planerat att skaffa barn än på ett antal år)
Slutsats: Vi vill båda väldigt gärna ha barn och pratar rätt ofta för skojs skull om vad de skulle heta. Att båda på 40 something mils avstånd drömmer samma natt att vi får en son, utan att vi ens pratat om barn de senaste dygnen, det är dock lite fascinerande.
Jag vet inte vad jag ska tro som sagt, men när jag minns verkliga drömmar, som tycks vilja berätta något, så gillar jag att analysera och försöka göra deras innebörd förståeliga. För trots allt - för cirka 5 år sedan drömde jag under flera månader en sanndröm som senare slog in, och som kanske räddade mitt liv just för att jag visste vad som skulle ske härnäst. Jag litar inte blint på drömmar, och jag är inte galen. Jag är bara öppen för att det finns fenomen ute i världen som människan ännu inte genom vetenskap kan förklara.
Med allt detta sagt så vill jag poängtera att jag inte är den som kollar på tv-program där personer går runt och förnimmer eller känner av spöken/andars närvaro i gamla slott o'dyl. Så fort sånt trams sänds i en serie program på tv, med någon som vill slå mynt av sin "förmåga" så tänker jag spontant "bullshit". Men visst - det sänds ibland välgjorda dokumentärer
om olika former av paranormala händelser. Jag tittar gärna på sånt, men jag söker mig inte aktivt till materialet. Det får komma till mig liksom.
/Cassow
Minne och demens
Struktur. Det är en hel vetenskap för dem som inte har det. Ikväll har jag börjat fylla min lilla fysiska fickkalender av det pretentiösa märkesnamnet Prestige. Under medeltidens dagar då jag red med riddarrustning och lans mot ärofyllda studiemål så fanns den troget i min ficka, sprängfylld av notiser här och där. Men någonstans förlorades kunskapen och diciplinen. Nu är den återfunnen och återinstiftad, tillsammans med riddarutrustning och land mot ärofyllda studiemål. Det känns bra. Utan att kännas allt för pretentiöst. Det är liksom bara att kapitulera inför hur världen ser ut. Fåtaliga äro de saliga som inte behöver minsta minneshjälp.
Ikväll har jag även återbekantat mig med en annan värdefull minneshjälpreda, nämligen spritpennan. Nästa steg blir att skriva ner delar av den understrukna texter i mitt kollegieblock, vilket förhoppningsvis kommer innebära att all möjlig nödvändig och onödig kursinformation upptas i min minnebank. Sedan om det inpräntade hamnar hos korttidsminnet, som dumpar informationen vidare på informationssoptippen direkt efter att uppgiften eller tentan är färdig, eller om det kommer stanna kvar i långtidsminnet för en oöverskådelig framtid, det mina vänner, återstår att se.
...
Minne ja - vi kan dröja oss kvar vid det ämnet.
Min 80-årige morfar har uppskattningsvis mindre internminne i sin dementa skalle än en guldfisk eller Commondore 64 (64kilobyte är inget att stoltsera med direkt). Eller ja, kanske jag är väl generös nu. Snarare är han ett gammalt Atari som endast kan spela Pong. Detta antagande understryks av att han numera inte hittar hem när han väl varit ute på rövarstrå på stan, sökandes, med blicken konstant fäst ned mot marken, efter cigarettfimpar att ta upp och försöka röka på. Jag har ertappat honom ute på stan 4-5 gånger det senaste året. Säkerligen har han varit ute olovligen dussintalet fler gånger. Det är aldrig någon vacker syn. Och alltid lika pinsamt, deprimerande och tragiskt. Men i torsdags nådde hans demens nya nivår när polisen fann honom klockan 9 på kvällen, över en halmil bortom lägenheten.
Oavsett årstid, väder och temperatur så har jag senaste året alltid funnit morfar ute på stan iklädd endast tunna kortärmade skjortor, byxor, i tofflor, mormors skor eller bara strumplästen. Torsdagskvällen i förra veckan var inte annorlunda frånsett en viktig detalj: någon vänlig men okänd själ hade tydligen förbarmat sig över honom, för när en av hans söner väl kom till sjukhuset - ja gubben hade ramlat och slagit sig i munnen och körts dit - så bar han en okänd jacka.
Eftersom morfar äter blodförtunnande varan-tabletter så kunde hans fall blivit ödesdigert. Nu hade han turen att undslippa med mindre skrapsår på knäna, och tre stygn under hakan. Han skalle röntgades också. Inga tumörer eller något annat hittades. Frånsett sin demens är han frisk som en nötkärna. På gott och ont.
Men åter till mina egna observationer nu.
Vid ett tillfälle så såg jag hur han gåendes över ett övergångsställe, plötsligt blir hälsad av någon som känner honom (för mig okänd men kanske en granne eller f.d. vän eller arbetskamrat från 30-something years ago). Morfar stannar upp mitt i gatan och börjar prata med personen. Mitt framför mig ser jag inom några sekunder hur en bil tvingas tvärnita. Jag hinner inte ens reagera och ropa varnandes till honom. Och även OM jag hade hunnit så hade det tagit honom minst 20 sekunder att reagera och identifiera mig. För märkligt nog kan jag passera mitt framför honom, och få ögonkontakt, utan att han känner igen mig. Däremot hemma hos mormor känner han alltid igen mig. Det är som om han befinner sig i en egen liten bubbla när han är ute och går, och ingenting kommer varken in eller ut.
Bilen som tvärnitat tutade märkligt nog inte, utan stod snällt och inväntade att morfar skulle förstå att han måste börja röra sig på nytt.
Vid ett annat tillfälle såg jag hur han gick in på Hemköp, i jakt på antingen trisslotter, choklad, cigaretter, en cigarr eller tändstickor. Saken är bara den att han inte kan hantera pengar längre. Mormor sköter om alla slags inköp. Trisslotter och choklad får han i överflöd varje dag (tänk 200g choklad x 365 eller 20kr x 365 - det blir mycket choklad för rätt mycket pengar!) så detta behöver han inte ge sig ut på jakt efter. Cigaretter däremot har hans läkare föbjudit honom så det får han inga. För egen del förstår jag inte varför. Under hela min uppväxt, fram tills för kanske 5-7 år sedan, rökte han ständigt. Någon cancer har han aldrig utvecklat. Han är kärnfrisk som sagt. Jaja...
Nyfiken över om morfar trots allt hade kommit över några pengar, så sprang jag efter in i butiken, men såg till att hålla visst avstånd. Det visade sig att han helt struntat att gå igenom butiken, och istället gått direkt till kassan, och helt ignorerat den långa kö som fanns där, för att fråga om han kan få något. Jag såg hur han började räkna mynt i sin hand, men hur kassörskan avvisade honom. Senare, väl hemma i lägenheten igen, sökte jag igenom hans fickor och fann blöta cigarettfimpar och gamla svenska 10-öringar och utländska mynt.
Igår var den kanske längsta dagen i mitt liv. Då passade jag morfar i ett halvt dygn. Det kändes som tre dagar. Om detta får jag lov att skriva imorgon. Nu ska jag varva ner lite innan jag går och lägger mig.
Kanske jag skulle ta och tända lite levande ljus, och 'avnjuta' dissonansen från random-gitarrplinket grannen under mig välsignat oss andra i huset denna afton med. Bara chilla liksom. Ah.
/Cassow
Ikväll har jag även återbekantat mig med en annan värdefull minneshjälpreda, nämligen spritpennan. Nästa steg blir att skriva ner delar av den understrukna texter i mitt kollegieblock, vilket förhoppningsvis kommer innebära att all möjlig nödvändig och onödig kursinformation upptas i min minnebank. Sedan om det inpräntade hamnar hos korttidsminnet, som dumpar informationen vidare på informationssoptippen direkt efter att uppgiften eller tentan är färdig, eller om det kommer stanna kvar i långtidsminnet för en oöverskådelig framtid, det mina vänner, återstår att se.
...
Minne ja - vi kan dröja oss kvar vid det ämnet.
Min 80-årige morfar har uppskattningsvis mindre internminne i sin dementa skalle än en guldfisk eller Commondore 64 (64kilobyte är inget att stoltsera med direkt). Eller ja, kanske jag är väl generös nu. Snarare är han ett gammalt Atari som endast kan spela Pong. Detta antagande understryks av att han numera inte hittar hem när han väl varit ute på rövarstrå på stan, sökandes, med blicken konstant fäst ned mot marken, efter cigarettfimpar att ta upp och försöka röka på. Jag har ertappat honom ute på stan 4-5 gånger det senaste året. Säkerligen har han varit ute olovligen dussintalet fler gånger. Det är aldrig någon vacker syn. Och alltid lika pinsamt, deprimerande och tragiskt. Men i torsdags nådde hans demens nya nivår när polisen fann honom klockan 9 på kvällen, över en halmil bortom lägenheten.
Oavsett årstid, väder och temperatur så har jag senaste året alltid funnit morfar ute på stan iklädd endast tunna kortärmade skjortor, byxor, i tofflor, mormors skor eller bara strumplästen. Torsdagskvällen i förra veckan var inte annorlunda frånsett en viktig detalj: någon vänlig men okänd själ hade tydligen förbarmat sig över honom, för när en av hans söner väl kom till sjukhuset - ja gubben hade ramlat och slagit sig i munnen och körts dit - så bar han en okänd jacka.
Eftersom morfar äter blodförtunnande varan-tabletter så kunde hans fall blivit ödesdigert. Nu hade han turen att undslippa med mindre skrapsår på knäna, och tre stygn under hakan. Han skalle röntgades också. Inga tumörer eller något annat hittades. Frånsett sin demens är han frisk som en nötkärna. På gott och ont.
Men åter till mina egna observationer nu.
Vid ett tillfälle så såg jag hur han gåendes över ett övergångsställe, plötsligt blir hälsad av någon som känner honom (för mig okänd men kanske en granne eller f.d. vän eller arbetskamrat från 30-something years ago). Morfar stannar upp mitt i gatan och börjar prata med personen. Mitt framför mig ser jag inom några sekunder hur en bil tvingas tvärnita. Jag hinner inte ens reagera och ropa varnandes till honom. Och även OM jag hade hunnit så hade det tagit honom minst 20 sekunder att reagera och identifiera mig. För märkligt nog kan jag passera mitt framför honom, och få ögonkontakt, utan att han känner igen mig. Däremot hemma hos mormor känner han alltid igen mig. Det är som om han befinner sig i en egen liten bubbla när han är ute och går, och ingenting kommer varken in eller ut.
Bilen som tvärnitat tutade märkligt nog inte, utan stod snällt och inväntade att morfar skulle förstå att han måste börja röra sig på nytt.
Vid ett annat tillfälle såg jag hur han gick in på Hemköp, i jakt på antingen trisslotter, choklad, cigaretter, en cigarr eller tändstickor. Saken är bara den att han inte kan hantera pengar längre. Mormor sköter om alla slags inköp. Trisslotter och choklad får han i överflöd varje dag (tänk 200g choklad x 365 eller 20kr x 365 - det blir mycket choklad för rätt mycket pengar!) så detta behöver han inte ge sig ut på jakt efter. Cigaretter däremot har hans läkare föbjudit honom så det får han inga. För egen del förstår jag inte varför. Under hela min uppväxt, fram tills för kanske 5-7 år sedan, rökte han ständigt. Någon cancer har han aldrig utvecklat. Han är kärnfrisk som sagt. Jaja...
Nyfiken över om morfar trots allt hade kommit över några pengar, så sprang jag efter in i butiken, men såg till att hålla visst avstånd. Det visade sig att han helt struntat att gå igenom butiken, och istället gått direkt till kassan, och helt ignorerat den långa kö som fanns där, för att fråga om han kan få något. Jag såg hur han började räkna mynt i sin hand, men hur kassörskan avvisade honom. Senare, väl hemma i lägenheten igen, sökte jag igenom hans fickor och fann blöta cigarettfimpar och gamla svenska 10-öringar och utländska mynt.
Igår var den kanske längsta dagen i mitt liv. Då passade jag morfar i ett halvt dygn. Det kändes som tre dagar. Om detta får jag lov att skriva imorgon. Nu ska jag varva ner lite innan jag går och lägger mig.
Kanske jag skulle ta och tända lite levande ljus, och 'avnjuta' dissonansen från random-gitarrplinket grannen under mig välsignat oss andra i huset denna afton med. Bara chilla liksom. Ah.
/Cassow
Filmrecensioner på facebook
Kanske är det vida känt bland mina vänner och bekanta på facebook, eller kanske det passerat mer eller mindre obemärkt förbi. Hur det än må vara så tipsar jag här och nu för säkerhets skull om att ni kan hitta runt 200 filmrecensioner jag hittills skrivit på Flixter på facebook. Jag funderar på om jag kanska ska börja posta varje ny recension som jag skriver där här också. Vad tycker ni som läser?
/Cassow
Flås, spottloskor och andnöd
Igår trampade jag igång mitt joggande igen. Stackars Martin som slog mig följe (eller det var snarare tvärt om) tvingades uppleva mig stanna upp två, tre gånger innan jag efter alldeles för korta sträckor (kanske högst en kilometer) fick lov att acceptera att mjölkslem i halsen, andnöd och håll gjorde det omöjligt för mig att hålla igång tempo.
Ett tips: drick _ALDRIG_ under några omständigheter mjölk cirka halvtimman innan du bestämmer dig för att dra ut och jogga.
Ett annat (rätt självklart) tips när du är ute och springer vintertid är: bär mössa! Valet är fritt men för egen del kändes de som att skallen skulle explodera när kylan slog mot öronen och all värme i kroppen utgick från huvudet.
Nu ska jag försöka ta mig ut och springa igen. Det kommer bli kämpigt värre. Men jag får ta det i min egna takt, och se långsiktigt på träningen. Rom byggdes inte på en dag. Jag har inte dålig figur på något sätt. Men konditionen är åt h-vete och det behöver fixas till. Så here we go. Hello pain and swett.
/Cassow
Ett tips: drick _ALDRIG_ under några omständigheter mjölk cirka halvtimman innan du bestämmer dig för att dra ut och jogga.
Ett annat (rätt självklart) tips när du är ute och springer vintertid är: bär mössa! Valet är fritt men för egen del kändes de som att skallen skulle explodera när kylan slog mot öronen och all värme i kroppen utgick från huvudet.
Nu ska jag försöka ta mig ut och springa igen. Det kommer bli kämpigt värre. Men jag får ta det i min egna takt, och se långsiktigt på träningen. Rom byggdes inte på en dag. Jag har inte dålig figur på något sätt. Men konditionen är åt h-vete och det behöver fixas till. Så here we go. Hello pain and swett.
/Cassow
Nice try. But we all know who the masters are
Men seriöst. Denna cover knäcker fett. Inget snack om saken. Mäktigt högtravande och kraftfullt!
Det går inte att överskatta hur mycket Dm influerat musikindustrin som helhet.
Och nej jag baserar inte det påståendet på EN cover utan jävligt många som florerar därute,
samt diverse olika storband som hyllat Dm som viktiga för deras egna tillkomst.
Jag är ett mycket stolt fan. I dare you to mock them.
/Cassow
Deliverance
I can tell when there is an avoidance
having all those good times in remembrance
I don't need any clairevoyance
to see when I just don't stand a chance
I just can't see why that is your stance
when I am doing all I can to maturely enhance
I won't keep leaning over ignorance
nor will I raise up the battle lance
I don't have that kind of preference
I wish I could give your needed deliverance
from all painfull, disturbing interference
I pray that your precious words of negligence
won't lead to lesser coherence
I just want to silently and caressingly dance
forever and ever in our sweet love romance
/Cassow
having all those good times in remembrance
I don't need any clairevoyance
to see when I just don't stand a chance
I just can't see why that is your stance
when I am doing all I can to maturely enhance
I won't keep leaning over ignorance
nor will I raise up the battle lance
I don't have that kind of preference
I wish I could give your needed deliverance
from all painfull, disturbing interference
I pray that your precious words of negligence
won't lead to lesser coherence
I just want to silently and caressingly dance
forever and ever in our sweet love romance
/Cassow
