Iréne, vad gör du i min dröm?
Ok, jag har fortfarande inte fått tummen ur här, men jag drömde en sak i natt och jag måste få detta ur mig innan jag glömmer bort det, och värdefulla tankar går förlorade. Men som ett resultat av detta så lär jag inte vila med programmeringen förrän 11 ikväll. Så ni vet det. Detta inlägg får vara ett fullgott substitut för socialt msn-umgänge. :P
...
Inatt drömde jag att jag träffade min lågstadiefröken Irène Skoog. Hon kände igen mig direkt och vi pratade om våra respektive år som förflutit. Det var ett hjärtligt återseende med en varm omfamning och stora breda leenden i bådas ansikten. Hon skulle precis till att visa någonting för mig i hennes arbetsrum när jag vaknade.
Varför kunde jag inte få drömma klart?
Jag vet inte varför jag drömde om henne just nu. Jag brukar inte tänka på henne alls ofta, men nån gång om året kanske.
Hon fick mig alltid att må så bra. Hon fick mig att känna mig speciell som barn - sedd ooch hörd. Jag minns det som att jag var lite utav en favorit hos henne. Men kanske är det bara så jag VILL minnas det. Men omtyckt var jag. Det vet jag. Flera år efter att jag slutat lågstadiet så besökte jag skolan Grangärdet bara för att få se och kanske prata lite med henne. Tyvärr slutade jag göra detta sen när jag började högstadiet. Sedan dess har jag genom åren sett henne på avstånd ibland på Mariestads gator eller i någon butik, men då har jag inte vågat ge mig tillkänna. Jag tror jag skämts över att jag själv kännt att jag inte levt upp till hennes förväntningar. För att mitt liv varit allt annat än en raksträcka, och för att det inte skulle fungera att förklara eller bortförklara det. Att ljuga för henne skulle kännas otroligt lågt, och fel likaså. Men det är inte att ljuga att selektivt välja vad man berättar för andra förvisso (fast det är nog olika, beroende på vad saken gäller, och vem som berörs och hur denne berörs).
Men kanske jag egentligen har levt upp till hennes förväntningar (eller egentligen kanske hon aldrig haft några specifika, annat än att hennes elever ska leva bra och sunda liv)? Eller kanske det är vad jag håller på att infria undermedvetet år efter år. Hon prisade mig för min fantasi i mitt ritande, min berättarförmåga och fantasi i mitt skrivande, och berömde mig för att jag alltid var lugn, ordentlig, artig och vältalig. Dessa saker har jag genom åren burit med mig och djupodlat. Jag skulle vilja träffa henne igen, bara för att visa hur jag utvecklats i allt som jag är bra på. All smärta som jag genom åren genomlidit behöver inte nämnas. Hon behöver inte min livshistoria (hon var min lågstadielärare - inte psykolog eller socionom), hon behöver bara veta att jag saknat henne, tänkt på henne och att hon alltid varit en förebild och inspiration för mig. Det går att vara selektiv och bara föra fram det goda, för det är just det som är det relevanta i sammanhanget.
Jag tror jag ska sätta mig ner en dag och skriva brev till henne, och skicka med några av mina ljusare, positiva dikter. Kanske skriva en dikt till henne personligen, som en slags tack. Kanske inte innan jul (bara om jag får tid över), men någon gång därefter.
Det finns få mer betydelsefulla yrken än läraryrket. Man har chansen och möjligheten att påverka och vägleda människor till att kämpa för att få syssla med det de brinner för allra mest, och uppnå sin potential. Det finns urdåliga lärare som inte borde få undervisa, som fungerar som en ren destruktiv kraft på sin omgivning, men det är dem som förgyllt vår vardag och gjort oss till bättre människor som vi borde höja till skyarna - visa vår uppskattning för. Visa kontinueligt, även in på deras ålders höst, att de BETYTT något, förändrat någons liv till det bättre, och att de således lämnar ett arv till eftervärlden, som kan komma att påverka generationer framåt. Detta för att de genom att ha gett människor med arvsanlag den miljö som bejakar positiv utveckling för dem, istället för motsatsen.
Iréne är för övrigt en lokal poet och visskrivare. Jag har inte tagit chansen att läsa hennes alster än, men jag har lovat mig själv att jag ska så småningom. Jag ser detta inlägg inte bara som ett hyllningsinlägg utan också som en post it- note.
Jag tar mig friheten att låna ett foto från föreningen Visans Vänner i Mariestad så ni får er en bild av denna underbara kvinna.
78år gammal är hon idag om min nät-research stämmer (fotot är nog knappast dagsfärskt - bör även tilläggas att hon är mycket gladare än fotot visar). Det känns som att om jag nu ska ta kontakt med henne så bör jag göra det medan hon är vital och har minnet intakt. Ja jag ska göra det! Sedan om hon vill ha något som helst att göra med en gammal snorunge till elev är en annan femma. Men jag ska visa henne min personliga tacksamhet i text om inte annat.
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Skoluppväxt, lärare, skolår, drömmar, kvinnliga förebilder, poeter, författarinnor, tacksamhet, inspirationskällor
...
Inatt drömde jag att jag träffade min lågstadiefröken Irène Skoog. Hon kände igen mig direkt och vi pratade om våra respektive år som förflutit. Det var ett hjärtligt återseende med en varm omfamning och stora breda leenden i bådas ansikten. Hon skulle precis till att visa någonting för mig i hennes arbetsrum när jag vaknade.
Varför kunde jag inte få drömma klart?
Jag vet inte varför jag drömde om henne just nu. Jag brukar inte tänka på henne alls ofta, men nån gång om året kanske.
Hon fick mig alltid att må så bra. Hon fick mig att känna mig speciell som barn - sedd ooch hörd. Jag minns det som att jag var lite utav en favorit hos henne. Men kanske är det bara så jag VILL minnas det. Men omtyckt var jag. Det vet jag. Flera år efter att jag slutat lågstadiet så besökte jag skolan Grangärdet bara för att få se och kanske prata lite med henne. Tyvärr slutade jag göra detta sen när jag började högstadiet. Sedan dess har jag genom åren sett henne på avstånd ibland på Mariestads gator eller i någon butik, men då har jag inte vågat ge mig tillkänna. Jag tror jag skämts över att jag själv kännt att jag inte levt upp till hennes förväntningar. För att mitt liv varit allt annat än en raksträcka, och för att det inte skulle fungera att förklara eller bortförklara det. Att ljuga för henne skulle kännas otroligt lågt, och fel likaså. Men det är inte att ljuga att selektivt välja vad man berättar för andra förvisso (fast det är nog olika, beroende på vad saken gäller, och vem som berörs och hur denne berörs).
Men kanske jag egentligen har levt upp till hennes förväntningar (eller egentligen kanske hon aldrig haft några specifika, annat än att hennes elever ska leva bra och sunda liv)? Eller kanske det är vad jag håller på att infria undermedvetet år efter år. Hon prisade mig för min fantasi i mitt ritande, min berättarförmåga och fantasi i mitt skrivande, och berömde mig för att jag alltid var lugn, ordentlig, artig och vältalig. Dessa saker har jag genom åren burit med mig och djupodlat. Jag skulle vilja träffa henne igen, bara för att visa hur jag utvecklats i allt som jag är bra på. All smärta som jag genom åren genomlidit behöver inte nämnas. Hon behöver inte min livshistoria (hon var min lågstadielärare - inte psykolog eller socionom), hon behöver bara veta att jag saknat henne, tänkt på henne och att hon alltid varit en förebild och inspiration för mig. Det går att vara selektiv och bara föra fram det goda, för det är just det som är det relevanta i sammanhanget.
Jag tror jag ska sätta mig ner en dag och skriva brev till henne, och skicka med några av mina ljusare, positiva dikter. Kanske skriva en dikt till henne personligen, som en slags tack. Kanske inte innan jul (bara om jag får tid över), men någon gång därefter.
Det finns få mer betydelsefulla yrken än läraryrket. Man har chansen och möjligheten att påverka och vägleda människor till att kämpa för att få syssla med det de brinner för allra mest, och uppnå sin potential. Det finns urdåliga lärare som inte borde få undervisa, som fungerar som en ren destruktiv kraft på sin omgivning, men det är dem som förgyllt vår vardag och gjort oss till bättre människor som vi borde höja till skyarna - visa vår uppskattning för. Visa kontinueligt, även in på deras ålders höst, att de BETYTT något, förändrat någons liv till det bättre, och att de således lämnar ett arv till eftervärlden, som kan komma att påverka generationer framåt. Detta för att de genom att ha gett människor med arvsanlag den miljö som bejakar positiv utveckling för dem, istället för motsatsen.
Iréne är för övrigt en lokal poet och visskrivare. Jag har inte tagit chansen att läsa hennes alster än, men jag har lovat mig själv att jag ska så småningom. Jag ser detta inlägg inte bara som ett hyllningsinlägg utan också som en post it- note.
Jag tar mig friheten att låna ett foto från föreningen Visans Vänner i Mariestad så ni får er en bild av denna underbara kvinna.
78år gammal är hon idag om min nät-research stämmer (fotot är nog knappast dagsfärskt - bör även tilläggas att hon är mycket gladare än fotot visar). Det känns som att om jag nu ska ta kontakt med henne så bör jag göra det medan hon är vital och har minnet intakt. Ja jag ska göra det! Sedan om hon vill ha något som helst att göra med en gammal snorunge till elev är en annan femma. Men jag ska visa henne min personliga tacksamhet i text om inte annat.
/Cassow
Läs även andra bloggares åsikter om Skoluppväxt, lärare, skolår, drömmar, kvinnliga förebilder, poeter, författarinnor, tacksamhet, inspirationskällor
Kommentarer
Postat av: Ms Sunshine
Hur gick det? kontaktade du henne? =)
Trackback
