Vänstertankar...
- "Om vi får en börskrasch och depression som på 1930-talet så tröstar jag mig med att de rika förlorar mest pengar och kanske tvingas leva som vi gör idag eller sämre" - sagt av min gråssosse mormor.
- "Jag hoppas att hela det kapitalistiska systemet kraschar. Då får jag en ursäkt för att göra ingenting. Då ska jag leva ute i skogen" - sagt av min kommunistiska slackerlillebror som inte verkar ha någon som helst ambition att göra rätt för sig, utan tycker att samhället enbart har skyldigheter gentemot honom, och som dessutom inte klarar av att sköta sitt egna hushåll - ännu mindre leva ett liv ute i skogen.
Jag blir så trött på denna typ av naivitet och cynism. Jag väljer att skratta åt att alldeles för många sossar i denna lågkonjunktur tröstar sig med att rika blir fattigare, och tror att det inte i förlängningen påverkar dem själva ännu mer negativt. Rika människor skapar jobb till övriga klasser i samhället, och det kan aldrig vara negativt.
Varför är det fult att ha ambitioner och vilja ge sig själv en högre välfärd? Varför ska man hela tiden behöva tänka på precis alla andra och sätta dem före sig själv, och be om ursäkt för att man har en ambition? Varför ska någon alls ha någon ambition om det inte lönar sig i någon större utsträckning, utan snarare nervärderas och föraktas?
Svensk jantelag, avundsjuka och hat är överrepresenterat inom vänsterblocket. Varför är det så?
Det är rätt att förakta dem som roffar åt sig på andras bekostnad, såsom t.ex. bolagschefer som ger sig själva miljonbonusar, avgångsvederlag och fallskärmar när det samtidigt storvarslas eller medan löneutvecklingen står still eller går bakåt för arbetarna. Det är däremot inte rätt att hata dem som sliter hårdare än en själv och som därför blir framgångsrika.
Jag själv tillhör inte den framgångsrika kategorin. Åtminstone inte än. Jag är en fattig, icke extrajknäckande student. Jag får precis det jag förtjänar och jag vägrar skjuta över mitt personliga ansvar på andra, eller beskylla andra för mina egna tillkortakommanden. Fler i samhället borde släppa biterheten och avundsjukan, och fråga sig själva om de anstränger sig tillräckligt för att lyckas med det de strävar efter. Det är sällan man kan halka fram på ett bananskal. Vill man segla så får man hissa seglen, följa vindarna, checka kartan, ställa in kurs och navigera med kompassen. Vad vill du göra? Ok? Then do it!
/Cassow
- "Jag hoppas att hela det kapitalistiska systemet kraschar. Då får jag en ursäkt för att göra ingenting. Då ska jag leva ute i skogen" - sagt av min kommunistiska slackerlillebror som inte verkar ha någon som helst ambition att göra rätt för sig, utan tycker att samhället enbart har skyldigheter gentemot honom, och som dessutom inte klarar av att sköta sitt egna hushåll - ännu mindre leva ett liv ute i skogen.
Jag blir så trött på denna typ av naivitet och cynism. Jag väljer att skratta åt att alldeles för många sossar i denna lågkonjunktur tröstar sig med att rika blir fattigare, och tror att det inte i förlängningen påverkar dem själva ännu mer negativt. Rika människor skapar jobb till övriga klasser i samhället, och det kan aldrig vara negativt.
Varför är det fult att ha ambitioner och vilja ge sig själv en högre välfärd? Varför ska man hela tiden behöva tänka på precis alla andra och sätta dem före sig själv, och be om ursäkt för att man har en ambition? Varför ska någon alls ha någon ambition om det inte lönar sig i någon större utsträckning, utan snarare nervärderas och föraktas?
Svensk jantelag, avundsjuka och hat är överrepresenterat inom vänsterblocket. Varför är det så?
Det är rätt att förakta dem som roffar åt sig på andras bekostnad, såsom t.ex. bolagschefer som ger sig själva miljonbonusar, avgångsvederlag och fallskärmar när det samtidigt storvarslas eller medan löneutvecklingen står still eller går bakåt för arbetarna. Det är däremot inte rätt att hata dem som sliter hårdare än en själv och som därför blir framgångsrika.
Jag själv tillhör inte den framgångsrika kategorin. Åtminstone inte än. Jag är en fattig, icke extrajknäckande student. Jag får precis det jag förtjänar och jag vägrar skjuta över mitt personliga ansvar på andra, eller beskylla andra för mina egna tillkortakommanden. Fler i samhället borde släppa biterheten och avundsjukan, och fråga sig själva om de anstränger sig tillräckligt för att lyckas med det de strävar efter. Det är sällan man kan halka fram på ett bananskal. Vill man segla så får man hissa seglen, följa vindarna, checka kartan, ställa in kurs och navigera med kompassen. Vad vill du göra? Ok? Then do it!
/Cassow
Kommentarer
Trackback
