]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

Den stormiga debatt som Folkpartiet satte igång år 2002, i och med sitt radikala förslag om krav på språktest för invandrare, har under de senaste åren blåst upp igen av och till, och lika hastigt ebbat ut. Förslaget har av vänsterblocket hela tiden avfärdats som populistiskt, rasistiskt, främlingsfientlig, kränkande/förnedrande av invandrargrupperna i Sverige. Samtidigt har den utbredda, såväl geografiska som arbetsmarknadsmässiga segregeringen ute i samhället, tillåtits fortsätta frodas under hela Göran Person-regeringens tid vid makten, utan att några egna goda idéer, något konkret lagförslag för att råda bot på problemet någonsin såg dagens ljus. Huruvida det kommer ske någon större förbättring för invandrares vilkor i samhället under denna mandatperiod under Reinfeld-regeringen återstår att se, men min gissning är att regeringen låter bli att peta på detta känsliga område under minst ett år fram i tiden, då de inte vill göra sig mer impopulära än de redan är bland väljarna efter alla radikala ändringar av ditten och datten.

Inför nästkommande val 2010 kommer folkpartiets gamla käpphäst om språktest, från den misslyckade Leijonborg'ska eran, möjligen att återanvändas i ett försök att dämpa röstbortfallen som riskerar gå till det avgjort främlingsfientliga psuedopartiet Sverigedemokraterna som är på frammarsch över hela landet. Men frågan är om Jan Björklund och partiet vågar återgå till denna djärva och stränga 'populistiska' linje som en gång gav dem moralsolkade väljarröster från såväl pragmatiskt tänkande medborgares håll som de invandrarfientligas.

Jag betraktar ju mig själv som socialliberal, men Folkpartiet fick inte min röst av flera anledningar förra valet(som jag inte går in på här och nu). Men just kravet om språktest var jag aldrig emot. Jag ser det helt enkelt inte som varken främlingsfientligt, rasistiskt, kränkande e.t.c att begära att man som invandrare i ett nytt land, införlivas i dess språk. Om språkskillnaden är markant så som den så ofta är, så är det fullkomligt orimligt att tro att man kan integreras som samhällsmedborgare om man inte lär sig det språk som talas. Jag skulle tvingas få leta utan några som helst utsikter om att få annat än svartjobb i valfritt Europeiskt land (exklusive kanske Norge och Danmark) om jag enbart kunde tala Svenska. Om jag talar god engelska så ser det genast ljusare ut, men den goda engelskan är varken vanlig bland svenskar (jisses våran engelska är generellt sett hemsk med sin horribla brytning) eller invandrare, så den kan man knappast ha som garant för att få jobb.

Jag ser inte hur det kan bli kränkande eller fult att begära att man lär sig tala sitt nya hemlands språk om man vill bli permanent medborgare där. Jag är inte blind inför problematiken det för med sig dock. Var ska man låta gränsen gå i så fall, och skulle ett underkännande av ett sådant test leda till deportering?

Mitt svar blir ett självklart nej. I synnerhet inte om man har uppehållstillstånd. Men man skulle få göra om testet tills dess man blir godkänd. Och hur blir man godkänd då? Rimligtvis när man kan förstå svenskan och själv göra sig förstådd, med låg grad av missförstånd. Brytningar bryr jag mig inte om. Inte heller måste meningsuppbyggnaden vara 100% klockren eller ordens böjningar. Men - det ska gå att föra en flytande konversation sinsemellan, infödd svensk och invandrare. Detta berikar den kulturella förståelsen mellan båda parter, och minskar därigenom segregeringen i samhället i den mån, att fördomar dräps och minskar rädslan för det okända, och även rasism och främlingsfientlighet.

Hur ska välutbildade invandrare någonsin kunna utöva sina forna yrken om de inte behärskar svenska språket någorlunda? Inser folk inte att det inte går att anställa en utländsk hjärtkirurg om denne inte kan kommunicera med sin svenske kollega utan svårigheter mitt under operation? Jag tog till ett extremt fall nu, men faktum är att det finns hur många yrken som helst där kommunikation är av yttersta vikt för alla berörda parter. Exempel? Ja inom alla sektorer. Transport, social omsorg/vård, personservice, rättsväsende, skola, handel, säkerhet, infrastruktur, industri, bygg e.t.c.

Den enda sektor som möjligen kan undantas är butikshandel och hotell-restaurangbranschen. Till synes fungerar det ju alldeles utmärkt för invandrare att driva kiosker, pizzerior, restauranger och allsköns mindre butiker. I och med att de under årtionden systematiskt blivit diskriminerade på arbetsmarknaden på grund av sina exotiska namn, genom strukturell rasism och främlingsfientlighet så har de ju inte haft mycket annat till val heller. Men handlar det om att vi ogillar utländska namn då? Bland äldre generationer som ogärna tar till sig allting som är nytt, och som är fast i gammalt tänkande kanske svaret blir ja, men i regel handlar det troligtvis om just skepsisen inför att potentiellt anställa någon som inte alls behärskar det svenska språket, vilket kan leda till fara för andra människor eller färre kunder.

Ett språktestkrav tror jag skulle råda bot på problem som nyss nämnda. I synnerhet om språkkurser lärdes ut såväl dagtid som kvällstid, och till ett subventionerat pris som alla invandrare hade råd med. Eller låt staten stå för hela kalaset och gör det helt obligatoriskt. Om jag ville bo och arbeta i säg Italien så är det för mig givet att jag kan prata minst god engelska (fast den har jag nog ingen jättenytta av där ändå), och dessutom går kurser i Italienska.

Den del av diskriminering på arbetsmarknaden som huvudsakligen drabbar invandrare, i form av aktivt religionsutövande under arbetstid, tror jag däremot aldrig kommer försvinna i Sverige. Jag skulle själv aldrig anställa t.ex.en muslim som kräver att få sätta sig på bönematta och be till Mecka x antal gånger om dagen, eller som vägrar bära företagsuniform, eller måste bära slöja eller helkroppsklädsel som döljer allt utseendemässigt. Det handlar inte om rasism, det handlar om effektivitet och att Sverige är ett sekulariserat samhälle som inte ska anpassa sig efter religionen (eller ge någon religion förelar), utan att relgionen får hålla sig inom hemmets fyra väggar, eller i varde det moske, synagoga, minaret eller kyrka - lika rättigheter för alla religioner. Har man begett sig hit som arbetsinvandrare eller asylsökande flykting så är man gäst och får infinna sig i att räta sig åtminstonde delvis efter vår kultur. Dessa åsikter gör mig inte till främlingsfientlig eller rasist. De gör mig inte heller till sympatisör med Sverigedemokraterna eller Nazister. De står för allt hemskt som jag själv föraktar. Det handlar om sunt förnuft och att vilja föra samman befolkningen i Sverige.

Så vad föranledde detta inlägg helt plötsligt efter så lång tystnad på bloggen?

Jo jag var och klippte mig i förrgår på en drop-in frisörsalong som ägs utav invandrare. Jag satte mig tillrätta och min frisör frågade mig (med stor brytning trots 8 år i Sverige) som sig bör vad jag har för önskemål av frisyr. Jag var väldigt tydlig med hur mycket jag ville ha kapat och var. Det lät som att han förstod vad jag menade, men sedan dröjde det inte många sekunder förrens jag insåg att jag försatt mig helt i hans våld, och att han direkt struntade i mina fullkomligt rimliga anvisningar. Det var stora haftsiga klipp och långa lockar som föll tungt mot golvet. Det var separationsångest. Det var betalt övergrepp (förvisso billiga 120kr men ändå). Från att ha varit långhårig lockig (nej det är inte mitt naturliga hår; ja det finns uppenbarligen killar därute som eftersöker lockigt hår så mycket att de permanentar sig) så förvandlade han mig på kanske 20 minuter från man till en kortklippt sork som inte ser en dag äldre ut än 17år. Helt ny look. Ofrivilligt. Visst märkte jag väldigt fort (försent givetvis) att han inte var mer än godkänd som frisör, men jag tror nästan att han klippte mig på ren trots, bara på grund av det är ideal inom hans kultur att män är kortklippta.

Det är ingen konstig slutsats att dra genom min bittra erfarenhet, att skönhetsvårdsyrken är något som även bland egenföretagare borde ha språktestkrav om man skall få uttöva dem. Men om inte detta någonsin går igenom, så följ åtminstonde mitt råd och klipp er svenskt. Det låter patriotiskt men det skiter jag i. Jag är egentligen raka motsatsen till patriot. Även om det blir flertalet hundralappar dyrare i ordinarie frisörsalonger, och det inte alls är någon garanti för att man ska bli nöjd med resultatet som kund, så minimerar det riskerna för kommunikationsfel åtminstonde om man klipper sig svenskt. Det är inte roligt för självkänslan att bli klippt dåligt och sedan tvingas leva med det i en månad eller längre, tills dess håret växt ut hyfsat igen.

Hoppas mitt budskap avläsits på rätt sätt bland mina läsare.

/Cassow


P.s. Det bör kanske poängteras för säkerhets skull att jag har och har haft flertalet invandrarvänner genom åren. Från USA, Island, Uganda, Iran e.t.c...