]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

 

 

Tänk att ett användarnamn kan leda en vidare till en sån makalöst härlig röst och songwriter... 

 


Egentligen borde rubriken innehålla ett antal utropstecken också. Men jag tänker vara lite försiktig och inte ta ut succén i förskott denna gången. Risken finns ju att detta album blir som deras förra (Sounds of the universe), och 'bara' innehåller ett par solklara hits, plus en sisådär 3-4 helt ok låtar, men är i övrigt rätt slätstruket och opolerat. 6 avnjutningsbara spår av totala 13 är en avundsvärd bedrift för många andra artister därute, men för Dm så är det inte gott nog. Hade de petat in sina lysande SOTU b-sidor istället för den mediokra andra halvan av spåren på albumet så hade betyget höjts från 6 till 8/10.

Det kan tyckas att vara att ställa alldeles för höga krav på en grupp, att förvänta sig att ett helt album ska vara proppfyllt med guldhits, men faktum är ju att mina husgudar har lyckats med just det konststycket generellt genom åren. I och med SOTU så hamnade glorian i mitt tycke en aningen på sned. Kan bara hålla tummarna för att deras nya album "Delta Machine" kommer leverera. Enbart albumes namn gör mig högst tveksam. Det säger mig ingenting och låter bara som en nonsenstitel. Men det kanske är en medveten tanke?

Vad gäller Heaven - denna första singel på Delta Machine, så gillar jag den spontant. Gahans röst är som vanligt honung i mina öron. Dock tycker jag soundet kanske är lite monoton och repetivt. Men å andra sidan så är den klassiskt Dm-melankolisk. vacker och berörande både i lyrik och sång. På en betygsskala från 1-10 så känns låten spontant som 6 eller 7. Vi får se om den växer till sig. Jag tror inte att den kommer bli någon radiohit iaf. Det var dock längesedan Dm levererade radiohits, och för mig personligen så spelar det mindre roll om deras låtar blir radiohit eller inte, så länge som jag själv kan uppskatta musiken. Fast det är ju alltid trevligt när musik som inte är mainstream går hem hos fler och skapar nya fans... Jaja.

Jag ser försiktigt fram emot Delta Machine.

/C 

 

 

Om jag ska säga något kritiskt om bandet så tycker jag att huvudsångaren sjunger aningen för snabbt
och ibland rätt otydligt, Fast egentligen spelar det ingen större roll i deras fall. Han sjunger bra
och jag gillar soundet. Det räcker rätt långt. Men lite synd är det ändå, för jag märker ju att de lägger ner
en hel del jobb på sin lyrik. 

 

Insåg just att det nog finns en del nytt (och kanske även gammalt) material med Belle & Sebastian som jag inte hört. Denna låten är ny för mig. I like it. Soundet är klassiskt B&S då dem är som bäst (finns klart bättre B&S-låtar dock).

Detta är knappast Bowies bästa låt någonsin, men det viktiga är att mannen, myten, legenden har tagit bladet från munnen och återvänt. Jag är så otroligt glad och tacksam, för jag trodde att sista ordet var sagt, och att allt som fanns kvar var nostalgin. Detta är stort för mig. Vågar man hoppas på en världsturné? Kanske. Men jag lär knappast få fatt i en biljett om han väl spelar i Sverige. Biljetterna lär ju sälja slut på typ en kvart...tops! :P

 


Hmmm
Woahhh
Woahhh
Woahhh
Woahhh
Woahhh

Well I'm riding down Kingsley figuring I'll get a drink
Well I turn the radio up loud so I don't have to think at all
And I take her to the floor looking for a moment when the world seems right
And I tear into the guts, hmmm, of something in the night

Well you're born with nothing, and better off that way
Soon as you've got something they send someone to try and take it away
Well you can ride this road 'till dawn without another human being in sight
Yeah just kids wasted on, hmmm, something in the night

Woah nothing is forgotten or forgiven, when it's your last time around, hm
And I got stuff running 'round my head that I just can't live down

When we found the things we loved, they were crushed and dying in the dirt
We tried to pick up the pieces, and get away without getting hurt
But they caught us at the state line, and burned our cars in one last fight
And left us running burned and blind, hmmm, chasing something in the night

Woahhh
Woahhh
Woahhh
Woah yeah
Woahhh
So!

 


Det krävs sin poet och lyriker för att lyckas skriva ihop en kärleksballad om en bil, som ändå känns så genuint romantisk att den går rakt in i hjärtat, precis på samma sätt som om det varit en sång om en älskad kvinna eller man. Att Springsteen dessutom har en gudabenådad röst sätter pricken över i'et. Mannen är fan magisk.

Börjar för övrigt fundera på vilket av hans album som är bäst. Han har gjort så jäkla mycket bra. Detta kräver en ordentlig genomlyssning utav hans diskografi. Men spontant känns det som att  han var i sin peak mellan Greetings from Ashbury Park fram tills The Ghost of Tom Joad. 2000-talets Springsteen har inte fallit mig i smaken nämnvärt tyvär.

 

 

 

 

 

 

Fint framförande.


 

Ännu finare. Vacker som tusan. Men lyriken är kanske inte helt passande för ett bröllop - eller? :/ :P