]8o.. Cassows skogsglänta ..o8[

Salmon Schulman skriver idag i en artikel i Expressen om hur Bokstavstrenden är farlig för barn.

För det första så finns det inte en bestämd kvot för hur många det får finnas med en given neuropsykiatrisk diagnos ute i samhället.

Att neuropsykiatrin vinner allt mer mark i dagens samhälle, tror jag inte beror i första hand på att läkemedelsindustrin lobbar för att sälja mer mediciner. Givetvis vill de tjäna så mycket pengar de bara kan, och givetvis ska detta beaktas som faktor. Men i första hand så är jag övertygad om att neuropsykiatrin gör sina landvinningar eftersom man gjort stora framsteg inom forskningen utav olika diagnoser de senaste 10+ åren. 

(Nej jag har ingen direkt källa att vila mitt påstående på, ni får lov att tro vad ni själva vill efter att ha läst Schulmans artikel och mina egna argument i detta blogginlägg).

Utöver detta så tror jag att dagens samhälle mer har gått i från det gamla kollektivistiska tänket (vilket har både för-och nackdelar) till att se till enskilda individer, och dessas enskilda behov.

Risken för stigmatisering utav människor har alltid funnit, oavsett om de som "sticker ut" levt i ett kollektivistiskt samhälle där de frysts ut, mobbats, avfärdats eller ignorerats - eller om de fått en diagnos i nutidens individualistiska samhälle. Att allt fler individer som sticker ut, erkänns och får ta plats i samhället ser jag som enbart nyttigt och produktivt. För det är endast genom detta synliggörande som man på sikt kan ersätta massans fördomsfulla kollektiva okunskap om diagnoser, och få dem att fatta att dessa människor faktiskt inte bara utgör en ekonomisk belastning i samhället, utan att de faktiskt också väldigt ofta besitter begåvning och förmågor som är likvärdiga, eller specialförmågor som 'vanliga' människor saknar.

Att allt fler barn diagnosticeras handlar inte om att föräldrar ska undslippa all form av ansvar för sina barn. Arv och miljö är båda lika viktiga faktorer att beakta vid varje enskilt fall.

Det handlar heller inte om att alla som blir diagnosticerade ska pumpas fulla med mediciner. Jag tycker själv att man inom neuropsykiatrin bör vara restriktiv med medicinering, och istället mer fokusera på kognitiv beteendeterapi. Huruvida ett barn med en diagnos ska medicineras eller inte, är ett ansvar som till största delen vilar hos läkarna med sin expertis, och i andra hand hos föräldrarna.

I den bästa av världar så vet föräldrarna vad som är bäst för sina egna barn. Motsatt kan man säga att i den bästa av världar så vet läkarna när och om medicinering är det bästa alternativet. Det finns inget svart eller vitt här, utan man får lov att vara pragmatisk. Men Salmon Schulman tyckas vilja kvotera diagnoser utifrån någon matematisk formell om hur stor del av befolkningen som får ha en given diagnos, är verkligen, i mitt tycke att sträva mot att sopa funktionshindrade som minoritetsgrupp, med sina individuella behov, under mattan. Den sortens bakåtsträvande ser jag enbart som skadlig för samhället.


För övrigt kan jag upplysa Salmon Schulman om att ADHD och andra bokstavsdiagnoser inte är en "SJUKDOM" utan ett tillstånd, som räknas som ett funktionshinder i samhället enbart därför att en minoritets hjärnor fungerar annorlunda än majoritetens. Frågan man får ställa sig är hur stor en minoritetsgrupp får bli innan den upphör att vara minoritet, och istället faller inom det "normativa". Men det är ju det som Salmon Schulman vill kontrollera - samla alla inom det normala, och skylla alla barnens svårigheter att passa in i det normativa, på föräldrarnas uppfostran av barnen.