Skolnostalgi
Jag bestämde mig för att under en halvtimma vandra down on memory lane och uppsöka mitt närbelägna gamla lågstadium. Jag tror inte jag går dit ens en gång om året, men för var år som går känns den platsen allt mer främmande. Det är inte så att mina minnen bleknar, det är bara det att de blir allt svårare att gestalta dem i mina ögon, när jag ser hur mycket platsen har förändrats.
Tänk att ombyggnationen och utbyggnaden av lokalerna började redan för 17 år sedan, medan jag ännu var där, och har sedan pågått med jämna mellanrum år efter vartannat. Från att en gång i tiden varit en stor öppen plats, så har hela stället till synes krymp till ett Ikea-inspirerat "compact living" där det känns som att varje steg man tar är övervakat, och man kliver runt i ett landskap fullt av små boxar eller hål, ungefär som om du skulle sätta foten i upp- och nedvända legobitar. Visst har jag vuxit i volym men det bortförklarar inte den totalförvandling som uppstått på Grangärdets skola.
Där det en gång fanns en på sin tid vansinnigt våghalsig och roande slänggunga, där det en gång fanns stora ytor med grönt illa efterskött gräs och en massa klättervänliga träd - träd som en del barn, mig själv inkluderad, med spik och brädor gjorde om till majestätiska, mysiga trädkojor - ja där finns nu ett mellanstadium och vad som ser ut att vara en gympasal(?). De enda träd som återstår, som tolereras av nazifakulteten, är trista, taniga, kala 'prydnadsträd' som bara har en liten buske på toppen och i stort sett inga grenar. Nothing to climb anymore.
Precis som förr finns det planyta som möjliggör bandy- och basketspel - in theory anyway. Dessa infinner sig numera på de territorier som mellanstadieeleverna härskar över, vilket gör att ungar årgång 2000 i praktiken inte kommer ägna sig åt de sporterna alls under rasterna, förrens man är 10 bast minst. Jag minns i allafall från min skoltid, att det alltid funnits ett hiearkiskt revirmarkerande från dem som är ett till två år äldre. Och nu när dagis, fritids, låg- och mellanstadiet trängs på trångbodd yta som är starkt avskärmad genom massa trä- och metallstaket så tycks hela området förvandlats till ett miniprison for mini-me's.
"På min tid då det begav sig", "Håhåjaja, det var bättre förr när kolorna bara kostade 1 öre styck" -and all that nostalgic nonsens *sagt med hes, trött gubbröst*. Det är så det känns i allafall. När jag gick på Grangärdet så var det djungelns lag som gällde. Det fanns inga yttre järnstaket som hindrade oss kids från att springa ut på öppna gatan och riskera att bli påkörda utav förbipasserande bilar medan man jagade en utsparkad boll. Utsparkad fotboll är förresten en bedrift numera, då den gamla fotbollsplanen idag omges med ett helomslutande tre meter högt stängsel. Därefter kommer som sagt trästaketen som utgör 'prydnad' och därefter järnstaketet vid vägen. So no - not happening. Jag är säker på att min kycklingmamma som är rädd för alla möjliga och omöjliga faror i världen, skulle varit lugn som en filbunke (också ett gammalt mossigt uttryck som betyder absolutely squatt för alla uppväxta generationer post Astrid Lindgren-scriptum) om jag 'välsignats' med detta maximum security iron prison när jag gick på Grangärdet.
Nu blir jag nästan oroad över att bratsen inte blir tränade i livets riktiga skola, att de skonas från bulor, skrubbsår, skärsår, ärrbildningar, stukningar, brutna ben och allt annat underbart som utgör levnadsbevis, som utsmyckar och härdar kroppen. Det är sorgligt. Vart är vår skola på väg egentligen?
Har konceptet "no pain, no game" gått helt förlorat?
Efter att jag på avstånd vandrat igenom skolområdet så vandrade jag vidare till den närbelägna Grangärdesskogen för en ytterliggare nostalgitripp.
Den gamla Grangärdesskogen som under låg- och mellanstadiet tjänade som lekplats, kott-krigs warzone och trädkojebyggen (läs: armébas) för äventyrliga småglin, både under skoltid och efter, var precis som Grangärdets skola totalt förändrad. Den forna grantäta (hence the name) granluktande skogen har gallrats nästintill helt på träd de första 25-30 metrarna, vilket givetvis fyller ett antal säkerhetsfunktioner but all the same känns det väldigt trist och tragiskt.
1. Gallringen förebygger troligen att förvirrade, nyfikna, hungria bambis ska få för sig att springa ut mitt framför passerande bilar och bli roadkill-statistik, och bilen och föraren skadas (vilket troligen är där den verkliga oron huserar). Det bör dock poängteras att Grangärdet är inklämt mellan en motorväg och vanlig villa-väg, och rådjuren måste alltså passera motorvägen först innan de kan riskera på nytt att bli roadkill där. Grangärdesskogen är rätt så liten egentligen. Inte ens 500 meter bred mellan vägarna. Man hör dygnet runt motorvägens billjud som den avgallrade skogen bedövar allt sämre - i synnerhet vintertid.
2. Skolungarna har svårare att springa iväg och gömma sig i och med järnstaketen, och ännu svårare blir det om det är gallrat första biten in i skogen.
3. Inga snuskgubbar och peddos får något bra närliggande hidingspot att medelst ögon eller kikare betrakta barnen.
När jag gick vidare in i skogen så slogs jag av hur många omkullblåsta stora som små träd som låg kvar på marken, eller som låg halvknäckta och blockerade stigar. Eftersom jag inte varit i skogen på flera år så vet jag inte om det är kvarlevor från stormen Gudrun, eller om det är resultatet av den senaste stormen som kom nu i höstas och som jag inte minns namnet på. Det var i vilket falls om helst en mycket tråkig syn, och det förstärkte känslan av att det här numera var en skog som ingen människa bevistade. Det syntes ytterliggare på alla igenväxta och övertäckta småstigar som jag mindes från förr. Dessutom fanns det väldigt många fler kärr i skogen nu än det funnits förut, och efter att ha oförsiktigt trampat i lervälling ett par gånger så bestämde jag mig för att avsluta min 30-minuterspromenad med ett knippe foton med digitalkameran för att så återvända hemmåt.
Den bistra verkligheten lyckades fördärva min nostalgitripp i viss mån, men ändå väcktes många minnen och tankar till liv under den där halvtimmen, och det är mycket möjligt att jag skriver ner fler minnen från Grangärdetstiden under kommande dag(ar).
Bye for now.
/Cassow
Tänk att ombyggnationen och utbyggnaden av lokalerna började redan för 17 år sedan, medan jag ännu var där, och har sedan pågått med jämna mellanrum år efter vartannat. Från att en gång i tiden varit en stor öppen plats, så har hela stället till synes krymp till ett Ikea-inspirerat "compact living" där det känns som att varje steg man tar är övervakat, och man kliver runt i ett landskap fullt av små boxar eller hål, ungefär som om du skulle sätta foten i upp- och nedvända legobitar. Visst har jag vuxit i volym men det bortförklarar inte den totalförvandling som uppstått på Grangärdets skola.
Där det en gång fanns en på sin tid vansinnigt våghalsig och roande slänggunga, där det en gång fanns stora ytor med grönt illa efterskött gräs och en massa klättervänliga träd - träd som en del barn, mig själv inkluderad, med spik och brädor gjorde om till majestätiska, mysiga trädkojor - ja där finns nu ett mellanstadium och vad som ser ut att vara en gympasal(?). De enda träd som återstår, som tolereras av nazifakulteten, är trista, taniga, kala 'prydnadsträd' som bara har en liten buske på toppen och i stort sett inga grenar. Nothing to climb anymore.
Precis som förr finns det planyta som möjliggör bandy- och basketspel - in theory anyway. Dessa infinner sig numera på de territorier som mellanstadieeleverna härskar över, vilket gör att ungar årgång 2000 i praktiken inte kommer ägna sig åt de sporterna alls under rasterna, förrens man är 10 bast minst. Jag minns i allafall från min skoltid, att det alltid funnits ett hiearkiskt revirmarkerande från dem som är ett till två år äldre. Och nu när dagis, fritids, låg- och mellanstadiet trängs på trångbodd yta som är starkt avskärmad genom massa trä- och metallstaket så tycks hela området förvandlats till ett miniprison for mini-me's.
"På min tid då det begav sig", "Håhåjaja, det var bättre förr när kolorna bara kostade 1 öre styck" -and all that nostalgic nonsens *sagt med hes, trött gubbröst*. Det är så det känns i allafall. När jag gick på Grangärdet så var det djungelns lag som gällde. Det fanns inga yttre järnstaket som hindrade oss kids från att springa ut på öppna gatan och riskera att bli påkörda utav förbipasserande bilar medan man jagade en utsparkad boll. Utsparkad fotboll är förresten en bedrift numera, då den gamla fotbollsplanen idag omges med ett helomslutande tre meter högt stängsel. Därefter kommer som sagt trästaketen som utgör 'prydnad' och därefter järnstaketet vid vägen. So no - not happening. Jag är säker på att min kycklingmamma som är rädd för alla möjliga och omöjliga faror i världen, skulle varit lugn som en filbunke (också ett gammalt mossigt uttryck som betyder absolutely squatt för alla uppväxta generationer post Astrid Lindgren-scriptum) om jag 'välsignats' med detta maximum security iron prison när jag gick på Grangärdet.
Nu blir jag nästan oroad över att bratsen inte blir tränade i livets riktiga skola, att de skonas från bulor, skrubbsår, skärsår, ärrbildningar, stukningar, brutna ben och allt annat underbart som utgör levnadsbevis, som utsmyckar och härdar kroppen. Det är sorgligt. Vart är vår skola på väg egentligen?
Har konceptet "no pain, no game" gått helt förlorat?
Efter att jag på avstånd vandrat igenom skolområdet så vandrade jag vidare till den närbelägna Grangärdesskogen för en ytterliggare nostalgitripp.
Den gamla Grangärdesskogen som under låg- och mellanstadiet tjänade som lekplats, kott-krigs warzone och trädkojebyggen (läs: armébas) för äventyrliga småglin, både under skoltid och efter, var precis som Grangärdets skola totalt förändrad. Den forna grantäta (hence the name) granluktande skogen har gallrats nästintill helt på träd de första 25-30 metrarna, vilket givetvis fyller ett antal säkerhetsfunktioner but all the same känns det väldigt trist och tragiskt.
1. Gallringen förebygger troligen att förvirrade, nyfikna, hungria bambis ska få för sig att springa ut mitt framför passerande bilar och bli roadkill-statistik, och bilen och föraren skadas (vilket troligen är där den verkliga oron huserar). Det bör dock poängteras att Grangärdet är inklämt mellan en motorväg och vanlig villa-väg, och rådjuren måste alltså passera motorvägen först innan de kan riskera på nytt att bli roadkill där. Grangärdesskogen är rätt så liten egentligen. Inte ens 500 meter bred mellan vägarna. Man hör dygnet runt motorvägens billjud som den avgallrade skogen bedövar allt sämre - i synnerhet vintertid.
2. Skolungarna har svårare att springa iväg och gömma sig i och med järnstaketen, och ännu svårare blir det om det är gallrat första biten in i skogen.
3. Inga snuskgubbar och peddos får något bra närliggande hidingspot att medelst ögon eller kikare betrakta barnen.
När jag gick vidare in i skogen så slogs jag av hur många omkullblåsta stora som små träd som låg kvar på marken, eller som låg halvknäckta och blockerade stigar. Eftersom jag inte varit i skogen på flera år så vet jag inte om det är kvarlevor från stormen Gudrun, eller om det är resultatet av den senaste stormen som kom nu i höstas och som jag inte minns namnet på. Det var i vilket falls om helst en mycket tråkig syn, och det förstärkte känslan av att det här numera var en skog som ingen människa bevistade. Det syntes ytterliggare på alla igenväxta och övertäckta småstigar som jag mindes från förr. Dessutom fanns det väldigt många fler kärr i skogen nu än det funnits förut, och efter att ha oförsiktigt trampat i lervälling ett par gånger så bestämde jag mig för att avsluta min 30-minuterspromenad med ett knippe foton med digitalkameran för att så återvända hemmåt.
Den bistra verkligheten lyckades fördärva min nostalgitripp i viss mån, men ändå väcktes många minnen och tankar till liv under den där halvtimmen, och det är mycket möjligt att jag skriver ner fler minnen från Grangärdetstiden under kommande dag(ar).
Bye for now.
/Cassow
Kommentarer
Trackback
