Bästa svenska dikten genom tiderna...???!
Vän! I förödelsens stund
Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då?
- Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? ?
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!"
- och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.
Erik Johan Stagnelius
...Ja det ska tydligen vara denna. Den är på inget vis dålig. Den är rätt vacker. Men det rör sig ändå om en 1700 eller 1800-talsdikt skrivet på vad de flesta, förutom språkprofessorer/forskare, 'professionella' lyrikkännare och finkulturella, borde anse vara ett ålderdomligt språk. Jag kan inte nominera någon annan poet/skalds namn eller någon specifik dikt - jag älskar poesi men jag dränker mig inte i det (jag skriver mer än jag läser dessutom), men jag kan säga att jag föredrar modernistisk poesi framför flera hundra år gammal eftersom den är mer lättbegriplig och relaterbar. Jag kan aldrig tänka mig att snitt-poesiläsaren skulle välja att utse denna till tidernas bästa svenska dikt. Språket är i ständig förändring och det är givet att alla gamla texter inte håller för tidens tand, utan att de som uppskattar dem mest är det fåtal som intresserar sig för språk-historia och lever med föreställningen att allting per automatik var bättre förr och aldrig kan överträffas av nutida skapad konst.
Förresten. Jag skulle överhuvudtaget aldrig kunna rangordna dikter. Det vore för mig som att erkänna att det finns en bestämd formel för hur poesi borde skrivas om den ska vara optimal. Lika lite som jag kan utse EN film som är tidernas allra bästa, eller ett album som slår alla andra i alla väder, alla dagar. Det kommer aldrig hända. Jag är alldeles för humörbaserad och flexibel. Regler och normer är till för att brytas om de ramar in och begränsar skapandet, experimenterandet och cementerar tänkandet i vad som är bra konst. Det finns ingen objektivt utsedd best of the best dikt, film, tavla, album e.t.c. Det finns bara subjektiv smak. Föränderlig smak.
Vän! I förödelsens stund känns abstrakt trots att jag i det stora hela förstår innebörden av den - vem är din vän när du är som allra mest deprimerad och famlar i mörka tankar. Slutsaten är jag inte helt säker på. Att tron på Gud och hans/hennes/dets allsmäktighet är all tröst man behöver? En dikt som blir utsedd till att vara storslagen tycker jag inte man ska behöva läsa 10 gånger, utan att nödvändigtvis bli något klokare över dess egentliga budskap. Men visst, konst får gärna vara abstrakt. Kunna tydas och vara en unik upplevelse för varje betraktare. Allt bör inte skrivas på näsan. Men. Jag tycker att en dikt ska beröra läsaren direkt. Kittla känsloregistret. Skapa nyfikenhet, få läsaren att vilja läsa dikten igen. Men när jag läser om denna dikt gör jag det av irritation över att inte vara säker på dess slutsats. Men kanske mest av allt känner jag irritation över att jag inte ser den storartade skönhet som andra ser i dikten. För mig är det bara en vacker (men omständig) dikt bland många. Och många svenska OKÄNDA dikter skrivna av okända poeter, har berört mig mycket mer.
Kulurskribenten Per Svensson på Expressen ger sin syn på Stagnelius och Vän! I förödelsens stund här
Jag fastnade för denna formulering i hans hyllningstext:
"Det hör till god ton i smartare litteraturkretsar att förakta den sortens ... låt oss inte väja för de fula orden - terapeutiska poesiläsning. Kvaliteterna hos Stagnelius poesi visar hur inskränkt och dum en sådan snobbism är".
Om man inte håller med så är man alltså en inskränkt snobb. Välformulerat och vidsynt Per! Det är som alltid när det gäller kultureliten. Ingen får säga emot eftersom de står för den högsta sanningen.
/Cassow
Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då?
- Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? ?
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!"
- och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.
Erik Johan Stagnelius
...Ja det ska tydligen vara denna. Den är på inget vis dålig. Den är rätt vacker. Men det rör sig ändå om en 1700 eller 1800-talsdikt skrivet på vad de flesta, förutom språkprofessorer/forskare, 'professionella' lyrikkännare och finkulturella, borde anse vara ett ålderdomligt språk. Jag kan inte nominera någon annan poet/skalds namn eller någon specifik dikt - jag älskar poesi men jag dränker mig inte i det (jag skriver mer än jag läser dessutom), men jag kan säga att jag föredrar modernistisk poesi framför flera hundra år gammal eftersom den är mer lättbegriplig och relaterbar. Jag kan aldrig tänka mig att snitt-poesiläsaren skulle välja att utse denna till tidernas bästa svenska dikt. Språket är i ständig förändring och det är givet att alla gamla texter inte håller för tidens tand, utan att de som uppskattar dem mest är det fåtal som intresserar sig för språk-historia och lever med föreställningen att allting per automatik var bättre förr och aldrig kan överträffas av nutida skapad konst.
Förresten. Jag skulle överhuvudtaget aldrig kunna rangordna dikter. Det vore för mig som att erkänna att det finns en bestämd formel för hur poesi borde skrivas om den ska vara optimal. Lika lite som jag kan utse EN film som är tidernas allra bästa, eller ett album som slår alla andra i alla väder, alla dagar. Det kommer aldrig hända. Jag är alldeles för humörbaserad och flexibel. Regler och normer är till för att brytas om de ramar in och begränsar skapandet, experimenterandet och cementerar tänkandet i vad som är bra konst. Det finns ingen objektivt utsedd best of the best dikt, film, tavla, album e.t.c. Det finns bara subjektiv smak. Föränderlig smak.
Vän! I förödelsens stund känns abstrakt trots att jag i det stora hela förstår innebörden av den - vem är din vän när du är som allra mest deprimerad och famlar i mörka tankar. Slutsaten är jag inte helt säker på. Att tron på Gud och hans/hennes/dets allsmäktighet är all tröst man behöver? En dikt som blir utsedd till att vara storslagen tycker jag inte man ska behöva läsa 10 gånger, utan att nödvändigtvis bli något klokare över dess egentliga budskap. Men visst, konst får gärna vara abstrakt. Kunna tydas och vara en unik upplevelse för varje betraktare. Allt bör inte skrivas på näsan. Men. Jag tycker att en dikt ska beröra läsaren direkt. Kittla känsloregistret. Skapa nyfikenhet, få läsaren att vilja läsa dikten igen. Men när jag läser om denna dikt gör jag det av irritation över att inte vara säker på dess slutsats. Men kanske mest av allt känner jag irritation över att jag inte ser den storartade skönhet som andra ser i dikten. För mig är det bara en vacker (men omständig) dikt bland många. Och många svenska OKÄNDA dikter skrivna av okända poeter, har berört mig mycket mer.
Kulurskribenten Per Svensson på Expressen ger sin syn på Stagnelius och Vän! I förödelsens stund här
Jag fastnade för denna formulering i hans hyllningstext:
"Det hör till god ton i smartare litteraturkretsar att förakta den sortens ... låt oss inte väja för de fula orden - terapeutiska poesiläsning. Kvaliteterna hos Stagnelius poesi visar hur inskränkt och dum en sådan snobbism är".
Om man inte håller med så är man alltså en inskränkt snobb. Välformulerat och vidsynt Per! Det är som alltid när det gäller kultureliten. Ingen får säga emot eftersom de står för den högsta sanningen.
/Cassow
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hej, hittade din blogg när jag sökte på ovanstående dikt. Många hälsningar lussiana
Trackback
