R.I.P. Anna Nicole Smith
Det är helt obegripligt. Jag greps av ögonblicklig chock och den omisskänneliga känslan av sorg idag när jag läste om Anna Nicole Smiths plötsliga död på löpsedlarna. Jag finner båda känslor högst paradoxala i detta sammanhang i och med att:
a.) det var allmänt känt att ANS tog droger och att hon var en tickande bomb
b.) ANS nyligen förlorade sin 20åriga son i en överdos, bara timmar efter att hon fött en flicka
c.) ANS inte betytt någonting för mig - trodde jag i allafall fram tills idag.
Jag har aldrig varit något fan av ANS. Inte tyckt om henne, men samtidigt aldrig avskytt henne heller. Hon var mest underhållande för mig (fast jag såg aldrig på hennes totalsågade realityshow). Hon blev bara 39 år. Det är allt för ungt. Hennes liv kantades av tragiska missöden som jag inte tänker dra igenom här, eftersom jag är säker på att alla som är intresserade av att frossa i hennes livstragik, kommer göra det via kvällspressen och internet. Och det kommer med all säkerhet inte stanna där, utan inom 5 år så lär det komma såväl bok som film som skildrar hennes miserabla, smått patetiska liv.
En intressant men samtidigt smått känslokall fråga som för eller senare lär ställas av någon (so it might as well be me), är ju huruvida hon är värd mer för media nu som död än hon var som levande? Vad tror ni?
Det som gör att jag trots allt kommer sörja henne?
Jo det faktum att hon i mina ögon var ett offer för media. Ja, hon lät sig bli utnyttjad. Ja hon hade ett personligt ansvar, och visst, hon tjänade säkerligen en bra hacka på sin med åren alltmer eskalerande groteska exponering - så sett var utnyttjandet ömsesidigt - MEN, jag vill ändå tro att hennes tragiska liv och allt för tidiga frånfälle hade kunnat undvikas om hon inte sålt sin kropp och själ för att få synas framför kameralinsen. Men ja, vad gör man inte för 15 minutes of fame?
ANS gifte sig i 20-årsåldern med en oljemiljardär mellan 80 och döden efter att denne charmats av hennes topplessuppträdande på någon nattklubb. Denne gubbesjuke rullstolsbundne man bekostade hennes abnorma silikonbröst (sedemera förminskade tror jag dock) och övriga plastikoperationer, lärde henne att leva ett skamlöst lyxliv utan gränser. Vad jag undrar är huruvida detta var ett strategiskt val av en gold digger eller om Marshall bara var ett livs möjlighet som dök upp för ANS som hon inte kunde tacka nej till?
Anna Nicole Smith lär ha varit ett stort fan av Marilyn Monroe och haft henne som förebild. Även om hon jämförelsevis vad gäller talang- och stjärnglans med Marilyn, var ett skämt; en (troligen) urblåst trashig blondin till bystdrottning (som befäste myten om den dumma blondinen) så lyckades hon i allafall bräda sin idol med att vara långt mer tragisk. Dessutom tror jag att ANS kommer växa i status som sexikon med åren. Frågan är om folk kommer minnas henne just för sitt tragiska livsöde eller som sexikonen Smith, när det idag finns hur många plastikopererade blonda bimbos där ute som helst som trängs på den trånga mediascenen. Säga vad vi vill om Pamela Anderson, eller inhemska blondiner som Linda Rosing, Carolina Gynning, Natasha Peyre, Olinda o.s.v. - det är vi som skapar dessa freakshows. Det är vi som köper dem. Och de kommer finnas kvar ända tills den dag vi tröttnat och antingen protesterar högljudt inför media, eller i tystnad bojkottar dessa avarter med noll procents nyhetsvärde. Vem utnyttjar vem mest? Vem skrattar hela vägen till banken.
Jag tycker nog egentligen mer synd om ANS än jag sörjer henne när jag tänker efter. Det finns trots allt miljontals nödställda människor ute i världen som upplevt eller i denna stund genomlider helveten som får ANS tragiska snyfthistoria att framstå som en nysning. Men, det som jag tror trollbinder många därute är just den relaterbara storyn om en vem som helst nobody som ville bli en somebody, och som för en stund fick uppleva just det, även om bekräftelsen och dyrkandet av hennes person blev tämligen kortvarig under hennes 39 år i livet.
Mest synd är det om hennes spädbarn till dotter som tvingas växa upp med sin mors namn och historia. Men hon blir inte den första att tvingas leva med och skämmas över en förälders misstag i livet. Man anpassar sig, växer med uppgiften, evolverar eller så går man i samma fotspår. Det är hemskt att säga, men kanske är ANS död det bästa som kunnat hända hennes dotter. För om hon inte kunde fostra sin son utan snarare drev honom till drogmissbruk, vad talar då för att hon inte skulle göra om samma misstag ännu en gång?
/C
a.) det var allmänt känt att ANS tog droger och att hon var en tickande bomb
b.) ANS nyligen förlorade sin 20åriga son i en överdos, bara timmar efter att hon fött en flicka
c.) ANS inte betytt någonting för mig - trodde jag i allafall fram tills idag.
Jag har aldrig varit något fan av ANS. Inte tyckt om henne, men samtidigt aldrig avskytt henne heller. Hon var mest underhållande för mig (fast jag såg aldrig på hennes totalsågade realityshow). Hon blev bara 39 år. Det är allt för ungt. Hennes liv kantades av tragiska missöden som jag inte tänker dra igenom här, eftersom jag är säker på att alla som är intresserade av att frossa i hennes livstragik, kommer göra det via kvällspressen och internet. Och det kommer med all säkerhet inte stanna där, utan inom 5 år så lär det komma såväl bok som film som skildrar hennes miserabla, smått patetiska liv.
En intressant men samtidigt smått känslokall fråga som för eller senare lär ställas av någon (so it might as well be me), är ju huruvida hon är värd mer för media nu som död än hon var som levande? Vad tror ni?
Det som gör att jag trots allt kommer sörja henne?
Jo det faktum att hon i mina ögon var ett offer för media. Ja, hon lät sig bli utnyttjad. Ja hon hade ett personligt ansvar, och visst, hon tjänade säkerligen en bra hacka på sin med åren alltmer eskalerande groteska exponering - så sett var utnyttjandet ömsesidigt - MEN, jag vill ändå tro att hennes tragiska liv och allt för tidiga frånfälle hade kunnat undvikas om hon inte sålt sin kropp och själ för att få synas framför kameralinsen. Men ja, vad gör man inte för 15 minutes of fame?
ANS gifte sig i 20-årsåldern med en oljemiljardär mellan 80 och döden efter att denne charmats av hennes topplessuppträdande på någon nattklubb. Denne gubbesjuke rullstolsbundne man bekostade hennes abnorma silikonbröst (sedemera förminskade tror jag dock) och övriga plastikoperationer, lärde henne att leva ett skamlöst lyxliv utan gränser. Vad jag undrar är huruvida detta var ett strategiskt val av en gold digger eller om Marshall bara var ett livs möjlighet som dök upp för ANS som hon inte kunde tacka nej till?
Anna Nicole Smith lär ha varit ett stort fan av Marilyn Monroe och haft henne som förebild. Även om hon jämförelsevis vad gäller talang- och stjärnglans med Marilyn, var ett skämt; en (troligen) urblåst trashig blondin till bystdrottning (som befäste myten om den dumma blondinen) så lyckades hon i allafall bräda sin idol med att vara långt mer tragisk. Dessutom tror jag att ANS kommer växa i status som sexikon med åren. Frågan är om folk kommer minnas henne just för sitt tragiska livsöde eller som sexikonen Smith, när det idag finns hur många plastikopererade blonda bimbos där ute som helst som trängs på den trånga mediascenen. Säga vad vi vill om Pamela Anderson, eller inhemska blondiner som Linda Rosing, Carolina Gynning, Natasha Peyre, Olinda o.s.v. - det är vi som skapar dessa freakshows. Det är vi som köper dem. Och de kommer finnas kvar ända tills den dag vi tröttnat och antingen protesterar högljudt inför media, eller i tystnad bojkottar dessa avarter med noll procents nyhetsvärde. Vem utnyttjar vem mest? Vem skrattar hela vägen till banken.
Jag tycker nog egentligen mer synd om ANS än jag sörjer henne när jag tänker efter. Det finns trots allt miljontals nödställda människor ute i världen som upplevt eller i denna stund genomlider helveten som får ANS tragiska snyfthistoria att framstå som en nysning. Men, det som jag tror trollbinder många därute är just den relaterbara storyn om en vem som helst nobody som ville bli en somebody, och som för en stund fick uppleva just det, även om bekräftelsen och dyrkandet av hennes person blev tämligen kortvarig under hennes 39 år i livet.
Mest synd är det om hennes spädbarn till dotter som tvingas växa upp med sin mors namn och historia. Men hon blir inte den första att tvingas leva med och skämmas över en förälders misstag i livet. Man anpassar sig, växer med uppgiften, evolverar eller så går man i samma fotspår. Det är hemskt att säga, men kanske är ANS död det bästa som kunnat hända hennes dotter. För om hon inte kunde fostra sin son utan snarare drev honom till drogmissbruk, vad talar då för att hon inte skulle göra om samma misstag ännu en gång?
/C
Kommentarer
Trackback
